Nyheter: Human Factory

Det här verkar vara en viktig film med ett politiskt budskap om hemlöshet och om samhället som struntar i detta problem. En framtidsskildring där det man inte ser heller inte finns. Många kända namn medverkar: Eric Roberts, Danny Trejo, Tom Sizemore, Carisma Carpenter, Keith David och David Zayas för att nämna några! En efter en försvinner de hemlösa tills en polis beslutar sig för att gå under cover för att lösa mysteriet.

Alice in Wonderland - 1951 - Disneys fantastiska klassiker!

Alice in Wonderland

Aka: Alice i Underlandet

Regi: Clyde Geronimi, Wilfred Jackson, Hamilton Luske

1951

Animerad

Alice ser en kanin klädd i kläder som hela tiden kikar på sin guldklocka och säger att ”jag är sen, jag är sen”. Hennes nyfikenhet finner inga gränser och hon förföljer honom in i ett hål för att se vart han tar vägen. Väl inne i hålet dröjer det inte länge förrän det går utför – bokstavligt talat. Hon faller och faller och faller och hamnar till slut i ett sagoland med en massa underliga figurer. Hur ska hon hitta tillbaka från denna besynnerliga värld?

Jag vet inte varför men Lewis Carrolls berättelse om Alice och vad som händer henne i underjorden fascinerar mig och har alltid gjort det egentligen. Jag har inte läst boken och jag har inte sett speciellt många adaptioner av den heller egentligen och det är väl det som är grejen kanske. Man vet rent instinktivt vad det handlar om utan att egentligen ha så stor erfarenhet av det. Eller rättare sagt så kräver historien ingen direkt efterforskning, den finns redan i folksjälen på något sätt och det är väl ett mått på en väldigt god historia om något?

Disneys version är väldigt fantasifull och full av glädje, men tyvärr har den inte åldrats särskilt väl. Självklart borgar Disney fortfarande för kvalitet och enbart detta faktum gör det förstås värt att äga filmen, men dialogen känns hopplöst förlegad. Kanske inte hela tiden och under de tillfällen när det rimmas eller läses på vers fungerar det ok. Men när Alice säger ”katten också” som någon form av kraftuttryck ligger man helt fel i tiden. Det är väl i och för sig lite charmigt, men jag skulle vilja se den flicka i hennes ålder (hur gammal ska hon vara egentligen) som inte skulle svära ganska högljutt vid de motgångar som drabbar vår huvudperson.

Vidare tycker jag det är lite väl mycket musik i filmen och även detta känns lite daterat. Det är lite för mycket fantasy över det hela kan man säga. Lite av samma problem som Fantasia led av, att man försökte göra en massa roliga saker i rent upptäckarsyfte. Filmen och i synnerhet den tecknade filmen, var fortfarande så pass ny att man ville testa gränser och utveckla vad som kunde göras, lite på bekostnad av berättelsen tyvärr.

Men emellanåt är det riktigt roligt och ett litet fånigt småleende över läpparna kommer man ofta på sig själv med. Kul är också att med Disneys nyare Alice in Wonderland, Tim Burtons film med Johnny Depp, liksom någon påtalade när jag bloggade om denna utgåvas releasedatum, kommer fortsättningen på den här. Man ser helt klart kopplingar filmerna emellan, inte bara när det gäller handlingen utan även det estetiska. Det är helt klart kul.

Så på det hela taget känner jag mig nöjd trots allt! Det är inte det bästa som kommit från Disney och det är inte den mest nödvändiga klassikern att samla på sig, men den skäms inte heller för sig och är faktiskt, under stundom, ganska skojig! Sen vet jag inte om jag överanalyserar som vanligt när jag hittar en koppling mellan den här versionen av filmen och en av mina favoritfilmer – Wizard of Oz. Jag tänker på den ringlande väg som Dorothy, och i den här filmen – Alice, måste vandra för att nå sitt mål.

Bilder: © Disney

Recension: Redemption (2008)

Redemption (2008) – Det finns väl ett gäng filmer som innehar den här titeln skulle jag tro men den här handlar om en äldre man som egentligen bara vill sköta sig själv som blir antastad av några ungdomar under en dags fiske vid ån. Det ena efter det andra eskalerar till att de tre ynglingarna dödar hans älskade hund. Mannen behåller besinningen och försöker gå den rätta vägen för att komma åt ungdomarna. Allt han egentligen vill är att få en ursäkt och att få dem att ta ansvar men det visar sig att en av ungdomarnas pappa är en mäktig man, en mäktig man som inte alls tycker att sonen bör be om ursäkt. Det ena ger det andra och till slut har det hela eskalerat till något mycket våldsammare än vad det var från början. Faktiskt ett ganska intressant drama även om det kanske har en bit kvar till terrorn i Eden Lake med flera. Klart sevärd rulle! 

7/10

Recension: Ninja

Ninja – På något sätt påminner den här filmen om den mer klassiska kultrullen Enter the Ninja, men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Kanske handkar det om att det faktiskt är en västerlänning som får uppdraget att vakta det ärofyllda svärd som hela filmen egentligen centrerar sig kring? Det är film om det goda mot det onda och det är isig verkligen inget unikt. Men man har tagit ut svängarna lite med ninjorna, de har lite mer tekniska pryar att ta till än de vanliga kaststjärnorna och karatepinnarna. Man kan naturligtvis säga vad man vill om detta och det är inte så att det tillför något i varje scen, men emellanåt är det fantastiskt underhållande att se vad man har lyckats komma på. Och det sker heller inte på bekostnad av traditionalism, vilket är skönt. Till syvende och sist är det onekligen en actionfilm med mycket fart och fläkt precis som det ska vara när ninjor är inblandade. En riktigt underhållande film i min bok! 

8/10

Recension: Feds

Feds – En typisk okomplicerat 80-tals komedi om ett par kvinnor som söker till FBI. Eller rättare sagt lär känna varandra under utbildningen. Den ena är före detta marinsoldat och har således inga problem med de praktiska bitarna medan den andre är sagolikt duktig på det teoretiska. De bestämmer sig för att hjälpa varandra för att överhuvudtaget klara av utbildningen. Det finns inga överraskningar någonstans men det är ändå en så där skönt underhållande film som inte kräver något speciellt av åskådaren. Man kan sitta med ett fånigt leende på läpparna mest hela tiden och till och med skratta till högt och ljudligt emellanåt. Självklart får de några av skolans instruktörer emot sig och även några av de fördomsfulla manliga eleverna, men visar till slut var skåpet ska stå. Huvudrollerna spelas av Rebecca De Mornay och Mary Gross som båda gör bra ifrån sig. Det är överhuvudtaget bra casting även om det också är lite stereotypiskt emellanåt. En kul film helt enkelt!

