Recension: Real Steel - 2011



Real Steel
Regi: Shawn Levy
2011
Action

Charlie Kenton är en avdankad fighter som åker runt med sin robotfighter för att tjäna en hacka på det ena eller andra sättet. Han lyckas inget vidare men ger sig inte. När han får veta att hans gamla flickvän som han har en son tillsammans med nyligen avlidigt måste han bege sig till domstol för att skriva över vårdnaden på den bortgångnes syster. Han är inte särkilt intresserad av att ta hans om en elvaårig pojke i alla fall! Men det ena leder till det andra och Charlie vädrar en fin affär. Han sätter sig medvetet på tvärern för att systerns stenrika man ska öppna plånboken och betala honom för att ändra sig. Problemet är bara att han måste ta hand om sonen i ett par månader först. Under denna tid lär de två känna varandra och mot alla odds faktiskt knyta några band också. Robotfighterna är ett gemensamt intresse och snart har de skapat en ny robot som otroligt nog lyckas ta sig fram genom fighterna för att slutligen möta den obesegrade mästaren Zeus! Hur det går? Se filmen!

Som jag ser det har den här filmen i huvudsak två aspekter. För det första är det uppenbart att det är en fartfylld och mycket vacker actionfilm. Miljöerna är klockrena och handlingen påminner lite om vilken gatuslagsmålsfilm som helst. Enda skillnaden är egentligen att det inte är Van Damme eller Charles Bronson som slåss utan robotar. Det är väl också detta som gör att den är så pass underhållande. Det går att göra det mera fartfyllt när man inte behöver ta hänsyn till vad den mänskliga kroppen klarar av, stuntmän och konventionella trickfilmningar. Dessutom är det alltid underhållande med filmer som utnyttjar en högteknologisk framtid för att skapa sin handling.

Under detta ligger det en betydligt mer allvarsam (och mera uttjatad) handling. Filmens huvudperson, som egentligen inte vill veta av sin egen son, börjar komma närmare honom och det är inte svårt att räkna ut hur den delen av historien kommer att sluta. Jag vet inte om det är meningen att man ska bli rörd av det men på det planet lyckas den inte beröra mig nämnvärt i alla fall, och då är jag ändå en rätt känslig kille innerst inne!




Nej, det intressanta i filmen är robotfighterna! Det är ytan som överglänser innehållet helt enkelt. Jag har inget emot detta när man utför det på det här sättet, det är underhållande filmat och visst kan väl läsa in metaforiska kopplingar till handlingen. Den lille utmanaren som tar sig an den stora mästaren kan man väl utan vidare jämföra med att den lille mannen tar upp kampen mot ett totalitärt samhälle? Det gäller kanske inte att störta etablissemanget men i alla fall att utmana det och visa att man faktiskt inte är helt utan möjligheter.

Hugh Jackman, som åtminstone jag känner mest som Wolverine i X-Men filmerna gör ett utmärkt jobb. Han är lagom mycket loser och har lagom mycket av ”gammal är äldst” mentalitet mot sin son. Dakota Goyo, som spelar sonen, har å andra sidan inga problem med att spela rollen som den unge sonen som faktiskt kan lära sin far ett och annat. Men när det gäller känslomässig övertygelse står de ändå sig slätt mot Evangeline Lilly som verkligen övertygar på detta område. Det är inga fantastiska insatser, men riktigt bra och det är trots allt inte en film som bärs upp av sina skådespelare, det är som sagt robotfighterna som är det viktiga här.

Bilder: © DreamWorks II Distribution Co., LLC