Rubber – 2010 – Ser man intellektuellt på den blir upplevelsen helt annorlunda!

Regi: Quentin Dupieux

Komedi

Jag har sett den här filmen rubricerad som däckskräck och även om den termen känns fyndig i sammanhanget är det inte vad jag anser filmen vara. Visserligen kan jag inte förneka att det förekommer mord, utfört av däck, i filmen som är både blodiga och spektakulära. Men tar man det här för en skräckfilm är man helt fel ute anser jag. Själva poängen med filmen går helt förlorad om man ser det som en ryslig film där ett däck får eget liv och ger sig iväg på mördarturné. Nej, istället bör man fråga sig vad man vill ha sagt med filmen.

I min värld är det här en meta-meta-meta-metaforisk film. Det är inte alltid lätt att hänga med i jämförelserna och det är därför jag menar att det är en meta-metaforisk film på så många plan. Det första steget är oftast inga problem att hänga med på. Man gör jämförelser mellan filmpubliken och hundar, (gorehounds?) som sväljer precis allt man föder dem med. Med nästa steg av meta-metaforen är kanske inte lika lätt att redogöra för. I de allra flesta fall gäller det att vara med och hjärnan går på högvarv hela tiden för att översätta det som verkligen händer bokstavligt och vad man vill ha sagt med det hela. I min värld är det ingen tvekan om att det är en gliring till filmindustrin men varför får ni allt vara så snälla och klura ut själva.

Inledningsscenen sätter egentligen tonen för resten av filmen, och är helt nödvändigt för att resten av kontexten ska bli tydlig. Det handlar om ett tal, där allehanda stora kritikerrosade, men också publikfavoriter, filmer räknas upp. Man frågar retoriskt om vissa beståndsdelar i dem, till exempel varför E.T. var brun. Svaret, liksom i alla de andra retoriskt ställda frågorna är – ingen orsak. Därefter börjar galenskaperna den här filmen utsätter sin publik för på allvar.

Inledningsscenen är briljant och det håller samma mästerliga klass en stund till. Hade filmen varit kortare, kanske hälften så lång som den spelfilm det är, hade den varit helt briljant. Men liksom publiken (publiken i filmen) interagerar med innehållet vill man snart att Graham Chapmans rollkaraktär, översten, från Monty Python sketcherna, ska kliva in och stoppa alltihop eftersom det blir för löjligt efter ett tag. Det blir också lite för upprepande att se samma däck döda sina offer på samma sätt hela tiden. Vill man ha fullt utbyte av filmen får man försöka att ignorera de delarna helt enkelt. Ser man intellektuellt på den blir upplevelsen helt annorlunda!

Jag gillar filmen men jag är den första att medge att det kräver sin man att stå ut med hela. Att se om filmen igen, inom en snar framtid vill jag inte ens tänka på. Den är rolig men den är rolig på ett sådant omständigt och intellektuellt sätt att det blir svårt att ta till sig humorn. Man måste allt som oftast analysera den bokstavliga handlingen i flera steg för att kunna tillgodogöra sig den. Klarar man det och uppskattar fullständigt absurda filmer bör man ta en tid på den här. Jag garanterar att ni inte sett något liknande förr!

8/10