Recension: Vi barn från Bahnhof Zoo



Christiane F. – Wir Kinder vom Bahnhof Zoo
Aka: Vi barn från Bahnhof Zoo
Regi: Uli Edel
1981
Drama

På sin fjortonårsdag provar Christiane för första gången att injicera heroin. Hon har tidigare avverkat droger som valium och hasch och dessutom sniffat heroinet ett bra tag. Det blir startskottet för en dekadens neråtgående spiral som slår många liv i spillror. Hennes bekantskapskrets minskar och det enda hon har gemensamt med de hon har kvar är drogerna. Men droger kostar pengar och vad ska en fjortonåring göra för att få tag i dem? Prostitution förstås, hon lär sig den hårda vägen hur gatans liv verkligen fungerar – eller inte fungerar, och fastnar helt och hållet i drog- och prostitutionsträsket.

Det här är en film som ofta har utnämnts till ett mästerverk i olika sammanhang och visst är det en bra film! Men faktum är att under de första 40-45 minuterna eller så var jag ganska besviken. Jag tyckte inte att det var något speciellt alls faktiskt. Filmer om ungdomar på glid finns det gott om tänkte jag och försökte febrilt komma på skillnaden mellan den här och de andra filmerna till exempel våra egna svenska – G och Sova Räv. Svaret låter inte vänta på sig särskilt länge. Det som följer efter den inledande trekvarten är något helt annat. Det finns en realism som är både makaber och trovärdig. Den är rent av äcklig och motbjudande vid ett par tillfällen.

Det är nämligen en film och drogmissbruk som inte liknar någon annan. Man kan inte vara säker på vem som lever eller vem som är död när filmen slutar. Ja, förutom vår huvudperson då, eftersom filmer bygger på en bok som i sin tur bygger på intervjuer med den verkliga Christiane. Den skitiga världen är fantastiskt beskriven och miljöerna är magnifika. Skådespelarinsatserna är så bra att man knappast tror att det är skådespelare som spelar rollerna, det skulle nästan lika gärna kunna ha varit en helt bibliografisk film men vi får nöja oss med att kalla den för autentisk och det är inte det sämsta.

Det finns inget förskönande och/eller glorifierande av droger någonstans. Filmen är brutal och som ett slag i magen i sin realism men det är inte det som gör den så bra anser jag. Det som gör den bra är istället att den faktiskt lyckas locka fram känslor ur åskådaren under scener som inte ens borde vara särskilt känslosamma. Det är klart att det är tragiskt när folk tar överdoser etc. men i en film av det här slaget är det något man får räkna med och inget som egentligen väcker några större känslor. Däremot är den kärlekshistoria som berättas, mellan Christiane och Detlev mycket rörande. De tycks, trots att de naturligtvis binds samman av drogerna mer än någon annat, ha en osjälvisk relation till varandra. Fast det är klart, när nojan kommer in är det ingen osjälviskhet längre…

Och på tal om det måste jag slå ett extraslag för det fullständigt briljanta, magnifika, motbjudande avvänjningsscenen! Något mer skrämmande har jag nog aldrig sett! Det är avskräckande men jag hoppas att det tolkas på ett sådant sätt att inte själva avvänjningen blir det avskräckande utan istället anledningen till behovet av avvänjning – knarket!