Recension: Dreams in a witch house - 2005

”Masters of Horror”

Dreams in a witch house

Regi: Stuart Gordon

2005

Horror

Walter Gilman (Ezra Godden) Söker och får en liten lägenhet i ett fallfärdigt trehundra år gammalt hus. Det är sjabbigt men det enda han har råd med under sina universitetsstudier. Han får snabbt kontakt med den unga kvinna (Chelah Horsdal) som bor vägg i vägg med sin son, när han hjälper henne att jaga ut en stor råtta från hennes lägenhet. Han påtalar också denna infektion för hyresvärden medan dennes nyfikne granne intresserat lyssnar med dörren på glänt. Vid ett senare samtal med denna granne får Walter reda på att råttan i själva verket är en grym häxas medhjälpare och att denne har människoansikte. Han avfärdar detta som rena fantasier från den excentriske grannen, men kort därefter uppenbarar sig råttan för honom i en dröm. Häxan kommer och tänker tvinga honom att utföra ett ohyggligt dåd – att döda grannens nyfödda son. Men allt är bara en dröm – eller är det?

Den här filmen bygger alltså på en berättelse H.P. Lovecraft, av många ansedd som den okrönte konungen bland skräckförfattare och vem skulle vara mer lämpad att filmatisera en sån historia än Stuart Gordon? Man kan väl säga att det är lite av hans specialitet att ta sig an berättelser av denna författare. Några av de mest kända är Castle Freak, Dagon och framförallt Re-Animator.

Hur står sig den här emot dem då? Jo, känslan finns där även om kanske själva historien känns lite krystad. Man måste också komma ihåg att budgeten är av helt annan storleksordningen när vi pratar TV-film. Detta innebär ju naturligtvis att man inte kan göra lika mycket rent effektmässigt och även att man inte har råd med hur många omtagningar och dylikt som helst. Nu menar jag inte att det nödvändigtvis skulle behövts, åtminstone inte skådespelarmässigt, men ibland kan man uppleva filmen som en kompromisslösning och det är kanske inte att föredra.

Det som är intressant i berättelsen, enligt mitt sätt att se det, är inte den ytliga handlingen om häxan och hennes försök att förmå Walter att döda barnet genom manipulation, utan kontrasten mellan mardröm och vaket tillstånd, mellan galenskap och förnuft. Filmen utforskar dessa tillstånd och befinner sig ofta i gränslandet mellan dem. Finns det verkligen en passage mellan vår och en angränsande dimension vid en speciell vinkelformation? Kan vi verkligen lita på att vi vet sanningen i alla lägen – även när ingen tror på ens upplevelser?

Helt klart en film för Stuart Gordon och/eller H.P. Lovecraft fans!

Recension: Incident on an off a mountain road - 2005

”Masters of Horror”

Incident on an off a mountain road

Regi: Don Coscarelli

2005

Horror

Ellen (Bree Turner) råkar ut för en liten olycka på en gammal enslig skogsväg. Men bilen i diket kravlar hon sig ut och bort mot den andra inblandade bilen för att se vad hon kan göra för att hjälpa. Hon hittar ingen där men fortsätter att se sig omkring. Hon hör ljud som hon försöker lokalisera och plötsligt står hon öga mot öga med en monströs man som bara vill en enda sak, nämligen att döda henne! En katt och råtta lek början när Ellen lägger benen på ryggen för att fly ut i skogen och hon har bara en enda sak klart för sig – hon kommer inte att ge upp utan strid!

Don Coscarelli som kanske är mest känd för att ha skapat den nästan legendariska Phantasm-serien är först ut i denna TV-filmsserie. Han stil med ett visst uns av underliggande humor passar bra in i TV-filmskonceptet och det blir aldrig för mycket, även om man i öppningsskedet får intrycket av skräckfilmsklichéer staplade på varandra. Detta bättrar sig emellertid efter hand och man känner att Coscarelli gör klichéerna till sina egna.

Historien är också väldigt välskriven och man levereras bakgrund till varför huvudpersonen ”Ellen” reagerar och beter sig som honom gör. Man kan se klara paralleller till hennes tidigare liv och det hon nu råkar ut för. Tolkningsmöjligheterna är många och inte ens när filmen är slut är man helt säker på om filmen berättas strikt metaforiskt och i så fall vilken del som är metaforen.

Många av miljöerna är som tidigare beskrivits klichéfyllda, men passar trots allt väl in i produktionen. Lite självdistans har väl ingen dött av och det känns som om Coscarelli har överflöd av denna vara i sina försök att skapa de mest mardrömslika miljöerna i mannaminne. En tortyrkammare fylld med otaliga förtorkade kroppar, en pelarborrsmaskin för att borra ut offrens ögon centrerad mitt i rummet och en skog av egenhändigt tillverkade fågelskrämmer gjorda av de korsfästa liken. Dessutom medverkar självaste Angus Scrimm (The Tall Man) i en liten roll.

Jag tycker personligen att det här är en ganska stark inledning på en serie man har ganska höga förväntningar på. Det är så pass många kända storheter i regissörsstolen att man troligtvis kommer att bli besviken under resans gång – men inte här alltså!

Recension: Master of the game - 1984

Master of the game

Regi: Kevin Connor, Harvey Hart

1984

Drama

Kate Blackwell (Dyan Cannon) firar sin födelsedag på ålderdomens höst, men oroar sig för att det inte finns någon naturlig arvinge till hennes affärsimperium. Vi får följa historien från början och under tre generationer stifta bekantskap med den släkt och de värderingar som börjar med girighet och hämnd, fortsätter med kontrollbegär och kampen om att hålla sig i maktens topposition, helt enkelt om vad det innebär att vara spelets härskare!

Efter att vi tagit del av inledningsscenerna som tycks utspela sig i nutid förflyttas vi tillbaka i tiden för att få ta del av själva början på historien. Det är mycket intressant att de vilket liv och leverne förfadern Jamie McGregor (Ian Charleson) levt och med vilken möda han kämpat för att bli rik, hur han blir lurad av holländaren (Donald Pleasence) och sedan ägnar all sin kraft åt att hämnas denna oförrätt. Det är mycket intriger redan från början och det tar inte lång tid innan maktkampen är i full gång. Vi förflyttar oss långsamt framåt i tiden och det är faktiskt ganska fängslande, åtminstone fram till generationsskifte nummer ett då det sker en viss förändring. Det blir initialt inte riktigt lika spännande längre och tiden förflyttas också oroväckande snabbt innan det slutligen stabiliserar sig tjugo år senare eller så. Efterhand blir dock även denna generations historia intressantare och intressantare även om den aldrig riktigt tangerar historiens början.

                                               

Ett problem i serien är att karaktärernas åldrar inte är en smack trovärdiga. Någon som ska vara i artonårsåldern kan se ut som fyrtio, medan någon som rimligen borde vara runt sextio eller så ser ungefär lika gammal ut. Det är klart att det är svårt att trovärdiggöra detta när handlingen sträcker sig under så pass lång tid, men man kanske kunde ha gjort lite mera av det trots allt. Nu menar jag inte att skådespeleriet är dåligt på något sätt, det passar utmärkt in i produktionen men jag hade velat ha det där lilla extra också, det är intrigfylld historia som verkligen förtjänar det bästa i sin framställning och sminkjobbet i dessa avseenden måste betecknas som miniseriens största minus.

Ett annat problem är förstås längden, det är svårt att hitta tillräckligt mycket intressanta vändningar och genomtänkta forceringar av framtidsvalen utan att det blir en aning förutsägbart och tjatigt. Man ser efter ett tag vad som komma skall och man blir inte alls förvånad över vad filmens huvudpersoner tar sig ann för att kunna styra händelseförloppet efter egen pipa och för sina egna egoistiska syften.

I och med inträdet av tredje generationen skiftar karaktären av serien en smula igen, inte lika mycket som i första generationsskiftet, men ändå tillräckligt för att det ska märkas. Det blir intriger som skulle kunna platsa i vilken såpa som helst och teorierna om vem det egentligen som ligger bakom det som händer kan debatteras i oändlighet. Att handlingen nu centrerar sig kring ett tvillingpar, där den ena visar sig vara hur skoningslös som helst medan systern är den raka motsatsen, gör inte saken sämre. Det är inte lätt för oss tittare att veta vem som är vem av de oskiljaktiga tvillingarna, framförallt inte när det uppenbarligen är så att den ena ger sig ut för att föreställa den andra och så vidare.

Det finns också många fler krafter i rörelse än i det tidigare skedet och alla, med några få undantag, tycks vilja komma åt makt och rikedom för egen del. Kanske skymtas det någon form av sensmoral till slut, men det är inte alls säkert att så är fallet. När miniserien slutar är det inte alls ställt bortom allt rimligt tvivel att spelet är över även om man kan tycka att andra värderingar än pengar har kommit i betydligt större fokus än tidigare.

Men jag har bestämt mig, jag vet vem spelets härskare är – vet du?

Master Killer - 1978 - aka The 36th Chamber of Shaolin

Master Killer

Aka: the 36th Chamber of Shaolin

Regi: Chia-Liang Liu

1978

Action/Drama

I en tid av förtryck och ockupation lever den fredlige Liu Yu-Te, men hans studier får ett abrupt slut när hela hans familj mördas av förtyckarnas soldater. Han lyckas dock fly undan blodbadet och gömmer sig under falskt namn i Shaolintemplet uppe på berget. Där börjar han målmedvetet studera kampsport och upptäcker snart att templet är en stenhård skola med orubblig disciplin. Fast besluten att hämnas lyckas han dock bemästra alla templets 35 salar på rekordtid. Nu återstår det bara själva hämnden på tyrannens envälde och hans familjs död. För att lyckas med det vill han skapa en 36e sal i templet…

Filmen börjar mycket vackert och stilistiskt rent redan under förtexterna med en ensam shaolinmunk som utför Kung-Fu och det sätter tonen för hela filmen. Jag är visserligen ingen expert på varken kinesisk historia eller kampsport men för mig känns det tämligen realistiskt och alla miljöer och kläder som sedan används känns mycket trovärdiga.

De slagsmålscener som sedan följer, när själva handlingen har påbörjats är välkoreograferade och mycket underhållande för ögat. Man blir nästan lite besviken när första scenen är över och motsättningarna mellan ockupanterna och befolkningen ska förklaras. Självklart är det en nödvändighet att stifta bekantskap med detta då det även ligger till grund för filmens fortsatta utveckling.

Annars är filmen inledningsvis ganska tvådimensionell och platt i sin världsbild, det är väldigt mycket ont mot gott, eller svart mot vitt om man så vill. Men vi får inte glömma att det här faktiskt är en del av den kinesiska historien och att en sådan handling måste funka mycket bättre hos ett folkslag med en historisk eller kulturell tvingad underkastelse djupt rotad i folksjälen.

Men allt detta sker i filmens inledningsskede när man lägger grunden för den fortsatta berättelsen. När man väl börjat fokusera på shaolintemplet skiftar filmen karaktär något och börjar istället använda sig av symbolism och det vi dagligdags kallar österländsk vishet. Det har väl i och för sig mer med buddhismen är väderstrecken att göra men det är alltid kul att se hur man kan klura till det, om än för dramaturgiska ändamål.

Att man får se träningsmetoderna som används i templet är mycket roande och att se huvudpersonens strävan efter att bli bättre efter att först ha försökt fuska sig till framgångar är mycket intressant. Även här finns det ett viss mått av symbolik om än på en lägre nivå: du kan inte fuska dig till framgångar! När vi ändå pratar om symboler måste jag också passa på att nämna att trots att ett par bakåtvända svastikor syns i bild vid ett par tillfällen har de inget med nazismen att göra, det är en ganska vanlig symbol i det österländska och buddhistiska samhället.

Skådespelarmässigt funkar filmen väl, även om den är smått överspelad på sina ställen. Det är nästan något man måste räkna med i en sådan här produktion och undertecknad hade i alla fall blivit besviken om jag blivit lurad på detta faktum. Det är ändå kampscenerna som får stå i filmens centrum.

En film som definitivt ger mersmak!

Recension: Men Behind the Sun 2 - 1992

Men Behind the Sun 2

Regi: Godfrey Ho

1992

Drama/Krig

Våren 1945 har japanerna etablerat en hemlig bas i Östra Kina, närmare bestämt i den kulturgeografiska region som kallas Manchuriet. Denna enhet ”731” är en forskningsbas som framförallt undersöker olika möjligheter till bakteriologisk krigsföring. Som försökspersoner till de inhumana experiment som bedrivs används framförallt kineser, koreaner och mongoler men även ryssar som alla anses ha lägre människovärde än japanerna. De är alla ”maruta” (stock) enligt japanerna och duger efter experimenten bara till att elda med.

Det finns ytterliggare en liten bit försök till handling i den här filmen men historien om den unga läkaren som förfäras av experimenten och hans fästmö som kommer till lägret förklädd som kines försvinner nästan helt i försöken att chocka och äckla tittaren. Till råga på allt lyckas filmen inte alls gripa tag i åskådaren och alla de försök till magstarka experimentsekvenser som förekommer faller bara platt. Missförstå mig inte nu, alla (nästan) grymheter ser väldigt realistiska ut och vore detta den enda bedömningsgrunden skulle filmen få ett högt betyg.

Det som saknas är dock den genomgripande filosofi som präglade första filmen. Där fanns det en mening med vad som hände, man kände sympati för offren och det isade lite i ryggraden under de mest fruktansvärda scenerna. Här finns inget av det och även om scen efter scen med grymma experiment, som för övrigt känns kopierade från första filmen, vill driva upp en vanmaktskänsla känns det bara som exploatering och inget annat.

Ska man fortsätta att jämföra med den första filmen ligger väl dokumentärkänslan nära till hands att kommentera, här har man bytt ut den mot en tillbakablick. Filmen börjar nämligen med en man som blir kallad till ett efterkrigstidsmöte. Där har man samlat alla nyckelpersoner från enhet 731 i ett försök att återskapa ett liknande forskningscentrum. Mannen ifrågasätter detta moderniserade iståndsättande av en ny anläggning och påminner de övriga mötesdeltagarna om vad som gick snett förra gången. Därefter får vi följa en tillbakablick.

Vad blir då slutsatsen av det jag har skrivit här ovan? Jag märker när jag läser igenom det att jag kanske låter lite väl negativ i vissa avseenden och det kan mycket väl bero på att mina förväntningar var alldeles för höga på filmen. Att den inte skulle hålla samma standard som första filmen var väl egentligen tämligen väntat menar jag. Trots detta skulle jag absolut inte vilja ha filmen osedd.

Jag tror trots allt att det är en film som bör finns någonstans i referensramen hos dem som älskade första filmen eller är lika sjukligt intresserade av extrem film som jag…

Recension: Man From Deep River - 1972

Man From Deep River

Regi: Umberto Lenzi

1972

Äventyr/Drama/Horror

John Bradley (Ivan Rassimov) som färdas på den stora floden på jakt efter några fina undervattensbilder fångas av en liten stam infödingar, som på grund av hans våtdräkt och simfötter verkar tro att han är en fiskmänniska. De håller honom fången och han får utföra allehanda slavarbeten. Efter flera månader i fångenskap har tanken på flykt inte lämnat honom och när han får oväntad hjälp från en av infödingarna tar han chansen. Han hinner såklart inte så långt innan han blir upphunnen och i stridens hetta dödar han en av infödingarna. Detta gör otroligt nog att han möts med respekt av infödingarna och upptas i stammen. Men invigningsriterna är hårda, ska han överleva?

