Dark Water
Regi: Walter Salles
2005
Horror
Mor och dotter flyttar, efter en separation med maken/fadern, in i en
sjabbig lägenhet i ett mindre attraktivt område. Men även om vårdnadsprocessen
är jobbig och tär på moderns psyke så är det inte det enda problemet. Mystiska
ljud och händelser i det nya boendet gör att Dahlias fantasi börjar skena iväg.
Hon börjar själv mer och mer intressera sig för den mörka vattenfläcken i
lägenhetstaket och finner att något mystiskt börjar hända med henne. Till råga
på allt har hennes dotter en låtsasvän som bär samma namn som den försvunna
flicka i lägenheten ovanför…
Den senaste i raden av alla
remaker från Hollywood, en ganska onödig sådan också. Inte för att den är
mycket sämre än många av de andra som gjorts efter asiatiska succéfilmer de
senaste åren, nej snarare bättre faktiskt! Detta kanske beror på att man
faktiskt inte ändrat speciellt mycket. Framförallt är det i början som man
känner igen filmen nästan scen för scen och man har till och med imiterat det
japanska bildspråket till viss del – mycket statisk kamera ur spännande
vinklar.
Men även om den här nu skulle
råka vara bättre än mycket annat är det inte speciellt bra ändå. Varför göra en
exakt kopia om man nu prompt måste göra om? Vore det i så fall inte mer acceptabelt
att göra en tolkning av den ursprungliga filmen?
Jennifer Connolly, som spelar
modern Dahlia, imponerar kraftfullt. Hon visar åter igen att hon är en
skådespelerska att räkna med och att det faktiskt nu gått ganska många år sedan
hon trollband oss i Argentos Phenomena. Hon ser gammal och tärd ut och det var
precis vad rollen krävde det!
Förutom denna insats finns det
faktiskt inte mycket dramatiskt att säga om filmen. Det är varken speciellt
intressant eller spännande och jämför man den här med originalet finner man
snabbt att allt som var oklart i den japanska filmen och som krävde lite extra
tankekraft för att förstå är fullständigt solklart i den här. Inget lämnas åt
fantasin och även om jag inte vill sträcka mig så långt som att kalla den här
för övertydlig ligger ändå begreppet nära till hands.
Man skulle dock kunna påstå
att man lagt ned mer fokus på själva dramahistorien – vårdnadstvisten och
Dahlias psykiska tillstånd än i originalet och därmed skulle man kunna få ut någon
poäng av den. Jag tycker dock inte att detta räcker och historien är inte
tillräckligt kraftig för att se filmen ur ett dramaturgiskt perspektiv.
En tråkig och meningslös
remake där Jennifer Connolly bör omnämnas!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar