Pettersson & Bendel – 1933 – En förbannat bra prestation!

Den mest ökända filmen i svensk historia står det skrivet med stora bokstäver längst upp på fodralet. När detta påstående först publicerades på facebook hävdade jag att detta snarare skulle vara ett epitet lämpligt för Sverige åt svenskarna. Någon annan menade att Kalabaliken i Bender skulle vara filmen. Men här är det alltså Pettersson & Bendel som åsyftas så låt oss utgå från den hypotesen.

Det man syftar på är att filmen inte bara är en komedi utan även en film med ett antisemantiskt budskap. Den kom i alla fall att uppfattas så oavsett om det var meningen eller inte. Det gick till och med så långt att den användes i Nazityskland som propaganda. Man menade att filmen illustrerade judarnas uselhet så väl att man till och med lanserade den två gånger! Det är förstås sorgligt att en underhållande film ska ha en sådan mörk skugga hängande över sig men vi får helt enkelt se den som ett historiskt dokument, och med bakgrund mot att vi faktiskt vet bättre idag än att stereotypisera på det sättet, får vi se bortom den nedvärderande bilden på judar som filmen visar.

Någon gång på 80-talet såg jag filmen P & B. Det var en film av Hasse Alfredsson med Stellan Skarsgård och Allan Edwall. Jag hade inte en tanke på att det var en nyinspelning av en äldre film. På den tiden var det heller inte sånt agg mot äldre filmer som gjorde om på nytt. Det var väl i och för sig inte lika vanligt som det är idag men ingen tänkte egentligen inte i de banorna. Det spelade ingen roll om det fanns en äldre film eller inte. Man såg filmerna för vad de var och inte för vad man tyckte om eventuella föregångare. Man struntade fullständigt i att Sergio Leones För en Handfull Dollar var en ny version av Akira Kurosawas Yojimbo.

Men jag såg alltså Hasse Alfredssons film utan en tanke på något alls. Jag gillade filmen skarpt, det är inget snack om det. Nu minns jag inte så mycket detaljer av den men i och med bekantskapen med den här inser jag hur lika filmerna är. Det går inte att säga vilken av dem som är bäst. Det finns ingen anledning att jämföra dem på det sättet heller. I den här påtalas det några gånger att Bendel är jude, vilket jag inte kan minnas från Alfredssons version. Han framställs på ett mycket ofördelaktigt sätt. Det är uppenbart att det enda han bryr sig om är pengar och ingen ska komma och säga något annat än att han har sinne för affärer, även om dessa inte alltid är helt rumsrena.

Pettersson och Bendel träffas under en pressning första gången. Pettersson vill väl bara sova men Bendel ger sig inte. Han vill att de båda ska bilda företag tillsammans. Han menar att med hans affärstalang och med Petterssons charm kan de komma hur långt som helst. Det är inte helt ärliga affärer med Pettersson som charmör, på gränsen till solochvårare, och Bendel smidandes planer i bakgrunden. Hur som helst jobbar de sig upp ur slummen, skaffar efter ett tag fina kostymer och kontor. Det går bra för Pettersson och Bendel! Det är kanske det som är så underhållande. Själva förvandlingen av en 25-öring, som sedan blir en krona, som blir en tia, som blir en hundring och så vidare.

Men allt handlar inte om pengar, åtminstone inte för Pettersson som efter hand börjar få nog av att luras. Han vill inte låtsas vara kär i en kvinna för att kunna komma åt hennes pengar. Hans kärlek är på annat håll. Helst av allt vill han vara med Mia. Naturligtvis strular det till sig, det behöver man inte vara någon Einstein för att räkna ut. Även här har den sluge Bendel ett finger med i spelet. Men med Mia ute ur bilden tappar också Pettersson gnistan och företaget ser ut att gå utför, eller gör det?

Semmy Friedmann är övertygande som Josef Bendel. Är det meningen att han ska gestalta en dubiös människa så har han lyckats väl. Jude eller inte, det spelar ingen roll. Mia spelas av Birgit Sergelius och hennes väninna, Stockholmsbruttan Elsa, görs av göteborgskan Isa Quensel. Tydligen så fick hon imitera repliker en efter en för att få till dialekten men jag tycker det funkar bra. Sist men inte minst, filmens stjärna, Adolf Jahr, är den som lyser allra klarast. Hade han inte den naturliga charmen som visas i filmen så var det en förbannat bra prestation!

8/10