6/10

Recension: Unthinkable

Unthinkable – Den här filmen har en ganska slående titel, framför allt när man vet vad filmen handlar om. Den är en ganska grov kommentar mot statssanktionerad tortyr. Man ifrågasätter om ändamålet verkligen helgar medlen etc. Det är viljornas kamp mellan offret och torteraren där man inte är helt säker på vem som kommer att vara den starke i slutändan. Det finns också en ingrediens, den viktigaste ingrediensen kanske, av en kvinna som först tar avstånd från allt våldet och finner det högst barbariskt för att senare ifrågasätta om det verkligen inte finns en ursäkt att nyttja dessa grova metoder trots allt. Skådespeleriet är i toppklass, åtminstone i de tre stora rollerna, det är Samuel L Jackson, Michael Sheen, som jag spår en lysande framtid, och Carrie-Anne Moss och de har tillsammans alldeles underbara inbördes relationer. Vad som är rätt och fel kanske inte konstateras, men det är heller inte meningen, filmen ställer frågor till åskådaren men ger inte nödvändigtvis svaren. De får man klura ut själv, allt efter eget huvud och egen moral och etik. Men filmen är stark och kan säkert få en och annan att rygga tillbaka inför våldet och det tror jag är nyttigt i ett filmklimat då allt mer våld blir underhållande för sakens egen skull. Allt som händer här har en mening och ett djupare budskap. 

8/10

Recension: The Killer Inside Me

The Killer Inside Me – Det här är ytterligare en film som jag inte har några större minnen ifrån och det betyder som vanligt att den inte kan ha varit speciellt bra. Handlingen i kort går ut på en lagens man som visar sig vara en riktigt bestialisk och kallblodig mördare, rent av psykopatisk. Skådespelarinsatser och sådant är väl ok men det som är filmens främsta egenskap är väl den kallblodigt beräknande mördaren. Tre hyggligt stora namn medverkar och det får väl räknas för något Casey Affleck (ja, det är Ben Afflecks yngre bror), Jessica Alba, som gör en riktigt slampig roll, och Kate Hudson. Utöver detta ser vi bland annat Bill Pullman och Ned Beatty. 

5/10

Recension: The Mini-Skirt Gang

The Mini-Skirt Gang

Regi: Chi Lu

1974

Komedi/Action

Njutafilms

Ett knallhårt gäng av brudar huserar på gatorna. De är allt annat än så oskuldsfulla som deras utseende skvallrar om. Istället är de fullfjädrade kung-fu experter som tjänar sitt levebröd på att stjäla från intet ont anande män.

Så kan man väl sammanfatta den här filmen. Det är inte frågan om någon regelrätt actionfilm i den bemärkelsen att den kan tas på allvar. Det är faktiskt ganska tafatta försök till slagsmål som oftast kommer till. Med detta inte sagt att det inte finns stunder av realism då och då, på sätt och vis i alla fall. Men filmens främsta egenskap är heller inte hisnade och innovativa slagsmålsscener a la Jackie Chan, utan snarare att sexualisera de kvinnliga skådespelarna. Det är ett gott försök och lyckas väl till vis del men på det hela taget är det allför grund handling för min smak. Det blir lite för mycket trams av det för att jag ska trivas.

Det är inte det att det egentligen är en gladporr rulle fast utan så mycket porr. Lite softcore erotik är väl vad man kan få till livs men inget mer och det är knappast tillräkligt för att upprätthålla intresset. Det är heller inte att det är inslag av karatesparkar och dyligt, sådant brukar vara underhållande att titta på och det är definitivt inte humorn. Men det blir liksom lite för mycket av det hela, det blir varken hackat eller malt. Och med risk för att upprepa mig själv, det blir tramsigt. Annars har jag inget emot vare sig gladporr, kung-fu eller komiska situationer.

Filmens stora stjärna, åtminstone så här snart fyrtio år efter premiären är danskan Birte Tove. Hon passar väl in i filmen bland asiatiskorna och blir en frisk fläkt med sitt blonda hår. Att hon är dubbad till kinesiska(?) är väl ofrånkomligt men det vore på något sätt roligare om hon fick använda sin egen röst i filmen. Fast jag ska väl inte gnälla om dubbningar egentligen, sådana använde ju italienarna hela tiden och där fungerar det utmärkt.

Jag tycker inte om att säga det egentligen men i det här fallet var faktiskt omslaget mer underhållande än filmen. Men det är inte den det är fel på egentligen, det är mig! Hade bara filmen varit mer seriös hade jag nog fått ut mer av den…

Recension: Weekend Hunt aka Pig Hunt

Weekend Hunt aka Pig Hunt – Några vänner åker ut i vildmarken för att jaga. Naturligtvis är de stadsbor som inte riktigt kan hantera vildmarken, i alla fall de flesta av dem! Ade har ingen aning om hur man ska bete sig under en vildsvinsjakt. Som ”tur” är får de oväntat hjälp av några lokala förmågor. Men saker och ting är inte riktigt som det ser ut att vara och snart måste de fly för sina liv från den lokala klanen bondlurkar, ett hippiekollektiv som av allt att döma odlar marijuana och dessutom ett blodtörstigt monster – den största vildsvinsgalt som någon någonsin har skådat!

För det första bör jag upplysa om att detta ingalunda är den djurskräckfilm jag hade föreställt mig. Det finns förvisso ett groteskt vildsvin av större storlek med i filmen, allt för stor för att vara realistisk, men det är inte det man har byggt upp filmen kring. Den har således mer likheter med hillbillyskräck än något annat. Skådespelarinsatserna är klart över förväntningarna och dramaturgin fungerar väl hyggligt överlag. Det som saknas är det där sista, en motivation till vad som händer, lite mer tredimensionalitet åt karaktärer och historia. Det är inte vidare spännande utan snarare en film som man ser om man nu har sett allting annat som man är intresserad av.

5/10

Blu-ray: Star Trek – The Motion Picture

Eftersom jag nyligen införskaffade den stora blu-ray boxen med alla filmerna i kunde jag förstås inte hålla mig särskilt länge innan jag öppnade och såg om första filmen. Jag har sett den flera gånger tidigare men det var ganska länge sedan nu. Det som först slog emot mig var hur fantastiskt storslagen den faktiskt är, men jag konstaterade också snabbt att denna storslagenhet samtidigt var filmens värsta fiende! Man han emellanåt fastat i fällan att ägna sig åt alltför långa masturbationssessioner av specialeffekter. Missförstå mig inte, det är hur snyggt som helst och 1979 måste man ha blivit alldeles överväldigad av dem, men det påverkar filmens tempo i en negativ riktning och gör att den blir lite seg vid några tillfällen. Ändå vill jag påstå att det här, bioversionen, inte är den bästa versionen av filmen. Det finns en fyra minuter längre version som innehåller några vitala scener som här endast finns med som extramaterial – i bästa fall. Det räcker inte! Jag vill ha denna längre version på Blu-ray också – NU!

Ett tidigare omdöme av filmen finns att läsa här.

Alice in Wonderland - 2010 - Visuell perfektionav Tim Burton!

Alice in Wonderland

Regi: Tim Burton

2010

Fantasy

När Alice var liten besökte hon ett mystiskt land med varelser som under alla omständigheter borde vara omöjliga. En galen hattmakare, en katt som försvinner i tid och otid, en röd drottning med ett oproportionerligt stort huvud och en kanin med kläder på sig. Djuren kunde, mot allt förnuft, tala och äventyret var osannolikt fantasifullt. Nu var det emellertid länge sedan och när Alice står i begrepp att gifta sig, åtminstone friar en man till henne, ser hon en kanin som hon känner att hon måste följa och när den försvinner i ett hål i ett träd följer Alice efter och faller, faller och faller ned till Underlandet, en plats hon inte har några minnen av. Profetian säger dock att den enda som kan besegra Jabberwockyn är just Alice! Det goda står mot det onda och däremellan finns galenskaperna och de osannolika figurerna som hon inte minns. Äventyret kan börja!

Det här är förstås inte första gången det görs en filmatisering av Lewis Carolls böcker om Alice. Och man behöver inte gräva särskilt djupt innan man finner att det finns filmer ifrån, i stort sett, alla nittonhundratalets alla decennier, erotiska variationer, material gjort direkt för TV och dessutom från jordens alla hörn. Av detta kan man väl dra slutsatsen att själva grundhistorien om Alice är väldigt populär? Personligen finner jag den förstås intressant men jag har aldrig penetrerat den på ett sådant sätt att jag verkligen känner till historiens alla detaljer. Jag kan därför inte avgöra hur många friheter Tim Burton tagit sig här, men det struntar jag i. En film som kräver förkunskap i form av att man måste ha läst boken först anser jag vara, åtminstone ett halvt, misslyckande!

”visuell perfektion”

Men nu krävs det inte några direkta förkunskaper och filmen är definitivt inget misslyckande! Jag har sett den sågas på sina håll men jag förstår verkligen inte varför. Visserligen har ju Tim Burton en mycket speciellt stil på sina filmer och den här sparar verkligen inte på krutet. Bakgrunderna eller miljöerna är fulständigt magnifika, oavsett om de är gjorda i en dator eller ej! Karaktärerna är också mycket speciella! Hur mycket som är Tim Burtons vision och hur mycket skådespelarna själva påverkat är förstås svårt att sia om, men när det gäller skådisar av Johnny Depps kaliber vet man att han går in för karaktären till hundra procent! Och han gör naturligtvis en fantastisk prestation som den galne hattmakaren. Man kan bara under över hur lång tid det tog att sminka honom inför varje tagning? Vill man bli fin får man lida pin kanske man kan säga.

Alice, eller Mia Wasikowska som spelar henne, är självklart mera alldaglig i sin framtoning, men det ligger ju lite i karaktärens natur. Hon kommer ju från den riktiga världen och man kan inte tas sig vilka visuella friheter som helst med henne. Det betyder förstås inte att hon, skådespelarmässigt, gör ett dåligt jobb. Tvärtom om skulle jag snarare vilja säga! Hon har verkligen fångat det oskyldiga, äventyrslystna, upptäckarglädjen och det rebelliska i skarven mellan barndomen och vuxenlivet!

Kampen mellan det goda och det onda, som den här filmen handlar om på ytan, tar sig formen av en maktkamp mellan två systrar: den vita drottningen (Anne Hathaway), som står för det goda och den röda drottningen (Helena Bonham Carter) som den ondskefulla motpolen kämpar enligt urgamla regler och även om det är en kamp på liv och död egentligen finns det regler som ingen av dem stiger över. Dessutom finns ju den urgamla profetian om hur saker och ting egentligen ska gå till! Under denna yta kan man, om man vill, dra paralleller till vad som händer Alice strax innan hon faller ned i hålet och förflyttas till det fantasifulla landet, hennes tankar om huruvida hon ska tacka ja till giftermålet eller inte och så vidare. Man behöver förstås inte läsa in någon djupare mening för att filmen ska fungera om man inte vill, men jag anser det alltså fullt möjligt att göra det om man önskar.

”sparar verkligen inte på krutet”

Men visst kan det vara så at jag överanalyserar situationen. Tim Burtons starka sida är att göra visuellt bländande filmer, men han saknar ofta känslan att skapa mer komplicerade handlingar med flera plan som till exempel gör många av Terry Gilliams filmer så framgångsrika. Det är förresten inte en så dum jämförelse. Båda dessa filmskapare hänger sig, mer eller mindre, åt visuella skapelser utöver det vanliga och det skulle vara mycket intressant att se ett samarbete dem emellan! I väntan på det nöjer jag med den här filmen som jag räknar som en av de allra främsta från Tim Burton när det gäller visuell perfektion!

Bilder: © Disney

Tusen Gånger Starkare - 2010 - Minst lika viktig som Hip Hip Hora!

