Recension: I Am Legend - 2007



I Am Legend
Regi: Francis Lawrence
Action/Horror
2007

Robert Neville (Will Smith) är ensam överlevande, efter ett dödligt virus nästan totala annihilation av mänskligheten, på New Yorks gator. Eller rättare sagt, han är inte ensam, det finns nämligen humanoida mutationer som uppstod i samband med smittan och som lever i ständigt mörker då de inte tål solljuset. Tillsammans med sin hund Sam fördriver han tiden med att leta efter mat och andra förnödenheter. Han ägnar också en stor del av sin tid åt att forska kring epidemin, med målet att föra över sin egen immunitet på de forna och deformerade människorna som, samtidigt som han försöker bota dem paradoxalt nog också är hans värsta fiender. Varje dag sänder han också ut ett radiomeddelande där han konstaterar att han finns och ber andra överlevande komma i kontakt med honom. Hoppet har ännu inte övergivit honom…

Jag är alltid skeptiskt till sådana här moderna postapokalyptiska filmer och även om den här inte har något med kärnvapenkrig att göra, vilket vanligtvis är fallet, är gatorna öde och förödelsen uppenbar. Det finns visserligen inga tomma ökenlandskap men de övergivna bilarna längs stadsarkitekturen förtäljer effektivt den folktomma ödsligheten. Huruvida detta är konstruerat i en dator eller ej, ska jag inte spekulera kring men emellanåt ser det onekligen ut som vi hamnat mitt i ett TV-spel och det säger jag inte för att det ser dåligt ut, för det gör det inte och det är faktiskt svårt att sätta fingret på vad det är. Kanske är det helt enkelt att det ser alldeles för bra ut, för många detaljer som inte känns helt naturliga eller så.

Ska sanningen fram så drog detta ner inledningsscenerna lite för mig och intresset infann inte sig så där initialt. Detta bättrar sig dock allt eftersom att filmen går och redan efter några minuter tänker jag inte ens på de eventuella datorgenererade effekterna. Dramaturgin börjar komma igång och man börjar faktiskt bry sig om karaktärerna. Jag säger karaktärerna för Robert är aldrig helt ensam, han har bearbetat sin ensamhet och ställt upp skyltdockor på de platser han besöker frekvent. Han pratar också med sin hund och vad märkligare är, hunden verkar förstå honom fullt ut. Jag tycker det är intressant att se vilken galghumor han utvecklat under de ensamma åren mitt i stan och han skämtar ofta med både skyltdockorna och sin hund om situationen han har hamnat i.

Jag gillar också att han, i stora delar av filmen, har samma fiende. Någon slags extra intelligent version av de nedsmittande människorna. Jag skulle inte vilja gå så långt som att kalla dem för zombies, men likheterna är slående. Jämför till exempel med några av de modernaste zombiefilmerna; Land of the Dead, 28 Days/Weeks Later och du kommer att hitta många likheter. Varelserna är uppenbart datorgenererade vid många tillfällen men funkar ganska bra ändå, kanske beroende på att man har gett den där enskilda ärkefienden lite mer personlighet än vad som är brukligt.

Specialutgåvan, som recensionen avser, innehåller två versioner av filmen som skiljer sig avsevärt åt. Jämför man sluten är jag faktiskt inte helt nöjd med något av dem, det finns element i dem bägge som jag skulle vilja ha med. I det alternativa slutet får man till exempel helt klart för sig varför ärkefientligheten uppstår med den där überzombin, medan det vanliga slutet bjuder på en mer logisk förklaring till filmens titel.