Green Lantern - 2011 - Den mesta udda superhjälten av alla!

Green Lantern

Regi: Martin Campbell

2011

Action/Sci-Fi

Universums kraftfullaste kraft är det gröna ljuset från viljan. Väktarna har tämjt denna kraft och skapat en armé som alla drar sin energi från denna kraft. Via en lykta ger en ring dess ägare möjligheten att via sin vilja skapa precis vad som helst, det är enbart fantasin som sätter gränser. Hal Jordan kommer i besittning av en sådab ring och eftersom det sägs att det är ringen som väljer sin ägare och inte tvärtom måste det finnas något i hans person som anses vara värdigt ringen. Enligt legende ska en Grön Lykta – som alla som har en sådan ring kallas för, vara total orädd, något som Hal Jordan inte är även om har verkar vara det i sitt yrke som testpilot. Men nu är det en ondskefull kraft på väg mot jorden och det finns bara en som kan stoppa den uråldriga varelsen som är i besittning av det mäktiga gula ljus av rädslan. Det finns ingen tid att förlora och ingen möjlighet att vara rädd. Gröna Lyktan måste agera!

När jag växte upp med mina serietidningar var Gröna Lyktan faktiskt en av mina favoriter. Det där att kunna styra sin omgivning med viljan var något som tilltalade helt klart. Trots detta märkte jag till min förvåning hur lite jag egentligen visste om denna karaktär, åtminstone i fråga om ursprung och jag har faktiskt ingen aning om ifall den historia som presenteras i filmen är förankrad i serietidningens värld eller inte!

Men det spelar egentligen ingen roll, jag gillar förklaringen m en annan planet och de gamla odödliga väktarna som har en hel armé av Gröna Lyktor som var och en är tilldelad en sektor av universum för att beskydda den från ondskan. Jag gillar hur de olika raserna i denna armé ser ut och jag gillar definitivt hur man har visualiserat den gröna energin som används. Det spelar liksom ingen roll om det är datoranimerad grafik eller inte det funkar ändå. Och eftersom det ska vara lite serietidningskänsla över det behöver det heller inte se helt perfekt och realistiskt ut!

Men även om handlingen och kanske i viss mån effekterna är det viktigaste i filmen har man heller inte glömt bort skådespeleri. Det är kanske inget över sig och har kanske heller inte oerhörd betydelse men jag tycker det funkar bra. Det är lite med glimten i ögat så där, vilket jag tycker förstärker känslan av serietidningen ytterligare!

Naturligtvis har man också vävt in en kärlekshistoria men det gör mig inte så mycket. Den finns där men tar inte för mycket fokus samtidigt som den faktiskt förstärker karaktärer. Jag gillar filmen och tycker faktiskt att det är en av de bättre superhjältefilmerna jag har sett på länge. Det är ju dessutom en superhjälte som jag har egen erfarenhet av i serietidningsformat, till skillnad från mycket av den varan som kommit de senaste åren och det måste räknas för något. Det ger i alla fall pluspoäng när det gäller nostalgi!

Recension: House of the Devil

En kul grej med den här filmen är det åttiotalshommage den stoltserar med. Och det är inte bara det att den utspelar sig på åttiotalet, den ser verkligen ut att vara gjord under det årtiondet också. Och det gäller heller inte bara miljöerna och kläder och sådana saker utan även strukturen i filmen, förtexternas utformning och allting annat. Det enda som man möjligen skulle kunna säga inte doftar åttiotal är väl den tekniska kvaliteten. Bilden är visserligen lätt grynig men det är ändå inget slitet VHS-band man tittar på om man så säger. Tyvärr är det ganska ont om andra tilltalande sakar i filmen, någon enstaka imponerande scen finns det väl i filmen uppbyggnad men i stort sett är det ingenting. Den är seg och handlingen berättas allt för långsamt för min smak. Man orkar inte riktigt engagera sig och även om det faktiskt lyckas vara lite spännande och intressant under uppbyggnaden byts detta bort så snart filmen upplösning börjar komma och det ska till att hända någonting. Nu blir det mera fart på handlingen, det ska erkännas, men samtidigt försvinner det lilla som var intressant med ovissheten. Filmen blir bara meningslös och när den är slut undrar man nästan hur man ska kunna få tillbaka den en och en halv timma som man trots allt har offrat. 

4/10

Baise-Moi - 2000 - Våldtäktsfilmen med riktiga sexscener!

Baise-Moi

Aka Rape Me, Fuck Me

Regi: Virginie Despentes, Coralie Trinh Thi

2000

Thriller/Action

Två kvinnor möts av en slump på gatan. Den ena har nyligen blivit våldtagen och den andra har liknande erfarenheter. Tillsammans bestämmer de sig för att slå följe till Paris. De påbörjar sin resa och deras väg kantas av våld och sex. De lämnar efter sig liken av karlar som de tycker på ett eller annat sätt kränker dem.

Faktiskt en mycket brutal och grafisk film, även om det oftast nästan känns som en ursäkt för att kunna visa så mycket naket som möjligt i rutan. För sexscenerna är grafiska och faktiskt äkta, givetvis förekommer ingen äkta våldtäkt men penetreringen är på riktigt.

Våldtäktsscenen tidigt i filmen är mycket bra och nog den starkaste jag har skådat inom ”rumsren” film. Tyvärr räcker det inte, man får aldrig riktigt känslan av att det här är på riktigt. Kanske beroende på att skådespeleriet inte är det bästa. Hur många duktiga skådisar skulle ställa upp på sex framför kameran? Tacka vet jag en amerikansk remake av den här filmen med Michelle Pfeiffer och Jodie Foster, det vore grejer det!

För filmen är fransk och tämligen rörig och svår att hänga med i, åtminstone till en början. Den senare delen är bättre och man får nästan koll på läget, även om karaktärsdjupet inte känns fullt utvecklat.

Man ska komma ihåg att det faktiskt förekommer en hel del våld här också, något som är lätt att glömma bort när sexscenerna är så frekventa. Våldet är även det väldigt grafiskt och faktiskt väldigt realistiskt. Tyvärr är även det ganska meningslöst och även om man förstår att kvinnorna på något sätt försöker att utkräva hämnd på det samhälle som har våldtagit dem, både fysiskt och psykiskt, känns det inte trovärdigt.

Vill man se något annorlunda ska man se den här, inte för att den är speciellt bra, utan mest för att det är en film man ”ska ha sett” om man är intresserad av extrem film.

Tillagt 2012-01-27: När jag läser denna märker jag att jag utvecklats en hel del sedan dess. Det är inte längre den starkaste våldtäktsscenen jag har skådat. I övrigt har jag inga direkta minnen från filmen idag men att det skulle röra sig om "extrem film" måste jag härmed dementera, åtminstone med tanke på vad som har kommit ett årtionde senare!

Recension: Ninja Assassin

Min erfarenhet av ninjarullar, även om jag finner “genren” mycket underhållande, har varit ganska sparsam. Oftast handlar det om en och samma handling, någon okänd mördare huserar i trakten och polisen står handfallna. Nämner man ordet ninja har ingen ens hört talas om ordet förut och vet definitivt inte vad det här. Därefter brukar man söka upp någon lokal expert på stridskonst som till slut lyckas spåra upp ninjan, eller ninjaklanen som det oftast handlar om. Hjälten får sedan slå sig igenom horder av ninjas för att slutligen göra upp med ”bossen”, en kamp som hjälten förstås vinner. Jag kan väl inte påstå att den här filmen avviker så där rysligt från den handlingen, allt stämmer förstås inte in, men i det stora hela handlar det om samma sak. Det som skiljer den här mot de flesta av de jag har sett tidigare är dels att den här är mycket nyare, den är inte en ”kultrulle” i den bemärkelsen som man kan säga att Ninja III – The Domination eller någon annan äldre ninjafilm kan sägas vara. Den är också mycket våldsammare, eller åtminstone mer visuellt våldsam! Blodet skvätter rikligt omkring emellanåt och det ser riktigt bra ut också. Det är nästan så man får lite vibbar av Shogun Assassin på sina ställen. Det är bra berättat med en massa tillbakablickar som bidrar till att bygga karaktärer men i slutändan är det något som saknas. Det blir lite platt och lite tråkigt, lite enkelt rent av kanske. Men det är onekligen en underhållande film för stunden! 

6/10

Recension: Paintball

Den ultimata utmaningen i Paintball ligger framför ett gäng dedikerade utövare av sporten. De blir tagna till en avlägsen skog med bindel för ögonen och ställs inför sitt livs prov. De ska hitta sex flaggor för att vinna spelet men det dröjer inte länge förrän de finner sig omringade och paintball kulor viner omkring dem. Men när en av deltagarna blir träffad av en riktig kula måste de abrupt vakna upp och inse att det inte rör sig om en lek utan om blodigt allvar!

När jag läste handlingen på den här filmen såg jag framför mig någon typ av slasher fast med skjutvapen istället för knivar, yxor och andra skarpeggade vapen. Och sanningen är väl inte så långt därifrån kanske. De är val stilmässigt inte så nära kanske, med det finns underhållande dödssätt och innovativa fällor placerade längs den väg de inblandade tar sig fram på. Och eftersom stilen inte passar tar jag mig friheten att istället ange människojakt som subgenre för det är precis vad det handlar om! Fast det är lite roligare än så! Det är inte bara människojakt för det höga nöjets skull eller inavlade missfoster som vi allt som oftast är vana vid. Det finns en större organisation bakom som nästan påminner om den i Hostel även om man aldrig får någon egentligen kännedom på djupet av vad det ytterst handlar om. Man får väl dra slutsatsen själv om att det är rika människor som har råd att betala.

Mer än så vill jag inte avslöja för att inte förstöra nöjet att se filmen, några överraskningar måste ju få finnas kvar. Jag tyckte själv att den var underhållande men utan den där sista inlevelsen. Det är inget fel på skådespelarna och regin, det kunde bara ha varit mer spännande. Att slänga in någon mer problematisering kanske hade gjort susen?

6/10

Recension: Vi barn från Bahnhof Zoo

Christiane F. – Wir Kinder vom Bahnhof Zoo

Aka: Vi barn från Bahnhof Zoo

Regi: Uli Edel

1981

Drama

På sin fjortonårsdag provar Christiane för första gången att injicera heroin. Hon har tidigare avverkat droger som valium och hasch och dessutom sniffat heroinet ett bra tag. Det blir startskottet för en dekadens neråtgående spiral som slår många liv i spillror. Hennes bekantskapskrets minskar och det enda hon har gemensamt med de hon har kvar är drogerna. Men droger kostar pengar och vad ska en fjortonåring göra för att få tag i dem? Prostitution förstås, hon lär sig den hårda vägen hur gatans liv verkligen fungerar – eller inte fungerar, och fastnar helt och hållet i drog- och prostitutionsträsket.

Det här är en film som ofta har utnämnts till ett mästerverk i olika sammanhang och visst är det en bra film! Men faktum är att under de första 40-45 minuterna eller så var jag ganska besviken. Jag tyckte inte att det var något speciellt alls faktiskt. Filmer om ungdomar på glid finns det gott om tänkte jag och försökte febrilt komma på skillnaden mellan den här och de andra filmerna till exempel våra egna svenska – G och Sova Räv. Svaret låter inte vänta på sig särskilt länge. Det som följer efter den inledande trekvarten är något helt annat. Det finns en realism som är både makaber och trovärdig. Den är rent av äcklig och motbjudande vid ett par tillfällen.

Det är nämligen en film och drogmissbruk som inte liknar någon annan. Man kan inte vara säker på vem som lever eller vem som är död när filmen slutar. Ja, förutom vår huvudperson då, eftersom filmer bygger på en bok som i sin tur bygger på intervjuer med den verkliga Christiane. Den skitiga världen är fantastiskt beskriven och miljöerna är magnifika. Skådespelarinsatserna är så bra att man knappast tror att det är skådespelare som spelar rollerna, det skulle nästan lika gärna kunna ha varit en helt bibliografisk film men vi får nöja oss med att kalla den för autentisk och det är inte det sämsta.

Det finns inget förskönande och/eller glorifierande av droger någonstans. Filmen är brutal och som ett slag i magen i sin realism men det är inte det som gör den så bra anser jag. Det som gör den bra är istället att den faktiskt lyckas locka fram känslor ur åskådaren under scener som inte ens borde vara särskilt känslosamma. Det är klart att det är tragiskt när folk tar överdoser etc. men i en film av det här slaget är det något man får räkna med och inget som egentligen väcker några större känslor. Däremot är den kärlekshistoria som berättas, mellan Christiane och Detlev mycket rörande. De tycks, trots att de naturligtvis binds samman av drogerna mer än någon annat, ha en osjälvisk relation till varandra. Fast det är klart, när nojan kommer in är det ingen osjälviskhet längre…

Och på tal om det måste jag slå ett extraslag för det fullständigt briljanta, magnifika, motbjudande avvänjningsscenen! Något mer skrämmande har jag nog aldrig sett! Det är avskräckande men jag hoppas att det tolkas på ett sådant sätt att inte själva avvänjningen blir det avskräckande utan istället anledningen till behovet av avvänjning – knarket!

My Life In Ruins - 2009 - Min Stora Feta Grekiska Semester

För några år sedan kom filmen – My Big Fat Greek Wedding, som jag verkligen gillade. Det var en film som spred glädje omkring sig och trots att det handlade om en romantisk komedi, som jag generellt har svårt för, så var den värd ett ganska högt betyg! Den här filmen, framförallt med den svenska titeln – Min Stora Feta Grekiska Semester, exploaterar den förut nämnda filmens framgångar. Men oavsett detta så är själva omslaget så likartat att man lätt får för sig att det handlar om en uppföljare. Så är dock inte fallet, det är snarare så att det är samma historia om igen, mer eller mindre. Men det gör det inte mindre underhållande. Nia Vardalos spelar även här huvudrollen, vilket ytterligare stärker illusionen av uppföljare, eller snarare fortsättning på historien, som en lärare som blivit av med jobbet och tvingats ta ett jobb som bussguide bland de grekiska ruinerna. Hon får givetvis de svåraste turisterna och situationskomiken blandas med riktigt hjärteskärande allvar. Det är inte svårt att räkna ut hur det kommer att sluta, men det gör ingenting, det här är inte en film där man behöver bli överraskad någonting egentligen. Det som är viktigt är att man har en trevlig stund under tiden man ser filmen och det får man verkligen. Skratt blandas med tårar och allting ordnar sig så där perfekt i slutändan. Skådespelet är riktigt bra och Richard Dreyfuss, tillsammans med Nia Vardalos bär upp filmen riktigt bra. Men de bär inte upp den helt och hållet själva, manuset är riktigt roligt, trots att det är förutsägbart och övriga medlemmar i skådespelarensemblen är inte så dumma de heller. Det finns ett rikt persongalleri och det utnyttjas på ett bra sätt. Det är helt enkelt en film som man mår bättre av efter man har sett den! 

8/10

Recension: Boogeyman 3

När Boogeyman kom för några år sedan förfasades väl de flesta motståndare till fenomenet nyinspelningar (jag ska härmed sluta kalla dem för remakes). Det visade sig emellertid att filmen hade väldigt lite att göra med Ulli Lommels gamla film med samma namn. Sedan som det en uppföljare som redan har hunnit falla i glömska, i alla fall hos undertecknad, och nu i år kom alltså den här tredje delen. Eftersom jag inte har några som helst minnen av del två i serien, och knappast från den första heller utgår jag ifrån att man egentligen inte behöver det för att hänga med i denna. Man kan räkna hur allting hänger ihop utan några förkunskaper och det är bra. Filmen som sådan är väl inget att hetsa upp sig över, men heller inget att förfasa sig över och under den tid som den pågår är den hygglig underhållande. Den bjuder inte på några överraskningar, men har några scener som är förvånansvärt snygga.

5/10

News: Acid Head: The Buzzard Nuts County Slaughter

I can’t really say that I know anything about this flick. I’ve learned that’s it’s a sequel to Acid Head: The High School Horror and that it features a killer goth girl. It sounds nice doesn’t it?

The film will be available as VOD and DVD release in spring 2012 on Amazon, Indieflix, MoviesInsanity.com & TonyWatt.com

Hopefully we can feature a review on the blogg later!

Recension: The Countess

Jag vet inte hur många filmer det finns om Elisabet Bathory men det är onekligen en intressant historisk person! På filmens omslag jämför man, eller åtminstone omnämner, med Dracula. Jag tycker det är en ganska dum jämförelse. Blodtörst är inte bara blodtörst. Men om man istället jämförde med den man som enligt de lärde menas vara Draculas historiske förebild – Vlad Tepes, känns jämförelsen inte längre så konstlad. Fast nu framställs inte Grevinnan Bathory som så blodtörstig som man skulle kunna tro i den här filmen och allt som oftast tycks hon nästan ha lite ånger för sina gärningar. Det är heller ingen riktigt skräckfilm även om filmens omslag gärna vill göra sken av det. Det är istället en film som berättar en historia utan att ta till några direkta skrämseleffekter. Det är ett bättre sätt att skrämmas på förvisso, men det finns inte mycket av den varan heller. Missförstås mig inte nu, jag ser absolut inget negativt i detta, snarare tvärtom. Filmen blir mycket intressant och även om den är lite seg blir den aldrig tråkig. Kanske kunde man önska att man hade tagit ut svängarna lite mer, den känns lite tam faktiskt, men på det hela taget, trots mitt betyg, borde man inte ändra på särskilt mycket. Det finns också en sak som jag uppskattar, och det nämns både i filmens början och i slutet. Det är stridens segrare som skriver historien, sen ifrågasätts det lite vilka dessa egentligen är och om man verkligen kan lite på deras ord. Historien är då sannerligen inte objektivt skriven alla gånger, så mycket står helt klart! Hur som helst, men detta i bakhuvudet lämnar man viss tolkning till åskådaren som får bestämma lite själv vad han/hon vill tro på. Var Elisabet Bathory verkligen en blodtörstig mörderska eller är det ett överdriven rykte skapat av hennes fiender? 