Både Ivan Rassimov och Me Me Lai var prominenta skådespelare i genren vid den här tiden, eller kanske snarare blev för det här brukar räknas som den första kannibalfilmen. Det är egentligen lite märkligt för bortsett från ett par små scener förekommer det i princip ingen kannibalism alls. I stället fokuseras på kulturkrocken mellan den ”civiliserade” vite mannen och den barbariske infödingen, vad de har att lära av varandra osv. Jag kan inte se någon nackdel i det och det tillför filmen det djup som mycket av genren saknar.

Dock framställs inte det vite som ond och infödingen som missförstådd eller hämndlysten i samma utsträckning som i t.ex. de mer kända Cannibal Holocaust och Cannibal Ferox. Det är heller inte tvärtom utan helt enkelt olika kulturella utgångslägen, inget mer. Kannibalerna är istället en rivaliserande stam, fiender till dem båda.

Den nästan obligatoriska djurslakten finns med, men väldigt sparsamt och är inte alls särskilt påträngande. Det påstås dessutom i filmens början att den är inspelad på plats och att alla riter är på riktigt, bara handlingen är påhittad. Vi snuddar nu vid begreppet mondofilm och vad som ser ut att vara på riktigt och inte kan väl vara upp till var och en att avgöra.

Nu kanske det är dags att berätta lite vad jag tycker om filmen? Jo, till en början är den faktiskt lite småseg, kanske beroende på att man förväntar sig en massa äckeleffekter, men när man väl upptäckt att filmen klarar sig bra utan dem och dessutom till och med blir bättre utan dem, blir det bara bättre och bättre. Det här är något helt annat än den vanliga kannibalrullen och den påminner mer om westernklassikern A Man Called Horse än något annat. Ivan Rassimov är stark i sin roll och Me Me Lai ser både förförisk och söt ut, ett härligt gåtfullt och hemlighetsfullt leende. Allt insvept i riktigt tidstypisk musik.

Det här är ett gripande drama och när filmen slutar är i alla fall inte den här recensentens öga torrt – rekommenderas varmt!

Recension: Memories of Midnight - 1991

Memories of Midnight

Regi: Gary Nelson

1991

Drama

Catherine (Jane Seymour) vaknar upp på ett kloster utan några minnen om vem hon egentligen är. Efter att ha tillbringat över ett år där, konstant drömmande samma dröm börjar hon dock få tillbaka sina minnen så sakteliga. Hon blir övertygad om att hennes namn är Catherine Alexander vilket gläder hennes och klostrets välgörare, den mäktiga och ofantligt rike Constantin Demiris (Omar Sharif). Han tar hem henne till sitt hem och låter henne bo där men blir orolig när hon efter en shoppingdag på stan träffat på en spådam som känt igen henne som Catherine Douglas. Vilka hemligheter döljer egentligen hennes minne och varför är Costa, som Constantin kallas av sina vänner så orolig för att hon ska börja minnas?

Det här är tredje miniserien eller TV-filmen baserad på Sidney Sheldon skriverier som jag recenserar på relativt kort tid och ska sanningen fram så börjar det bli ganska tjatigt, med både Master of the Game och If Tomorrow Comes aka Tracys Hämnd i bakhuvudet. Med det menar jag att både den här och de andra filmatiseringarna naturligtvis fungerar på egen hand men att de också är tämligen lika varandra i uppbyggnad och att intrigerna skulle platsa i vilken såpa som helst. Uppenbarligen är den här inget undantag men den stoltserar trots allt med några kända namn i huvudrollerna.

                                            

Jane Seymour, kanske en av de vackraste kvinnorna i världen axlar rollen som kvinnan som inte riktigt minns vem hon är men som kämpar för att återfå minnet. Eller nja, jag tycker inte hon kämpar särskilt mycket faktiskt. Hennes karaktär är ganska illa skriven och är många gånger inte alls särskilt intressant. Hon beter sig alltför naivt och lägger inte manken till på det sätt som torde vara realistiskt av en dam i hennes situation. Hon går mest runt och är vacker, men det är hon ju å andra sidan väldigt bra på.

Omar Sharif å andra sidan är betydligt bättre och briljerar vid några tillfällen så att man nästan tappar andan. Han har ett sätt att spela med ögonen som gör att hans blick verkar kunna tränga igenom stål om det skulle behövas. Han är helt klart filmens behållning vad gäller skådespeleri och det maktspel han och hans svåger bedriver med varandra är ganska underhållande. De verkar åtnjuta en ömsesidig respekt för varandra, samtidigt som de inget annat vill än att önska livet ur sin rival. Det de mest av allt älskar verkar dock vara pengar och de skyr inga medel för att skydda sina rikedomar.

Det här är en filmatisering på nära tre timmar och det är kanske svårt att göra detta utan att det spretar iväg åt något håll och att resultatet blir en smula ojämnt. Så även här och man får säga att den första disken (utgåvan innehåller två diskar) faktiskt är ganska seg. Det händer inte särskilt mycket utan vi matas med bakgrundsfakta och karaktärsbyggnad. Andra disken är mycket intressantare, intrigerna har börjar komma igång och Omar Sharifs skådespeleri blommar ut fullständigt. Det är inte särskilt svårt att räkna ut vad som kommer att hända eller vem som lurar vem i slutändan så när som möjligen på några små detaljer.

