Recension: The Brotherhood III – Young Demons – 2003

Även i tredje delen är det frågan om en helt ny historia. Den här gången är det inte frågan om något brödraskap i samma mening som i de tidigare filmerna. Här handlar det istället om rollspel och det är denna sammanslutning som refereras till som brödraskapet trots att det faktiskt består även av tjejer. Lite märkligt är också att det här faktiskt är den första filmen av de tre som känns som en riktig skräckfilm. Manuset är svagare än någonsin men det finns tillräckligt med mystik för att hålla det intressant ändå.

Genast i inledningen presenteras vi för en karaktär i kåpa som beter sig hur skumt som helst. Det är väl inte direkt spännande någonstans men det finns ändå ett intresse för vad som kommer att hända. Upplösningen kommer inte med några större överraskningar och det finns inte lika utpräglade homoerotiska scener med tonårskroppar i boxerkalsingar som i de tidigare delarna. En duschscen genomförd i kalsingarna bjuds det dock på.

Överlag är det en ganska usel film egentligen. Enligt alla normer som jag har satt upp för mig själv borde jag verkligen inte gilla det här. Skådespelarna är sämre än någonsin men jag tycker ändå att det är underhållande. Det är faktiskt en mer underhållande handling är de första två filmerna på många sätt. Lite skumt är att det faktiskt har varit så i varje del. Filmerna blir sämre men samtidigt mer underhållande och då syftar jag faktiskt inte på kalkonvärden. Det är helt enkelt historier som är så fantasifulla och dunna att de blir underhållande.

Liksom föregående delar är det egentligen inget fel på grundhantverket. Det är bara känslan för tempo som saknas. Och så känslan för att fokusera på oviktiga detaljer som är allt för uppenbart närvarande…

5/10

Recension: I spit on your corpse, I piss on your grave - 2001

I spit on your corpse, I piss on your grave

Regi: Eric Stanze

2001

Horror

Sandy (Emily Haack) låter sig frivilligt kindnappas av sin före detta pojkvän Kevin (Eric Stanze) men blir plötsligt medveten om att sex inte är det enda han vill ha. I källaren sitter tre män fastkedjade och Kevin berättar detaljerat varför han ska tortera och döda dem och även henne. Sandy förspiller ingen tid utan överrumplar snabbt Kevin och dödar honom. Men vad gör hon sen? Ringer hon polisen? Befriar hon de andra fångarna? Nej, det har helt slagit slint I skallen på henne och hon börjar förnedra, plåga och tortera de andra fångarna både psykiskt och fysiskt på de allra grymmaste sätt. Det blir en orgie i galenskap som bara kan sluta på ett enda sätt.

Det här är den tredje filmen jag ser med Eric Stanze i regissörsstolen, det är tyvärr också den sämsta. Mycket känns igen från tidigare filmer och den är naturligtvis full av både blod tarmar och naken hud men den saknar det där lilla extra som får det att vända sig i magen och verkligen påverka. Det är också ganska dåligt tempo i filmen och det tar ett bra tag och en hel del naken hud innan förnedringen kommer igång på allvar.

Men trots min negativa inställning i stycket här över tycker jag att det här är en intressant film. Att Eric Stanze har haft rape/revenge klassiker som I spit on you grave, last house on the left och house at the edge of the park i åtanke när han skrev filmen är helt uppenbart, man känner sig nästan lite nostalgisk och filmen fångar faktiskt grymheterna på ett mycket kallt och voyeurismiskt sätt. Det här är så långt ifrån underhållningsvåld man kan komma, filmen chockar och äcklar och känns på nåt sätt nästan verklig.

Emily Haack som också medverkade i Eric Stanzes mästerliga Scrapbook bevisar även här att hon faktiskt är en mycket god skådespelerska, hon är helt övertygande och förstärker känslan av förödmjukelse som genomsyrar hela filmen. De andra skådespelarna har inte någon speciellt framträdande roll och man kan ignorera deras insatser, de är varken bra eller dåliga helt enkelt.

Rolig kuriosa runt filmen är förresten att de väl förslutna säckarna med de fejkade likdelarna och dylikt från filmen hittades blev det ett himla rabalder. Polisen tillkallades och Eric Stanze själv fick förklara att han var filmskapare och att det var använda props från inspelningen. Fler poliser från mordkommissionen anlände tillsammans med en rättsläkare och Eric fick dra sin förklaring om och om igen. Det hela läckte givetvis ut även till pressen och snart var det en nationell nyhet i USA att Eric Stanze gjorde FÖR bra specialeffekter till sina filmer.

Trots allt en ganska stark Rape/Revenge rulle som rekommenderas till dem som gillar sånt!

I spit on your Grave - 1978 - Rape/Revenge klassiker!

I spit on your Grave

Aka: Day of the Woman

Regi: Meir Zarchi

1978

Drama/Horror

Jennifer (Camille Keaton) har hyrt en liten stuga på landet. Där tänker hon tillbringa sommaren med att skriva sin första roman. Hon är snygg och attraktiv och när byfånens tre kompisar provocerar honom får de veta att han känner sig attraherad av henne. De bestämmer sig för att fixa ett ligg åt Matthew, som byfånen heter, för att han äntligen ska få bli av med sin oskuld. De tar henne tillfånga när hon ligger på vattnet i en kanot och kopplar av, drar in henne i skogen, sliter av henne kläderna och genomför en brutal gruppvåldtäkt. Men inte nog med det, innan hon kunnat kravla sig hem blir hon attackerad ytterliggare en gång och slutligen väntar även gärningsmännen på henne i hemmet. Hon blir lämnad för död, men överlever och blir besatt av tanken på hämnd!

Till Er som tycker att jag beskriver handlingen för detaljerat här ovan och förstör överraskningsmomenten med allt för många spoilers vill jag bara hänvisa till filmens tagline.

”Hon har precis stympat, lemlästat och mördat fyra män men ingen jury i världen skulle någonsin förklara henne skyldig”

Denna säger oss en hel del om filmens natur. Dels talar den om för oss exakt hur det kommer att gå för förövarna och dels så insinuerar man faktiskt att vigilantism är fullt försvarbart om bara omständigheterna är tillräckligt adekvata. Detta kan man naturligtvis ha åsikter om, men om man inte är ute efter anarki inser nog var och en att ett sådant rättsamhälle aldrig skulle kunna fungera i praktiken. Vem ska avgöra om oförrätten är grov nog eller ej? Kommer i så fall hämnden på hämnaren att fungera på samma premisser? Dessutom anspelar man på att denna teoretiska jury (som alltså inte skulle fälla henne) skulle låta sig påverkas av emotionella och inte juridiska värderingar. Det är kanske sant? Vårt rättsamhälle kanske är så korrumperat att det faktiska brottet är mindre intressant än motivet? Nåja, nu ska jag försöka undvika att leda det här in i en politisk debatt och koncentrera mig på filmen.

Det här är troligen en av de mest kända rape/revenge rullarna genom tiderna och då frågar man sig varför? Är det för att den innehåller mer grovt våld än andra filmer? Kanske är själva gruppvåldtäkten grövre än någon annan film i genren? Både de där frågorna kanske kunde besvaras med ja, när filmen gjordes 1978 men idag är det inte mycket att höja på ögonbrynen för. Visst känner man empati för kvinnan som upprepande gånger förnedras och misshandlas både psykiskt och fysiskt. De fyra männen som utsätter henne för illdåden får naturligtvis vad de förtjänar osv. men idag räcker inte det. Det finns allt för många andra filmer som väcker starkare känslor till liv. Ta bara den utdragna våldtäcktscenen i franska irreversible som slår emot tittaren som en tegelsten i pannan, eller Baise-Moi (också från frankrike) där man kryddat våldtäkten med riktig penetrering. Jag menar inte att det nödvändigtvis är något bra, men det väcker i alla fall en känsla som man inte är beredd på.

Ska man tala om skådespel så märker man relativt omgående hur ohämmat skådespelarna spelar över. Visserligen är det något man vänjer sig vid under filmens gång, eller så läggs kanske koncentrationen på att bearbeta våldscenerna medan hjärna sorterar in skådespeleriet som sekundärt. Men jämför man med den råa våldtäcksscenen i The Accused, som dessutom är en mainstreamsk rulle, förstår man att man visst kan kombinera skådespeleri och starka situationer precis som Jodie Foster gör.

Nåja, det som är bra med filmen är att den börjar tämligen lugnt och harmoniskt och hade man inte vetat vad som väntade hade man säkerligen blivit väldigt omtumlad. Visst finns det lite ledtrådar utlagda längs vägen om vad som håller på att hända och det smyger sig lite framåt. Men den stora händelsen kommer trots allt ganska plötsligt. Bitvis sker det dock med ett sånt överspeleri från skådisarna att det är svårt att ta några av de brutalaste scenerna på allvar. Lyckligtvis lämnas några av de allra värsta övergreppen åt tittarens fantasi vilket uppväger föregående brist med trovärdighet.

När så andra delen av filmen börjar – hennes hämnd, är det som om filmen börjar om lite igen. Tempot sänks och illusionen av att hela hennes tillvaro inriktar sig på hämnd är slående. Hon är kallsinnig och verkar veta precis vad hon gör, inget springa runt och skrika här inte!

Har du inte sett den föreslår jag att du gör det! Det är trots allt en klassiker som bör finnas i referensramen!

Recension: I Sell the Dead - 2008

I Sell the Dead

Regi: Glenn McQuaid

2008

Komedi/Horror

Arthur och Willie är två gravplundrare som slutligen fångas och ställs inför rätta, eller rättare sagt, Willie hamnar i giljotinen och Arthur fastnar i ett förhör med en mystisk munk som verkar oerhört intresserad av att höra hans historia. Sagt och gjort, Arthur utelämnar inga detaljer när det gäller sin bana, från barndomen till likstöld och ökänd gravplundrare. Han berättar om vanliga och naturliga händelser men också om övernaturliga sådana som involverar både vampyrer och zombies – odöda och vandöda. Han berättar också om fejden med ett rivaliserande gäng – Familjen Murphy som också är ett stort och vida fruktat namn i branschen. Om hur deras vägar korsats flera gånger och hur historien slutligen slutade och hur stora delar av klanen bragdes om livet. Han erkänner sig skyldig till gravplundring men oskyldig till mord. Men frågan är vad det är för en munk, vilket intresse har han i det hela och varför är han så intresserad av historierna?

Utan att ha några egentliga minnen kommer jag genast att tänka på Comedy of Terrors från 1963 när jag ser den här filmen. Jag vet inte om de har så mycket gemensamt egentligen men det finns onekligen lite grand av samma komiska stämning där. Det finns också likheter i själva berättelsen, som i I Sell the Dead handlar om två gravplundrare som råkar ut för övernaturligheter, vilket kanske i och för sig inte riktigt var fallet i Comedy of Terrors. Hur som helst så ser jag likheter som är svåra att ignorera!

Det mesta av filmens centrala handling berättas i tillbakablick eftersom filmens presens utspelar sig under ett förhör, eller samtal mellan Arthur (Dominic Monaghan) och munken Fader Duffy (Ron Perlman). Jag gillar detta grepp och jag tycker att själva dialogen mellan dessa två funkar hur bra som helst. Ron Perlman är måhända inte med så mycket men det han gör är av yppersta klass, så mycket är helt klart! Arthur, som har en betydligt större roll, återfinns också i de flesta av berättelserna. Eller rättare sagt så återfinns han väl mest hela tiden men hans barndomstid gestaltas förstås inte av Dominic Mohaghan.

Som vapendragare och komisk sidekick återfinns Larry Fessenden, som jag egentligen inte har särskilt stor koll på sedan tidigare men gör ett bra jobb! Egentligen kan man väl säga att de båda är komisk sidekick till varandra, för även om filmen handlar om gravplundring och innehåller en och annan våldsamhet, är det först och främst en komisk film, lite i stil med Shaun of the Dead eller tidigare nämnda Comedy of Terrors.

Matinékänslan är stor och det blir nästa lite äventyrsstruktur av den emellanåt. Inget som jag har något emot eftersom jag har en förkärlek för den typen av film. Kort sagt skulle jag vilja rekommendera den här filmen till dem som gillar skräckkomedier överlag och i synnerhet till dem som gillar kostymfilmer med komiska inslag och våld. Man har också vävt in några scenavslut som övergår till någon form av serietidningsteckningar som förstärker filmen ytterligare. Ska man ha något negativt att säga så3är det väl kanske att man inte förmår hålla intresse på topp hela tiden och att filmen är något bättre den första halvan än den avslutande halvtimmen. Det är inget jag kan sätta fingret på egentligen, men jag tror att det nog handlar mer om upplägget på tillbakablickarna och berättartekniken än något annat. Hur som heslt en riktigt under hållande film! Förresten så medverkar Angus Scrimm i en mindre roll som kanske kan intressera kultfilmsälskarna.

I Am Number Four - 2011 - Han är nummer fyra...

I Am Number Four

Regi: D.J. Caruso

2011

Action/Sci-fi/Thriller

John gör allt för att smälta in, eller åtminstone så önskar hans beskyddare att han gjorde det. För John är ingen vanlig yngling, han är inte ens från vår planet. Han besitter märkliga förmågor och måste flytta från plats till plats för att inte bli spårad av sina fiender som är ute efter att förinta honom. Det har redan eliminerat tre som honom, han är nummer fyra…

Jag gillar den här filmen trots att handlingen är lite i tunnaste laget, det doftar lite twilight Saga över den men jag ser inte det som något problem. Det finns en ungdomlig kärlekshistoria i den men i vilken amerikansk småstad finns det inte det? Men det här är å andra sidan ingen film man ser för sin djupa handlings skull, man får vara nöjd med att det är lite svart och vitt, att de onda humanoiderna ska utplåna de goda. Det är snyggt gjort och upplevelsen på blu-ray är enorm!

                        

Självklart ska man inte se en film bara för effekternas skull men i det här fallet är jag nästan beredd på att uttala ett undantag från den regeln. Handlingen som finns är inte mycket att hänga i granen, men det som trots allt finns där hjälper till att göra det intressant. Inte för att man inte förstår hur det kommer att sluta i slutändan i alla fall men motsättningarna mellan John och stans populäraste kille (enligt honom själv i alla fall) för faktiskt filmen framåt i någon mån.

Däremot är det lite svårt att få grepp på själva bakgrundshistorien. Omständigheterna kring utplåningen av Johns hemplanet och så redogörs för, men det blir lite tvådimensionellt av det. Det känns lite som om man berättar det i förbifarten och sedan ignorerar det till förmån för actionsekvenser. Men action finns det onekligen gott om och det ser som sagt väldigt bra ut! Det är en hel del datorgenererade effekter också och sådana brukar jag ibland ha lite svårt för, men det här är den typen av film där det passar sig och ser riktigt bra ut.

Men det är för mycket frågetecken. Varför finns de där nio utomjordningarna på vår planet, varför skulle de skyddas, vad finns i lådan, varför måste de utplånas en efter en och i nummerordning? Man kan välja att ignorera detta men om man vill ha en film som ska skapa någon form av eftertanke vill det nog till att man tänker efter lite i historieskapandet. Jag tycker visserligen om filmen ändå för att det är snyggt förpackat, jag har inget emot filmer producerade av Michael Bay, men någon större eftertänksamhet brukar det inte finnas. Men underhållande och hjärndöd action är det!

Bilder: © DreamWorks II Distribution Co., LLC

Recension: I Am Legend - 2007

I Am Legend

Regi: Francis Lawrence

Action/Horror

2007

Robert Neville (Will Smith) är ensam överlevande, efter ett dödligt virus nästan totala annihilation av mänskligheten, på New Yorks gator. Eller rättare sagt, han är inte ensam, det finns nämligen humanoida mutationer som uppstod i samband med smittan och som lever i ständigt mörker då de inte tål solljuset. Tillsammans med sin hund Sam fördriver han tiden med att leta efter mat och andra förnödenheter. Han ägnar också en stor del av sin tid åt att forska kring epidemin, med målet att föra över sin egen immunitet på de forna och deformerade människorna som, samtidigt som han försöker bota dem paradoxalt nog också är hans värsta fiender. Varje dag sänder han också ut ett radiomeddelande där han konstaterar att han finns och ber andra överlevande komma i kontakt med honom. Hoppet har ännu inte övergivit honom…

Jag är alltid skeptiskt till sådana här moderna postapokalyptiska filmer och även om den här inte har något med kärnvapenkrig att göra, vilket vanligtvis är fallet, är gatorna öde och förödelsen uppenbar. Det finns visserligen inga tomma ökenlandskap men de övergivna bilarna längs stadsarkitekturen förtäljer effektivt den folktomma ödsligheten. Huruvida detta är konstruerat i en dator eller ej, ska jag inte spekulera kring men emellanåt ser det onekligen ut som vi hamnat mitt i ett TV-spel och det säger jag inte för att det ser dåligt ut, för det gör det inte och det är faktiskt svårt att sätta fingret på vad det är. Kanske är det helt enkelt att det ser alldeles för bra ut, för många detaljer som inte känns helt naturliga eller så.

Ska sanningen fram så drog detta ner inledningsscenerna lite för mig och intresset infann inte sig så där initialt. Detta bättrar sig dock allt eftersom att filmen går och redan efter några minuter tänker jag inte ens på de eventuella datorgenererade effekterna. Dramaturgin börjar komma igång och man börjar faktiskt bry sig om karaktärerna. Jag säger karaktärerna för Robert är aldrig helt ensam, han har bearbetat sin ensamhet och ställt upp skyltdockor på de platser han besöker frekvent. Han pratar också med sin hund och vad märkligare är, hunden verkar förstå honom fullt ut. Jag tycker det är intressant att se vilken galghumor han utvecklat under de ensamma åren mitt i stan och han skämtar ofta med både skyltdockorna och sin hund om situationen han har hamnat i.

Jag gillar också att han, i stora delar av filmen, har samma fiende. Någon slags extra intelligent version av de nedsmittande människorna. Jag skulle inte vilja gå så långt som att kalla dem för zombies, men likheterna är slående. Jämför till exempel med några av de modernaste zombiefilmerna; Land of the Dead, 28 Days/Weeks Later och du kommer att hitta många likheter. Varelserna är uppenbart datorgenererade vid många tillfällen men funkar ganska bra ändå, kanske beroende på att man har gett den där enskilda ärkefienden lite mer personlighet än vad som är brukligt.

Specialutgåvan, som recensionen avser, innehåller två versioner av filmen som skiljer sig avsevärt åt. Jämför man sluten är jag faktiskt inte helt nöjd med något av dem, det finns element i dem bägge som jag skulle vilja ha med. I det alternativa slutet får man till exempel helt klart för sig varför ärkefientligheten uppstår med den där überzombin, medan det vanliga slutet bjuder på en mer logisk förklaring till filmens titel.

Recension: Ice From the Sun - 1999

Ice From the Sun

Regi: Eric Stanze

1999

Horror/Fantasy

Vart sjätte år lägger den mäktiga trollkarlen Abraham beslag på sex människor som han för till sin egen dimension, för att roa sig med att döda dem på alla möjliga uppfinningsrika sätt. Offrens egen rädsla vänds emot dem och Abraham är mycket skicklig att ta till vara offrens egna minnen i syfte att skapa en så mardrömslik död som möjligt. Denna dimension är skyddad av is från solen som är en kraftig sköld och inte ens himmelns änglar eller helvetets djävlar kan tränga igenom. Det står dock i båda dessa ytterlighetsmakters intresse att utplåna denna häxmästare och efter att ha övertalat den helt vanliga människan Alison (Ramona Midgett) försöker de nå sitt mål. Hon sänds in i Abrahams dimension med ett enda uppdrag, inte att försöka rädda något av de sex offren, utan endast att försöka få Abraham att minnas at han faktiskt en gång var mänsklig och inte den Gud han nu tror att han blivit. Detta ska försvaga isen tillräckligt mycket för att änglarna och djävlarna ska kunna ta sig in och eliminera honom.

Detta är en lite rörig film och historien är inte helt lätt att överblicka. Saken görs heller inte lättare av att det ofta är ganska påträngande bilder och ovanliga kameratricks som åskådliggör historien. På grund av filmens karaktär ägnas också en stor del av dess första tid med att förklara handlingen. Man får reda på vem om är vem och hur saker och ting kom att bli som de blev. Det är viktigt att hänga med i dessa inledande scener, som förvisso tenderar att dra ut lite på tiden, för att få fullt utbyte av filmen. Väntar man sig enbart våld och skvättande blod direkt från början blir man nog aningen besviken och likaså om man räknar med en renodlad fantasyfilm.

Ibland, eller egentligen mest hela tiden, känns dock handlingen som en ursäkt för att kunna vissa just dessa påträngande och blodsdrypande scener, men man avviker aldrig från historien och den röda tråden av fantasy löper alltjämt genom hela produktionen. Trots detta finns det ju som jag tidigare nämnt starka scener, som faktiskt till och med är ganska grymt uttänkta och inte enbart grafiska. Vad sägs till exempel om den kvinna som blir släpad naken bakom en bil för att sedan beströs med salt när kroppen är totalt genomsårig?

Som jag inledningsvis nämnde i förbifarten har filmen ett ganska jobbigt bildspråk och det känns nästan som om man tagit en hallucinativ drog när man ser den. Det är dock något som förhöjer den artistiska prägeln och som faktiskt får historien mer trovärdig. Filmen är alltså ganska jobbig och svår att ta till sig men ge inte upp för du kommer att få din belöning!

I Rymden Finns Inga Känslor - 2010 - Creme de la Creme

I Rymden Finns Inga Känslor

Regi: Andreas Öhman

2010

Komedi/Drama

Simon har Asbergers syndrom. Hans liv kräver vissa dagliga rutiner för att överhuvudtaget fungera. Till exempel måste han komma åt toaletten vid vissa bestämda tider eller tända lyset tre gånger. Han tycker heller inte om när folk rör honom och vad han tycker om känslor ska vi inte bara tala om. Det är så komplicerat att han inte förstår hur de fungerar. Kvantmekanik är enkelt som jämförelse. Han bor tillsammans med sin bror och hans tjej och allt funkar bra, eller allt funkar väl sådär egentligen, men i Simons ögon fungerar det bra. Åtminstone tills den dag då hans brors tjej inte står ut längre utan helt sonika flyttar. Vem ska nu diska? Det är ju hon som ska göra det, det går inte att rucka på! För att allt ska bli som vanligt igen måste nu Simon hitta en ny flickvän till sin bror och det ska ske vetenskapligt!

Bill Skarsgård är den av de skådespelande bröderna som jag har absolut minst koll på tror jag. Åtminstone av de bröder jag känner till – Alexander och Gustav. Jag tycker inte att han är särskilt lik sina bröder men det har ju ingen som helst betydelse när det gäller skådespelarprestationer. Dock tycker jag att det är en fördel att man inte känner igen hans ansikte på samma sätt som om det hade varit en mer känd skådespelar i rollen som Simon. Det blir liksom äkta på något vis. Och faktum är att de flesta aktörerna i filmen känns väldigt äkta, inte som att de spelar en roll överhuvudtaget!

                           

Att lida av Asbergers syndrom kan sannerligen inte vara lätt även om det inte tycks vara så att de själva ser det som ett problem. Snarare är det omvärlden som måste anpassa sig och det, i längden, kan bli väldigt tröttsamt! Filmen är vinklad åt det komiska hållet med det finns helt klart en allvarlig underton som kommer fram emellanåt. Problematiseringarna är många och flera av dem är helt genialiska och blir väldigt situationskomiska för oss tittare.

Det finns inte många filmer av det här slaget, men när man får syn på en är de oftast väldigt bra. Jag kommer förstås att tänka på Rain Man, som får anses vara något av ett referensverk i sammanhanget, och Ben X som jag verkligen älskade. Det är kanske inte riktigt samma dilemman som här och dessutom vinklade på ett annat sätt, men filmer och psykiska ”defekter” är oerhört intressanta! Man vill sätta sig in i situationerna och här får man som sagt även tillfälle att skratta åt dem.

Dem finns också fler knepiga typer och karaktärer i filmen, men de är mest där som utfyllnad. Huvudrollen är onekligen Simon och hur han uppfattar omvärlden. Hur problematiskt det är med känslor och hur vissa saker kan vara helt omöjliga att förstå. I synnerhet om det handlar om mänskligt beteende! Flera av de förklaringar som ges honom i filmen, för att han ska kunna förstå, är oerhört bra förklaringar som pedagogiskt når fram till Simon på ett sätt som han kan förstå, oftast genom cirklar. För är det något Simon gillar så är det Cirklar! Det finns en kontinuitet över dem och ingen början och inget slut.

Ni som läser det jag skriver om här på Fanatisk Film vet vid det här laget att jag är ganska snål med mina omdömen, att det behövs en hel del för att kunna imponera på mig, men den här filmen lyckas verkligen och mina känsloanstormningar av skratt och gråt, glädjetårar och rent avsky för dem som inte ens försöker förstå hur svårt Simon egentligen har det i sin vardag. De som inte förstår att han måste göra samma rutiner varje dag och att han egentligen lever i sin egen lilla värld. Men framförallt blir jag glad av filmen, den visar att det faktiskt finns någon där ute för alla och att känslan är väldigt viktig även om man själv inte alltid förstår den – Creme de la Creme!

Recension: Henry Poole is Here - 2008

Henry Poole is Here

Regi: Mark Pellington

2008

Drama/Komedi

Henry Poole har fått ett riktigt tråkigt besked av sin doktor, han är döende och har endast en kort tid kvar att leva. På grund av detta har han sett ut ett hus han vill köpa, nackdelen är bara att ägarna inte vill sälja. I sin frustration köper han istället ett annat hus på samma gata till överpris, som i själva verket är i största behov av en renovering. För hans del kan det kvitta, han ska ändå inte bo kvar så länge. Ett större problem visar sig dock vara grannarna som inte vill lämna honom ifred och i synnerhet när en av den finner, vad hon anser vara ett mirakel på hans husvägg. Hon ser klart och tydligt en bild av Jesus och tar dit kyrkan för att verifiera den som oförklarlig och gudomlig. Henry ser själv inget annat än en fuktskada och vägrar tro på något mirakel trots att en efter en som rört vid hans vägg botas från allehanda krämpor och sjukdomar. Men inte alla grannar är lika energiska, och Henry fattar tycke för en av dem. Livet kanske är värt att leva och allt hopp är kanske inte ute än?

Den här filmen lyckas med konststycket att gripa tag i tittaren direkt. Man blir intresserad av vad som utelämnas i storyn även om det egentligen är ganska uppenbart redan från början. Det är stabilt berättat och ibland kommer man på sig själv med att småle åt vad som händer, någon gång tittar en tår fram av de gulliga händelserna som sker men mycket mer än så blir det faktiskt inte. Skådespelarmässigt funkar filmen utmärkt och den har väl en sensmoral som man lätt stämmer in i – det är aldrig för sent att ta tag i sitt liv och börja kämpa för det som är värt något igen!

Men det blir en bagatell av filmen, inget särskilt utmärker den och den kommer inte att gå till filmhistorien som något dundrande mästerverk. Likaväl är det en söt kärlekshistoria om en man som vänder på sitt liv och som motsträvigt finner att hans ambition att tyna bort i ensamhet inte är den väg han egentligen vill gå.

Det är också en film om att tro på något oförklarligt utan att nödvändigtvis drivas av en inre önskan att vetenskapligt kunna bevisa allting till varje pris. På så sätt är Henry Poole och hans troende granne Esperanza sina totala motsatser vilket naturligtvis innebär en del konflikter. Men eftersom det trots allt är en komedi någonstans i botten blir dessa konflikter aldrig särkilt allvarliga. Vänskapen behålls och i slutändan ställer både Henry och Esperanza upp på varandra. Det är faktiskt ganska underhållande att se med vilken fanatism Esperanza hävdar sig se den där Jesusbilden på Henrys vägg. Jag ska erkänna att det tog väldigt lång tid för mig att överhuvudtaget se något liknande över huvud taget, men det är väl å andra sidan lite av poängen med filmen också – att bilden ska framträda för oss åskådare lite pö om pö. Därmed påstår jag inte att det är speciellt tydligt i slutet heller, men jag lyckades i alla fall se den.