6/10

Awakening of the Beast - 1970 - Mera Coffin Joe!

Awakening of the Beast

Aka: O Ritual dos Sádicos

Regi: José Mojica Marins

1970

Horror/Drama

Ett experiment ska utföras där fyra personer, under inflytande av LSD, skall konfronteras med Coffin Joe. Deras hallucinationer är individuella och väldigt specifika för deras egna personligheter. Gemensam är dock att de alla har anknytning till sex i någon form och att de framställs på ett relativt sleazy sätt. Ska Coffin Joe ta deras själar i besittning och hur ska experimentet gå?

Vi får följa några lösryckta händelser som tycks symbolisera samhällets dekadans och förfall. Den degenererade ungdomen som lever för sex droger och rock and roll finns nära till hands men även former av sadomasochism finns tydligt närvarande. Våldtäkt och andra perversioner gestaltas med en oerhörd precision, dock utanför kamerans räckvidd det mesta av tiden. Jag vill inte påstå att detta är någon nackdel då det ofta är en mycket effektivare sätt att påverkas sin åskådare än av visa allting på en gång.

Detta hindrar förstås inte att det vi konfronteras med är synnerligen psykedeliskt om än samtidigt enormt förvirrande. Det är inte alltid lätt att veta vad som verkligen händer i filmen, de små berättelserna som kanske finns till för att illustrera förfallet är röriga och det mellansnack som finns med doktorn som ska utföra experimentet och José Mojica Marins själv (som sig själv) bidrar inte till att förklara hur allting hänger ihop direkt. Det verkar råda en hel del förvirring även mellan dem och Marins påstår till och med vid något tillfälle att han inte har en aning om vad han gör där.

Men allt det där är egentligen bara uppvärmning för filmens verkliga handlig, nämligen experimentet. Fyra personer ska under inflytande av LSD konfronteras med Coffin Joe, vilket resultat som förväntas har jag ingen aning om. Heller inte vilken tes som ska föras i bevis med hjälp av experimenten. Det jag dock vet är att filmen, i samband med uppbyggnaden till experimentet, visar snuttar ur de tidigare Coffin Joe filmerna och att när väl hallucinationerna kommer igång så blir det om möjligt ännu märkligare.

De fyras hallucinationer flyter ihop med varandras, visuellt sett är det väldigt starka och imponerande, men vad som egentligen händer är många gånger helt höljt i dimmor. Det vill säga vad själva symbolismen av de uppenbara händelserna egentligen betyder. Det är kanske det som är filmens styrka också, att det inte finns några egentliga svar. Var och en måste tolka händelserna utifrån eget huvud och på så sätt skapa sin egen verklighet.

När jag tänker efter som nämns det också någonting i linje med det i filmens början. Man måste utforska sin egen värld, man består av två individer och så vidare. Eftersom det här bara är andra filmen av José Mojica Marins jag ser så anser jag egentligen vara för tidigt att uttala sig om saken, men jag är fullständigt övertygad om att den här typen av filosofiska frågeställningar, där åskådaren skälv får klura ut svara på något sätt är synonymt med denna mycket fascinerande filmskapare!

Recension: Night of the Demons (2009)

Det här är en film som egentligen gjordes redan 1988 men som nu alltså spelats in på nytt. Jag kan inte minnas om jag har sett originalet eller inte, men efter att ha sett den här inser jag att det faktiskt kvittar. Inte för att den här är dålig, för det tycker jag inte att den här, utan snarare för att historien är så simpel att jag inte behöver se flera versioner av den. Skådespeleriet är egentligen under all kritik och även om Edward Furlong tillhör skaran av relativt erkända skådespelare hjälper inte det. Han är absolut inte bättre än någon annan. Men jag får intrycket av att filmen inte tar sig själv på fullt allvar och då kan man komma undan med lite mer också. Sminkjobben är dock bra mycket bättre än både historien och skådespelarna för även om det egentligen inte ser bra ut och känns gjorda med glimten i ögat, så finns det en kontinuitet i dem som är mycket underhållande. Det finns inga direkta överraskningar längs vägen och man ser lång väg hur det kommer att sluta – eller? 

7/10

Trailer: Inside the whore

Baby Love - 1974 - Erotik av regissören till fäbodjäntan!

Baby Love

Aka: Girl Meets Girl, Vild på Sex

Regi: Joseph W. Sarno

1974

Erotik

Bibi (Marie Forså) hälsar på sin faster och får ett sexuellt uppvaknande. Hennes lustar känner ingen gräns och hon är beredd att göra vad som helst för att tillfredställa dem. Frågan är dock om det i slutändan är värt det eller om de3t är hon som utnyttjar de människor som kommer i hennes väg eller om det är de som utnyttjar henne?

Det här är en sensuell och erotisk film som för den sakens skull aldrig övergår till att bli pornografisk även om det skulle finnas goda möjligheter att trycka in (haha) penetreringsscener och liknande i den. Men nu finns det alltså inga sådana detaljer, trots att regissörens mest kända film torde vara Fäbodsjäntan, en film som nästan varje vuxen svensk känner till och där en viss falukorv får agera i en minnesvärd scen, och man får vackert tänka sig hur den lesbiska kärlek, som filmen mestadels visualiserar, skulle se ut i ett mer öppet perspektiv.

                                                 

Det är tämligen usla skådespelare som knappast behärskar den engelska de talar i filmen. Det är väl å andra sidan inte det viktigaste i filmen heller och eftersom det inte finns någon egentligen handling att hålla reda på kan man istället sväva ut i orgierna. Det är kanske detta som är urtypen för en riktig sexploitationrulle, en knapphändig handling som sedan kan kryddas med allahanda ovidkommande erotik?