På det hela taget kan nu den genomsnittlige såpafantasten tycka om det här, och vi andra också om inte annat som tidsfördriv!

Recension: Mammuth - 2010

Mammuth

Regi: Gustave de Kervern, Benoît Delépine

Drama/Komedi

2010

När Serge Pilardose pensioneras fortsätter livet inte riktigt som han hade tänkt sig. Han känner sig vilsen och bortkommen och får ingenting gjort när han inte kan arbeta.Och ännu värre blir det när det visar sig att hans pension inte kan betals ut eftersom hans aknar vissa papper och intyg från sitt långa arbetsliv. Han har slidrig varit sjuk och har arbetat hela sitt liv från sexton års ålder. Han är inte bra på vardagssysslyor som att handla mat eller fixa småsaker i hemmet. Så vad ska han göra? Hans fru säger åt honom att han måste fixa de saknade pappren, så han tar sin motorcykel för att ta sig till de gamla företag som har haft honom som anställd under åren. Men gamla minnen, som kanske helst skulle förbli glömda, dyker upp – blodiga minnen…

Filmen berättar egentligen två historier, den ena är full av cynism medan den andra är sorgen och hjärtskärande. Den första, uppenbara, historien handlar förstås om pensionen. Serge tvingas in i en situation som han inte vet något om. Till och med ett telefonsamtal från en mobiltelefon är en stor sak för honom. Det är inte lätt att tvingas in i pensionen, han kan inte ens handla matvaror och han är en riktig mammut, en gammal varelse som inte förstår dagens värld. Kanske är det delvis detta som titeln anspelar på men det finns helt klart mer eller andra förklaringar. Öppningsscenerna är fulla av briljant cynism som är väldigt underhållande. Hans gamla arbetskamrater som arbetat med honom i tio års tid ger honom ett pussel som avskedspresent och alla omständigheter är fantastiskt berättande! Serge håller ihop men det här är bara början, han accepterar och gör sitt bästa men det blir inte så bra.

Cynismen fortsätter när han inte har rätt papper för att få ut rätt pension.  Det är inte lätt att bli använd, sedan förbrukad och slutligen bortkastad och det är lite av sensmoralen i filmen verkar det som. Ingen ska behöva bli behandlad så, men ändå är det ofta så det fungerar. Den socialpolitiska kommentaren har uttalats många gånger förr, till och med i kommersiella actionfilmer som First Blood. Man kan också nämna The Park is Mine men i båda fallen handlar det om krigsveteraner, inte pensionerade slaktare. Det är egentligen ingen skillnad, pensionärer har varit med att bygga upp samhället och vi borde enbart vara tacksamma – punkt!  

Den andra storyn handlar om varför Serge har tillbringat så mycket tid med att arbeta, vad han hela sitt liv har försökt att glömma eller åtminstone förtränga. Jag tyckte det var lite för mycket av detta och den andra cyniska historien om de saknade pappren mycket intressantare och mer underhållande. Det är ingen nödvändighet att analysera Serge på djupet, saker och ting är som de är och det skulle man bara kunna acceptera enligt min åsikt. Men allt det där är mindre problem som egentligen inte påverkar att det här är en mycket bra film! En mycket underhållande sådan med en perfekt Gerard Deperdieu i huvudrollen. Han är helt fantastisk och jag har svårt för att tro att någon annan skulle klara rollen med en sådan bravur!

Recension: Men Behind the Sun - 1988

Men Behind the Sun

Aka: Squadron 731

Regi: Tun Fei Mou

1988

Drama/Krig

Under andra världskriget bedriver japanerna ett fångläger i Kina. Man utför allehanda experiment för att förstärka den japanska krigsmakten. Allt från att ta reda på hur mycket kyla en människa klarar innan lemmarna fryser till is, till experiment om bakteriologisk krigsföring. Hit kommer några unga rekryter som ska läras upp och får känna på hur livet i den hårda verkligheten är. Man får följa vardagen genom dessa ynglingars ögon som man systematiskt lär att försökspersonerna bara är objekt eller ”Maruta” som man kallar dem, dugliga endast till japanernas syften.

Filmen börjar i dokumentärstil och beskriver detaljerat japanernas belägring av Kina och var olika anläggningar finns och hur de fungerar. Detta gör att man får en seriös inställning till filmen redan från början. Fasor över hur olika experiment genomförs slår tittaren men det här är också en film om hjärntvätt, propaganda och krigsstrategi. Kanske är filmens starkaste budskap att barn ska få vara barn och inte soldater, det är i alla fall det första man konfronteras med.

Det här är ingen underhållande film, är du ute efter underhållningsvåld – glöm det! Våldet är inte roande i men behind the sun utan snarare ett förnedrande av tittaren. Det filmen gör är att den väcker känslor inom en som man inte trodde var möjliga och man känner djup ilska och ångest inför grymheterna som visas. Några av de starkaste scenerna i filmen är när en pojke på 7-8 år blir obducerad levande och hans organ tas ut. Filmen är också känd för att scenen där katten kastas ut bland tusentals råttor är på riktigt, det ser i alla fall nog äkta ut för min del.

Kineser och andra används för japanernas grymma experiment, då de inte anses ha något människovärde förutom som försöksobjekt. Kanske vore det aningen lättare att ta till sig om filmen istället utspelade sig i Nazi-Tyskland och kineserna i stället var judar? Egentligen spelar det ingen roll, det här är en film om förtryck på ett helt folkslag, av människor som anser sig vara bättre än alla andra.

Oavsett om man tycker om det här eller ej, är det här en viktig film. Viktig i det avseendet att inte glömma bort vår historia, en historia som ibland varit blodig och grym. En historia som under inga omständigheter får upprepa sig och en historia som stundtals varit så avskyvärd att man skäms över den.

Recension: Made in Serbia – 2005

På omslaget står en varning om att filmen innehåller explicita sexscener och det är en varning som ska tas med största allvar. Det är nämligen helt sant och eftersom filmen är en dokumentär om den serbiska porrindustrin är det inte vidare konstigt heller! Hur mycket som är sant i den här filmen och hur mycket som är fabricerat som mockumentär vet jag inte, det är helt enkelt inte intressant. Filmen kretsar kring en man som genom sökandet efter en gammal kärlek närmar sig porrindustrin och nästan blir besatt av den.

Hans efterforskningar är till en början oerhört akademiska och det är också denna inledande del som är bäst. Den är ackompanjerad av huvudpersonens berättarröst som förklarar bakgrunden och hur han planerar att göra en dokumentär om branschen och till och med en egen porrfilm!

Om den dokumentär som sedan följer är äkta eller helt påhittat har jag som sagt ingen aning om. Det jag däremot vet är att allting verkar vara helt äkta och att det inte finns något som säger att allt inte skulle vara precis så som det beskrivs i filmen när det gäller porrindustrin i Serbien. De människor som anses vara de inhemska stjärnorna har inte det yttre man är van vid från betydligt mer påkostade filmer från USA. Det är mer eller mindre vanliga människor med vanliga kroppar.

Betalningen är heller inte i närheten av vad man kan tjäna i de stora filmerna och det är mer eller mindre överlevnad som gäller. Man kan vara i branschen tills erektionen sviker och sedan får man svälta, är det någon som säger i filmen. Att spela in porrfilm för att överhuvudtaget kunna ställa mat på bordet är alltså vad det handlar om! Det är måhända ett viktigt ämne att informera och debattera kring men man blir snart ganska trött på intervjuerna och de, ganska dåliga, klippen av pornografiskt material. Är det verkligen så att den Serbiska porrindustrin ligger långt efter resten av Europa och världen förstår jag verkligen varför. Det finns inget som är upphetsande överhuvudtaget av det som visas i filmen i alla fall.

4/10

Recension: Mail Order Bride - 2006

Mail Order Bride

Regi: David Quitmeyer

Horror/Komedi

2006

Steve är en ensam dataprogrammerare som behöver sällskap. Det senaste på marknaden som nu har ersatt den mer traditionella uppblåsbara Barbaran heter Personal Concubine 2000 eller PC2000 som kanske klingar bättre i reklamkampanjen man bedriver för den. Steve faller för reklamen och beställer en sån för dyra pengar. Den levereras redan nästa dag och är ytterst trovärdig. Man skulle nästan kunna tro att det är en riktig kvinna. Medan initialladdningen pågår i några timmar för att den ska kunna tas i drift läser Steve manualen. Det är enkelt att programmera den, bara sätt på inprogrammeringsglasögonen och favorit porrullen så lär den sig vad du tycker om, men låt den aldrig ALDRIG se på våldsamheter med glasögonen på…

Har man sett David Quitmeyers förra film Slaughter Disc , så bör man känna igen en del av miljöerna och skådespelarna i den här filmen också. Skulle inget annat skvallra om filmens låga budget så är det i alla fall ett säkert tecken att man valt samma inspelningsplats med samma rekvisita som tidigare. Man kan ju undra om det till och med är David Quitmeyer eller någon annan i filmteamet som upplåtit sitt eget hem för inspelningarna. Nåja, bara det funkar spelar det väl ingen roll om man använt det tidigare och miljöerna spelar ju inte en central roll i handlingen i alla fall.

Det som däremot spelar en central roll i denna, såväl som i Slaughter Disc är sex! Men tag det lite lugnt innan Ni drar några förhastade slutsatser nu. Skillnaderna är lika stora som likheterna, här finns inga sexuellt explicita scener som är jämförbara med groteskheterna i Slaughter disc, däremot tycks mycket av sensmoralen komma igen. Man framställer sex som något positivt, men ändå syndigt och lusten efter det blir till slut för mycket för huvudrollsinnehavaren som råkar illa ut. Gapa inte efter mer än du kan svälja tycks regissören än en gång vilja säga oss. Kanske är det också en känga till teknikens utveckling utan eftertanke på dess möjliga konsekvenser?

Skådespelarmässigt har filmen en hel del kvar att önska men samtidigt får man väl ha lite överseende med detta när det gäller den här typen av film. Men roligt är det, historien är originell och det man förlorar på gungorna tar man igen på karusellen så att säga. Det finns många skratt att hämta och i bakgrunden lurar en skön cynism.

Jag rekommenderar helt klart filmen till den som gillar en rulle med amatörkänsla. Den är ett skönt avbrott mot Hollywoods publikfriande och massproducerade försök att skapa lyckade mainstreamrullar som det går tretton på dussinet av. Gör som jag, skaffa ett autograferat exemplar NU!!