En film att förströ sig med under en och en halv timme.

Blood Tracks - 1985 - En film av Mats Helge Olsson

Blood Tracks

Regi: Mats Helge Olsson

1985

Horror

Det är dags att spela in en rockvideo! Sagt och gjort, man ger sig iväg för att jaga inspelningsplatser och hittar genast ett avlägset berg där scenerna kan tas. Men ett oväder är på väg och dessutom rullar en lavin igång under efterfesten. Och som om inte det vore nog är en mordisk familj gömd i en gammal fabrikslokal, en familj som vill dölja sin existens och inte drar sig för att döda alla som kommer för nära!

Min första bekantskap med Mats Helge Olssons filmer var faktiskt inte The Ninja Mission som säkerligen är hans mest kända film för allmänheten utan Eagle Island som jag av någon kom över i min ungdom. Jag har sett den många gånger och oavsett om den egentligen inte är särskilt kvalitativ har jag alltid ansett den vara oerhört underhållande! Det är till och med en film som fortfarande håller. I alla fall enligt mitt minne, det är rätt många år sedan jag såd den senast nu…

Förutom dessa är det ganska tunnsått med Mats Helge filmer i mitt medvetande. Någon till har det väl blivit kanske men jag har verkligen ingen som helst koll på vad. Den här filmen kom tydligen till för att glamrockbandet Easy Action hade bestämt sig för att göra en film. Inspirerade av Kiss Meets the Phantom of the Park kontaktades Mats Helge Olsson och ett samarbete inleddes. Easy Action skrevs snabbt in i filmen och på den vägen är det!

Självklart är det en väldigt spartansk produktion. Den lider av otaliga problem men det är faktiskt en underhållande film i sin dumhet också. Det finns flera aspekter som är helt ok även om det finns en hel del löjeväckande man kan säga om själva manuset. Det känns som att man har försökt sig på att göra allt och det passar heller inte riktigt ihop på sina ställen. Bandet ska göra en video i fjällen och samtidigt härjar den där galna familjen. Det är på något sätt två olika historier som berättas och som egentligen inte passar ihop. Men på något konstigt sätt går det ändå ihop.

Easy Action

Skådespelarna är inga höjdare, och speciellt inte groupietjejerna och bandet. All talang som de övriga möjligen har saknas helt hos dessa. Fast det är klart, lite snygga kroppar finns det ju! Vidare är dialogen på engelska och det är något som oftast är ett problem när det gäller svenska B-filmer. Men faktiskt, det låter oftast helt ok! Många av skådepelarna låter i och för sig inte som svenskar heller så det kan kanske förklara just den saken!

Ok, så historien är puckad och många av skådisarna verkligen inte bra. Vad är det då som gör att filmen är underhållande? För det första är det förstås kalkonvärdet, det kan man liksom inte komma ifrån. Men samtidigt har den också något annat som tilltala. Det är som en italiensk genrefilm av Bruno Mattei fast från Sverige och av Mats Helge Olsson! Det är måhända puckat och dumt men väl så underhållande.

Förresten… Man får med en CD-singel av Easy Action på köpet också!

6/10

Recension: Hero - 2002

Hero

Aka: Ying Xiong

Regi: Yimou Zhang

2002

Action/Drama

För länge sedan var Kina delat i sju kungariken, alla i krig med varandra. Det starkaste av dessa riken var Qin vars kung var besatt av att bli Kinas förste kejsare. Många försökte mörda honom men framför allt var det mästarna och legenderna ”Brutna Svärdet”, ”Flygande Snön” och ”Sky” som satte skräck i honom. Detta till den milda grad att det utsattes en belöning till den som kunde besegra och döda dessa mästare. En belöning som i det närmaste innebar ändlös rikedom. Tio år senare påstår en man vid namn ”Anonym” sig ha dödat legenderna, han visar upp mästarnas svärd för konungen och tar emot belöningen. Men allt är inte vad det ser ut att vara och allt han säger kanske inte är sant.

En otroligt vacker film som kanske vid första anblicken inte har så mycket att tillföra förutom de bländande stridscenerna. Det är emellertid en illusion och handlingen som först inte tycks vara speciellt komplicerad, blir kanske inte så komplicerad sen heller men blir i alla fall väldigt eftertänksam. Det är asiatisk vishet när det är begriplig och som bäst. Ju mer man penetrerar filmen desto närmare kärnan kommer man. Allt blandat i en film av myter, legender, lögn, svek, visdom och hjältar.

Fotot är otroligt snyggt och bland det vackraste jag har sett på mycket länge, filmen är värd flera pluspoäng bara av denna anledning. Man har verkligen lagd ned mycken möda och energi på att få de magnifika och närmast sagolika miljöerna, kläderna och kanske framförallt färgkompositionen exakt rätt och skulle inget annat räknas så skulle filmen åtminstone vara ett visuellt mästerverk. Det här är en storslagen film från Hong Kong/Kina när den är som bäst och ordet storslagen verkar ha en helt annan innebörd än i t.ex. Hollywood. I bakgrunden ligger i stort sett hela tiden väldigt stämningsfull musik. Ofta bara ett enkelt instrument eller en trumrytm men det gör att hela produktionen får ett otroligt elegant uttryck.

Det finns ofta ett problem i såna filmer, d v s att man förlitar sig allt för mycket på det visuella och därigenom underskattar tittarens krav på intelligent film. Det misstaget görs inte här, för trots den storslagna visuellt bländande och närmast fulländade bildkompositionen bjuds tittaren på den ena efter den andra versionen av handlingen, sett ur synvinkeln på olika personer eller som lögn och sanning.

Jet Li som är den stora stjärnan i filmen, åtminstone för oss västerlänningar, har verkligen lyckats nollställa sitt ansiktsuttryck helt perfekt för den här rollen. Han ser verkligen ut som den mästerliga mästare han gestaltar i filmen. De andra skådespelarna är också i toppklass även om det kanske främst är de andra mästarna man lägger märke till. Koreografin är helt felfri och fightingscenerna är otroligt snyggt genomförda med vajerflygning som inte är alldeles ovanliga i genren som en liten extra touch. Man blandar ibland färgfilm med klipp i svartvitt på ett mycket smakfullt sätt som ger den där lilla extra nyansen som gör den här till ett modernt mästerverk.

Recension: Någon Annanstans i Sverige – 2011

Det här är en av de där filmerna där det känns rätt meningslöst att försöka sammanfatta handlingen till några få rader. Det händer egentligen inte särskilt mycket, ändå händer allt i den dystopiska byn filmen utspelar sig i. Det finns en centralhandling men den berättas fragmenterat och med en hel del utspel som egentligen inte krävs för att berätta historien. Det är helt enkelt ett porträtt av bygden, en ögonblickbild av vad som sker om man så vill.

Karaktärerna är ganska skruvade och definitivt egocentriska. Jag tror inte det finns någon i hela historien som egentligen är lycklig men det är underhållande att se på hur saker och ting snurrar till sig och hur den tryckta stämningen tillsammans med alkohol får allt att brisera. Skådespelarinsatserna är mycket bra från alla håll och det är en hel del kända ansikten också! Mikael Persbrandt, Sussie Eriksson, Björn Gustavsson, Helena Bergström och en hel massa kända ansikten som jag inte riktigt kan sätta namn på medverkar.

