Recension: I Sell the Dead - 2008

I Sell the Dead

Regi: Glenn McQuaid

2008

Komedi/Horror

Arthur och Willie är två gravplundrare som slutligen fångas och ställs inför rätta, eller rättare sagt, Willie hamnar i giljotinen och Arthur fastnar i ett förhör med en mystisk munk som verkar oerhört intresserad av att höra hans historia. Sagt och gjort, Arthur utelämnar inga detaljer när det gäller sin bana, från barndomen till likstöld och ökänd gravplundrare. Han berättar om vanliga och naturliga händelser men också om övernaturliga sådana som involverar både vampyrer och zombies – odöda och vandöda. Han berättar också om fejden med ett rivaliserande gäng – Familjen Murphy som också är ett stort och vida fruktat namn i branschen. Om hur deras vägar korsats flera gånger och hur historien slutligen slutade och hur stora delar av klanen bragdes om livet. Han erkänner sig skyldig till gravplundring men oskyldig till mord. Men frågan är vad det är för en munk, vilket intresse har han i det hela och varför är han så intresserad av historierna?

Utan att ha några egentliga minnen kommer jag genast att tänka på Comedy of Terrors från 1963 när jag ser den här filmen. Jag vet inte om de har så mycket gemensamt egentligen men det finns onekligen lite grand av samma komiska stämning där. Det finns också likheter i själva berättelsen, som i I Sell the Dead handlar om två gravplundrare som råkar ut för övernaturligheter, vilket kanske i och för sig inte riktigt var fallet i Comedy of Terrors. Hur som helst så ser jag likheter som är svåra att ignorera!

Det mesta av filmens centrala handling berättas i tillbakablick eftersom filmens presens utspelar sig under ett förhör, eller samtal mellan Arthur (Dominic Monaghan) och munken Fader Duffy (Ron Perlman). Jag gillar detta grepp och jag tycker att själva dialogen mellan dessa två funkar hur bra som helst. Ron Perlman är måhända inte med så mycket men det han gör är av yppersta klass, så mycket är helt klart! Arthur, som har en betydligt större roll, återfinns också i de flesta av berättelserna. Eller rättare sagt så återfinns han väl mest hela tiden men hans barndomstid gestaltas förstås inte av Dominic Mohaghan.

Som vapendragare och komisk sidekick återfinns Larry Fessenden, som jag egentligen inte har särskilt stor koll på sedan tidigare men gör ett bra jobb! Egentligen kan man väl säga att de båda är komisk sidekick till varandra, för även om filmen handlar om gravplundring och innehåller en och annan våldsamhet, är det först och främst en komisk film, lite i stil med Shaun of the Dead eller tidigare nämnda Comedy of Terrors.

Matinékänslan är stor och det blir nästa lite äventyrsstruktur av den emellanåt. Inget som jag har något emot eftersom jag har en förkärlek för den typen av film. Kort sagt skulle jag vilja rekommendera den här filmen till dem som gillar skräckkomedier överlag och i synnerhet till dem som gillar kostymfilmer med komiska inslag och våld. Man har också vävt in några scenavslut som övergår till någon form av serietidningsteckningar som förstärker filmen ytterligare. Ska man ha något negativt att säga så3är det väl kanske att man inte förmår hålla intresse på topp hela tiden och att filmen är något bättre den första halvan än den avslutande halvtimmen. Det är inget jag kan sätta fingret på egentligen, men jag tror att det nog handlar mer om upplägget på tillbakablickarna och berättartekniken än något annat. Hur som heslt en riktigt under hållande film! Förresten så medverkar Angus Scrimm i en mindre roll som kanske kan intressera kultfilmsälskarna.