Marie Forså är söt och attraktiv och hon gestaltar det sexuella uppvaknandet bra. Dock är det lite märkligt att Bibi, som alltså upptäcker sin egen sexualitet för första gången, har den typen av erfarenhet som hon faktiskt har. Jag menar, hon ska väl föreställa ungefär sexton eller sjutton i filmen och det förefaller mig vara väldigt avancerade sexlekar för en så pass ung tonåring emellanåt. Hon tar oftast kommandot i de erotiska lekarna och denna dominans står lite i motsats till den upptäckarglädje hon, å andra sidan, gestaltar. Hon verkar allt för erfaren för si oskuldsfullhet om ni förstår vad jag menar?

Men även om softcore-scenerna i sig är estetiskt tilltalande och mycket snygga blir det lite tjatigt efter ett tag, jag hade gärna sett lite mera handling och lite mindre av det erotiska äventyret. Det finns någon enstaka heterosexuell relation med i filmen men mestadels handlar det, som en av alternativtitlarna också antyder, om lesbianism.

Avslutningsvis måste dock nämna några detaljer som jag lade märke till. Jag vet inte om jag överanalyserar nu men jag kan inte låta bli att ställa mig själv frågan om den mörkhyade kvinna som spelar Bibis faster är en direkt produkt av att man vill efterlikna Emanuelle-filmerna med Laura Gemser i huvudrollen på ett eller annat sätt. Inte för att jag i så fall tycker att man hamnar i närheten men jag kan inte släppa tanken. Jag satt också och funderade på vilka lämpliga referenser man skulle kunna nämna i en recension av denna film, vilket var svårt eftersom det nästan inte finns någon handling. Dock tyckte jag att några av de mest voyeurismiska scenerna där Bibi tittar på andra älskog förde tankarna till Andrei Fehers smått klassiska porrulle Hon Älskade en Sommar!

Recension: Terror From The Abyss

Terror From The Abyss

Regi: Daniel Lenneér

2010

Kortfilm/Stumfilm/Horror/Sci-Fi

Millroad Film

När en film är baserad på den stor HP Lovecrafts författarskap blir den per automatik intressant i mina ögon. Berättelsen som ligger bakom den här – At the Mountains of Madness, har jag tyvärr inte läst. Men jag har läst på och vet ungefär de stora linjer i den. Men detta i åtanke känns det som att de inledande scenerna följer berättelsen ganska bra, kanske inte ordagrant med tillräckligt för att man ska se likheterna. Filmen är gjord som en stumfilm, med textskyltar, grynig bild och skador på själva filmen precis som det ska vara. Det enda som förstör illusionen är egentligen att det ser för bra ut!

Mycket av filmen är uppenbart inspelat framför en green screen, skuggorna avslöjar detta om inget annat. Jag har inget emot detta, det blir på något sätt en hommage till de gamla stumfilmerna där man kan se oräkneliga effekter som egentligen fungerar hellre än bra. Det vill säga att ambitionen var stor, och kunnandet också men tekniken fanns inte än. Det gör den förvisso idag och man skulle säkert kunna får det se bättre ut men det kostar ju också pengar och det är inte något som alla kan strö omkring sig, i synnerhet om man inte gör film i Hollywood utan i Svedala. Jag gillar det jag ser!

Jag skulle gärna ha sett hela filmen – även om den bara är 11-12 minuter lång – som riktig film istället för det animerade slutet. Det känns lite som att man driver med HP Lovecrafts verk och det tror jag inte är meningen. Snarare är det antingen konstnärliga ambitioner eller penningbrist som gjort att Daniel Lenneér, som står som regissör, varit nöd och tvungen att ta till detta grepp.

På DVDn finns både en svensk- och en engelskspråkig version av filmen. Då det är en stumfilm är det ju bara att byta ut textskyltarna i princip. Båda versionerna innehåller språkbruk som känns Lovecraft-sk. Det är ohyggliga eller onämnbara upptäckter och varelser. Jag gillar det eftersom jag är ett stort fan av Lovecrafts språkbruk från första början. Det stärker ytterligare känslan av ett hommage.

Slutligen måste jag påpeka att den leranimation som förekommer i filmen är helt fantastisk och passar väl in i produktionen. I samma scen finns det (troligen omedvetet) kopplingar till Batman the Movie – eller så är det jag som överanalyserar igen…

Recension: Long Weekend

När man läser på omslaget till den här filmen, eller rättare sagt innan man läser på omslaget, får man lätt uppfattningen att det rör sig om en film i subgenren ”terror”. Efter att man har bekantat sig med handlingen en smula tänker man sig kanske i stället att det kommer att vara någon form av djurskräckis men efter att ha sett klart den kan jag konstatera att det inte är det heller. Och faktum är att jag efter att ha sett inte är riktigt säker på vad jag ska rubricera den som. Det finns onekligen djur som skrämmer och rent av attackerar karaktärerna men det är knappast filmens huvudsakliga mål att framställa detta som något skrämmande. Det är heller inte det huvudsakliga målet att fokusera på de mystiska händelser som de inblandade råkar ut för och som ingen egentligen kan förklara. Det är åtminstone inget mål att försöka förklara för åskådaren eller ge någon lösning. Nej, det som ligger mest i fokus är faktiskt den inbördes relationen mellan mannen och kvinnan som ger sig ut på hajk, deras bakomliggande problem av otrohet, abort och annat. Det är ganska välspelat, det ska erkännas men efter filmen är slut och man har blivit snuvad på alla möjligheter till en logisk förklaring och alla övernaturliga teorier känns irrationella återstår man med ett stort ”jaha?”. Det är synd för filmen hade helt klart potential att bli riktigt lyckad och det är nästan lite irriterande att man lyckas slarva bort det på ett sådant sätt! 

5/10

Avatar - 2009 - Storslagen och mäktig!