Recension: Maimi Ink Volym 1 - 2005

Miami ink

Volym 1

2005

Vi får följa livet hos tatuerarna på Miami Ink. Själv utgångsläget är att Ami James samlat ihop en grupp mycket skickliga tatuerare till sin nyöppnade butik. Vi får där följa deras arbete och ta del av de historier som kunderna har at berätta i samband med att deras kroppar utsmyckas. Det är alltifrån sentimentala minnen till livsförändringar som ska förevigas med bläck på den nakna huden. Vi får lära oss de olika tatueringskonstnärernas olika specialiteter och följa lärlingen Yojiro hårda vardag för att lära sig yrket. Men inte bara bilder växer fram i denna serie, vi får åtminstone till viss del även följa det mer privata livet hos virtuoserna, egentligen som i vilken realityshow som helst.

                                                                

Ska man hitta någon gemensam röd tråd tvärs igenom flertalet avsnitt är det nog att en övergripande del av historierna bakom tatueringarna är lite snyftiga. Många vill hedra en bortgången kompis, bror, fru eller för delen något husdjur. Det är kanske en mindre del som inte har någon djupare anledning till sin kroppsdekoration. Det är mycket pratande om symbolism och vad olika saker representerar, piratskepp, fiskar, drakar, tigrar och allt möjligt annat också. Man börjar också efter ett tag skönja vem man har som favorit av de fyra tatuerarna och lärlingen.

Tyvärr är serien ganska illa klippt och man får inte riktigt den känsla av kontinuitet som man skulle önska eftersom man allt som oftast kan skönja människor som blev tatuerade för några avsnitt sedan i bakgrunden. Detta samtidigt som man luras att tro att det faktiskt förflutit mer tid än så. Saker händer alltså inom en kortare tidsaspekt än vad det är meningen at vi som tittare ska tro. Åtminstone är det den uppfattningen jag får.

Något som är extra kul att följa är faktiskt lärlingen Yojiro, som i serien gifter sig och faktiskt även blir pappa för första gången. Hans tatueringsintresse är brinnande, men det ska mycket till innan han faktiskt får utföra någon riktig tatuering. Han övar på grissvål och på sig själv men den första ”riktiga” tatueringen dröjer. Under tiden får vi se de stora konstnärerna utveckla sina verk där jag för egen del blir allra mest imponerad av Chris Garver som verkar vara dem som även de andra ser mest upp till. Det är klart att även Ami James, som även tjänstgör som berättarröst i serien och Darren Brass, som faktiskt ser ut lite som Markoolio, tillsammans med Chris Nunez är mycket skickliga tatuerare, men det känns ändå som om de har en liten bit kvar innan de kan åstadkomma det som Chris Garver gör. Därför är det extra intressant när en sådan skicklig hantverkare som Garver talar om Kat Von D, vars expertis tycks ligga mestadels i svartgråa porträtt-tatueringar, med sådan innerlig respekt. Jag är förstås ingen expert på området, och är på tok för rädd för smärta för att bli tatuerad också, men nog skulle jag gå till någon av dessa två om jag hamnade i ett läge där det fanns utrymme för det.

Det är en del dramatisering mellan de olika individerna i serien också även om det mesta av tiden går åt till att låta kunderna berätta sina historier och motiv bakom varför de vill ha det si och så. Jag vill inte kalla det för direkta bråk, men under stundom tycks det vara en rätt hård jargong mellan tatuerarna. Detta är kanske något som måste till för att folk ska bli intresserade och titta, vad vet jag?

Hur som helst så finner jag det vara en klart underhållande serie, klart värdig att spendera ett avsnitt eller två i taget på, men inte mycket mer än så tror jag. Skaffar man boxen ”Volym 1” som Noble Entertainment har gett ut har man ungefär sexton och en halv timme framför sig och det är kanske lite mastigt att se i ett sträck…

Recension: Isolerad - 2010

Isolerad

Regi: Johan Lundborg, Johan Storm

2010

Drama/Thriller

Frank är en smula introvert läkarstudent. Hans sociala kompetens är bristfällig och när han träffar Lotte vet han inte riktigt hur han ska bete sig. Hon är påflugen långt över vad Frank egentligen klarar av och när han dras in i någon form av triangeldrama blir det alldeles för mycket för honom. Han är redan tillräckligt stressad över alla tentor och studier att han verkligen inte behöver ytterligare ett orosmoment. Men efter att ha upptäckt blåmärken etc. på Lotte blir han allt mer indragen i hennes våldsamma pojkväns värld av terror. Till slut vågar han knappast gå utanför dörren…

Jag hade verkligen inga förväntningar på den här filmen och det är oftast det bästa sättet att förhålla sig. Ganska snart inser jag att det här inte handlar om en svensk dussinfilm utan något mycket bättre. Skådespelarna lär inte få någon utmärkelse för sina prestationer men jag tycker att det funkar mycket bra ändå! Mycket, för att inte säga det mesta, kretsar kring läkarstudenten Frank och hans nedgång i helvetet, metaforiskt uttryckt förstås. Emil Johnsen gör mycket bra ifrån sig och frustrationen han känner blir hur påtaglig som helst och det blir till och med spännande!

