Recension: The Ward - 2010

The Ward

Regi: John Carpenter

2010

Horror

En ung kvinna hittas av polisen strax efter att hon har tuttat eld på ett hus på landet. Hon tas till ett mentalsjukhus för behandling men hon undrar varför hon är där, hon är ju trots allt inte galen! Undan för undan märker hon att de andra patienterna försvinner och att namn som fanns på avdelningen före henne dyker upp i olika mystiska sammanhang. Vad är det egentligen som håller på att hända? Är hon galen trots allt?

John Carpenter var faktiskt min allra första favoritregissör och även om det har tagit tid (jag såg inte TV-filmen Elvis förrän för några månader sedan) har jag sett hans samtliga filmer. Det är förstås skiftande kvalitet men jag friar heller än fäller när det gäller gamla hjältar. Innerst inne tycker jag kanske att John Carpenter har sina bästa dagar som filmskapare bakom sig men å andra sidan älskade jag ju hans del i Masters of Horror serien – Cigarette Burns. Hur som helst var det med viss oro i kroppen jag såg den här. Skulle det vara ett bevis på att min gamle hjälte faktiskt inte riktigt viste att han borde ha lagt av eller skulle det rent av bli en nytändning med nytt hopp inför framtiden?

Inledningsvis finner jag att gamle John fortfarande vet hur man ska göra och att det här kanske är en av de bättre filmerna på länge. Det är inte fantastiskt men det är kompetent och man blir åtminstone intresserad av att få veta hur det kommer att hänga ihop, vad det är för film och vad sluttwisten kommer att bli. Detta förblir intressant ända tills det är tämligen uppenbart att det handlar om en spökfilm och att man får se detta spöke lite för mycket. Det är lite förutsägbart kan man säga även om sminkeffekterna är hur bra som helst.

Personinstruktionerna verkar John ha full koll på för skådespelarmässigt har jag verkligen inget att klaga på. Det är extra viktigt att skådespelarna funkar när det handlar om att gestalta sinnessjuka patienter och det är precis vad det är frågan om här. Det mesta av filmen utspelar sig på ett mentalsjukhus som enligt alla konstens klichéregler har en barsk sjuksköterska som bestämmer hur saker och ting ska fungera. Sjukhusets läkare känns lite undergiven henne och hon lyssnar inte alltid på hans instruktioner.

Vi är nu någonstans mitt i filmen och intresset för den har svalnat något. Den är lite för standardiserad och det förtar spänningen för en som sett fler skräckfilmer än vad de flesta har kalsonger i byrån. Men efter ett tag så börjar man ana att twisten är på väg. Det är så gott som alltid en twist på sådana här filmer och den kommer också som ett brev på posten. Jag är mycket nöjd med upplösningen även om man naturligtvis hade kunnat göra ännu mera av det. Självklart finns det ingen möjlighet att gå in på några detaljer utan att avslöja för mycket men jag lovar att det är en lösning som ni alla har sett förut i någon form eller en annan. Men det spelar ingen roll att den redan tidigare är idogt använd, det är fortfarande ett bra sätt att visualisera den sinnessjukes innersta essens.