Avatar

Regi: James Cameron

2009

Science Fiction/Action/Äventyr

Pandora, en värld som ligger långt långt borta är rik på enormt dyrbara mineraler. Människan exploaterar dess natur utan urskillning för egen vinnings skull och skyr inga som helst medel för att uppnå resultat. I vägen står urbefolkningen som lever i symbios med naturen. Ett forskarteam bedriver samtidigt ett projekt för att förstå hur Pandora och dess urbefolkning fungerar och med hjälp av så kallade avatars, där forskarna kan använda fjärrstyrda konstgjorda kroppar som ser ut precis som urinnevånarna – Na’vi, för att komma närmare dem. Jake Sully, som egentligen inte är någon forskare utan marinsoldat hoppar på uppdraget att infiltrera den nya främmande världen i utbyte mot en kostsam ryggradsoperation som ska återge honom funktionen i benen. I takt med att han infiltrerar växer dock hans kärlek för den nya världen och till slut står han redo att offra allt för att beskydda den från människans framfart.

Jag har sett den här filmen hyllas och jag har sett den sågas jäms med fotknölarna och det gör ju förstås att man blir än mer nyfiken på vad filmen har att erbjuda. Att det är en stor film med hur många miljoner som helst i budgeten går naturligtvis inte att undvika att känna till men detaljer i själva handlingen hade jag inte forskat djupare i före själva genomgången.

Jasägarna hävdar förstås att filmens yttre gör den till ett storslaget mästerverk och att det av mindre betydelse att historien som berättas inte är ny och inte känns helt fräsch. Jag kan hålla med till stor del. Filmens yta är mycket vacker och tilltalande, och även om innehållet inte är det mest uppfinningsrika som skapats berättas historien på ett tilltalande sätt och lyckas åstadkomma känslor hos åskådaren. Jag hade åtminstone en och annan fuktig ögonvrå under min session med filmen.

Nejsägarna menar å andra sidan att historien redan berättats tillräckligt många gånger och att om man bara ignorerar att befolkningen är blå (bland annat) är det som vilken indianfilm som helst. Det ligger förstås något i detta också för om man ignorerar ytan är historien verkligen inte ny. Det finns heller inga direkt oväntade händelser och det mesta av filmen kan man räkna ut på en gång. Jag vill inte kalla den för förutsägbar i ordets negativa betydelse utan tycker snarare att det är skönt att den följer mallen så bra. Man vet redan från början hur det kommer att sluta och kan ganska detaljerat redogöra för vägen dit innan den händer i filmen.

Och jag tror inte ambitionen har varit högre än så heller. James Cameron har velat skapa en visuellt fulländad film och jag vill påstå att han har lyckats! Alla varelser och så vidare kanske inte ser ut som om de skulle existera på riktigt hela tiden men filmen är konsekvent och allt passar in i den värld man målar upp. Karaktärerna funkar mycket bra och förmedlar sina känslor på ett mycket bra sätt. Jag kan inte heller klaga på skådespelarinsatserna även om några av rollerna är lite av karikatyrsnitt. Det fungerar att ha dem så och det är huvudsaken.

Så jag skulle vilja rekommendera alla som har det minste intresse av en film där ett helt folkslag förtrycks och attackeras, drivs tillbaka och slutligen inte har något annat val än att förenas och slå tillbaka mot förtyckarna – hårt! Gillar man dessutom fantasy och äventyr blandat med science fiction finns det ingen anledning att tveka längre. Det här är en film man måste ha sett!

Recension: Super

Super

Regi: James Gunn

2010

Komedi/Action/Drama

Frank (Rainn Wilson) har upplevt två perfekta ögonblick i sitt liv. Det första var när har gifte sig med sig fru Sarah (Liv Tyler) och det andra när han hjälpte polisen att fånga en skurk. Nu står han och steker hamburgare på ett gatukök och är allmänt led på livet, han finner helt enkelt inga glädjeämnen. Än värre blir det när hans fru lämnar honom för Jacques (Kevin Bacon) – en knarkhandlare som förser henne med precis det hon vill ha. Frank, som inte kan skilja helt på verklighet och dikt tänker ut en plan och börjar att sy upp en dräkt – en superhjältedräkt, som ha kan ha när han stoppar brotten som sker i den lilla staden. Han söker inspiration i den lokala serietidningsaffären där han träffar Libby (Ellen Page) som är expert på superhjälteserier och på den vägen är det. Han ger sig ut för att stoppa alla onda skurkar!

Jag har sett den här filmen hyllas som bästa filmen 2010 och jag har sett den sågas jämns med fotknölarna. Själv lägger jag mig närmare en hyllning än en sågning även om bästa film för året kanske var en smula överdrivet. Men underhållande är den trots att det finns en hel den allvarsamma undertoner i den. Skrattet fastnar ibland i halsen och man kan inte annat än att tycka synd om den, lätt begåvningshandikappade Frank. Det här är alltså en ganska tung film samtidigt som den blinkar åt trams och med andra superhjältefilmer, t.ex. Batman the Movie med sina utskrivna ljudeffekter: KAPOOW!! SPLASH!! BOOM!!

Det är alltså en film som både har ett budskap, man känner verkligen för Frank, och sanslöst roliga perioder som är så dumma att man nästa måste vara ett geni för att komma på dem. Man har heller inte sparat på effekter och blod, då vissa scener faktiskt är rejält blodiga och våldsamma. Snabbt som ögat byter filmen karaktär och blir istället ett ångestladdat drama där hjälten (eller antihjälten) hämnas oförrätter. Andra gånger är det komiskt överdrivet utan att för den skulle vara speciellt roligt. Man känner bara frustration, till exempel när någon tränger sig i kön och Frank känner sig tvungen att byta om till The Crimson Bolt – som är hans superhjältenamn, och straffa den skyldige.

Det vilar en känsla av total oförståelse för andra människor, för orsak och verkan och för vad som verkligen händer om man drämmer en rörtång i huvudet på någon. Men samtidigt känner man hur rätt han verkligen har i den han gör. Det är bara det att vi vanliga, mentalt friska människor har en spärr som hindrar oss från att ta till allt för brutala metoder för att poängtera vårt ställningstagande.