Man sitter förundrad över hur märkliga människor filmen porträtterar, nästan med lite gapande och förvånad min på munnen och det är ofta omåttligt underhållande. Någonstans fastnar kanske skrattet i halsen och sensmoralen i filmen är allt annat än lustig även om man inte kan låta bli att roas. Tyvärr håller det inte riktigt ända fram och när filmen börjar närma sig sitt slut känns det som att det inte riktigt håller ihop längre. Det är helt enkelt en film som egentligen är bättre under tiden som den varar snarare än när den har nått sin upplösning, det finns ju sådana filmer.

6/10

Recension: The Holcroft Covenant - 1985

The Holcroft Covenant

Regi: John Frankenheimer

1985

Thriller

Noel Holcroft är amerikansk medborgare, arkitekt och son till en av Hitlers närmaste män. Han har dock tagit skarpt avstånd från sin fars livsverk och arbetar som arkitekt. En dag bli han kontaktad av en välkänd bankir som upplyser honom och att det finns en gigantisk summa pengar att hämta på ett schweiziskt bankkonto. Det är pengar som hans far, tillsammans med två kompanjoner smusslat undan i andra världskrigets slutskede och som, om man får tro det medföljande förseglade brevet, ska användas till att gottgöra nazisternas hemska brott mot mänskigheten. Faderns egentliga intentioner är dock osäkra och det visar sig snart att mäktiga organisationer bevakar hans varje steg och att hans liv är i fara. Någon vill använda pengarna för att skapa det fjärde riket…

Det här är en film som jag gillar skarpt och som står för allt det som jag tycker är intressant när det gäller politiska thrillrar där man inte riktigt vet vem som är vem. För manuset är mycket välskrivet och det är höljt i dimmor vem som är god och vem som är ond, mycket länge. Det är inte förrän framåt slutet som alltsammans avslöjas. Och till och med då avslöjas en och annan detalj som inte fanns med i någon av mina teorier om upplösningen.

Skådespeleriet är utmärkt och det är bra över hela linjen så att säga. Främst är det förstås Michael Caine man lägger märke till då han har huvudrollen, men även övriga är mycket bra. Och, kanske eftersom filmen är brittisk och inte amerikanske, så lägger man mer krut på att få karaktärerna trovärdiga än att försöka framställa dem så dramatiserade som möjligt. Jag generaliserar förstås grovt nu!

Ska man säga något negativt om filmen, så är det att jag inte riktigt får ihop alla tidsangivelser. Det pratas om att det har gått si och så många år sedan Nürnbergrättegångarna, samtidigt görs andra jämförelser och det slutar med att folk som jag uppfattar som om de vore i ungefär samma ålder i själva verket inte kan vara det. Det måste skilja 15-20 år på ett par personer som jag uppfattar som ungefär jämngamla. Nu är jag ingen höjdare på att uppskatta åldrar i och för sig men lite koll brukar jag ha.

Intrigen, som innefattar nynazistiska värderingar, är intressant och som jag tidigare var inne på, mycket välskrivet. Att man inte vet riktigt vem som är vem är väl inte helt ovanligt kanske, men att man heller inte vet hur mycket de som tror sig veta en hel del vet, är desto ovanligare. Det är hemliga organisationer och de som vill förhindra att pengarna används till något som ens kan tolkas som nazistisk propaganda eller planer som innefattar elitism i någon form.

Filmen är en smula daterad och den känns inte helt färsk även om historien i sig kanske är tidlös. Den summa pengar, fyra och en halv miljarder dollar, som det handlar om är förstås fortfarande en hiskeligt stor summa pengar men inte så ofantligt mycket idag som den här filmen vill göra gällande. Och det finns väl ett par sådana saker till kanske, men överlag tycker jag att det här är en riktigt lyckad film och det känns som om Studio S Entertainment går från klarhet till klarhet med sina releaser!

Trailer: Femen - Our God is a Woman

Dokumentär om feministgruppen Femen, Verkar kunna bli rätt så intressant! Planeras att vara klar för festivalvisningar 2013.

Recension: Förintelsen - 1978

Holocaust

Regi: Marvin J. Chomsky

1978

Drama

Dr Josef Weiss (Fritz Weaver) är en framstående läkare i Berlin och hans fru Berta (Rosemary Harris) en begåvad pianolärare. Deras äldsta son Karl (James Woods) gifter sig med sin älskade Inga (Meryl Streep) trots protester från hennes familj. Familjen Weiss är nämligen judar och i klarsynthetens namn inser Ingas familj vilka trubbel detta kommer att föra med sig i framtiden. När tiderna blir svårare och svårare för judarna märks det allt mer vilka sympatier Ingas familj – Familjen Helms, egentligen har. I precis rättan tid flyr paret Weiss yngste son Rudi (Joseph Bottoms), då han vägrar anpassa sig efter nazisterna och får kämpa sig fram genom Europa för att överleva, men han är åtminstone fri. Vi får också följa den tyske advokaten Eric Dorf (Michael Moriarty), som till en början bara vill ha ett jobb, men som efter att ha blivit anställd vid SS snabbt avancerar i graderna då han visar sig vara en drivande kraft bakom effektiviseringen av den slutgiltiga lösningen – total förintelse av alla judar i Europa!

Både Meryl Streep och James Woods, som idag är de största stjärnorna som medverkade i Förintelsen, ser verkligen otroligt unga ut även om de faktiskt var i trettioårsåldern när filmen, eller miniserien som det faktiskt är, spelades in. Dock är det inte speciellt tunga roller, eller jag menar, det klart att de är viktiga och att de får betraktas som huvudroller, men de får inte mest tid framför kameran utav alla. Det är förstås svårt att bedöma, eftersom handlingen, delvis utspelar sig under flera år, delvis på grund av att den utspelar sig på flera platser.

                     

Vi får följa historien genom att iaktta familjen Weiss medlemmar, ändå från bröllopet mellan Karl och Inga, som är vad hela historien börjar med. Man märker redan här vilka motsättningar som finns även om saker och ting ännu inte eskalerat till de nivåer som senare kommer att bli verklighet. Det är fortfarande ganska oskyldiga bråk som försiggår och inga direkta inskränkningar har införts mot judarna. Vi får också redan tidigt, förutom familjerna Weiss och Helms, lära känna Eric Dorf, vars hustru är en patient hos Dr Weiss.

Eric är en arbetslös advokat som av sin fru påverkas att söka ett skrivbordsjobb hos SS-chefen Reinhard Heydrich (David Warner) och det är riktigt intressant att följa hans utveckling och jag tycker faktiskt att hans karaktär är den intressantaste av alla. Han är härligt mångfacetterad och även om han verkar hur kall och hård som helst i tjänsten får man också se honom bryta ihop framför sin fru, som får trösta honom och man inser också att det faktiskt är honom som är den drivande kraften bakom hans framsteg och avancemang i graderna. Jag får inte riktigt grepp på honom, å ena sida framstår han som en fullständigt hjärtlös officer som endast är intresserad av att effektivisera processen med judarna, å andra sidan verkar han heller inte helt tillfreds med sig själv. Kanske är hans sätt att hantera situationen med siffror och statistik också ett sätt för honom att distansera sig själv från verkligheten.

Det sätt som vi får följa medlemmarna i familjen Weiss, och alla andra judar vi få lära känna längs vägen för den delen, är däremot inte särskilt oväntad om än gripande. Man bör vara så pass välinformerad och utbildad i dagens moderna samhälle att deporteringar och koncentrationsläger inte längre kommer som en chock. Detta säger jag inte för att det inte är djupt tragiskt, för det är det naturligtvis, utan snarare just för att man inte längre chockas av sättet saker och ting är framställt på. Att chocken över vad som verkligen hände aldrig får lägga sig är något helt annat och jag kan inte nog poängtera, i likhet med vad jag brukar göra när jag skriver om den här typen av filmer och historier, vikten av att förmedla en av de mörkaste delarna i människans historia vidare och lära sig så mycket av den att vi aldrig någonsin tillåter att den upprepas.

Talande är de autentiska bilder och filmsnuttar som ingår i miniserien. Att skapa en sådan realism tvärs igenom alltihop hade givetvis varit starkare än vad som nu blev resultatet, men jag tror inte att särskilt många av oss hade orkat sig genom sju och en halv timme superrealism i det har mycket omtöcknande ämnet. Vi får istället lita till historisk korrekthet på andra sätt och ta till oss av den sensmoral som finns. Inte alla tyskar framstår som hjärtlösa monster, eller alla judar önskar livet ur alla tyskar med det är väl å andra sidan inte speciellt svårt att föreställa sig heller. Man ska inte dra alla över en kam även om det är lätt att gå med strömmen. En del följer order för att rädda sitt eget skinn bara.

Men serien handlar också om mer än bara koncentrationslägerpolitik, den handlar om människor. Det är intressant att vi får chansen att följa händelse förloppet ur flera perspektiv, inte bara från judarnas utan även tyskarnas sida. Det är inte alltid helt självklart vad som sker på order och vad som skor av ren övertygelse i judefrågan. Det är mycket politik och maktkamp och bara för att man är Reichsführer Himmler innebär inte att man klarar av att bevittna en massavrättning av ryska judar utan att rygga tillbaka. Det är kanske lättare att sitta bakom ett skrivbord och fatta beslut om miljoner människor död än att se dem i ögonen trots allt!

Den här serien är kanske inte den mest grafiska i ämnet och heller inte den mest gripande. Men den tillhör helt klart eliten av filmatiseringar som får fram känslor av vanmakt och frustration hos åskådaren. Man vill hoppa in i filmen och påverka utgången av händelserna. Så mycket är helt klart och det är ingen dålig prestation!

Recension: House of blood - 2006

House of blood

Aka: Chain Reaction

Regi: Olaf Ittenbach

2006

Horror

En fångtransport förolyckas längs vägen och de livsfarliga mördarna som fraktas rymmer ut i skogen. Inblandad i olyckan är också Dr. Douglas Madsen (Christopher Kriesa) som hela filmen kretsar sig kring. De tar honom tillfånga för att han ska kunna behandla den dominantaste fångens bror och ger sig ut i ödemarken. Efter en stund finner de ett ödsligt beläget litet hus mitt inne i skogen med en samling besynnerliga människor. De talar en gammaldags dialekt och varnar dem för att stanna hos dem. Fångarna lyssnar naturligtvis inte och anser att de är herrar över situationen. Föga anar de den fruktansvärda sanningen om de blodtörstiga människorna de stött på…

Till en början är filmen väldigt skrattretande, de sanslöst usla skådisarna som bryter ganska grovt på tyska, den styltiga och enormt förutsägbara dialogen och den taffliga handlingen gör att man inte får så stora förhoppningar av de initiala scenerna. Dock väcks nyfikenheten lite till liv när man upptäcker att historien inte berättas helt kronologiskt och att man åtminstone försökt att göra en liten underhandling också och inte bara förlitar sig på en helt endimensionell lösning.

Handlingsmässigt är filmen ganska upprepande och samma scener används ibland ett flertal gånger. Först stör man sig kanske lite på det men efter ett tag är det faktiskt ganska charmigt! Lättare blir det också när man inser att man kanske inte ska ta filmen på allt för stort allvar utan helt enkelt låta sig underhållas av de, faktiskt mycket underhållande och våldsamma gorescenerna. För är det något som är ytterst välgjort så är det filmens splattereffekter. Ibland kan de i och för sig tyckas vara gjord för effekternas egen skull och vara lite onödiga men på det stora hela är jag mycket imponerad av dem. Olaf Ittenbach kanske inte är den bäste regissören eller historieberättaren genom tiderna, men göra bra effekter är i alla fall något han kan!

Hur man lyckats få med Jürgen Prochnow i rollbesättningen är i sig en gåta men jag klagar inte. Han äger helt alla andra skådisar i filmen, torts att han endast medverkar en försvinnande liten del av den. Hans roll lär inte vara någon speciell utmaning för en skådis av hans kaliber så jag utgår ifrån att han fick bra betalt för sin medverkan. Hur mycket av filmens totala budget på 1 million euro som gick till honom är naturligtvis svårt att sia om men jag förmodar att rätt mycket av den också gick till effektkontot.

På det hela taget tycker jag filmen är klart godkänd som en stunds förströelse utan att för den delen bli ett referensverk i sammanhanget. Jag tror förresten jag ska se om den snart då jag faktiskt tror att den kan växa lite då den första skepticismen nu är eliminerad!

Recension: The Brotherhood 2 – Young Warlocks - 2002

Först av allt måste vi konstatera att den här filmen verkligen inte har något med den första filmen i serien att göra. De utspelar sig visserligen på collage och det finns gott om homoerotiskt material, men inget i själva handlingen påminner om något som hände i första filmen. Självklart handlar det om någon form av broderskap liksom i första filmen men här är det mycket mera ockult än vad det var i första filmen. Här är det frågan om ren häxkraft, riter och våldsam död.

Jag hade förväntat mig ännu sämre skådespeleri i den här filmen är föregångaren och det är det väl också, men inte som jag trodde. Men å andra sidan är det som sagt var inte en uppföljare i konventionell mening heller. Faktum är att den här på många sätt är mer underhållande än sin föregångare trots att den karisma som faktiskt fanns i första filmens karaktärer är som bortblåst. Det är lite knapigt att förklara men även om det här är en mer underhållande film är den också sämre. Allt är egentligen sämre, definitivt manuset och är man inte intresserad av att glo på vackra pojkar i bar överkropp med boxerkalsingar finns det inte så mycket över. Det ägnas nämligen rejält mycket mer tid på sådana saker än på viktiga detaljer för handlingen.

Det är inte det att David DeCoteau inte vet hur man filmar snygga sekvenser, snarare att det inte finns någon känsla för tempo och att ovidkommande scener kan hålla på i evighet utan något annat syfte än att visa upp tonårskroppar av manlig modell och att manusen är undermåliga. Nu ska jag förstås inte dra alla filmer över en kam och kommer naturligtvis att krypa till korset om jag upptäcker filmer som avviker från denna stererotyp.

5/10

House of Orphans - 2009 - tillbakablickarna är filmens styrka!

House of Orphans

Regi: Daniel Lehmussaari

2009

Horror

För ett par hundra år sedan drev ett respektabelt äldre par ett barnhem i den lilla byn. Att allt inte stod rätt till bakom den yttre fasaden var först inget som märktes men det uppdagades senare att paret sålt barn som slavar av olika slag. Det hedersamma uppfostran barnen tycktes ha fick också sin förklaring i samband med detta. Bestraffningarna var fruktansvärda och det hände till och med att barn mördades som slutgiltig åtgärd. Stället brändes ner till grunden men senare byggdes ett annat hus på samma plats där den ursprungliga och fasansfulla källaren låg. Det sägs att det finns en undangömd skatt där, bestående av de pengar som paret tjänat på sin smutsiga verksamhet. Nu har en familj flyttat in i huset och det vet förstås inte vad som hänt eller vad som nu finns i källaren. Inte förrän spökerierna börjar i alla fall!

Redan i inledningsscenerna används klichéer på ett mycket effektivt sätt! Det är uppenbart att detta är ett medvetet val och det blir faktiskt ganska underhållande. Det finns en flirt med både klassiska skräckfilmer och de som driver lite med sig själva. Jag menar inte att denna gör det fullt ut men jag tror inte den tar sig på alldeles för stort allvar heller.

Dialogen är på engelska och det går helt enkelt inte att låta bli att kommentera det. Jag måste erkänna att jag hade lite förutfattade meningar angående detta och jag anser fortfarande att det drar ner intrycket av filmen. Nu är i och för sig engelskan långt långt mycket bättre än i till exempel Camp Slaughter, åtminstone från vissa håll, men samtidigt blir det inte särskilt trovärdiga repliker som levereras av dem som knappt kan uttala orden de ska säga. Det gör att vissa av skådespelarna framstår som sämre än vad de egentligen borde göra och det är väl inte särkskilt bra kanske. Föga smickrande i alla fall.

Att det finns en motsättning mellan övergripande storstadsbilder med frihetsgudinnan i förgrunden och skyskrapor a la New York för att sedan fortsätta med en svensk registrerad Volvo på landbygden gör faktiskt inte så mycket. Det är sånt man får ta med en nypa salt och man får istället vara tacksam mot det som filmen faktiskt lyckas bra med. Tillbakablickarna på den gamla tiden är till exempel hur bra som helst. Kostymerna är lyckade och hela atmosfären är fantastisk! Det känns hur trovärdigt som helst och den sepiabruna tonen förstärker detta ytterligare. Dessa tillbakablickar innehåller också filmens mest motbjudande och starka scener, det som barnhemsinnehavarna höll på med bakom de stängda dörrarna!

Men även det som händer i ”modern” tid är ganska bra. Jag gillar inte riktigt hur man framställer spökerierna hela tiden men många gånger kan man ana en inspiration från Asiens spökfilmer och det är ganska trevligt. Tyvärr är dialogen emellanåt så fruktansvärt usel att man inte riktigt vet om man ska skratta eller gråta. Men trots detta förblir intresset för vad som egentligen hänt och vad som kommer att hända i den gamla bortglömda källaren högt. Det är faktiskt ganska spännande och musiken tillför också en extra dimension åt de positiva egenskaperna som filmen har. Även effektmässigt fungerar filmen mycket bra. Blodet ser ut som blod och de Asieninspirerade spökerierna är snyggt sminkade.

Ska man jämföra filmen med ett pussel skulle jag vilja säga at de stora bitarna passar mycket bra och är intressanta. Berättelsen i stort är intressant, motbjudande och spännande. Medan de mindre bitarna, berättelsen som förbinder de stora pusselbitarna, är ganska usla många gånger. Det är lite väl stora logiska luckor ibland och rejält tramsigt många gånger. Vissa delar av humorn är säkert medveten men det vet i tusan om detta alltid är fallet. Jag tycker nog att filmen är rätt ojämn och jag är inte helt säker på vilken film man försökte göra. Det känns som om man är lite här och lite där och nosar och sedan försöker lappa ihop det till något begripligt. Det är lite rörigt och inte helt lätt att hänga med i svängarna alla gånger!

Recension: House of Wax - 2005

House of Wax

Regi: Jaume Collet-Serra

2005

Horror

Ett gäng ungdomar, råkar under en campingnatt, göra sig ovänner med en bonnläpp från trakten som under natten saboterar deras ena bil. På morgonen när de upptäcker vad som hänt vägrar den ena av killarna att åka utan sin bil varvid han och hans tjej beger sig mot närmsta stad till fots för att söka hjälp. Det är en ganska öde syn som möter dem, det sprudlar inte av liv direkt. De stöter dock på en man som äger en bensinmack och som lovar hjälpa dem med de delar de behöver för att laga bilen. Men allt står inte rätt till i den lilla staden och undan för undan börjar det unga paret att inse att de faktiskt är de enda levande människorna i staden. Alla andra har reducerats till vaxdockor.

När jag först hörde talas om den här nyinspelningen av den smått klassiska 3D filmen House of Wax från 1953 blev jag givetvis intresserad. Intresset svalnade dock något när jag upptäckte att självaste Paris Hilton skulle vara med i en roll. Jag undrade vad i hela friden hon kunde bidra med. Jag menar, hennes kändisskap ligger knappast i att hon är en duktig skådis! Döm dock av min förvåning när jag ganska snabbt upptäckte att hon inte var den sämsta skådisen i filmen! Hon var åtminstone inte sämre än någon annan även om det kanske säger mindre om hennes insats än om de andras. Hon är heller inte med särskilt mycket, det ska erkännas. Hennes medverkan tycks enbart vara till för att locka brunstiga unga män till att se filmen, detta förstärks också ytterligare av att hennes mest centrala scen består av en striptease.

Nåja, nog om henne! Filmen är mycket förutsägbar består till största delen av ganska tama och onödiga scener, ett par undantag finns, åtminstone om man som jag blir mycket illa berörd av att händer skadas. Överlag kan man väl säga att själva handlingen är tämligen ologisk och överdriven, miljöerna är inte trovärdiga och skådespelarinsatserna, som ju tidigare nämnts, är under all kritik. Bildspråket är tråkigt och det märks tydligt att regissören tidigare sysslat med musikvideos och reklamfilm.

Den som inte gillar remakes kanske tycker om den här filmen något mer än de som gör det, för inte ser man mycket likheter mellan den här och filmen från 1953 som för övrigt också är en remake på en ännu äldre film. Likheten ses väl snarast genom att de vaxdockorna tillverkas med hjälp av mänskligt råmaterial.

Jag skulle inte rekommendera någon att se den här filmen, inte ens som referensmaterial, utan hänvisar istället till andra och bättre filmatiseringar av samma ämne. Värda att nämnas i sammanhanget kan t.ex. vara redan nämnda house of wax (1953) Sergio Stivalettis Wax Mask (1997) som ju till och med är skriven av sådana giganter i genren som Lucio Fulci och Dario Argento.