Alice in Wonderland - 1951 - Disneys fantastiska klassiker!



Alice in Wonderland
Aka: Alice i Underlandet
Regi: Clyde Geronimi, Wilfred Jackson, Hamilton Luske
1951
Animerad

Alice ser en kanin klädd i kläder som hela tiden kikar på sin guldklocka och säger att ”jag är sen, jag är sen”. Hennes nyfikenhet finner inga gränser och hon förföljer honom in i ett hål för att se vart han tar vägen. Väl inne i hålet dröjer det inte länge förrän det går utför – bokstavligt talat. Hon faller och faller och faller och hamnar till slut i ett sagoland med en massa underliga figurer. Hur ska hon hitta tillbaka från denna besynnerliga värld?

Jag vet inte varför men Lewis Carrolls berättelse om Alice och vad som händer henne i underjorden fascinerar mig och har alltid gjort det egentligen. Jag har inte läst boken och jag har inte sett speciellt många adaptioner av den heller egentligen och det är väl det som är grejen kanske. Man vet rent instinktivt vad det handlar om utan att egentligen ha så stor erfarenhet av det. Eller rättare sagt så kräver historien ingen direkt efterforskning, den finns redan i folksjälen på något sätt och det är väl ett mått på en väldigt god historia om något?

Disneys version är väldigt fantasifull och full av glädje, men tyvärr har den inte åldrats särskilt väl. Självklart borgar Disney fortfarande för kvalitet och enbart detta faktum gör det förstås värt att äga filmen, men dialogen känns hopplöst förlegad. Kanske inte hela tiden och under de tillfällen när det rimmas eller läses på vers fungerar det ok. Men när Alice säger ”katten också” som någon form av kraftuttryck ligger man helt fel i tiden. Det är väl i och för sig lite charmigt, men jag skulle vilja se den flicka i hennes ålder (hur gammal ska hon vara egentligen) som inte skulle svära ganska högljutt vid de motgångar som drabbar vår huvudperson.

Vidare tycker jag det är lite väl mycket musik i filmen och även detta känns lite daterat. Det är lite för mycket fantasy över det hela kan man säga. Lite av samma problem som Fantasia led av, att man försökte göra en massa roliga saker i rent upptäckarsyfte. Filmen och i synnerhet den tecknade filmen, var fortfarande så pass ny att man ville testa gränser och utveckla vad som kunde göras, lite på bekostnad av berättelsen tyvärr.










Men emellanåt är det riktigt roligt och ett litet fånigt småleende över läpparna kommer man ofta på sig själv med. Kul är också att med Disneys nyare Alice in Wonderland, Tim Burtons film med Johnny Depp, liksom någon påtalade när jag bloggade om denna utgåvas releasedatum, kommer fortsättningen på den här. Man ser helt klart kopplingar filmerna emellan, inte bara när det gäller handlingen utan även det estetiska. Det är helt klart kul.

Så på det hela taget känner jag mig nöjd trots allt! Det är inte det bästa som kommit från Disney och det är inte den mest nödvändiga klassikern att samla på sig, men den skäms inte heller för sig och är faktiskt, under stundom, ganska skojig! Sen vet jag inte om jag överanalyserar som vanligt när jag hittar en koppling mellan den här versionen av filmen och en av mina favoritfilmer – Wizard of Oz. Jag tänker på den ringlande väg som Dorothy, och i den här filmen – Alice, måste vandra för att nå sitt mål.

Bilder: © Disney