Jag tycker filmen är snudd på genialisk och driver inte bara med superhjältefilmer, den utvecklar dem och placerar situationer som aldrig tidigare skådats i en sådan film. Sexuella anspelningar, för att inte i klarspråk säga sex, och oerhört våldsamma sekvenser som ligger inom gränsen för vad som är realistiskt men samtidigt vackert. Det är bra effekter och ett fantastiskt skådespeleri.

Det är svårt att inte tänka på Defendor med Woody Harrelson när man ser denna. Det är i princip samma upplägg fast denna har ett mera genomtänkt budskap kanske. Det finns en poäng med allt som händer och slutligen handlar det nog trots allt om att bekämpa ensamheten och att finna sin egen mening med livet!

Recension: Full Of It

Ibland är det skönt att se film där man inte behöver anstränga sig för att hitta gömda kvaliteter, där det kanske inte finns några kvaliteter överhuvudtaget och där man bara kan njuta av att bli underhållen i runt 90 minuter. Full Of It är en sådan film. Den utspelar sig i collagemiljö och vi får följa en nyinflyttad killes första tid i skolan. Han tillhör förstås inte de populäraste killarna, men som i alla andra sådana här filmer så är gräset grönare på den populärare sidan och han önskar att han befann sig där. Han är påhittig och kommer upp med en hel del lögner för att ställa sig i bättre dager hos de andra ungdomarna. Tills en dag, då alla hans lögner blir till verklighet. Det blir helt uppenbart för honom att man inte ska önska sig något – för man kan mycket väl få det! Han är plötsligt skolans basketlags stora stjärna, personlig vän med Carmen Electra, hans pappa har ett förflutet i rockbandet Poison och både hans lärarinna och skolans populäraste tjej är dödsförälskade i honom. Inget negativt i sig kanske men konsekvenserna blir förödande och snart önskar han att allt var som förr igen. Filmen bjuder inte på några överraskningar någonstans, men är klart underhållande under den tid den pågår och det är väl allt man ska begära av en sådan här film egentligen. 

6/10

Angels and Demons - 2009 - Uppföljaren till Da Vinci Koden

När Da Vinci Koden kom ut var hypen kring den enorm. Förvisso gällde detta kanske mer boken är filmen, men den fick ändå sin beskärda del av uppmärksamheten. Jag förstod aldrig storheten även om jag gillade själva teorin som den byggde på, hemliga konspirationer i samband med religion är intressant i 99 fall av 100. När jag så fick chansen till att se den här, som faktiskt skrevs före Da Vinci Koden fylldes jag förstås med skepticism. Jag tillhör det där udda figurerna som inte är särskilt förtjusta i Tom Hanks och med tanke på min reaktion av första filmen så tvivlade jag samtidigt som jag hoppades! Det skulle visa sig att jag fann den här mycket bättre än den överhypade föregångaren och även om den inte är perfekt och att den inte bjöd på några egentligen överraskningar så fann jag den vara en oerhört underhållande kamp mot klockan. Pusseljakt i samma stil som Da Vinci Koden och National Treasure filmerna, mystik och ett hemligt sällskap som konspirerar mot hela den katolska kyrkan, Men är allt verkligen så enkelt? 

7/10

Recension: Björnbröder

Björnbröder

Regi: Aaron Blaise, Robert Walker

2003

Animerat, Komedi

De är tre bröder som gnabbas mest hela tiden, åtminstone två av dem, och bara väntar på att få sitt totem. Det gör i alla fall Kenai som är den yngste av bröderna och ännu inte fått sin och därmed saknar möjlighet att bli man. När har till slut får kärleken blir han smått förgrymmad, det finns väl ingen manlighet i det?! Det han helst av allt vill göra är ju att visa hur modig och skicklig han är som jägare, det är manlighet för honom. Hans båda bröder försöker tala honom till rätta men utan resultat och han springer genast iväg för att hitta den björn som stulit deras nyfångade fiskar. Plötsligt står han öga mot öga med en jättelik best. han blir överrumplad men hans bröder är hack i häl på honom för att hjälpa honom. Det kostar den äldste brodern livet medan mellanbrodern lägger skulden på Kenai som i sin tur tar ut sin ilska på att spåra upp björnen, eller åtminstone EN björn. Hur som helst går det riktigt illa och björnen och Kenai utplånar varandra. Nu lägger andarna sig i och förvandlar honom till en björn för att han ska lära sig naturens lagar och leva upp till sitt totem. Den siste överlevande brodern är nu besatt av hat mot björnarna och börjar jaga närmsta bästa. Vad han inte vet är att han nu jagar sin egen bror i tron om att det är just denna björn som tagit livet av hans älskade lillebror…

På pappret känns den här historien lite för tramsig även om det handlar om en film med barn i sin främsta målgrupp. Men i praktiken är det en av de allra roligaste och bäste Disneyklassikerna jag har sett faktiskt. Det är inte särskilt mycket musik i den och det kan väl vara en orsak till att jag gillar den! Jag tror att jag räknade till fyra låtar men det känns inte som mycket, det passar helt enkelt in i kontexten på ett annat sätt än vad det brukar. Musiken är skriven av Phil Collins och Mark Mancina och framförs i den svenska versionen (jag föredrar alltid att se de här filmerna på svenska framför engelska) mestadels av Björn Skifs. Och det är nog tur det för älgarna Tuck och Rutt’s röster är bra mycket roligare på svenska, dialekten är fantastiskt underhållande på min ära!

Det finns en tydlig sensmoral framåt slutet, jag skulle ha blivit förvånad om det hade saknats en, som faktiskt är mycket god. Som vuxen ser man förstås den kommande långt tidigare men det hindrar ju inte att man fäller en och annan tår när det slutligen är fastställt exakt hur det kommer att gå och vilket budskap filmen stoltserar med! Men även vägen dit är fantastiskt underhållande, det är motsättningar mellan den till björn förvandlade människan och den lilla björnungen Koda han slår sällskap med. Det rider på mammutar och bara det är ju så absurt att man måste skratta åt det! Det blir heller inte mindre roligt att även älgarna som jag nämnde ovan är med på resan. Tänk dig två älgar, en björn och en björnunge rida på mammutar!! Enastående och fantastiskt absurt!

