Recension: Ironmaster - 1983



Ironmaster
Regi: Umberto Lenzi
1983
Äventyr

Vuud (George Eastman) vill inget hellre än att bli stammens nya ledare. Han mördar de som står i hans väg men lyckas inte fullt ut utan blir förvisad från stammen av Ela (Sam Pasco) som istället tar makten när de förra ledarna faller. Vuud ger sig dock inte utan hittar ett mystiskt material i en vulkan. Det är hårdare än trä och tycks göra honom oövervinnerlig! Han beger sig tillbaka för att åter försöka ta makten. Denna gång lyckas han bättre och fördriver istället Ela från stammen. Snart har han total kontroll och övertalar alla de andra männen i stammen att dans efter hans pipa och ta makten i hela dalen. Alla andra stammar ska hädanefter buda för dem och betala tribut och på så sätt försörja dem. Men en man står fortfarande i hans väg – Ela, som vägrar ge sig och slutligen står maktkampen mellan dessa två barbarer.

Handlingen i denna film är inte särskilt avancerad, på det hela taget går det ut på en maktkamp mellan de två stora karaktärerna Vuud och Ela. Det finns ingen vidare fantasy över filmen som man kanske vanligtvis brukar blanda in i historien av det här slaget. Se bara på Conan och min personliga favorit i genren – Ruggero Deodatos Barbarians. Men det behöver inte förekomma magi eller annat för att det ska fungera heller. Framförallt George Eastman har en blick som utan vidare kan jämföras med den legendariske Bruce Lees och det vill inte säga lite. Jag inser förstås olämpligheten av jämförelsen då de båda inte rör sig i samma svär eller att filmerna egentligen är jämförbara på något sätt.

Miljöerna är fina och det torde vara ganska enkelt och billigt att spela in en sådan här film. Det kräver inte mycket för att kunna fungera väl. Ett par olika platser som ser lite urtidsaktiga är allt som behövs och så lite motsättningar då. För ovanlighetens skull finns det också lite sensmoral inbakad i historien. Man anar den längs hela resan, från filmens början till dess slut, men det är först i slutet som det blir helt uppenbart och uttalat att det faktiskt rör sig om antivåldspropaganda.

Skådespeleriet är väl lite svårt att bedöma då filmen är dubbad (vilken italiensk film från sjuttiotalet är inte det?) och ljudspåret är på engelska trots att baksidan på DVD utlovar ett franskt ljudspår. Jag kan inte klaga, jag ser mycket hellre filmen på ett begripligt språk än på franska. Hade det varit det italienska original ljudspåret kunde jag ha stått ut förstås. Men å andra sidan är det ju frågan om en italiensk/fransk samproduktion och vem vet hur den egentligen lät från början?

Hur som helst så gillar jag filmen och jag tror att alla som har en förkärlek till barbarfilmer kommer att tycka om den här. Den är som sagt var lite klen när det gäller handlingen och karaktärerna kunde väl ha varit lite djupare kanske. Men det är ett stabilt hantverk och det ser snyggt ut. Till och med varelser som med dagens tekniker hade sett mycket bättre ut är charmiga och svåra att inte tycka om. Där är väl förresten fantasyingrediensen – varelser som inte finns i verkligheten utan bara i fantasins värld. Det är inte den bästa filmen jag har sett av Umberto Lenzi men den är klart sevärd och väl värd pengarna!