Recension: The Bucket List - 2007

The Bucket List

Regi: Rob Reiner

2007
Drama/Komedi

Två dödssjuka män Edward Cole och Carter Chambers (Jack Nicholson och Morgan Freeman), träffar för första gången på varandra när de hamnar i sjukhussängarna bredvid varandra. Det är kanske ödets försyn för det är nämligen Edward som äger sjukhuset och han har länge hävdat att det är två patienter per rum som gäller - inga undantag! Inte för att han inte vill göra ett undantag för sig själv men han övertalas slutligen av sina advokater att inte falla i denna dubbelmoralistiska fälla. Det var nog hans lyckodrag, för annars hade han aldrig lärt känna Carter. Det är visserligen en relation som är ganska kylig till en början, med allt eftersom kommer de varandra närmare. Inte för att de egentligen är speciellt lika varandra, snarare tvärtom, och hade det inte varit för den dödliga cancern de båda kämpar mot vore de varandras totala motpoler. Hur som helst så blir de väldigt nära vänner, såna vänner som gör allt för varandra och när Carter börjar prata om sin "Bucket List" - en lista på saker man ska ha gjort innan man dör, en idé som kläcktes av en gammal filosofilärare denne hade på collage hakar Edward på. Han vill göra extravaganta saker och har också de ekonomiska medlen att klara av det med. Tillsammans försöker de nu beta av alla punkterna på den lista de gemensamt sätter ihop, allt från jordnära och emotionella önskningar om att skratta tills man gråter, till äventyrslystna idéer som skydiving. Ska de hinna göra klart sin lista?

Att Rob Reiner är kapabel att göra riktigt bra film har jag i och för sig inte betvivlat sedan jag såg This is Spinal Tao första gången. Då liksom nu är det en klockren betraktelse, denna gång av livets slutskede, av vad som egentligen är det viktigaste i livet och vad man egentligen kan köpa för pengar. Att lycka inte alltid är synonymt med ekonomisk oberoende behöver man väl inte vara någon Einstein för att räkna ut men filmen lägger fram det på ett bra sätt och den, till en början, girige Edward förändrar gradvis sitt beteende, ofta kanske utan att ens erkänna det för sig själv. Han behåller sin yttre fasad men man märker ändå, om man läser lite mellan raderna, att vänskapen med Carter betyder allt mer för honom.

Samma sak kan i viss mån gälla för Carter, även om han redan från början är den mer emotionella och mänskliga av de två. Han försöker vara rejäl och han har en karaktär som förbjuder honom att vara otrogen mot sin fru, även om de haft ett ganska knaggigt förhållande de senaste åren. Han är väl inte lika intresserad av de mest häpnadsväckande sakerna på listan som Edward, men hänger med och ställer upp för sin nyfunna kamrat.

Skådespelarmässigt fungera naturligtvis dessa båda giganter utmärkt i sina roller, men det är mer än så, de spelar på toppen av sina förmågor och jag som brukar hävda att Nicholsons bästa rollprestation är As Good As It Gets för tänka om, för han är minst lika bra här om inte bättre och jag vill påstå att Freeman här är den bättre av de två... Även kringliggande roller funkar utmärkt även om de mest av filmen centrerar sig just kring dessa två. Det här är deras film helt enkelt och det hade varit stor skada skedd om man hade bytt ut någon av dem.

Känslorna filmen genererar enbart på grund av sin historia, alltså utan att ta hänsyn till den oerhörda glädje man känner över de kvalitativa bitarna, svänger kraftigt och innan filmen är över han man gått igenom gapskratt, tårar, besvikelse och sympati - ja, hela spektrat av känslor skulle man kunna säga. Så oavsett vilken typ av känslor man är ute efter att bejaka
i och med att man ser den här filmen som kommer man att lyckas. ta tak i saken nu, du kommer inte att bli besviken!

Bättre än så här blir det inte!

Recension: Bone Sickness - 2004

Bone Sickness

Regi: Brian Paulin

2004

Horror

Alex (Rich George) lider av en mystisk bensjukdom som det inte tycks finnas nåt botemedel emot. Hans flickvän (Darya Zabinksi) försöker med alla medel att hitta ett sätt att vända symptomen och vänder sig därför till vännen Thomas (Brian Paulin) för hjälp. Han hittar på ett särskilt hopkok med diverse makabra ingredienser som Alex ska få i sig. Tyvärr verkar det inte funka så bra och biverkningarna består bland annat av att Alex kräks upp stora mängder av maskar och att dylika tingestar även återfinns i hans avföring.

Till en början verkar det här vara en klassisk b-skräckis med influenser av spökfilmer från det goda 80-talet. Efter ett tag blir man dock varse om att det faktiskt rör sig om något helt annat, det här är splatter med mycket tarmar och blod som sprutar åt alla de håll.

Funkar det då som splatter? Nja, det beror väl lite på vad man är ute efter. Effekterna är förhållandevis välgjorda även om man ser att det inte har varit någon riktigt mästare a la Tom Savini i farten. Det är regissören själv som står för dem och han har förresten gjort nästan allt med filmen, man skulle kunna säga att det här är något av ett ensamprojekt. Andelen äckel och slem ökar också ju längre mot slutet av filmen man kommer och man får väl säga att tempot ökar på samma sätt. Tyvärr minskar samtidigt det som kunde ha varit intressant med filmen, dvs. innehåll och det man står kvar med är en mycket platt och tråkig produktion.

Det verkar också som om filmen är uppdelad på ett antal punkter och filmen skiftar karaktär vid ett par tillfällen. Det som först beskrivits kan kallas för –fas 1– där allehanda morbida och äckelladdade element framställs på ett motbjudande sätt. – Fas två–är zombiedelen av filmen som tar vid precis när äcklet börjar bli tjatigt, tyvärr är det här filmen börjar gå utför på allvar. Det finns ingen logik i denna förändring och när man sedan förändrar och lägger in någon form av infernalisk underhandling till dessa zombiesekvenser vill man bara stänga av eländet. Men det slutar inte vid denna –fas 3–, ytterliggare en förändring finns att få. Nu blandar man in folk med vita rockar som antagligen gjort nåt experiment som gått fel.

Jag vet inte riktigt hur Brain Paulin själv fått ihop den här historien men för mig tycks den alltför osammanhängande för att vara intressant. Filmens hopp ligger i det som man kan anta vara humor. Fast man ska vara klar över en sak: här pratar jag alltså om humor på splatternivå. Jag skulle dock vilja säga att filmen egentligen inte är så humoristisk som splatter vanligtvis är, men det finns ändå humoristisk underton som räddar filmen från totalt fiasko.

Finner man att det är roligt med halvusla effekter och brudar som visar tuttarna under högar av tarmar kan man nog uppskatta det här.