Det är, kort sagt, en rörande film som får en att upptäcka sanningar inom sig själv. Det är problematiseringar och svåra ställningstaganden mest hela tiden, i alla fall mellan humorn. För även om det mestadels är en komisk film finns det allvar bakom animationerna. Det är teman om liv och död, det blod som är tjockare än vatten och om vänskap man är beredd att offra allt för. Faktum är att jag blir lite förvånad över vilka vuxna ämnen det ändå handlar om. Är man för ung eller rättare sagt precis i den åldern när man börjar förstå det här med liv och död känns det som att man behöver lite vuxen konsultation för att på riktigt kunna tillgodogöra sig filmen som jag finner vara en av de allra bästa klassikerna, åtminstone från senare år!

Bilder: ©Disney

The Ghost Writer - 2010 - Svagt av Polanski

Enda anledningen att jag tog mig tid att titta på den här var att jag läste någonstans om någon som utsåg den till en av årets bästa filmer och det var inte förrän efteråt som jag insåg att det var en film av Roman Polanski. Av det kan man förstås dra flera slutsatser. Dels så hade jag egentligen ingen koll på vad jag tittade på, jag hade helt enkelt inte gjort några som helst efterforskningar om filmen. Men man kan också dra slutsatsen att det inte är en film där det tydligt syns vem som har gjort den eftersom jag inte upptäckte det i eftertexterna. Roman Polanski är ju vanligtvis en regissör som inte lämnar ifrån sig halvdana filmer, det är åtminstone min åsikt om hans filmskapande, vilket förstås innebär att det här blev något av en besvikelse. Det är inte dåligt genomfört på något sätt, det är bara lite tråkigt och intetsägande. Det finns liksom ingen klar spänningen en mening med filmen, inga betänkligheter efter att sista vändningen uppdagats och inget att fundera på eller ta med sig till nattens funderingar. 

6/10

Recension: Sweatshop

När man läser om filmen, hur en galning med en hundrakiloshammare, som i själva verket verkar vara en slägga med ett städ längst ut på skaftet, ska gå bärsärkargång mot några partande gothpunkare, blir man förstås lockad! Tyvärr är det som följer allt annat än bra och man tröttnar ganska fort på det urusla skådespeleriet och det röriga manuset. Det hoppas lite hit och dit i både tid och rum och det är svårt att få en uppfattning om i vilken ordning allt sker, vad som är tillbakablick och vad som är önsketänkande. Visserligen är galningen med hammaren ganska cool och han fullständigt brutal men det finns så mycket annat som drar ner filmen att det förtar allt underhållningsvärde som filmen kunde ha haft. Rörigt och ointressant är nog de två och som bäst beskriver filmen. 

2/10

Aparecidos - 2007 - De Bortglömda

Aparecidos

Regi: Paco Cabezas

Thriller

2007

När syskonparet Malena och Pablo åker för att skriva på de sista pappren om att ge läkarna tillstånd att dra pluggen ur de apparater som håller deras far vid liv börjar ett våldsamt äventyr. Pablo insisterar trots Malenas protester på att lära känna fadern först genom att besöka hans gamla hus. På vägen dit hittar de en mystisk dagbok som detaljerat beskrivet våldsdåd utförda på just de platser de råkar befinna sig vid. Att försöka stoppa händelseförloppet som är daterat till flera år tidigare verkar vara lönlöst med de tänker i alla fall göra sitt yttersta för att oskyldiga inte ska behöva plikta med sina liv om och om igen...

Jag vet inte vad det är i dessa spanska filmer, eller Argentina som i det här fallet, som tilltalar mig men de lyckas gång på gång att skapa en spänning och ett intresse för historien som är få andra filmer förunnat. Man är inte helt säker på vad som ska hända och vändningarna kommer som överraskningar istället för förutsägbara kast för att få historien att verka mera intressant. Här handlar det om äkta vara, varje liten twist har en mening och även om det vore mycket sagt att alla kommer som en total chock är det i alla fall en tillräcklig del för att det ska bli mycket intressant att följa händelseutvecklingen.

                               

Jag tror lite av anledningen är att man inte brer på i onödan. Bildspråket är logiskt men inte extravagant, det är lite mer statiskt än vad man är van vid från mer publikfriande amerikanska filmer och man förlitar sig mer på manus än häpnadsväckande effekter. De effekter som finns är dock mycket välgjorda utan att vara over-the-top, vilken även det bidrar till att hålla filmen jordnära och utan anspråk på att vara en i mängden. Vidare finns det även en historisk bakgrund vilket gör att historien, även om den är av övernaturligt slag, går att ta på fullaste allvar. Sensmoralen och frågeställningen till vilket pris som är rimligt att betala för att stoppa ondskan och diktaturen ställs till sin spets. Utan att avslöja allt för mycket tycker jag att filmens huvudpersoner tar helt rätt beslut i de viktiga frågorna. Ibland är det viktigare att ställa saker till rätta än att tänka på sin egen säkerhet, det kan vara värt att ingripa utan tanke på vare sig egen vinning eller vilka konsekvenser detta kan ha på en själv.

Det här är alltså en spökhistoria, men det är också mer än så. Den moderna tortyrfilmen, där kanske filmer som Saw och Hostel står i spetsen, känns definitivt igen och fungerar mycket effektivt. Säkerligen blir dessa scener än starkare av att vi faktiskt får tid på oss att bekanta oss med och lära oss att tycka om karaktärerna. Att se någon plågas som man har en mer personlig relation till torde ju vara betydligt plågsammare att se på.

Kanske inte en superinnovativ film hela tiden men sannerligen en av de mest effektiva inom sitt gebit.

8/10