Leo - 2007 - Josef Fares bortglömda film!



Leo
Regi:  Josef Fares
2007
Drama

På väg hem från sin egen 30-års fest stöter Leo och hans tjej på två killar de aldrig tidigare sett. De blir tända på Leos tjej och kan inte ta ett nej från hennes sida för vad det verkligen betyder. Bråk uppstår och det hela eskalerar till våldsamheter bortom Leos fantasier, en av killarna tar plötsligt fram en pistol och Leos flickvän blir skjuten. Hon dör senare och Leos tidigare lyckliga liv slås i spillror. Mer och mer börjar hans tankar gå ut på att hämnas, detta blir viktigare än något annat för honom. Han säger upp sig från jobbet, går till en psykolog men kan inte få ordning på sitt liv förrän han gjort det som måste göras…

Har man sett Josef Fares tidigare filmer kommer hans utveckling som filmskapare i och med den här inte som någon egentlig överraskning. Han visade redan i Zozo att han var kapabel att berätta en allvarlig historia till skillnad från i hans tidigare filmer – komedierna Jalla Jalla och Kopps. Det här är en ganska obehaglig historia med våldsamheter som ligger väldigt nära verkligheten i sin framställning, det här är något som verkligen skulle kunna inträffa, till skillnad från de, ofta våldsglorifierande, filmer vi är vana vid från det stora landet i väster. Och inte nog med att den har en påträngande upptakt, den rymmer också en sensmoral mot det meningslösa våldet, att ta lagen i egna händer – hämnden, och att våld föder våld!

Skådespelarmässigt brukar ju Josef Fares använda sig av släkt och vänner i rollerna och man känner man i alla fall hans pappa i en mindre roll. Dessutom har han tagit på sig en av rollerna själv och jag tycker faktiskt han sköter sig ganska bra. Det är kanske ingen ekvilibristisk gestaltning som frambringas, men i alla fall tillräckligt stabil för att vara fullt trovärdig. Han spelar en av Leo närmaste vänner och faktiskt den som verkar ha mest sans när det börjar talas om hämnd, han är emot idén men ställer ändå upp fullt ut för sin kompis. Det filmen vill förmedla är kanske att den bästa kompisen är den som får sina vänner på rätt köl igen, kanske genom det extremaste av alla medel – nämligen att bryta totalt med vederbörande. Men oavsett om denna sensmoral är medveten eller en produkt av min överanalys kan man fråga sig vad som gör bästa nytta i slutändan, det är svåra beslut minsann!

I vilket fall som helst så väcker filmen helt klart känslor och är mycket sevärd. Den gråtrista vardagen kommer verkligen i fokus och den dekadens som speglas i händelserna är mycket talande. Den som dessutom tycker om när filmerna bryter mot etablerade konventioner vad gäller handlingens utveckling och upplösning bör finna den här mycket intressant. Jag vill inte direkt säga vad som händer eller hur det slutar, men det är i vilket fall som helst inte samma standardiserade händelser som man sett så många gånger förr i de här sammanhangen.

Så har du ännu inte tagit tag i att se denna, så tycker jag det är dags att göra någonting åt det nu. Det kanske är en bagatell till film nu, men ge det några år och den kommer att ingå i den framtida kulturskatt där att Josef Fares filmer kommer att vara samlade.