Jag har ett personligt engagemang när det gäller mobbing, utanförskap och orättvisor i skolmiljöer. Det görs inte tillräckligt ifrågasättande filmer om hur saker och ting faktiskt går till när barn och ungdomar ska till att utbildas för framtiden, vilka förebilder lärarna verkligen är och könsrollerna utvecklas under de här åren. Och eftersom jämställdhet – alla människors rätt till lika värde, också är något som jag brinner lite extra för välkomnar jag den här filmen. Den tar nämligen upp hela problematiken och handlar om hur det egentligen kan gå till även om ingen nämner det rakt ut. I den här skolan tar killarna fruktansvärt mycket plats, medan tjejerna knappast får komma till tals. De blir uppmanade av sina lärare att ta för sig med dubbla budskap förmedlar i och med lärarnas beteende. Till skolan kommer en ny elev, en stark tjej som inte är rädd för att göra sin röst hörd. Hon får ett inofficiellt uppdrag – att få tjejerna att ta med plats. Detta sker så småningom, men då passar det inte systemet längre och dubbelmoralen visar sitt fula anlete. Jag gillar filmen eftersom den vågar ifrågasätta även om man kanske kunde ha begärt mer av det rent tekniska kring den. Lite bättre manus, lite bättre skådisar, lite bättre genomför helt enkelt. Men på det hela taget är jag nöjd och jag anser detta vara en minst lika viktig film som Hip Hip Hora!  

7/10

Recension: Red

Red – Filmen börjar lite lågmält faktiskt. Inte alls som den actionfilm man förväntar sig. Man presenteras för en karaktär – Frank Moses (Bruce Willis) men får ingen riktig kläm på vad det är för en figur. Efterhand upptäcker man dock att det rör sig om en mycket farlig person som visserligen är pensionerad men som fortfarande känner till alla möjliga medel för att bekämpa de som är efter honom. För det är ju naturligtvis så att misstag gör att han blir jagad av sin egen regering eller om det är av illsinniga skurkar, eller om det i själva verket är samma sak. Konspirationer finns det gott om! Hur som helst kommer filmen i gång och blir slutligen en mycket underhållande actionfilm. Medverkar gör även Morgan Freeman och Helen Mirren i mindre roller. RED = Retiered Extremely Dangerous. 

7/10

Recension: The Hole

The Hole – Nej, det här är inte filmen från 2001 med Thora Birch. Det här är istället en par år gammal film om ett par ungdomar – två bröder och granntjejen, som hittar ett hål i källaren. Det tycks vara bottenlöst och ur det kommer deras värsta fasor upp. Jag hade väl inte förväntat mig så mycket med tanke på att det är elvaårsgräns på den men det här kan väl inte ens en tioåring bli rädd av? Men det är inte helt bortkastad till i alla fall, det finns några sekvenser, framförallt framåt slutet som tycks vara väldigt inspirerade av tysk expressionism vilket jag tycker är väldigt skojigt. Jag tycker gott att man hade kunnat ta ut svängarna lite mer och även om jag brukar förespråka att insinuation är effektivare än övertydlighet så hade jag önskat att man kunde ha visat något i alla fall. Själva handlingen kan man dock inte anklaga för att inte vara förutsägbar. Ok en gång kanske, men inte mer. 

4/10

Barbarosa - 2009 - Nej, nej och NEJ!

Det fanns väl egentligen bara en enda anledning till att jag lockades av att se den här filmen, min gamle favoritskådespelare Rutger Hauer medverkar nämligen och han har till och med en ganska stor roll, titelrollen närmare bestämt! Dessutom är jag svag för storslagna kostymfilmer. Det var bara det att så där särskilt storslaget blev det aldrig. Jag kan inte säga att det var dåligt genomfört egentligen, det var bara lite för tunt på alla plan. Det känn slite som om det vore en TV-film fast det inte är det, åtminstone till viss del. Det är alldeles för överspelat på flera håll och miljöerna ser heller inte trovärdiga ut. Det finns egentligen ingenting som ser särskilt trovärdigt ut och jag betvivlar att det finns någon direkt historisk ackuratess överhuvudtaget. Det är i alla fall inte intrycket som förmedlas. Nej, det här var ett sömnpiller utan dess like och jag är inte ens nöjd med Rutger Hauers insats… 

3/10

Air Guitar Nation - 2006 - luftgitarr!

Air Guitar Nation

Regi: Alexandra Lipsitz

2006

Dokumentär

Det är dags för den årliga världsmästerskapen i luftgitarr, som vanligt går den av stapeln i Uleåborg – Finland. Därefter backar vi tillbaka bandet och får följa uttagningarna i det första amerikanska mästerskapet. De två kombattanterna: David ”C-Diddy” Jung, som tycks krossa allt motstånd som står i hans väg och den outtröttlige Dan ”Björn Türoque” Crane står i centrum. Det blir en kamp, inte bara på scenen utan även i media, där den ”nya” sporten får stort utrymme. Vinnaren får en resa till VM där en chans att utnämnas till världsmästare i denna udda sport väntar.

Visst är det svårt att med några få ord beskriva en dokumentär? Jag tycker i alla fall att jag har fångat essensen här ovan och även om filmen visar både humorn och allvaret i själva företeelsen tycker jag helt klart att man ska ta det på största allvar. För det som känns fånigt för en person kan onekligen vara livsnödvändigt allvar för en annan. Vem kan förresten skriva en recension om luftgitarrer utan att nämna vår egna svenska hjälte på området: Micke ”The Dude” Dubois som visserligen spelade luftbas och som senare blev mest känd som Svullo.

                                                                   

Men det där var i luftgitarrens barndom, runt 1984, och filmen utspelar sig 2003. Trots detta är det ett nytt fenomen vid den här tiden, åtminstone i USA och vi får följa två kämpar och göra bekantskap med både deras alter ego på scen – C-Diddy och Björn Türoque, samt deras riktiga identiteter David Jung och Dan Crane. Intervjuer blandas med livefoto från uppträdanden. Vidare filosoferas det kring huruvida det faktiskt rör sig om en konstform eller bara ett roligt jippo. Det finns de som menar på att det utan tvekan rör sig om performancekonst medan andra bara tycker det är en kul grej. Arrangörerna av världsmästerskapen, som naturligtvis också kommer till tals i den här dokumentären, verkar ha ändrat inställning allt eftersom tävlingen blivit större och större. Ju större uppslutning kring festligheterna desto mer allvar helt enkelt.

Inte för att det egentligen gör något, i och med att det här faktiskt är en dokumentär, men vidare svårt att räkna ut hur det ska sluta är det inte. Visserligen spekuleras det en hel del kring olika tekniker från de olika deltagarna, men utgången känns ändå på något sätt helt uppenbar. Självklart är det också med viss nostalgi man ser filmen, vilken hårdrockande yngling har inte stått med handen i vädret och lirat någon gång i pojkrummet? Inte hade man någon riktig gitarr på den tiden, men kul var det och man levde sig verkligen in i musiken. Kanske var det också där man lade grunderna för kommade musikaliska projekt och jag vill definitivt påstå att det är ett utmärkt sätt att lära sig musik på, man har liksom inget annat val än att sätta alla rytmerna på rätt ställe om man ska få flyt i den hela. Man kanske rent av skulle återuppta detta så här på äldre dar…

Intressant och lärorikt!

Aftermath - 1993 - INTE en film för alla!

Aftermath

Regi: Nacho Cerdà

1993

Övrigt

I en sal arbetar två obducenter som tar sig vissa friheter med liken, allt för att tillfredställa sina egna behov. Den ena går ett steg längre när ett kvinnligt lik kommer upp på båren och han utnyttjar henne till den yttersta gränsen.

Personligen hade jag hört alldeles för mycket positivt om den här för att egentligen uppskatta den. Jag trodde den skulle vara starkare och blev nästan besviken. Det är absolut inget för den känslige men efter att ha sett en hel del annat genom årens lopp har jag blivit ganska härdad - eller kanske snarare avtrubbad.

Det är ingen lång film, endast cirka trettio minuter lång men jag tror att den hade tappat ganska mycket om det varit längre. Det känns liksom färdigt när filmen är slut och den är trots allt ganska extrem. Naturligtvis är det här en mycket grafiskt skildrad berättelse men det hindrar inte att ett konstnärskap framhävs i processen. För den här filmen är konst, gjord för att chocka och är mycket kontroversiell.

Det finns ingen dialog i filmen vilket gör den mer intressant. Man måste anstränga sig lite mera och det lämnar dessutom utrymme för fler tolkningar. Det enda tal som förekommer är en kort prolog innan filmen med lite filosofiska frågeställningar om livet efter detta.

Spänningen är bra till en början när de två obducenterna börjar karva och det känns nästan som om det finns lite osäkerhet och rivalitet mellan dem. Obduktionsscenerna är explicita och verklighetstrogna även om det förstärkande ljudet nästan kan ha en motverkande effekt på realismen.

Det som nästan påverkade mig mest i den här sjuka historien var den nonchalans som den ena obducenten använder för att stoppa tillbaka undersökta inälvor, hjärna etc. i liket. Men trots allt så är det bara toppen på isberget, det blir mycket slaskigare än så. När den andra obducenten bestiger det kvinnliga liket och tar foton på själva akten, då vet man att klimax är uppnått.

Man förväntar sig som sagt ganska mycket av en sådan här film och man förstår hela tiden vad som komma skall. En mycket stark och sjuk film men med ett nästan humoristiskt slut. Gillar man den här, då är man riktigt pervers - och det är jag!

Recension: Maria Wern: Drömmar ur snö

Maria Wern: Drömmar ur snö – Detta är kanske inte den bästa filmen med Maria Wern men jag tycker ändå att den är stabil och kanske det som utlovas, det vill säga underhållande svensk polisfilm. Som vanligt är kanske själva fallet lite för enkelt i slutändan men vägen dit är klart inspirerande ändå. Jag vet att det råder delade meningar om svensk polisfilms kvaliteter (minst sagt) men jag fortsätter envist att hävda att vi är oerhört bra på just denna genre i Sverige. Det kanske är en bagatell i det stora hela men jag tycker ändå att det är en sevärd episod i helheten.

6/10

Recension: Timber Falls

Timber Falls – Med mina förutfattade meningar antog jag att det här skulle vara en ganska ordinär halvskräckis i kölvattnet av Wrong Turn eller nyinspelningen av The Hills Have Eyes, filmer som i sin tur kanske har en del att tacka Motorsågsmassakern för. Och man kan väl kanske inte säga att den kommer i närheten av dem heller. Dessutom refererar man till I Know What You Did Last Summer på baksidan och det är väl inte direkt min favoritfilm när det gäller effektiva skräckfilmer. Med andra ord så var jag aningen skeptisk! Men omslaget är tilltalande och oavsett hur dumt det låter så anser jag mig har utvecklat någon form av sjätte sinne när det gäller att döma filmen efter omslaget. Det stämmer naturligtvis inte fullt ut men en generell vägledning brukar man kunna få i alla fall. Det visar sig att filmen var riktigt bra faktiskt, det är kanske inte den mest nyskapande filmen som har gjorts men det är inte sedvanligt inavel i centrum även om familjen som ligger bakom våldsdåden inte är helt mentalt friska. De religiösa bitarna är betonade och det är ett grepp som jag verkligen gillar, hur mycket man kan justifiera om man bara är fullständigt övertygad om att man följer bibelns ord och att det som står i bibeln verkligen är ämnat at tolkas så som man är övertygad om. Religiös fanatism med andra ord. Jag finner att handlingen är mera motiverad i den här filmen än många andra där människor försvinner i vildmarken bara för att finna sig fångade hos en galen familj, med eller utan kannibalistiska tendenser. Den är ganska välspelad och har en iskall rå stämning över sig. 

7/10

Recension: V for Vendetta

V for Vendetta – Jag såg aldrig den här filmen under den västa hypen och faktum är att när jag nu äntligen har sett den så är jag ganska besviken. Jag hade förväntat mig en film med snygga effekter a la The Matrix, eftersom man på omslaget gör en poäng av att poängtera att det är samma upphovsmän, åtminstone i någon mån. Jag inser förstås att det handlar om försäljningstricks men jag tycker ändå att det är lite falsk marknadsföring. Och filmen är absolut inte dålig, den är bara inte riktigt det jag förväntade mig. Det finns flera underliggande metaforer som kanske är intressantare än en rättfram actionfilm egentligen. Men faktum kvarstår, jag tycker filmen är aningen tråkig och lyfter aldrig tillräckligt mycket så att den blir trollbindande eller intressant. Skådespelet, i synnerhet från Natalie Portman kan man inte klaga på. Men det känns som sagt som att det saknas något för att lyfta filmen till den allra yttersta nivån. Underhållande för stunden men inte mer. 

6/10

Storm - 2005 - Imponerande inledning

Efter de första inledande och mycket imponerade scenerna var jag beredd att utdela ett mycket högt betyg åt den här filmen! Det är en mycket actionfylld sekvens som luktar hur mycket Hollywood som helst och faktiskt är riktigt snygg! Tyvärr byter filmen karaktär efter detta och blir något den initialt inte var. Jag vill inte påstå att det blir en dåligt genomförd film, men den får en annan stil och inriktning och flyr bort från det som från början greppade tag i mig så hårt. Det som återstår är en mycket metaforisk film och det är lite synd att man nöjer sig med det. Man kan visserligen argumentera för att det är ett genomtänkt manus med flera bottnar men jag tycker snarare att man gör det lite lätt för sig. Det är tämligen uppenbart vart det till slut barkar och man serverar allt för mycket information på silverfat för min smak. Det som började helt suveränt decimeras till slut till något som inte når ett slutbetyg högre än ”helt ok”.  

6/10

A virgin among the living dead - 2003 - Erotik och levande död

A virgin among the living dead

Regi: Jess Franco

2003

Horror

Christina letar efter ett gods som ska ligga i trakten, hennes fars sista vilja och testamente ska läsas upp där. Hon plågas av mardrömmar och tror att hon håller på att bli tokig. Ju mer hon forskar och ju närmare sanningen hon kommer desto mer inser hon att alla hennes släktingar på godset är döda och att hon själv sitter fast i en värld av galenskap och sataniska riter.

En film som känns tydligt inspirerad av Robert Weine’s klassiker Das Kabinett Des Dr Caligari från 1920. Till en början är det en ganska tråkig historia om en flicka som beger sig till en herrgård för att hennes pappas testamente ska läsas upp på denna plats. Släkten visar sig sedermera vara död, detta klargörs tydligare och tydligare.

Trots att titeln nästan insinuerar nakenhet upptäckte jag också något mycket märkligt när jag såg på filmen, inte en enda nakenscen, något mycket ovanligt när det är Jess Franco som står för regin. Han är ju känd för att oftare ha med nakenhet för nakenhetens egen skull, än för att det egentligen tillför handlingen något extra. Fast det är klart, hans filmer brukar ju ofta behandla teman där nakenhet är en naturlig del av vardagen. Ofta brukar hans filmer också innehålla någon form av kvinnoförakt eller en, låt oss säga ”annorlunda” kvinnosyn.

Filmen är inte speciellt välskriven och Jess Franco är väl egentligen inte mycket till regissör. Han brukar på sin höjd kunna höja intresset med några nakna kvinnobröst eller liknande, framför allt gäller väl det i hans många kvinnoförnedrande filmer såsom t.ex. Sadomania och Ilsa: The Wicked Warden. Men inte här alltså, istället får vi följa en drömsekvens där zombies jagar den vackra oskulden om och om igen. Något som naturligtvis var billigare än att filma flera olika scener med samma tema.

När filmen börjar närma sig sitt slut och man många gånger funderat på att stänga av eländet börjar det intressanta. Twist på twist börjar uppenbara sig och det man först tog för absolut sanning eller en dröm sekvens ställs på ända, eller åtminstone får sin förklaring. Eller får det det? Den ena förklaringen vederlägger den andra och till slut vet man inte vad man ska tro. En sak är i alla fall tämligen säker, det räcker att se denna film en gång…

Recension: Tekken

Tekken – Den här filmen bygger tydligen på ett TV/Datapel, som jag för övrigt aldrig har spelat men det är ju inget ovanligt. Upplägget är klassiskt och har väl funnits i spelvärlden de senaste tjugo åren eller så. Jag minns arkadspel från min ungdom med liknande handling i alla fall. Det anordnas en stor turnering där mästare med olika stilar ska slåss mot varandra tills endast en återstår. Naturligtvis ligger det en ondskefull organisation – Tekken, bakom alltihop. Fast riktigt ondskefullt är det inte för man har lyxat till det med lite interna stridigheter – en inre maktkamp om man så vill. Hur som helst så går det precis som man tror och det gör faktiskt ingenting. Jag hade till och med blivit besviken om filmen inte hade följt mönstret till punkt och pricka. Själva samhällstrukturen består att ett fåtal större företag, inte olikt The Running Man, Rollerball eller The New Gladiators, som styr världen. In i tävlingen kliver en outsider som ingen egentligen tror på men som… ja, ni förstår. Han är förstås mycket bättre än vad han först verkar vara och sätter de andra på plats. Och så lever de lyckliga i alla sina dagar – eller något sådant. Kul fighter, några skojiga miljöer och inga överraskningar ger en rätt så underhållande film för stunden. 

6/10

Recension. Hunt to Kill

Hunt to Kill – Det här var ingen film att jubla över någon gång egentligen, men den har åtminstone underhållningsvärde – dock av fel anledning. Den är inte genomusel, men sälla har jag sett en film där man misslyckas så kapitalt med spänningen. Den har också alldeles fullt med logiska luckor och konstigheter som känns väldigt märkliga. Karaktärernas motivationer och val känns väldigt fel vid flera tillfällen. Och det är som sagt inte bra, men framåt slutet, blir det lite för mycket av det hela. Alla klichéer i boken spelas upp, nästan på samma gång. I alla fall i följd och det blir bara lite för mycket. 

3/10

Recension: Valentine’s Day

Valentine’s Day – Den här filmen skryter med att ha nitton stjärnskådespelare och det är onekligen en hel del kända namn, så många att jag inte ens tänker räkna upp ett enda av dem. För jag vet helt enkelt inte vilka av dem jag ska välja i så fall. Filmen handlar ungefär om det som det låter som, vad man gör på alla hjärtans dag, om uppvaktningar, om relationer som brister och om förhållanden som håller mot alla odds. Den är fragmenterad och berättar flea olika historier som sedan vävs samman med de olika karaktärerna. Så långt är allt frid och fröjd, men jag tycker man slarvar bort lysande premisser! Det är svårt att hålla reda på de olika karaktärerna och deras inbördes förhållande, man har gjort det alldeles för rörigt för sig. Var och en av historierna är det inget fel på men det blir ingen riktig helhet av det. Och med tanke på att hela filmen känns som en blekare kopia av Love Actually kan jag inte påstå att den är särskilt originell eller nyskapande heller. Men för all del, den sista halvtimmen eller så höjer upp den och den blir faktiskt bitvis riktigt rolig. Tyvärr förmår inte sensmoralen och sentimentaliteten komma upp i riktigt samma klass. 

6/10

A Touch of death - 1988 - Fulcis bästa film?

A Touch of death

Aka: When Alice Broke the Mirror

1988

Komedi/Horror

  

A Touch of Death handlar om den travälskande mördaren Lester Parson, en stor skäggig man med glasögon, som söker efter rika änkor i kontaktannonser. Dessa kvinnor lurar han hem till sig och har ihjäl för att sno åt sig deras försäkringar, men också för att få sig en bit människokött att smaska på. Dock uppstår det trubbel när Lester får se på TV:n att polisen gjort Fantombilder på honom som snart skall visas upp för allmänheten. Man berättar på nyheterna om en kraftig medelålders man med skägg. Han blir då stressad, rakar av sig skägget, färgar håret och slutar använda sina glasögon. Ännu mer problem dyker upp, i och med att någon börjar ta efter Lesters tillvägagångssätt när han mördar, en så kallad ”Copycat”. Lester blir nervös och bestämmer sig för att försöka få tag på sin plågoande.

Detta är enligt många Lucio Fulcis absolut ”slafsigaste” film. Den visar upp det mörka och sinnessjuka hos en människa, i detta fall psykopatkannibalen Lester Parson. Fulci har även valt att använda sig av en hel del ironi, något som märks på kvinnorna som mördas. Alla är dom väldigt fula, tänk er en kvinna med grova svarta skäggstrån i hela ansiktet. Musikvalet, framfört av Carlo Maria Cordio, är också det ganska så märklig och ironisk. Det blir tack vare detta väldigt svårt att sätta ut en genre för denna film, stundtals är den väldigt mörk och bisarr, för att i nästa stund bli en komisk rulle.

Nu läser ni och tänker: Lucio Fulci och komedi – en omöjlig kombination. Men jag vill nog trots allt påstå att det här ÄR en komedi, åtminstone med Fulci-mått mätt. Visst innehåller den så mycket Gore som man kan förvänta sig av ”The Godfather of Gore” och ett riktigt makabert tema. Men man kan inte låta bli att tänka att Fulci nästan driver med sig själv och är det inget annat som avslöjar det, så gör i alla fall det paradoxala soundtracket det.

Vad kan man berätta om denna film? Lester Parson eller Brett Halsey som han egentligen heter gör vad han ska i denna lågbudget skräckis. Han är enligt mig en ganska tafatt skådespelare, men han är rolig. Brett Halsey är filmens enda huvudrollsinnehavare och de andra som är med är antingen offer eller annan utfyllnad för filmen. I fotot har Fulci som vanligt sin egna lilla stil med extrema närbilder. Som så ofta i Fulcis filmer är närbilder på ögon för att förmedla rädsla och/eller visa extrema FX’s där det bland annat skärs i ögon. Bra exempel på detta är ur filmerna The Beyond, The New York Ripper och Zombie 2- Flesh Eaters. 

Det är så svårt att med ord förklara denna film, mitt råd är att man ser den och bildar sig en egen uppfattning, jag lovar, du kommer antingen älska eller hata den - inget där emellan. Jag tror det nästan är ett krav att man har viss kännedom om Fulcis filmskapande för att uppskatta den till fullo. Utan den förkunskapen är risken överhängande att man tar det här på allvar och resultatet skulle i så fall bli en nästan ofattbart usel film. Förutom detta är filmen inte speciellt svårförstådd, budskapet är enkelt och tydligt och även om spekulationerna kanske skenar åt fel håll ibland, leder den ändå tittaren på rätt spår till slut. Det är en synnerligen genomtänkt film där inget sker på slump.

A Touch of Death eller Quando Alice Ruppe Lo Specchio som den blev titulerad till i Italien blev en av Lucio Fulci’s sista filmer. Till skillnad från hans andra lite senare filmer så är detta, enligt mig, en mycket bra film med sjuka kameraåkningar, grisiga specialeffekter och en helskön mördare, Lester Parson. Så alla ni som älskar italiensk ultra-vålds skräck bör ge denna film den chans den verkligen förtjänar. Se den och känn en touch av döden! 

Om inte det här är Fulcis bästa film så är det bra nära i alla fall!

Martin Persson

Tommy Söderberg

Recension: Goda Grannar

Goda Grannar – Det här var en typisk 80-tals serie skulle jag vilja påstå. Jag tror inte att den skulle ha blivit särskilt långlivad idag. Men å andra sidan gick den bara i tre säsonger när det begav sig också! Första säsongen är otvivelaktigt den bästa, karaktärerna är fortfarande intressanta och det mest intriger i fastigheten. Den som inte minns serien eller vet vad den handlar om bör få reda på att det förhåller sig precis som det låter. Det handlar om ett hyreshus i Stockholm, de som bor där och vilken grannsamverkan de har med varandra. Jag kan konstatera att det vore trevligt att ha så bra kontakt med sina grannar som personerna i serien har men samtidigt skulle det nog gå mig på nerverna! Det är verkligen alla för en och en för alla när det gäller! Andra och framför allt tredje säsongen, som dessutom består av färre avsnitt än den första, är inte lika bra. Det känns som om manusförfattarna har fått lite idétorka och de inbördes relationerna och en del vardagshändelser känns lite styltade och konstgjorda. På det hela taget dock en underhållande serie att spendera tid på om man inte har något annat för sig. Det är svårt att sätta ett betyg på en hel serie så här så jag tänker heller inte göra det men jag tycker som sagt att det är underhållning på hög nivå. Och vet Ni vad? Det är faktiskt lite intressant att få veta vad som ska hända i nästa avsnitt mest hela tiden!

Recension: Unknown

Unknown – Fem personer vaknar upp i ett rum, några är fastbundna och ingen vet var eller varför de är där. Faktum är att ingen minns någonting om vilka de är eller något annat. När jag läste detta så gick mina tankar främst till två filmer – Saw och Cube, som detta verkade vara en blandning av. När jag sett en bit på den så plockade jag bort Saw helt och hållet från ekvationen och kvar var då Cube, dock utan att vara i närheten lika hemlighetsfull. Handlingen är ganska ologisk, varför skulle alla ha tappat minnet samtidigt? De verkar oerhört långsökt och drar ner betyget. Agerandet mellan de olika karaktärerna, hur de plötsligt minns fler och fler fragment om vilka de är, är väl ok men framåt slutet blir det lite för rörigt. Det är svårt att hålla reda på vem som är vem och hur den historia som utspelar sig utanför den lokal där de hålls inspärrade är relevant. Den blir mest pannkaka av alltihop faktiskt. Ok att utöka referensramen med kanske men inte så mycket mer om jag får säga min mening. 

4/10

A Serbian Film - 2010 - Kretsar kring pornografi

A Serbian Film

Aka: Srpski Film

Regi: Srdjan Spasojevic

2010

Drama/Thriller

Milos är en före detta porrskådis, men inte vilken porrskådis som helst! Han är en legend i branschen och om ingen annan kan få upp den så kan han. Han kan hålla stånd hur länge som helst men är som sagt pensionerad. Han har en fru och en son och vill helst av allt tillbringa tiden med dem. När han blir erbjuden en roll i en ny gigantisk porrproduktion blir han fundersam. Egentligen vill han inte utan trivs med sin pensionering från branschen, men pengarna han erbjuds är så löjligt mycket att han skulle kunna klara sig resten av livet på gaget. Han går, efter en del beslutsångest, med på kontraktet men fattar misstankar när han inte får veta någonting om filmen han ska medverka i. Det är enda sättet att få hans ansiktsuttryck äkta menar regissören och Milos köper till en början det resonemanget. Efter hand så inser han dock att filmen är av en sådan extrem natur att han inte vill vara med längre, men att hoppa av visar sig vara lättare sagt än gjort!

Det var med spänd förväntan jag tog mig an den här filmen. Jag hade hört mycket om den och läst om hur extrem den var och det gjorde förstås att mina förväntningar höjdes ännu mer! En film som påvekar åskådaren med känslor är en bra film i min bok oavsett vilka känslor det är som påverkas. Samtidigt är det onekligen så att stora förväntningar sällan införlivas och de största besvikelserna brukar vara filmer man bollat upp förväntningarna inför.

Att filmen skulle kretsa kring pornografi var väl kanske inte så oväntat, men särskilt pornografisk är inte filmen. Det finns ingen penetration alls synlig i bild och nakenscenerna är också oväntat få. Jag ser egentligen inget konstigt i att filmen beskriver en pornografisk värld utan att för den skull vara pornografisk själv. Faktum är att jag tror att detta höjer behållningen en smula. Det blir inte bara grafiskt sex för sakens egen skull, man får tänka sig lite själv vad som händer och det är i 99 fall av hundra att föredra framför att visa alldeles för mycket. Åskådarens fantasi brukar vara mycket starkare än vad någon filmskapare klarar av att visualisera i alla fall!

Men är filmen stark då? Väcker den ångest? Lever den upp till förväntningarna? Nej, det gör den väl inte! Filmen är ganska seg och handlar mest om Milos förfall och dekadens. Det handlar mer om honom och hans ångest för vad han tvingas göra än om de han sätter på. Det är helst klart att det bara finns offer i filmen, och det är väl kanske ett bra sätt att berätta det på. Är det en gliring till den riktiga porrindustrin att alla är offer för profitens makt så funkar det väl ganska bra men jag skulle vilja känna mer av de övrigas hjälplöshet i situationen.

Men även om filmen är seg är den gravt depraverande, man tänjer på gränser på ett sätt som jag aldrig sett förr och när den börjar närma sig sitt slut är den absolut inte seg längre. Man har sugits in i filmen och är intresserad av vad den ultimata förödmjukelsen kommer att bli. För man inser ganska snart att filmen hela tiden kommer att försöka toppa sig själv när det gäller ultraperverterat sex och det gör den också! De avslutande minuterna är bland det grövsta jag har sett i filmväg och faktum är att filmen slutar på ett sådant sätt att perversionerna ändå fortsätter. De sitter fast i skallen på en och det gör att jag håller den här filmen bra mycket högre än ytliga filmer som bara vill chocka oss med grafiskt våld!

Recension: Summer Scars

Summer Scars – Några ungdomar som tagit sig ut i skogen för att skolan suger har planerat att ha lite kul. Det är inte frågan om sex och droger kanske, de är lite för unga för det, men kul ska de ha i alla fall! De har stulit en moped som de ska provköra på de krokiga skogsvägarna och det bär sig inte bättre än att de kör på en man som letar efter sin hund. De tror att de har dödat honom och flyr snabbt från olycksplatsen, men det dröjer inte länge förrän han har hittat dem och dyker upp. Han visar sig inte alls vara arg utan blir kompis med dem snabbt. Men om han verkligen är så välvillig som han först verkar kan man tvivla på när han förändras och istället börjar tyrannisera dem! Jag gillar förutsättningarna här och eftersom det är frågan om en brittisk film så är realismen mycket god, skådespelarna är också utmärkta och det hela är mycket trovärdigt. Filmen är som bäst under den tid när det verkar som om mannen som bara tycks vilja dem väl är på väg att förändras och ha en baktanke. När förändringen är ett faktum är det förvisso fortfarande bra, men det saknas något som är svårt att sätta fingret på. Spänningen är hygglig men någonstans faller det och blir inte lika bra som det först verkar. Finns det en sensmoral i filmen så är det att man inte ska ge sig på dem som är mindre än sig själv, ställa upp för varandra och för sin rätt. 

5/10

Recension: Season of the Witch (2011)

Season of the Witch (2011) – Jag gillar den här filmen, inte för att den är historiskt korrekt för det betvivlar jag starkt. Men jag gillar filmer som utspelar sig i historisk miljö, jag gillar riddare och jag gillar övernaturligheter, svart magi och fantasy. I den här filmen får jag allt ovanstående och jag får Nicholas Cage och Ron Pearlman. Dessutom får jag Christopher Lee i en liten roll och det finns väl sämre man kan råka ut för. Handlingen i sig är väl inget att jubla över men det är en underhållande äventyrsfilm och resan med häxan som ska ställas inför sin dom är underhållande. Det finns vissa datorgenererade effekter men jag börjar bli så tröt på att klaga på dessa att jag helt enkelt accepterar dem, dessutom börjar de numera bli bättre och bättre. Något som är lite ovanligt är att man faktiskt vågar sig på att kritisera kyrkan, man hävdar på flera ställen att kyrkan utgett sig för att vara Guds sändebud men i själva verket mördat, torterat och spridit annan ondska i Guds namn. Inget som någon något så när intelligent människa inte visste ändå, men det är ganska ovanligt att vi får så starka sensmoraliska påhopp från Hollywood! Det är inte en film som tar mig med storm men den är sm sagt underhållande och den lyckas också med bedriften att faktiskt överraska lite i slultet, det är inte allt för vanligt nuförtiden.  

7/10