Recension: Super

Super

Regi: James Gunn

2010

Komedi/Action/Drama

Frank (Rainn Wilson) har upplevt två perfekta ögonblick i sitt liv. Det första var när har gifte sig med sig fru Sarah (Liv Tyler) och det andra när han hjälpte polisen att fånga en skurk. Nu står han och steker hamburgare på ett gatukök och är allmänt led på livet, han finner helt enkelt inga glädjeämnen. Än värre blir det när hans fru lämnar honom för Jacques (Kevin Bacon) – en knarkhandlare som förser henne med precis det hon vill ha. Frank, som inte kan skilja helt på verklighet och dikt tänker ut en plan och börjar att sy upp en dräkt – en superhjältedräkt, som ha kan ha när han stoppar brotten som sker i den lilla staden. Han söker inspiration i den lokala serietidningsaffären där han träffar Libby (Ellen Page) som är expert på superhjälteserier och på den vägen är det. Han ger sig ut för att stoppa alla onda skurkar!

Jag har sett den här filmen hyllas som bästa filmen 2010 och jag har sett den sågas jämns med fotknölarna. Själv lägger jag mig närmare en hyllning än en sågning även om bästa film för året kanske var en smula överdrivet. Men underhållande är den trots att det finns en hel den allvarsamma undertoner i den. Skrattet fastnar ibland i halsen och man kan inte annat än att tycka synd om den, lätt begåvningshandikappade Frank. Det här är alltså en ganska tung film samtidigt som den blinkar åt trams och med andra superhjältefilmer, t.ex. Batman the Movie med sina utskrivna ljudeffekter: KAPOOW!! SPLASH!! BOOM!!

Det är alltså en film som både har ett budskap, man känner verkligen för Frank, och sanslöst roliga perioder som är så dumma att man nästa måste vara ett geni för att komma på dem. Man har heller inte sparat på effekter och blod, då vissa scener faktiskt är rejält blodiga och våldsamma. Snabbt som ögat byter filmen karaktär och blir istället ett ångestladdat drama där hjälten (eller antihjälten) hämnas oförrätter. Andra gånger är det komiskt överdrivet utan att för den skulle vara speciellt roligt. Man känner bara frustration, till exempel när någon tränger sig i kön och Frank känner sig tvungen att byta om till The Crimson Bolt – som är hans superhjältenamn, och straffa den skyldige.

Det vilar en känsla av total oförståelse för andra människor, för orsak och verkan och för vad som verkligen händer om man drämmer en rörtång i huvudet på någon. Men samtidigt känner man hur rätt han verkligen har i den han gör. Det är bara det att vi vanliga, mentalt friska människor har en spärr som hindrar oss från att ta till allt för brutala metoder för att poängtera vårt ställningstagande.

Jag tycker filmen är snudd på genialisk och driver inte bara med superhjältefilmer, den utvecklar dem och placerar situationer som aldrig tidigare skådats i en sådan film. Sexuella anspelningar, för att inte i klarspråk säga sex, och oerhört våldsamma sekvenser som ligger inom gränsen för vad som är realistiskt men samtidigt vackert. Det är bra effekter och ett fantastiskt skådespeleri.

Det är svårt att inte tänka på Defendor med Woody Harrelson när man ser denna. Det är i princip samma upplägg fast denna har ett mera genomtänkt budskap kanske. Det finns en poäng med allt som händer och slutligen handlar det nog trots allt om att bekämpa ensamheten och att finna sin egen mening med livet!