Air Guitar Nation - 2006 - luftgitarr!


Air Guitar Nation
Regi: Alexandra Lipsitz
2006
Dokumentär

Det är dags för den årliga världsmästerskapen i luftgitarr, som vanligt går den av stapeln i Uleåborg – Finland. Därefter backar vi tillbaka bandet och får följa uttagningarna i det första amerikanska mästerskapet. De två kombattanterna: David ”C-Diddy” Jung, som tycks krossa allt motstånd som står i hans väg och den outtröttlige Dan ”Björn Türoque” Crane står i centrum. Det blir en kamp, inte bara på scenen utan även i media, där den ”nya” sporten får stort utrymme. Vinnaren får en resa till VM där en chans att utnämnas till världsmästare i denna udda sport väntar.

Visst är det svårt att med några få ord beskriva en dokumentär? Jag tycker i alla fall att jag har fångat essensen här ovan och även om filmen visar både humorn och allvaret i själva företeelsen tycker jag helt klart att man ska ta det på största allvar. För det som känns fånigt för en person kan onekligen vara livsnödvändigt allvar för en annan. Vem kan förresten skriva en recension om luftgitarrer utan att nämna vår egna svenska hjälte på området: Micke ”The Dude” Dubois som visserligen spelade luftbas och som senare blev mest känd som Svullo.
                                                                   
Men det där var i luftgitarrens barndom, runt 1984, och filmen utspelar sig 2003. Trots detta är det ett nytt fenomen vid den här tiden, åtminstone i USA och vi får följa två kämpar och göra bekantskap med både deras alter ego på scen – C-Diddy och Björn Türoque, samt deras riktiga identiteter David Jung och Dan Crane. Intervjuer blandas med livefoto från uppträdanden. Vidare filosoferas det kring huruvida det faktiskt rör sig om en konstform eller bara ett roligt jippo. Det finns de som menar på att det utan tvekan rör sig om performancekonst medan andra bara tycker det är en kul grej. Arrangörerna av världsmästerskapen, som naturligtvis också kommer till tals i den här dokumentären, verkar ha ändrat inställning allt eftersom tävlingen blivit större och större. Ju större uppslutning kring festligheterna desto mer allvar helt enkelt.




Inte för att det egentligen gör något, i och med att det här faktiskt är en dokumentär, men vidare svårt att räkna ut hur det ska sluta är det inte. Visserligen spekuleras det en hel del kring olika tekniker från de olika deltagarna, men utgången känns ändå på något sätt helt uppenbar. Självklart är det också med viss nostalgi man ser filmen, vilken hårdrockande yngling har inte stått med handen i vädret och lirat någon gång i pojkrummet? Inte hade man någon riktig gitarr på den tiden, men kul var det och man levde sig verkligen in i musiken. Kanske var det också där man lade grunderna för kommade musikaliska projekt och jag vill definitivt påstå att det är ett utmärkt sätt att lära sig musik på, man har liksom inget annat val än att sätta alla rytmerna på rätt ställe om man ska få flyt i den hela. Man kanske rent av skulle återuppta detta så här på äldre dar…

Intressant och lärorikt!