Recension: Body Count - 1987

Body Count

Regi: Ruggero Deodato

1987

Horror

Skrivet av Linda Snöberg &Tommy Söderberg

En grupp av ungdomar ska utforska Colorados obygd och ha lite kul. De stöter på Ben Ritchie, en soldat som liftar för att ta sig hem. Bens pappa Robert (David Hess) och hans fru Julia (Mimsy Farmer) äger ett övergivet campingställe och eftersom ungdomarna inte har någon speciell stans att vara på beslutar de sig för att stanna. Robert, Bens pappa försöker att skrämma bort ungdomarna, men Julia, Bens mamma lägger sig i och bjuder in dem att stanna. Naturligtvis skulle de ha tagit pappan på allvar, han är nämligen besatt av att hitta en mystisk figur mer känd som "The Shaman", som förmodligen var ansvarig för dubbelmordet i prologen. Ungdomarna blir mördade en efter en av en skräckinjagande gestalt och massakern verkar vara resultatet av Julias otrohetsaffär med polismannen Charlie (Charles Napier) många år tidigare…

En av de bättre filmerna i genren, kanske är den inte så välspelad som man skulle kunna önska men när filmen väl kommer igång är det spänning i nästan varje minut, framförallt framåt slutet på filmen. Vägen dit känns lite seg bitvis, men det är ingenting man inte står ut med för handlingen är tämligen klurig och den bjuder oss också på möjligheten att tolka filmen efter vårt eget huvud, vilket är ovanligt för en film av det här slaget. Karaktärsutvecklingen och relationerna mellan karaktärerna är fantastisk bra för att vara en slasher och det ger ytterligare ett djup åt filmen.

Ruggero Deodato, som gjort filmen, har tidigare gjort filmer som Cannibal Holocaust och Cut and Run och man känner på sätt och vis igen hans stil även här. Den har måhända inte den realistiska känsla som återfinns i de tidigare nämnda filmerna, men det är ju å andra siden en annan typ av film också. Flera kända ansikten finns med, men främst är det väl sheriffen som spelas av Charles Napier och den svartsjuka äkta mannen (David Hess) man känner igen.

Själva morden ser oftast bra ut även om man inte får se så mycket. Att man inte får se precis allt är bra och när mördaren håller sig så här dold och man bara får se en skymt emellanåt ökar spänningen. Detta eliminerar dessutom mycket av dåliga sminkjobb etc. Nu menar jag inte att det är något som den här filmen lider av.

Gillar man att se hur ungdomar dödas en efter en ska man se den här filmen, definitivt en av de bästa i sitt slag.

Boo! - 2005 - Är den verkligen skrämmande?

Boo!

Regi: Anthony C. Ferrante

2005

Horror

Det är Halloween och några ungdomar på jakt efter spänning styr sin kosa mot den lilla stadens sägenomspunna och övergivna sjukhus. Det sägs att efter ett antal mystiska händelser för många år sedan spökar det där och att man i synnerhet ska undvika sjukhusets tredje våning. Intet ont anande beger sig då ungdomarna dit i tron att det är deras kompisar som riggat spökhuset för att spela dem ett spratt. Undan för undan upptäcker de dock att det inte alls är riggat utan att verkligen spökar – på riktigt!

Redan i filmens inledningsscen blir man varse om att den inte är speciellt originell och man skäms inte heller för att stjäla scener ur publikframgångar såsom Scream för att försöka fånga sin publik. Senare upptäcker man att man inte har slutat där och faktiskt lånar scener hej vilt från allehanda mer eller mindre populära skräckfilmer. Vi hittar, utan att anstränga oss alltför mycket, påverkan från både filmer som t.ex. Dark Water och The Fighterners samt de mesta ooriginella skräckfilmsklichéer man kan tänka sig.

Detta gör att man undrar vad i hela friden filmskaparen velat göra med filmen. Det känns som om man plockat russinen lite här och där rört ned allting i en stor gryta och sedan försökt att göra en bra film av det. Det funkar tyvärr inte. Det blir ingen kontinuitet i historien och man kan heller inte urskilja vilken historia man velat berätta. Här finns allt! Den lilla flickan som skymtar förbi och som bara står där och skräms, tjejen som ser syner från den andra sidan, blodiga splattersekvenser och dessutom en spökhistoria som visserligen blir mer och mer begriplig ju längre filmen går. Många frågor återstår dock efter att filmen är slut och även om jag brukar förespråka ouppklarade slut så funkar det inte här. Det måste finnas en poäng med de möjliga teorier som filmen frambringar och det finns det tyvärr inte här.

Annars skulle jag tro att filmen funkar skapligt för dem som inte har sett så mycket i genren. Det är hyfsat spännande och man har trots sviktande kontinuitet lyckats skapa en ganska rå stämning. Förhållandet mellan skämtinslagen och de ”riktiga” skrämselsekvenserna förändras all medan filmen går och den blir mer och mer allvarlig. Dock har man misslyckats ganska rejält med att ge karaktärerna en djupare mening och man bryr sig inte speciellt mycket, med något undantag, hur det går för dem. Det är också ganska svårt att skilja dem från varandra men det spelar kanske inte någon roll när den främsta prioriteringen är att se deras kamp för att komma ut och inte att lära känna dem.

Spara dessa 94 minuter av ditt liv och se nåt annat i stället!

4/10

Recension: Heartless - 2009

Heartless

Regi: Phillip Ridley

2009

Thriller/Horror

Jamie har ett stort hjärtformat födelsemärke runt ena ögat. Detta gör honom till ett monster i många andras ögon och han får stå ut med att bli häcklad lite var han går. Hans passion är fotografi, inte sånt där digitalt fusk utan riktiga grejor. På kvällar och nätter är han ute och tar bilder tills han en dag upptäcker något fruktansvärt. Han tror knappt sina ögon när han upptäcker de demoner som döljer sig under huvorna. Hans liv får en vändning och han ser spår av demonerna i varje graffiti och i varje dröm han har. Livet runt om honom börjar kantas av våld när han en dag blir upprings av en mystisk man som verkar veta allt om honom och vill träffa honom.

Brittiska filmer han en tendens att hålla sig lite mer realistiska och mindre publikfriande än sina amerikanska motsvarigheter. Här är det inget fel på realismen heller åtminstone inte om man undantar visualiseringen av de demoner som Jamie ser. De ser långt ifrån trovärdiga ut och jag kan inte riktigt klura ut om de är datorgenererade eller inte. Slutsatsen blir att de är det men de har inte riktigt den lyster som sådana effekter brukar få.

Historien med födelsemärket känns bara som ett sätt att intellektualisera det hela och är egentligen helt ovidkommande enligt min mening. Det viktiga är att Jamie framstår som en ensamvarg på något sätt och har någon form av fysiskt lyte som gör att han inte riktigt trivs med sig själv. Demoniseringen är lite krystad och det borde ha gått att hitta på något mer intressant för att locka publik. Däremot gillar jag de religiösa undertonerna och utpressningen mot Jamie – att han måste begå våldsamma och obeskrivliga grymheter för att få behålla sitt utseende (utan födelsemärket).

Som luttrad våldsfilmsåskådare hade jag önskat lite mer motbjudande visualiseringar av brotten som man mestadels får tänka sig men det är ingen nödvändighet. Det här är ingen extremfilm och den bör heller inte behandlas som en sådan! Hur som helst är det bra skådespelare som förhöjer filmens spänning och det är ju postivit! Men med tanke på citaten på omslaget hade jag nog förväntat mig något mer. Helt ok, men aningen tråkig.

6/10

Recension: Strip Nude for your Killer – 1975

En klassisk giallo om man frågar kännare av genren! Som titeln antyder är det också en hel del naket, sleaze och liknande i stora delar av filmen. Som ett fan av stilen har jag väl inget emot det egentligen men det känns lite som om man har lagt in nakenscener lite för sakens egen skull snarare än för att det tillför filmen något. Vackra kvinnokroppar i alla ära men om man försöker bygga en hel film kring det utan några mer djuplodade kvaliteter är man ute på hal is. Detta gör att jag inte tycker det här är en speciellt lyckad film trots att den är visuellt tilltalande, och då tänker jag inte enbart på kvinnlig färgring. För det är ju onekligen ofta så att skådespelare och handling är av underordnad betydelse i den här typen av film. Det finns estetiska kvaliteter som smäller högre helt enkelt, blodiga mordsekvenser inte minst! Här blir det dock lite väl tunt och jag är faktiskt ganska besviken om jag ska vara ärlig! 

4/10

Hush – 2008 - Riktigt bra men lite för många lösa trådar

Om man gillar filmer som the Hitcher från 1986 med bland annat Rutger Hauer eller Joy Ride, from hette Road Kill när den släpptes i Sverige från 2001, borde man fatta tycke för den här också! Skillnaden är att det här är en brittisk film och att den som sådan, nästan per automatik, blir mer realistisk än de två nämnda titlarna. Kameraarbetet är mycket bra och eftersom det är väldigt mycket flackande fram och tillbaka med den känns det som en del av huvudpersonens panik smittar av sig på åskådaren. Jag gillar greppet, det påverkar i alla fall mig och jag tycker det är intressant hela vägen även om man kanske inte kan säga att det blir direkt spännande i ordets allra striktaste betydelse. Det är som sagt katt och råtta lek och jag gillar sådana filmer! Det finns bara ett litet problem som jag anser att man kunde ha utfört bättre. Eftersom filmen handlar om en kille som ser en kvinna fastkedjad på ett lastbilsflak och att hela filmen sedan går ut på att samma lastbilschaufför har tagit hans flickvän tillfånga, kanske det vore på sin plats att utveckla själva motivationen till varför kidnappningarna äger rum, för det är otvivelaktigt flera inblandade och flera tillfångatagna kvinnor också. Man försöker så gott man kan att göra det så gruvligt som möjligt med hjälp av dialogen på flera ställen, men det är lite för många lösa trådar och det blir lite för mycket snack och lite för lite verkstad i detta avseende. Missförstå mig inte, jag tycker filmen är effektiv och bra i alla fall, men jag skulle ha önskat lite mer utveckling av förövarens karaktär. 

7/10

Recension: Splinter – 2008

Den här filmen har ett upplägg som man har sett många gånger förr. Ett par ger sig ut för att campa men blir överfallna av en våldsman som tvingar dem att köra honom och hans tjej därifrån. Självklart är det inte han som är det farliga utan ett yttre hot som man tidigt förstår när man fokuserar på en skylt som visar att statliga experiment försiggår i området. Det dröjer sen inte länge förrän folket överfalls av ett monster som för tankarna till den svenska filmen Det Okända, som sedan växer och påminner mig om självaste The Thing. De barrikaderar sig och försöker att klara livhanken helt enkelt och mycket mer än så är det inte. Det finns inget direkt djup i någon av karaktärerna och det finns inga överraskningar längs vägen och allt går väl ungefär som man har räknat med. Underhållning för stunden, men inget mer. 

5/10

Recension: Kick-Ass – 2010

Om man tittar på den här filmens trailer verkar det vara en nästan ofattbart löjlig och meningslös film. Men om man ser på kommentarer runt om på nätet får man ett helt annat intryck. Nästan allt jag sett den här filmen kommenteras med har varit, om inte fantastiskt så nära på i alla fall. Med sådana lovord blir man ju förstås intresserad och kanske får man också höga förväntningar, för höga till och med. För jag vill inte påstå att jag håller med i hypen kring denna film. Den har väl sina poänger, inget snack om den saken, men så där rysligt mycket mer än så tycker jag inte att den har att bjuda på. Den är dessutom en smula ojämn och fragmenterad. Fragmenterad på ett sätt som inte innebär att man hoppar hit och dit i handlingen eller att berättandet är komplicerat. Nej snarare handlar det om att det inte finns någon direkt följsamhet i berättandet. När vi antas ha tröttnat på den initiala historien om tonåringen som frågar sig varför det inte finns några superhjältar och sedan tar på sig rollen som sådan själv, blandar man in något långsökt hämndmotiv och försöker efterlikna en serietidning. Visserligen finns det vissa spår av detta redan från början, men inget som stör. Det blir lite torftigt och lite nödlösning av det hela tycker jag. Skådespelarprestationerna kan man dock inte klaga på och även om jag vet att det finns de som anser att Nicolas Cage inte ens skulle kunna spela sig själv så brukar jag gilla honom, och så även här. Men det blir tyvärr aldrig ett högre lyft för den här filmen än underhållning för stunden, men det är ju inte det sämsta! 

5/10

Suck - 2009 - Vampyrkomedi med Alice Cooper

Enda anledningen till att jag ville se den här filmen var egentligen att Alice Cooper medverkar. Jag hade alltså egentligen ingen aning om vilken typ av film det handlade om och så här, direkt efter att jag har sett den är jag inte heller säker på vad jag just såg. Ofta är det en positiv egenskap som innebär att man som åskådare har fått något att fundera över, men inte i det här fallet. Jag är förvirrad och vet inte riktigt vad man ville göra med filmen. Det finns sekvenser som är helt lysande och satir som känns väldigt genomtänkt, jag gillar när man visualiserar klassiska skivomslag som Abbey Road och Born in the USA inflätat i filmens naturliga handling, men på det hela taget är jag väldigt förvirrad. Om man ville göra en komedi, vilket känns som det mest troliga alternativet, har man misslyckats ganska kapitalt och om man ville att filmen skulle har en ironisk ton kan man inte säga att det är särskilt lyckat heller. Vampyrer hör ju ofta skräckgenren till, men någon skräckfilm är det absolut inte frågan om, det är heller inte särskilt erotiskt, vilket man också brukar förknippa vampyrer med. Ska du se en parodi/satir/komedi om ett rockband så se hellre This is Spinal Tap! 

4/10

Recension: Lockjaw: Rise of the Kulev Serpent - 2008

Lockjaw: Rise of the Kulev Serpent 

Regi: Amir Valinia

2008

Horror

Den här typen av filmer har ofta inte någon direkt utpräglad handling. Några ungdomar råkar köra ihjäl en kvinna varvid hennes man hämnas genom att åkalla en jättelik orm med alligatorhuvud. Det är ungefär det och så finns det lite utfyllnad förstås!

Filmen börjar med en tillbakablick med barnskådespelare som verkligen är hiskeligt usla. Lyckligtvis blir det bra mycket bättre på den fronten när tiden flyttas till nutid. Även själva varelsen är gjord över förväntan tycker jag. Detta även om den förstås är datoranimerad. Det verkar på något sätt vara ofrånkomligt numera. Det är dock inte vidare spännande även om filmen tack och lov är befriad från medveten humor. Det finns visserligen några klichéer här och där men man driver inte med dem och det är en allvarsam ton över filmen.

Det finns en hel del slarvfel i filmen, som att blondinen fortfarande har trosor efter att hon just har haft sex eller att tårtfrossarna med tårta runt hela munnen i nästa scen är helt och hållet rentvättade. Detta drar förstås ner det totala intrycket av allvarsamhet och är synd för det fanns potential som man helt enkelt slarvade bort.

Upplösningen är lite i enklaste laget och det går lite väl snabbt framåt slutet. Det finns inga oväntade vändningar men en och en halv timmes underhållning bjuder filmen i alla fall på. Det kanske rent av är så att jag ser om den någon gång!

5/10

Recension - Kull the Conquerer - 1997

Kull the Conquerer

Aka: The Conquerer – Son of Conan

Regi: John Nicolella

1997

Action/Äventyr/Fantasy

Kull blir oväntat kung efter att ha dräpt den förre konungen och börjar genast med att rasera de gamla uråldriga lagarna med sina nya men mänskliga dito. Naturligtvis skaffar detta honom fiender eftersom de nya lagarna inte är like fördelaktiga för de rika och förtryckande för det fattiga. Dessutom anser de rättmätiga arvingarna till kungen att de äger rätt till tronen. Planen att bringa en urgammal häxa tillbaka till livet för att besegra Kull sätts i verket men ingen har tänkt på att hon knappast är intresserad av att hålla sin del av avtalet. Varför ska hon ge upp den makt som nu tillfaller henne?

Jag vet inte om det är så på flera ställen i världen men i Sverige har man av någon anledning blandat in Conan i titeln på filmen. Jag antar att detta beror på att man försöker rida på nyhetsvärdet av den nya Conanfilmen eller kanske rent av den äldre med Arnold Schwarzenegger? Men historien har väldigt lite att göra med Conan, det är en barbarfilm men det är också allt. Naturligtvis finns det trolldom och magi men det är knappar explicit för Conan. En helt normal äventyrs/fantasyfilm snarare.

Huvudrollen som Kull spelas av Kevin Sorbo som åtminstone för mig är mest känd som Hercules i ungdomsserien om honom. Han är ingen virtuos när det gäller skådespeleri men att spela muskulös barbar klarar han utmärkt. Det är ungefär samma rolla som Hercules faktiskt. Tyvärr är också resten av filmen lite för mycket ungdomsriktad. Den blir lite okomplicerat och enkelt av det hela. Man har sett det mesta redan.

Hade man satsat lite mer på att göra historien intressant hade man säkerligen tjänat underhållningsvärde. Man kunde åtminstone tagit ut svängarna lite mer. Det är platts stelt och tråkigt som det är nu. Tia Carrere gör rollen som den uråldriga häxan och även hon gör ett adekvat jobb. Det finns inte mycket mer att säga mer än att jag tror att samtliga skådespelare hade kunnat agera bättre om de bara hade fått mer utrymme att göra det. Karaktärerna är lite för träiga för att det ska gå att göra något vettigt av det.

Men filmen är trots allt inte helt misslyckad och det finns poänger här och där. Så jag ger den ett noga avvägt betyg.

5/10

Monty Python and the Holy Grail – 1975

På svenska hette den här filmen Monty Pythons Galna Värld (och det gör den väl fortfarande förresten) och det är på pricken vad essensen är. I mina ögon (och öron) är Monty Python – i sina bästa stunder, helt oslagbart! Det finns helt enkelt inget roligare och den här filmen tar verkligen ut svängarna. Det finns inte en enda ”vettig” scen i hela filmen och ju längre den håller på desto ”värre” blir det. Det är helt enkelt helt och hållet galet och under stundom helt oförutsägbart. Nu har jag förvisso sett filmen ett antal gånger genom åren men det var ett tag sen sist och jag tänkte att jag behövde fräscha upp mitt minne en smula.

Att bedöma skådespelarinsatser är egentligen helt ointressant i en film som denna. De sex medlemmarna spelar de flesta rollerna enligt samma manér som vi är vana att se dem från TV-serien – Monty Pythons Flying Circus. De få andra som finns med (och som inte är rena statister) finns det heller inget att klaga på.

Historien i korthet behandlar Kung Arthur och sökandet efter den heliga graalen. Det är helt galet och slutet får det i Blazing Saddles att verka helt normalt. Det här gänget kunde inte göra någonting ”lagom” så mycket är ställt bortom varje tvivel!

8/10

Recension: Invention of Lying – 2009

I en värld där lögnen inte existerar och ingen egentligen kan förstå vad som inte är sanning upptäcker Mark en dag att han inte måste säga sanningen. Detta får förödande konsekvenser bortom hans fattningsförmåga när han obetänksamt friserar sanningen om döden och livet efter detta för att få sin döende mor att må bättre. Ingen tvivlar på hans ord eftersom ingen annan är kapabel att ljuga.

Initialt en riktigt rolig film med dråpliga situationer. Daten som påbörjas med att tjejen avslöjar att hon höll på att onanera när han ringde på dörren, kyparen som öppet avskyr sitt jobb och självgoda typer som ser sig själva som Guds gåva till mänskligheten. Den förändras senare till något mer eftertänksamt. Utan lögnen finns heller ingen fantasi och världen är en ganska humorbefriad plats eftersom ingen kan hitta på något nytt. Det blir lite mer sentimentalt och den andra halvan är inte lika klockren som den första. Det är fortfarande en filosofiskt intressant tanke men inte riktigt lika roligt som inledningen. Det blir lite för mycket romantisk komedi av det även om den tänjer en del på det som vanligtvis förekommer i den typen av komedier.

6/10

Recension: Straw Dogs – 2011

Även om jag verkligen inte vill sälla mig till dem som automatiskt tar avstånd från varje nyinspelning finns det vissa filmer som känns helt obegripliga att göra om. Sam Peckinpahs Straw Dogs är en av dem. Nu har jag visserligen inte speciellt många minnen från filmen som jag såg i min ungdom, men den eruption av våld den sista halvtimmen innehåller är svår att glömma bort.

1971 var den säkert banbrytande och Sam Peckinpah är också känd för sina realistiska våldsscener. I dagens filmklimat hade man varit tvungen att ta i riktigt rejält för att någon skulle höja på ögonbrynen för våldets skull och även om det verkligen inte skäms för sig i de grövsta scenerna känns det numera som att man redan har sett allt förut. Det hjälper inte att man försöker förnya, det får liksom inte samma genomslagskraft idag.

Men det är många problematiseringar, det är inte en enda orsak till att allting eskalerar i slutet. Det är det sista halmstrået som knäcker kamelens rygg eller en sista droppe som till slut får glaset att svämma över. Vägen fram mot slutet är faktiskt intressantare än våldsurladdningen även om denna känns originalet troget.

I den här hittar vi i stället för Dustin Hoffman och Susan George, James Marsden och Kate Bosworth. Dessutom återfinns Alexander Skarsgård som en av våldsverkarna och James Woods i en mindre, men viktig roll. Det är en trovärdig rollbesättning som gör allt vad den kan för att hålla filmen vid god vigör men det når inte riktigt ända fram.

6/10

Recension: Sharktopus – 2010

Djurskräckfilmer brukar kunna vara ganska krystade. Det finns visserligen en handfull av dem som är genuint spännande och rent av skrämmande men de flesta är det inte. Nuförtiden är det dessutom mer regel än undantag att varelserna är mycket fantasifulla och animerade i en dator… Det är i sig kanske inget fel även om det påverkar realismen negativt. Men å andra sidan ska man ta de här filmerna med en nypa salt. Jag är fullständigt övertygad om att det finns en ambition och intention att få till en smula kalkonkänsla över de här filmerna. Detta beror förstås delvis på att de ofta brukar befolkas med ganska dåliga skådespelare på grund av bristande budget och annat. Men och på grund av att det faktiskt handlar om underhållningsvärde!

I detta fall vill jag påstå att skådespeleriet är bättre än snittet och det är till och med en hyggligt känd B-skådis i en större roll, nämligen Eric Roberts. Även de andra större rollerna fungerar utmärk även om någon mindre nogräknad statist drar ner den ackumulerade skådespelartalangen. Varelsen är, enligt vad jag skrev ovan, innovativ och gjord i en dator men det är ändå charmig på något sätt. Det här är en av de bättre filmerna av det här slaget som jag har sett på länge! Den är inte dock särskilt svår att förutse även om det faktiskt finns ett par scener som verkligen bryter mot konventionerna.

7/10

Jägarna 2 - 2011 - Uppföljaren till Kjell Sundvalls tveklöst bästa film!

Jägarna 2

Regi: Kjell Sundvall

2011

Thriller

Ett mord begås och rikskrim kallas in för att någon utomstående ska ta hand om undersökningen. Uppgiften faller på Erik Bäckström som en gång tidigare varit upp i norrland och tampats med en utredning som slutligen ledde fram till hans egen bror. Motvilligt åker han dit och börjar sina undersökningar. Han märker snart att det förekommer personliga vendettor i utredningen och att alla poliserna inte har rent mjöl i påsen. Att övertyga chefen på plats om saken visar sig dock inte vara en helt enkel uppgift.

Jag brukar vara bra på att minnas vad jag tyckte om filmer men detaljer om handlingen, oavsett hur centrala och väsentliga kan tyckas vara är inget som jag brukar lägga på minnet. Jag minns alltså inte detaljer kring brotten och/eller upplösningen i Kjell Sundvalls första film. Det finns lyckligtvis några snabba tillbakablickar som förklarar de stora dragen för förvirrad publik såsom jag själv.

Jag brukar sannerligen inte vara särskilt förtjust i Kjell Sundvalls filmer och TV-filmer. Han är i mina ögon en gravt överskattad filmskapare som bara haft någon enstaka lyckoträff. Jägarna tillhör dem och nu var det intressant att se hur den här uppföljaren stod sig i konkurrensen.

Det är i mångt och mycket en ganska onödig film som egentligen är en enda stor upprepning. Men å andra sidan är de allra flesta svenska polisfilmer upprepningar av varandra även om jag är mycket förtjust i dem. Med det sagt konstaterar jag att det faktiskt är en ganska underhållande film som jag verkligen inte ångrar att jag gjorde mig besväret att se. Det är stabil underhållning och både Rolf Lassgård och kanske framförallt Peter Stormare gör mycket av sina rollkaraktärer. Det är erfaret skådespeleri och det tjänar filmen helt klart på. Om skådespelarna klarar av en trovärdig norrländska vet jag inte om jag är kapabel att avgöra. Det brukar vara rätt uppenbart för dialektalt infödda hur det är med den saken. I mina öron låter det i alla fall bra!

Så vidare spännande är det inte och det mesta räknar man ut i förväg. Det ligger lite i själva filmidén att det ska vara korruption bland polisen och att de håller varandra om ryggen är självklart men det gör inget. Det förhöjer snarare Erik Bergströms (Lassgård) frustration och gör att dramaturgin lyfts upp till en högre nivå. Problematiken är förvisso ganska komplex med de personliga kopplingarna och de tidigare händelserna från förra film. Överlag en riktigt bra film tycker jag. Den kanske kunde ha tjänat på att vara en halvtimme kortare men det fungerar ganska bra ändå!

Recension: The Ward - 2010

The Ward

Regi: John Carpenter

2010

Horror

En ung kvinna hittas av polisen strax efter att hon har tuttat eld på ett hus på landet. Hon tas till ett mentalsjukhus för behandling men hon undrar varför hon är där, hon är ju trots allt inte galen! Undan för undan märker hon att de andra patienterna försvinner och att namn som fanns på avdelningen före henne dyker upp i olika mystiska sammanhang. Vad är det egentligen som håller på att hända? Är hon galen trots allt?

John Carpenter var faktiskt min allra första favoritregissör och även om det har tagit tid (jag såg inte TV-filmen Elvis förrän för några månader sedan) har jag sett hans samtliga filmer. Det är förstås skiftande kvalitet men jag friar heller än fäller när det gäller gamla hjältar. Innerst inne tycker jag kanske att John Carpenter har sina bästa dagar som filmskapare bakom sig men å andra sidan älskade jag ju hans del i Masters of Horror serien – Cigarette Burns. Hur som helst var det med viss oro i kroppen jag såg den här. Skulle det vara ett bevis på att min gamle hjälte faktiskt inte riktigt viste att han borde ha lagt av eller skulle det rent av bli en nytändning med nytt hopp inför framtiden?

Inledningsvis finner jag att gamle John fortfarande vet hur man ska göra och att det här kanske är en av de bättre filmerna på länge. Det är inte fantastiskt men det är kompetent och man blir åtminstone intresserad av att få veta hur det kommer att hänga ihop, vad det är för film och vad sluttwisten kommer att bli. Detta förblir intressant ända tills det är tämligen uppenbart att det handlar om en spökfilm och att man får se detta spöke lite för mycket. Det är lite förutsägbart kan man säga även om sminkeffekterna är hur bra som helst.

Personinstruktionerna verkar John ha full koll på för skådespelarmässigt har jag verkligen inget att klaga på. Det är extra viktigt att skådespelarna funkar när det handlar om att gestalta sinnessjuka patienter och det är precis vad det är frågan om här. Det mesta av filmen utspelar sig på ett mentalsjukhus som enligt alla konstens klichéregler har en barsk sjuksköterska som bestämmer hur saker och ting ska fungera. Sjukhusets läkare känns lite undergiven henne och hon lyssnar inte alltid på hans instruktioner.

Vi är nu någonstans mitt i filmen och intresset för den har svalnat något. Den är lite för standardiserad och det förtar spänningen för en som sett fler skräckfilmer än vad de flesta har kalsonger i byrån. Men efter ett tag så börjar man ana att twisten är på väg. Det är så gott som alltid en twist på sådana här filmer och den kommer också som ett brev på posten. Jag är mycket nöjd med upplösningen även om man naturligtvis hade kunnat göra ännu mera av det. Självklart finns det ingen möjlighet att gå in på några detaljer utan att avslöja för mycket men jag lovar att det är en lösning som ni alla har sett förut i någon form eller en annan. Men det spelar ingen roll att den redan tidigare är idogt använd, det är fortfarande ett bra sätt att visualisera den sinnessjukes innersta essens.

Maria Wern: Pojke Försvunnen – 2011

Det börjar nästan bli lite tjatigt att upprepa men jag är generellt väldigt förtjust i svensk polisfilm. Visst har många av de långdragna filmserierna gått lite i stå genom åren men jag lockas ändå att se den ena efter den andra. Maria Wern är inte bättre än någon av de andra och inte sämre heller. Fallen är ofta lika förutsägbara som i vilken dussinfilm som helst och det finns väl heller här inte mycket som avviker från normen. Men faktum är att intrigen denna gång faktiskt inte är riktigt som den brukar. Det är inga stora skillnader och det är svårt att gå in på utan att avslöja för mycket men låt oss säga så här. Allt som händer i filmen har egentligen inget med det man fokuserar på att göra. I grunden handlar det om trafficking, drog- och vapensmuggling men det är bara kärnan, det finns också händelser som härrör från denna stomme. Mer eller mindre tragiska händelser förstås. Medverkar gör som vanligt Eva Röse och Allan Svensson plus en del andra som jag inte ids nämna vid namn för tillfället.

7/10

Trailer: Looper

Recension: This Night I Will Possess Your Corpse - 1967

Det här är uppföljaren till At Midnight I’ll Take Your Soul från 1964, den här filmen är från 1967. Den börjar ungefär som man kan förvänta sig, med frågeställningar om vad som är liv, vad som är död och vad som är evighet. Filosofiskt formulerade frågeställningar om hela existensen, framförallt när det gäller Gudomlig existens kan man säga. Det är inget nytt och efter att ha sett ett gäng av José Mojica Marins filmer hade jag inte förväntat mig mindre. Det är lite av poängen med hans filmer tycker jag, nihilism som lätt kan tolkas som nattsvart cynism. Dialogen är som vanligt på Portugisiska, filmen är (metadels) gjord i svartvitt och den tar vid där den förra filmen slutade. Inledningssekvenserna är ganska fängslande och Marins, som själv spelar huvudrollen gör ett bra jobb. Och eftersom det redan har gjorts en film före den här behöver man inte lägga så mycket tid på att presentera hans karaktär (även om den är intressant). Det innebär att vi ganska snabbt kan kasta oss över handlingen. Coffin Joe vill ha en son och det är sannolikt detta han åsyftar när han filosoferar kring blodets eviga liv. Det har faktiskt inte slagit mig tidigare, men här blir det alltså uppenbart. Men denna mer ytliga handling är egentligen inte särskilt intressant, det är frågeställningarna och nihilismen som gör filmen till vad den är och jag finner att det är betydligt mer av den varan här än i den föregående filmen. Det finns också en mycket visuell sekvens som åtminstone får mig att tänka på slutsekvensen av Pier Paolo Pasolinis The Canterbury Tales där en jättelik Djävul bajsar ut nunnor. Det finns förstås inte en liknande scen här men det finns något i stämningen som gör att jag kan se ett samband. De är ju gjorda i samma tidsperiod förstås, så det är kanske det. Men Pasolini gjorde väl heller ingen hemlighet av att ifrågasätta existensen av någon högra makt i och för sig. Tyvärr behåller inte andra halvan av filmen åskådaren lika intresserad. Det blir en långdragen process av Ångest där Coffin Joe lider alla helvetets kval efter att han upptäckt att den perfekta kvinnan, som han söket efter mest hela filmen, inte ger honom den son han så efterlängtar. Hela hans värld rasar samman och hela visualiseringen av hans sorg blir lite segdragen tycker jag. 

7/10

Recension: Dinoshark – 2010

Varför envisas man med att se de här filmerna? Man kan så gott som alltid räkna ut hur det kommer att gå och det tillhör undantagen att effekterna är något att häpna över. Speciellt numera när var och varannan varelse tycks vara datorgenererad. Likaså är skådespelarna oftast bedrövligt dåliga och därmed har vi nog bakat in alla karateristiska element tror jag. Men detta innebär inte att jag kan svara på min egen, visserligen retoriska, fråga. Det handlar väl om dedikation och intresse skulle jag tro för man vet ju redan på förhand att det kommer att finnas kalkontendenser. Men det är kanske just det som är grejen? Förutom att man förstås innerst inne hoppas att just denna film ska vara undantaget som bekräftar regeln. Och ska sanningen fram så tycker jag nog att man lyckas något bättre med dramaturgin i just denna. Det blir väl varken direkt spännande eller oväntat men det finns i alla fall ett par scener som är lite annorlunda. Jag vill inte gå så långt som att säga att de bryter mot normen men det finns i alla fall en ambition hos filmskaparna att hitta på något. Framåt slutet blir det lite för mycket oneliners tycker jag även om de egentligen inte är många till antalet. Det verkar bara så onödigt att plötsligt skriva in skämt i dialogen när det under första timmen varit tämligen humorbefriat.

5/10

Prey of the Jaguar - 1996 - Linda Blair och Stacy Keach

Filmen stoltserar med namn som Stacy Keach och Linda Blair, men det är en försvinnande liten tid de tillbringar framför kameran. Men lite är gott kanske, för jag tycker faktiskt att Linda Blair är bland det bästa jag har sett henne, hon brukar ju vara högst medioker i sitt skådespeleri. Och även Stacy Keach är bra, det är knappt jag känner igenom honom och det är ju kul att rollen är lite annorlunda för honom. Filmen i stort är egentligen en riktig skräpfilm. Handlingen har gjorts hur många gånger som helst och den lilla twist man har lagt till med att ”hämnaren” klär ut sin till sonens egenhändigt påhittade superhjälte, är egentligen ganska tramsig. Men på något sätt blir det ganska charmig ändå och kampscenerna är klart underhållande. Jag gillar det här, men om man ska försöka vara lite objektiv så är det egentligen inte speciellt bra. Och frågan är om man ska premiera den personliga smaken, underhållningsfaktorn eller de faktiska kvaliteterna? Jag ger den… 

7/10

Recension: Irene Huss – Jagat Vittne – 2011

Liksom Maria Wern handlar filmerna om IreneHuss om en kvinnlig polis. I detta fallet har hon en fallenhet att ta fallen lite för personligt och det är heller inte ovanligt att hennes familj råkar komma emellan. Det mest utmärkande annars är väl hennes mobiltelefon som hon alltid måste svara i och som gör att hon genast måste ge sig iväg till någon brottsplats. Det här är som vanligt stabil TV-underhållning men kanske inte så mycket mera. Historien känns lite krystad och det känns som att man sett allt nu. Man behöver nog hitta en ny infallsvinkel på det hela för att filmserien ska få en nytändning. Men det här är den sista filmen för den här omgången och vi får väl se vad framtiden bär i sitt sköte.

6/10

Jungle Warriors - 1984 - Kult med Sybill Danning och John Vernon

Det här skulle på många sätt kunna ha varit en bortglömd pärla och jag gillar den, men det saknas lite för att den ska kunna tillskansa sig epitetet pärla. Till de positiva sakerna hör att det faktiskt är riktigt anständigt skådespeleri, inte från alla, men från några av de stora rollerna i alla fall. Flera kända skådespelare medverkar, John Vernon och Sybill Danning men även Paul L. Smith och Dana Elcar, som man kanske inte känner till namn men garanterar känner igen om man ser dem! Jag gillar också att det faktiskt finns en logisk förklaring till varför modellerna hamnar i djungeln. Dock ska man vara medveten om att det mest av filmen inte utspelar sig i någon djungel och att det här egentligen inte kan anses vara någon djungelfilm överhuvudtaget. Istället hamnar modellerna snabbt i klorna på knarkhandlarna som torterar dem och fängslar dem i källaren. Åtminstone till den dag då de bryter sig fria (vilket går lite för snabbt och lätt tycker jag) och det lägger sig i knarkuppgörelsen genom att slå ned ett par vakter och ta deras automatvapen. Utgåvan från Anchor Bay, som jag såg, är dock uppenbarligen trimmad på ett eller ett par ställen, vilket är synd för det bidrar tyvärr till ett sämre omdöme. Jag skulle också gärna sett lite mer onödig våpighet från modellerna och kanske lite mer sleaze hade gjort susen också. På det hela taget en underhållande film, men som kunde ha blivit mycket bättre. 

5/10

Recension: The Spy Next Door

Som vanligt när det gäller filmer med Jackie Chan, åtminstone nuförtiden, jag har inte direkt koll på hans tidigare Hong Kong karriär, så bjuds man på innovativa actionscener. Det är mer regel än undantag att rekvisitan och miljöerna där filmen utspelar sig tar en betydande del av slagsmålen. För även om det här är en films som är barnanpassad i sina komiska inslag (och sådana inslag finns det gott om) så missar man inga tillfällen att slåss lite också. Det är visserligen underhållande att se på men jag känner inte att filmen sticker ut från mängden mer än någonting annat Jackie Chan gjort de senaste åren. Man får ungefär det man kan förvänta sig men inget mer. 

5/10

RED HEAT - 1985 - Linda Blair i fängelse

Det här är en film som jag egentligen sökt efter ända sedan den gjordes i mitten av åttiotalet. Inte konstant såklart, under långa perioder har jag helt och hållet glömt bort den och man kan väl *host* säga att hela mitt internetverksamma liv har varit en sådan period. Nåväl, jag fick i alla fall tag i den till slut och eftersom jag alltid, av någon outgrundlig anledning, gillat Linda Blair var det med stort intresse jag satte mig ner för att se den. Det är ju en WIP (Women in Prison) och som sådan följer den vissa bestämda mönster, det är omotiverade duschscener, maktkamp mellan fångar och personal, sexualsadistisk tortyr. Nåja, det sistnämnda får man väl mera tänka sig kanske, men lesbiska interaktioner är desto tydligare och någon duschscen där både Linda Blair och de andra skådespelarna får visa upp sig finns det också. Hon är egentligen inte en särskilt bra skådespelerska och har väl egentligen bara varit riktigt bra i en enda film – Exorcisten, men jag fascineras av henne och jag tycker hon passar ypperligt som oskyldigt dömd i ett sadistiskt fängelse. Hon har det där speciellt oskyldigt söta utseendet som passar rollen ypperligt. Filmen i sig är kanske inte speciellt rå, men det finns en närvaro i den som jag tycker brukar saknas i den här typen av film. Tyvärr blir slutet lite för enkelt och det finns väl också en hel del logiska luckor som man kunde ha önskat att man kunde ha löst på ett betydligt bättre sätt, för att ett riktigt högt betyg ska kunna utdelas. Faktum är att det tvära slutet drar ner det hela en smula. 

7/10

Recension: Transmorphers

Att det här skulle vara någon billigare klon av megasuccén Transformers var ganska uppenbart. Åtminstone om man får tro omslaget som ju verkligen skvallrar om detta, det är ju ren stöld för tusan! Filmen i sig hade väl vissa likheter men inte lika många som jag hade hoppats på. Jag ville att filmen skulle vara som Tranformers, fast utan de onödiga förvecklingarna. En ren actionfilm helt enkelt! Och visst är det väl action emellanåt, det är amatörmässigt utfört och fotomontagen och de dataanimerade sekvenserna ser inget vidare ut, men det finns där. Tyvärr är filmen lite väl ”pratigt” och svår att hänga med i. Man bryr sig inte om karaktärerna och man bryr sig inte om hur det ska gå heller. Grundidén är bra men det faller som sagt lite platt. I slutändan hamnar det någonstans emellan en riktigt tråkig och illa utförd film och en kalkonrulle. Det är inte tillräckligt roligt för att vara underhållande hela vägen och det är kanske den värsta fällan en film kan hamna i! 

2/10

Recension: Shrek 2 – 2004

Efter att ha drabbats av mersmak av den första filmen tog jag mig an den andra också. Den fortsätter med en naturlig historia som kopplar dem väl samman. Men allting är inte nytt längre och det som gjorde första filmen så bra var delvis att man blev överrumplad av tonen som filmen hade. Här är det ingen överraskning längre, man vet vilken personlighet träsktrollet Shrek har och så är det med det. Den andra underhållande faktorn, det vill säga hänvisningar och referenser till sagofigurer och filmkaraktärer är dock närvarande – och mycket underhållande. Jag anser mig vara rejält kunnig på området men tvekar ändå inför hur många jag kan tänkas ha missat. Det ger en liten fingervisning om vilken frekvens det är på referenserna. Stabil underhållning som duger att se om flera gånger men ingalunda av samma kvalitet som den första filmen!

6/10

Recension: Final Stab aka Final Scream – 2001

Efter Scream 3 gjordes den här filmen som någon slags inofficiell uppföljare till succétrilogin. Det finns väl vissa gemensamma nämnare men mestadels var det naturligtvis ett sätt att rida på framgångsvågen av Screamfilmerna. De filmer jag tidigare har sett av David DeCoteau har alla varit ganska usla, jag kan inte säga direkt hur många det handlar om men det är i alla fall inte mer än en handfull eller så. Den här var faktiskt över mina förväntningar. Den lider av dåliga skådisar, men det är långt ifrån katastrofala och det största problemet är istället manuset. Karaktärerna beter sig oerhört korkat och det är något som är svårt att förlåta. Det finns onekligen en potential men den slarvas tyvärr bort. Man lyckas aldrig få filmen direkt spännande och morden, som är så viktiga för en slasher, är oerhört tama. Jag har inte direkt några belägg för det, men det känns som om den version av filmen jag har fått tag i är aningen klipp – i varje mordsekvens.

4/10

Recension: Blow Out – 1981

En nyinspelning på Michalangelo Antonionis Blow Up från 1966. Här har Brian De Palma bytt ut fotot som originalfilmen kretsade kring till en ljudinspelning. Konspirationen finns kvar men till skillnad från Blow Up är det här en ganska ordinär thriller. Det finns inte den surrealistiska ton som gjorde Blow Up så bra. Det är en mycket enklare historia som det inte finns något direkt att fundera över, inget mysterium eller tankenöt. I huvudrollerna ser vi John Travolta och Nancy Allen och de gör väl sitt jobb men jag blir ändå besviken över hur ”enkel” filmen är. Den är också väldigt daterad och även om detta inte borde spela någon större roll påverkar det ändå upplevelsen. Däremot är jag väldigt förtjust i John Lithgows rollprestation som slemmig lönnmördare. Han passar utmärkt i rollen och tillför filmen den nerv den så väl behöver för att intresset ska vakna.

5/10

TÄVLING: Vinn Real Steel på Bluray!

Allt du behöver göra är att skicka ett mejl till tommy@fanatiskfilm.se och berätta varför just du ska vinna.
Era mejl vill jag ha senast 2012-04-15.

Tävlingen är öppen för alla som är bosatta i sverige.

Tävlingen är avslutad! 
Vinnarna kontaktas via mejl.

Recension: Hobo With a Shotgun – 2011

Rutger Hauer var inte min första favoritskådespelare men i alla fall bland de fem första. Framförallt var det genom filmer som The Hitcher, Wanted Dead or Alive och Blind Fury som han intog sin hjältestatus för mig. Tyvärr kom så småningom en tid av mindre lyckade filmer som gjorde att det blev färre och färre filmer som letade sig in i min videobandspelare. På senare år har jag försökt att kompensera en smula för detta och således införskaffat filmer som jag antingen inte såg när det begav sig eller som jag har missat av helt andra anledningar.

Men Hobo With A Shotgun är förstås inte en film som passar in i någon av dessa kategorier. Det är en relativt ny film som jag har hört mycket om. Allt har inte varit positivt men alla har å andra sidan inte sågat filmen längs fotknölarna heller. Mina förväntningar var inte höga, jag tänkte att jag skulle få se en underhållande actionfilm och inte så mycket mer. Att man jämför filmen med Machete på omslaget gjorde väl att mitt intresse för den höjdes en aning också. Men den jämförelsen är väldigt märkligt med facit i hand, åtminstone i mina ögon. För även om Machete kanske inte var helt allvarlig hela tiden fanns det i alla fall en ton av allvarsamhet i den. De försök till sensmoral som görs här är mest löjeväckande. Den här går kanske längre i sina våldsskildringar men det är så over-the-top att man knappast kan ta det på allvar.

Nu kan man visserligen underhållas av filmer i alla fall men det känns som att man har försökt lite för mycket för att det ska bli riktigt bra. Man har fastnat i klichéfällan och inte lyckats utnyttja dem till sin egen fördel. För övrigt kan jag konstatera att antingen är sminkeffekterna oerhört bra eller så har Rutger Hauer numera blivit väldigt väldigt gammal!

6/10

Shrek – 2001 - Tecknat för vuxna!

Av någon outgrundlig anledning har det inte blivit av att jag har sett denna film eller dess uppföljare tidigare. Men efter att ha bekantat mig med den första filmen fick jag definitivt mersmak. Uppföljarna står för övrigt redan i hyllan så det är egentligen bara att plöja dem! Historien pendlar mellan barnslig komedi och riktigt vuxna skämt. Jag menar inte att den någonstans går över och blir snuskig eller så men de sagor som vävs in i berättelsen är inte helt ordagranna hela tiden och man få ibland lägga ihop 2+2 för att klura ut vad som syftas på. Roligt är också att man blandar respekt för dessa sagor med fullständig respektlöshet för desamma. Ibland driver man med sagorna, ibland hyllar man den osv. Det finns också klar sensmoral att ta vara på, man kanske inte måste döma andra människor efter utseendet och man kanske kan bemöda sig med att lära känna personer innan man dömer dem. Det är väl lite samma sak som att man inte ska döma boken efter omslaget etc. Hur som helst är det definitivt en mycket underhållande film som jag är mycket glad att jag äntligen tog tag i att se!

8/10

Recension: Mexican Werewolf in Texas – 2005

Jag ska försöka att vara så snäll som möjligt mot den här filmen för den försöker verkligen. Men ska sanningen fram så blir det mest pannkaka av alltihop. Man får nästan aldrig se monstret, alltså den mexikanska varulven, och när man väl gör det ser den rätt löjlig ut. Skådespelarna är verkligen under all kritik och även om vissa är sämre än andra är det ingen som är riktigt trovärdig. Grundidén har jag inget emot, att en mexikansk legend – Chupacabra, härjar och att folk försöker stoppa den genom att ordna jakter för att ta kål på besten men det funkar inte. Förutom att skådespelarna inte är trovärdiga för fem öre är dessutom de flesta karaktärerna så otroligt genomkorkade att det mest blir pinsamt. Lägg också till ett par fullständigt obegripliga händelser och du har bilden klar för dig.

2/10

Cradle Will Fall aka Baby Blues - 2008 - rejält imponerande

De senaste åren har det kommit några filmen med mordiska barn i centrum, TheChildren och Eden Lake inte minst. Det finns också en hel serie filmer – Children of the Corn, där barnen i första filmens första skede mördade sina föräldrar. Här är det tvärtom! På en isolerad gård hamnar mamman till fyra barn plötsligt i ett psykotiskt tillstånd och börjar att jaga sina egna barn runt farmen. Äldste sonen, som är i tioårsåldern gör så gott han kan för att skydda sina småsyskon från den mordiska mamman. Enkel handling eller hur? Det är dock mycket effektivt och efter att man betat av den något stela och långdragna inledningen blir det rejält imponerande. Jag hade inte väntat mig sådana känslor av filmen och jag hade sannerligen inte trott att den skulle generera en sådan klump i magen. Det är ingen extremfilm på något sätt, men mammans galenskap framställs på ett bra sätt och barnens skådespeleri finns det inget att klaga på heller. Det är riktigt rörande att se hur väl den tioårige sonen tar hand om sina småsyskon och det är inte svårt att förstå den frustration och rädsla han måste känna efter allt han är med om. Det enda jag har att klaga på är att det går lite fort fram i början av galenskapen och att det framåt slutet blir lite enkelt. Tyvärr drar också något sämre (och oinspirerat) skådespeleri från pappan ner betyget som annars kunde blivit riktigt högt. 

7/10