Regi: Éric Falardeau
Horror
På baksidan av filmomslaget kan vi läsa att det rör sig
om en så kallad extrem skräckfilm. Och det är det kanske? Det är bara det att
det inte är helt självklart vad extrem skräck egentligen är. Oftast brukar denna
ytterlighetsterm tillskrivas de filmer som innehåller mer splatter- och
goreeffekter än vad som egentligen är nödvändigt för att föra handlingen
framåt. Dock ska vi vara väldigt försiktiga med att kalla dessa filmer för
splatter eftersom de inte riktigt faller inom den komiska subgenren där dessa
oftast hör hemma. Snarare är det precis tvärtom faktiskt. Extrema skräckfilmer
tenderar att ha en handling som är långt över det vanliga där själva existensen
ställs på sin spets. Man kan också säga att många ”vanliga” skräckfilmstittare
ibland har problem att ta till sig extremfilmerna. De är ofta mer äckliga än
vad de är skrämmande. Där fick jag nog till det tror jag.
Och visst är filmen ganska äcklig. Effekterna är bra men
tempot är plågsamt långsamt. Det är väl inget problem i början kanske, när det
fortfarande finns en spänning om vad som händer, en frågande handling där man
kan ana symbolik i bilderna.
Det är onekligen en sexuell film. Kvinnan vi får följa är
inte bara intresserad av män utan även av att tillfredställa sig själv och man
kan möjligen se filmen som en slags gammaldags varning mot självbefläckelse.
Gamla myter om att man blir grön mellan fingrarna eller att hår kommer att växa
ut i handflatorna om man håller på för mycket med sig själv känns adekvata. Men
här han man tagit det lite längre. Kvinnan håller helt enkelt på att ruttna
bort.
En dag när hon vaknar upptäcker hon att hon har ett
mystiskt blåmärke. Nästa dag är det ännu värre och dagen därpå ytterligare
värre. Snart finns det ingen skönhet kvar om det nu fanns någon från början
förstås. Filmen är synnerligen destruktiv och den går ett vidrigt öde till
mötes, liksom kvinnan. Snart lossnar naglar och på den vägen är det.
4/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar