Recension: Kick-Ass – 2010



Om man tittar på den här filmens trailer verkar det vara en nästan ofattbart löjlig och meningslös film. Men om man ser på kommentarer runt om på nätet får man ett helt annat intryck. Nästan allt jag sett den här filmen kommenteras med har varit, om inte fantastiskt så nära på i alla fall. Med sådana lovord blir man ju förstås intresserad och kanske får man också höga förväntningar, för höga till och med. För jag vill inte påstå att jag håller med i hypen kring denna film. Den har väl sina poänger, inget snack om den saken, men så där rysligt mycket mer än så tycker jag inte att den har att bjuda på. Den är dessutom en smula ojämn och fragmenterad. Fragmenterad på ett sätt som inte innebär att man hoppar hit och dit i handlingen eller att berättandet är komplicerat. Nej snarare handlar det om att det inte finns någon direkt följsamhet i berättandet. När vi antas ha tröttnat på den initiala historien om tonåringen som frågar sig varför det inte finns några superhjältar och sedan tar på sig rollen som sådan själv, blandar man in något långsökt hämndmotiv och försöker efterlikna en serietidning. Visserligen finns det vissa spår av detta redan från början, men inget som stör. Det blir lite torftigt och lite nödlösning av det hela tycker jag. Skådespelarprestationerna kan man dock inte klaga på och även om jag vet att det finns de som anser att Nicolas Cage inte ens skulle kunna spela sig själv så brukar jag gilla honom, och så även här. Men det blir tyvärr aldrig ett högre lyft för den här filmen än underhållning för stunden, men det är ju inte det sämsta! 

5/10