Recension: The Kick - 2011

The Kick

Regi: Prachya Pinkaew

2011

Action

Jag är inte jättebevandrad i Prachya Pinkaews filmer men ett par av dem har jag sett. Ong-bak och Tom Yum Gong är de som ploppar upp i huvud på en gång. Både mycket kompetenta actionfilmer i ”slåss-genren”. Vad får en att tro att det här skulle vara något annorlunda? Det borde vara en underhållande ”slåssfilm” precis som det andra. På Pappret!

Det finns förstås en handling men den är väldigt tunn. Någonstans i grunden handlar det om en legendarisk kniv som enligt legenden ger sin ägare makt över hela världen eller liknande. Denna kniv han nyligen återbringats till landet och står nu, förstås, i begrepp att stjälas. Stölden förhindras av en familj taekwondo utövare som sedermera blir föremål för skurkens onda planer.

Egentligen kan handlingen kvitta. Det vi vill se är slagsmål, gärna koreograferade på ett så underhållande sätt som möjligt. Och visst är det under stundom underhållande, säkerligen medvetet men det känns ändå som att en del av klumpigheten är misstag. Nu håller jag på att trampa i klaveret känner jag. Men jag menar alltså att en del av actionscenerna är medvetet misslyckade så att de kan ge kalkonvibbar nästan. I synnerhet gäller detta de scener när familjen ”visar upp sig” på scen men även i riktiga slagsmål.

Det är väl egentligen detta jag inte gillar med filmen. Den får en tramsig framtoning som inte alls klär den. Humor är en sak men när man försöker driva med sig själv – och misslyckas, blir det lätt pinsamt. Till råga på allt är karaktärerna som huggna i sten, det finns ingenting originellt över vare sig handling eller framställning av den. Stereotypiskt är ett alldeles för milt ord för den här filmen. Vi har till exempel far och son, som har en fnurra på tråden. Faderns vilja är att sonen ska vinna medalj i OS, medan sonen är mera intresserad av något helt annat. Senare får vi veta att fadern en gång i tiden missat sin chans på OS-medalj eftersom han då prioriterade sin familj. Att projicera sina drömmar på sina barn har vi sett lite för ofta för att det ska funka som någon riktig konflikt. Det är också självklart hur denna relation kommer att utvecklas.

Dock finns det positivt att säga också. Det kräver förstås att man orkar hålla sig med i filmen fram till slutet. Som i alla filmer av det här slaget ökar tempot ju närmare finalen vi kommer och det är också här som de bästa actionscenerna finns. Den roliga koreografin som brukar återfinnas i Jackie Chans filmer finns här i light-format. Man har kanske inte nått ända fram men ambitionen har åtminstone funnits där. Så klarar man bara de första två tredjedelarna av filmen är underhållningsvärdet klart högre i slutet. Och på tal om Jackie Chan så finns det också lite blunders att njuta av under eftertexterna.

5/10