Recension: Blastfighter - 1984

Blastfighter

Regi: Lameberto Bava

1984

Action

Tiger är en före detta polis som efter åtta år i fängelse släpps ut igen. Hans brott är att han har skjutit ihjäl en människa. Men det ruvar mer bakom mordet, mannen han sköt har nämligen kallblodigt mördat hans fru. Men då inga bevis fanns att tillgå fanns det ingen annan möjlighet för Tiger än att ta lagen i egna händer för att skipa rättvisa. Nu, åter som fri medborgare, beslutar han att lägga vapnen och våldet på hyllan och flyttar ut på vischan, närmare bestäm hans uppväxts trakter. Där träffar han på några gamla vänner men det dröjer heller inte länge förrän han stöter ihop med hänsynslösa tjuvjägare. Bråken börjar nästan omgående och därifrån eskalerar allting till en slutlig våldsorgie. De skulle inte ha gett sig på hans dotter…

Det här är en film som jag ofta sneglade på när jag i ungdomsåren skulle hyra film hos den lokala videouthyraren. Jag kom mig aldrig för att göra det trots att omslaget såg tufft ut. Eller så var mitt sällskap inte intresserad av filmen överhuvudtaget, jag minns faktiskt inte. Men såg den gjorde jag inte i alla fall. Omslaget är fortfarande lika tufft och den finns nu på svensk DVD med riktigt bra bild och ljud! Det är till och med två versioner av filmen, dels med italienskt ljudspår och dels med engelskt dito.

Läser man på omslaget så utmålas en riktigt våldsam och spektakulär rulle influerad både av Rambo och Delieverence. Hur det är med den saken vet jag inte men visst finns det likheter – och då tänker jag inte bara på scenen där en kille spelar banjo… Nej, riktigt så magert är det inte men det är onekligen en kul detalj, medveten eller ej. Och man får väl säga att det dröjer ett tag innan det uppenbarar sig några likheter också. Men visst, det utspelar sig i en skog, några busar av lokalbefolkningen jagar och försöker skända folk och det finns ett hämndtema – den ensamma hjälten mot hela landsortssamhället.

Det tar också ett tag innan filmen blir riktigt underhållande och tempot är emellanåt lite väl lågt. Det blir aldrig tråkigt men det är inte utan att det är lite segt under stundom. Men skådespelarinsatserna från de stora namnen är hur bra som helst. Kanske främst från Michael Sopkiw, men även George Eastman gör ett riktigt bra jobb. Mindre roller kanske kunde ha presterat bättre, men det är ibland lite svårt att avgöra i de här gamla italienska rullarna också. Dubbningen gör inte saker enklare precis. Jag såg här den engelska versionen och det är möjligt att det är röstskådespeleriet som gör att det blir lite för överspelat emellanåt.

Det finns också lite irriterande slarv i filmen. Inget som gör något för underhållningsvärdet kanske, det blir snarare högre faktiskt, men en bil vars bromsar har blivit saboterade och som man försöker stanna med alla medel kanske inte bör gasa på lite extra i kurvorna på den nedförsbacke den löper amok i? Lite slarvigt som sagt men inget som man inte kan förlåta. Man kan heller inte klaga på filmens budget eller skylla misstagen på den, för även om det naturligtvis är en lågbudgetfilm så har man i alla fall haft råd att krascha ett flertal bilar så att de exploderar (lite väl lätt kanske).

Det är kanske inget mästerverk och jag vet inte om jag vill hålla med Tarantino (varför ska hans citat sitta på alla jävla omslag?) om att det är Lamberto Bavas bästa film, men den skäms i alla fall inte för sig och det är en riktigt underhållande film när den väl kommer igång!