Real Steel
Regi: Shawn Levy
2011
Action
Charlie Kenton är
en avdankad fighter som åker runt med sin robotfighter för att tjäna en hacka
på det ena eller andra sättet. Han lyckas inget vidare men ger sig inte. När
han får veta att hans gamla flickvän som han har en son tillsammans med nyligen
avlidigt måste han bege sig till domstol för att skriva över vårdnaden på den
bortgångnes syster. Han är inte särkilt intresserad av att ta hans om en
elvaårig pojke i alla fall! Men det ena leder till det andra och Charlie vädrar
en fin affär. Han sätter sig medvetet på tvärern för att systerns stenrika man
ska öppna plånboken och betala honom för att ändra sig. Problemet är bara att
han måste ta hand om sonen i ett par månader först. Under denna tid lär de två
känna varandra och mot alla odds faktiskt knyta några band också.
Robotfighterna är ett gemensamt intresse och snart har de skapat en ny robot
som otroligt nog lyckas ta sig fram genom fighterna för att slutligen möta den
obesegrade mästaren Zeus! Hur det går? Se filmen!
Som jag ser det har den här filmen i huvudsak två
aspekter. För det första är det uppenbart att det är en fartfylld och mycket
vacker actionfilm. Miljöerna är klockrena och handlingen påminner lite om
vilken gatuslagsmålsfilm som helst. Enda skillnaden är egentligen att det inte
är Van Damme eller Charles Bronson som slåss utan robotar.
Det är väl också detta som gör att den är så pass underhållande. Det går att
göra det mera fartfyllt när man inte behöver ta hänsyn till vad den mänskliga
kroppen klarar av, stuntmän och konventionella trickfilmningar. Dessutom är det
alltid underhållande med filmer som utnyttjar en högteknologisk framtid för att
skapa sin handling.
Under detta ligger det en betydligt mer allvarsam (och
mera uttjatad) handling. Filmens huvudperson, som egentligen inte vill veta av
sin egen son, börjar komma närmare honom och det är inte svårt att räkna ut hur
den delen av historien kommer att sluta. Jag vet inte om det är meningen att
man ska bli rörd av det men på det planet lyckas den inte beröra mig nämnvärt i
alla fall, och då är jag ändå en rätt känslig kille innerst inne!
Nej, det intressanta i filmen är robotfighterna! Det är
ytan som överglänser innehållet helt enkelt. Jag har inget emot detta när man
utför det på det här sättet, det är underhållande filmat och visst kan väl läsa
in metaforiska kopplingar till handlingen. Den lille utmanaren som tar sig an
den stora mästaren kan man väl utan vidare jämföra med att den lille mannen tar
upp kampen mot ett totalitärt samhälle? Det gäller kanske inte att störta
etablissemanget men i alla fall att utmana det och visa att man faktiskt inte
är helt utan möjligheter.
Hugh Jackman,
som åtminstone jag känner mest som Wolverine
i X-Men filmerna gör ett utmärkt
jobb. Han är lagom mycket loser och har lagom mycket av ”gammal är äldst”
mentalitet mot sin son. Dakota Goyo,
som spelar sonen, har å andra sidan inga problem med att spela rollen som den
unge sonen som faktiskt kan lära sin far ett och annat. Men när det gäller
känslomässig övertygelse står de ändå sig slätt mot Evangeline Lilly som verkligen övertygar på detta område. Det är
inga fantastiska insatser, men riktigt bra och det är trots allt inte en film
som bärs upp av sina skådespelare, det är som sagt robotfighterna som är det
viktiga här.
Bilder: © DreamWorks II Distribution Co., LLC
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar