Recension: House of the Devil



En kul grej med den här filmen är det åttiotalshommage den stoltserar med. Och det är inte bara det att den utspelar sig på åttiotalet, den ser verkligen ut att vara gjord under det årtiondet också. Och det gäller heller inte bara miljöerna och kläder och sådana saker utan även strukturen i filmen, förtexternas utformning och allting annat. Det enda som man möjligen skulle kunna säga inte doftar åttiotal är väl den tekniska kvaliteten. Bilden är visserligen lätt grynig men det är ändå inget slitet VHS-band man tittar på om man så säger. Tyvärr är det ganska ont om andra tilltalande sakar i filmen, någon enstaka imponerande scen finns det väl i filmen uppbyggnad men i stort sett är det ingenting. Den är seg och handlingen berättas allt för långsamt för min smak. Man orkar inte riktigt engagera sig och även om det faktiskt lyckas vara lite spännande och intressant under uppbyggnaden byts detta bort så snart filmen upplösning börjar komma och det ska till att hända någonting. Nu blir det mera fart på handlingen, det ska erkännas, men samtidigt försvinner det lilla som var intressant med ovissheten. Filmen blir bara meningslös och när den är slut undrar man nästan hur man ska kunna få tillbaka den en och en halv timma som man trots allt har offrat. 

4/10

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar