Chatroom
Regi: Hideo Nakata
2010
Drama/Thriller
En grupp tonåringar – William, Eva, Jim, Emily och
Mo, samlas i ett chatrum för att lära känna varandra. Först är de bara ute
efter att fördriva tiden men snart inser de att de borde bli vänner. Rummet förses
med lösenord så att inga andra ska komma in och samtalen kretsar kring vad de
hatar mest av allt här i världen. Undan för undan förändras tillvaron medan
William manipulerar de andra. Hans makt är stor och hans kunskap framför datorn
är mäktig. Snart går ingen av de andra säker och William tycks inte nöja sig
förrän han har drivit åtminstone en av dem till självmord!
För min egen del
förknippar jag Hideo Nakatas namn
främst med filmerna som placerade Japan som skräckfilmsnationen för en bredare
massa än några få entusiaster – Ringu och Dark Water. Genast när jag fick
se hans namn antog jag att det här var ytterligare en spökfilm i samma anda som
de nämnda filmerna. Lyckligtvis hade jag helt fel! Ytterligare en film på det
temat anno 2010 hade inte funkat utan enbart blivit löjligt. Det hade varit en
imitation av honom själv kan man säga. Men det här är alltså något helt annat.
Det visuella är
slående och det dröjer inte många sekunder innan man förundras. Det är mycket
snyggt utan att vara överdådigt och historien, som i sig kanske inte är så
märkligt och avancerad berättas på ett mycket smakfullt sätt. Vi får följa
karaktärerna både i verkliga livet, när de sitter framför sina datorer eller
sina telefoner och är uppkopplade mot internet och dess outtömliga möjligheter
på kommunaktion och i den virtuella värld där filmen tar sin början. Och det är
just detta som gör filmen så bra, samspelet mellan dessa båda olika världar.
Det kan väl tyckas lite rörigt om man inte är van vid historier som utspelar
sig i alternativa verkligheter etc. men på det hela taget är det relativt
enkelt att hänga med.
Man kan säga att
historien börjar lite som en komedi, även om temat blir väl allvarligt för att
tas med en komisk klackspark efter ett tag. Det är mer hur filmen ser ut,
absurditeten i karaktärernas interaktioner och de fantasifulla miljöerna. Men
när dessa initiala tendenser avmattas övergår filmen istället att bli någon
form av psykologisk stilstudie. Det är uppenbart att flera av karaktärerna har
sina egna stora problem men de fungerar snarast som bisaker jämfört med de
suicida bekymmer som driver filmen framåt. Det är fortsatt intressanta samspel
mellan den virtuella världen och den verkliga men efterhand tar verkligheten
över mer och mer. Jag tycker det är lite tråkigt att det i slutändan inte blir
mer av det. Det känns som om alla särarterna i filmen försvinner och att den
sedermera decimeras till en ganska ordinär och standardiserad thriller.
Missförstå mig inte
nu, det är fortfarande en rekommendabel film som kommer att väcka tankar att
fundera över. Den kommenterar möjligen en modern tid när allt mer sker online
och över internet, att våra liv blir allt mer beroende av att avskärma oss från
verkligheten och söka oss till anonymiteten bakom ett tangentbord. Jag säger
inte att filmen tar ställning för rätt och fel utan enbart konstaterar att det
finns en föränderlighet i samhället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar