Recension: Hero - 2002

Hero

Aka: Ying Xiong

Regi: Yimou Zhang

2002

Action/Drama

För länge sedan var Kina delat i sju kungariken, alla i krig med varandra. Det starkaste av dessa riken var Qin vars kung var besatt av att bli Kinas förste kejsare. Många försökte mörda honom men framför allt var det mästarna och legenderna ”Brutna Svärdet”, ”Flygande Snön” och ”Sky” som satte skräck i honom. Detta till den milda grad att det utsattes en belöning till den som kunde besegra och döda dessa mästare. En belöning som i det närmaste innebar ändlös rikedom. Tio år senare påstår en man vid namn ”Anonym” sig ha dödat legenderna, han visar upp mästarnas svärd för konungen och tar emot belöningen. Men allt är inte vad det ser ut att vara och allt han säger kanske inte är sant.

En otroligt vacker film som kanske vid första anblicken inte har så mycket att tillföra förutom de bländande stridscenerna. Det är emellertid en illusion och handlingen som först inte tycks vara speciellt komplicerad, blir kanske inte så komplicerad sen heller men blir i alla fall väldigt eftertänksam. Det är asiatisk vishet när det är begriplig och som bäst. Ju mer man penetrerar filmen desto närmare kärnan kommer man. Allt blandat i en film av myter, legender, lögn, svek, visdom och hjältar.

Fotot är otroligt snyggt och bland det vackraste jag har sett på mycket länge, filmen är värd flera pluspoäng bara av denna anledning. Man har verkligen lagd ned mycken möda och energi på att få de magnifika och närmast sagolika miljöerna, kläderna och kanske framförallt färgkompositionen exakt rätt och skulle inget annat räknas så skulle filmen åtminstone vara ett visuellt mästerverk. Det här är en storslagen film från Hong Kong/Kina när den är som bäst och ordet storslagen verkar ha en helt annan innebörd än i t.ex. Hollywood. I bakgrunden ligger i stort sett hela tiden väldigt stämningsfull musik. Ofta bara ett enkelt instrument eller en trumrytm men det gör att hela produktionen får ett otroligt elegant uttryck.

Det finns ofta ett problem i såna filmer, d v s att man förlitar sig allt för mycket på det visuella och därigenom underskattar tittarens krav på intelligent film. Det misstaget görs inte här, för trots den storslagna visuellt bländande och närmast fulländade bildkompositionen bjuds tittaren på den ena efter den andra versionen av handlingen, sett ur synvinkeln på olika personer eller som lögn och sanning.

Jet Li som är den stora stjärnan i filmen, åtminstone för oss västerlänningar, har verkligen lyckats nollställa sitt ansiktsuttryck helt perfekt för den här rollen. Han ser verkligen ut som den mästerliga mästare han gestaltar i filmen. De andra skådespelarna är också i toppklass även om det kanske främst är de andra mästarna man lägger märke till. Koreografin är helt felfri och fightingscenerna är otroligt snyggt genomförda med vajerflygning som inte är alldeles ovanliga i genren som en liten extra touch. Man blandar ibland färgfilm med klipp i svartvitt på ett mycket smakfullt sätt som ger den där lilla extra nyansen som gör den här till ett modernt mästerverk.