Recension: Lost Highway - 1997



Lost Highway
Regi: David Lynch
1997
Thriller

Jazzmusikern Fred Madison (Bill Pullman) står anklagad för att ha mördat sin fru Renee (Patricia Arquette) och döms också för dådet. Straffet är döden och han hamnar strax på death row i väntan på sin avrättning. Han hävdar emellertid sin oskuld och går mer och mer ner sig i sina dystra och mörka tanker kring vad som egentligen hände den där kvällen. Så plötsligt så upptäcks att han har försvunnit från sin cell och att där istället befinner sig en yngre mekaniker. Denna oförklarliga händelse går över myndigheternas förstånd, men ynglingen friges i alla fall och börjar leva livet. Han träffar på en vacker kvinna – Alice, som han inleder ett förhållande med, men är det i själva verket så att Alice och Renee är samma person? Vilken är i så fall kopplingen mellan jazzmusikanten Fred och mekanikern Pete (Balthazar Getty).

Det finns obegripliga filmer som är dåliga och det finns obegripliga filmer som är bra och den här tillhör den senare kategorin. Inte för att den nödvändigtvis är helt omöjlig att förstås sig på, utan snarare för att det finns gott om möjliga tolkningar till många av filmens händelser. Handlar det om ren och skär galenskap eller finns det mer som döljer sig i kulisserna?

Första delen av filmen innehåller inte så mycket märkligheter, man imponeras mest över vilket spänning Lynch lyckas bygga upp med till synes hur enkla medel som helst. Det är tydligt att han tillhör den lilla klick av filmskapare som förstår varje aspekt med bildspråk och ljudsättning, dessutom förefaller han vara en strålande personinstruktör om man bara använder den här filmen som mall i alla fall. Livet rullar på för de inblandade och även om mycket av det som händer dem inte borde vara särdeles intressant kommer man på sig själv med att sukta efter mer information hela tiden.

Andra delen av filmen innehåller väl i sig inga direkta märkligheter heller. Det berättas helt enkelt en annan historia än i första delen. Intressant är förstås de gemensamma nämnare som finns I olika karaktärer. Bara det faktum att både Renee och Alice spelas av Patricia Arquette är till exempel mycket intressant och även om man inte hittar några uppenbara kopplingar förstår man att det borde finnas något där.

Så har vi slutet då… Den del av filmen där allt ska knytas samman och ge åskådaren svaren han så desperat söker. Nja, några direkta svar får man väl inte. Man presenteras istället ett antal ledtrådar där man får tolka sig till vad det ena eller det andra i filmen egentligen betydde. Historien är komplex så med facit i hand förstår man hur många kopplingar till olika karaktärer i de olika berättelserna det egentligen finns. Eller… Det är nog inte riktigt sant förresten. Jag tror filmen kräver åtskilliga genomgångar innan man hittat alla subtila ledtrådar som trots allt finns där!

En mästerlig film, det är helt klart!