Recension: TROMAS - Rabid Grannis - 1988

Det här är en väldigt gammal recension, en av de första jag skrev faktiskt. Tänk inte för mycket på grammatiken...

Rabid Grannies

Regi: Emmanuel Kervyn

1988

Horror/Komedi

Två gamla tanter bestämmer sig för att anordna en hej dundrade fest för sina släktingar i samband med deras födelsedag. Allt flyter på bra och gästerna håller god min, trots att de egentligen bara är ute efter de gamla tanterna pengar, tills en mystiskt paket dyker upp bland födelsedagspresenterna. Det är från Christopher, familjen svarta får (som dessutom är struken ur testamentet), som vill erbjuda en förlikningsgåva till de gamla tanterna. Knappt har de hunnit öppna den vackra asken som finns i paketet förrän de börjar genomgå en metamorfos och bli något annat än de egentligen är – blodtörstiga demoner!

Det går inte särskilt många minuter innan man inser att om man ska ta det här på allt för stort allvar kommer man att blir gruvligt besviken. Visserligen borde man ana oråd redan när man ser Tromas logo på DVDn, den ju oftast inte synonym med kvalitetsproduktioner menar jag.

Detta hindrar förstås inte att den är tämligen underhållande att se på hur de överspelande skådisarna presenterar upptakten till själva historien. Hur de samlas en efter en i tanterna stora gods och hur mycket de egentligen avskyr att vara där. Det blir en udda samling människor som mest av allt vill åt det gamla syskonparets pengar men som hycklar och håller god min inför tanterna. Gentemot varandra spelar de dock med mera öppna kort och alla vet vad som egentligen står på spel.

Lyckligtvis är denna inledning inte jättelång för den tenderar att bli lite seg efter ett tag och när det inte finns mer att göra med konceptet är det dags att gå vidare till nästa steg – själva förvandlingen. Den är ganska väl utförd och även om det naturligtvis inte ser det minsta skrämmande ut, märker man att det är gjort lite med glimten i ögat. Naglarna växer ut till långa klor och tanterna förändras också på allehanda andra klichéfyllda sätt.

Det blir en ganska billig splatterhistoria som inte saknar humor och välgjorda effekter. Men även när effekter inte är av toppkvalitet passar de bra in i produktionen. Ett ben eller en hand som slits av måste inte alltid se ultrarealistiskt ut för att humorn ska hållas vid liv och när filmen väl kommit gång håller den ett bra tempo.

Det här är helt klart en film att se ihop med ett gäng polare, några öl och en hel del humor.