Lotte som spelas av Ylva Gallon ligger till en början någonstans i gränslandet mellan riktigt bra och riktigt amatörmässig leverantör av repliker. Men efterhand förstår jag vilken briljans hon exekverar rollen med! Hon är konsekvent i sitt skådespelande hela vägen igenom och faktiskt mycket trovärdig i sin rädsla för pojkvännen Micke (Peter Stormare). Han i sin tur klarar sig bra på sin rutin och sin fallenhet för att spela våldsamma och hotfulla typer. Han är inte fantastiskt men i sanningens namn bör det också tilläggas att hans inblandning i rollistan är mycket sparsam!

Det finns också några andra småroller, med Margreth Weivers i spetsen, som förhöjer filmen utan att för den skull vara särskilt viktiga. En del av filmen utspelas i skolmiljö där det förstås främst är frågan om statistutfyllnad men Lars Väringer som föreläsare kan nämnas. Inget över sig kanske men i alla fall passande i rollen!

Men det mesta kretsar som sagt kring Frank och under stundom går funderingarna runt i cirklar kring hur mycket hans sociala isolering egentligen bidrar till det som händer. Det vill säga om det är i Franks egen hjärna en del av händelserna utspelas. Det är alltså en film där man kan ifrågasätta om det som verkligen händer händer. Dock finns det inga direkta belägg för att det skulle vara varken si eller så, det finns bara möjligheter och det är ett säkert sätt att bygga spänning tycker jag.

Personligen fann jag den här filmen oerhört tillfredställande och det var dessutom länge sedan jag såg en film av en sådan kaliber att den nästan lyckades att trollbinda mig, det är inte varje dag man får förmånen att uppleva det direkt.

9/10

Recension: Maniac - 1980

Maniac

Regi: William Lustig

1980

Horror

Frank Zito (Joe Spinell) är en överviktig och inte särskilt attraktiv man i medelåldern. Han är också en blodtörstig schizofren seriemördare som, på grund av sin traumatiska barndom, mördar stadens kvinnor. Han hör nämligen röster och är i ständig konflikt med sig själv om vad som är rätt och fel. Saknaden av den dominanta och beträffande modern, som dog i en bilolycka några år tidigare, blir för mycket för honom. Samtidigt som han känner sig nödgad att hämnas på mamman, genom de moderssubstitut han finner i kvinnorna han mördar, älskar han henne fortfarande och vill inte släppa taget om henne. När han så träffar Anna (Caroline Munro), som fotograferar honom i parken, tycks saker och ting vända för honom. Han följer efter henne och tar kontakt, är hon kvinnan han letat efter så länge eller är hon ytterliggare en i raden av kvinnor som påminner honom om hans mamma alltför mycket för deras eget bästa?

På Studio S 2-disc utgåva av filmen på DVD presenteras den personligen av Nicolas Winding Refn, som kanske är mest känd för Pusherfilmerna. Han är fullständigt lyrisk över den och jag tänkte inleda med att spinna vidare på en del saker han har att säga.

För det första så kallar han filmen en oöverträffad seriemördarfilm. Jag är beredd att hålla med, den är visserligen så blodig på sina ställen att splatter vore ett gott epitet att sätta på den, dessa explicita mordsekvenser är också full tillräckliga för att besläkta filmen med slashern som genre och faktum är att vi redan placerat den i det facket på vår specialsida om just slashers. Sanningen är väl dock snarare den att filmen är en hybrid mellan dessa subgenrer.

För det andra så liknar han filmen vid europeisk arthouse, vilket jag också skriver under på. Den är visserligen amerikansk och skriker av lågbudget och trash men är tillräckligt avantgarde för att förtjäna sin kultstatus. Innehållsmässigt är den klart mycket fylligare än vad man är vad vid från, till synes liknande rullar. Den är mycket välspelad, kanske framförallt från Joe Spinells sida, men även de andra karaktärerna gör stabila insatser.

Nu är det här ju i och för sig mycket Joe Spinells film, trots att det var Lustig som regisserade den. Spinell skrev filmen, spelar huvudrollen och har ju på så sätt alla möjligheter att forma filmen efter sin egen vision. Inte för att jag vill förringa Lustigs talanger på något sätt, och även om jag räknar Maniac Cop filmerna bland mina favoriter, så har han aldrig senare åstadkommit något som kommer i närheten av det här. Det är en djup betraktelse av en störd människa inre, om kampen i det egna huvudet och det är snarare här, än i filmen ytliga blodigheter, poängerna ligger. Det är heller inte svårt att se paralleller till verklighetens galningar, vare sig det är regelrätta seriemördare som Jeffrey Dahmer och Ted Bundy eller makabra män som Ed Gein.

Samtidigt, och möjligen till Lustigs försvar, måste det erkännas att filmen är otroligt spännande, långt mer så än den betydligt segare Driller Killer som exploaterar liknande teman om psykets innersta hemligheter. Den sparsamma filmmusiken, i den mån filmmusik används överhuvudtaget, är synnerligen effektiv och även om det kan tyckas lite motsägelsefullt till det jag tidigare påstod, så är filmen väldigt lyckad även effektmässigt. Tom Savini, som också spelar en mindre roll i filmen, skapade så realistiska och snygga effekter att man emellanåt nästan tappar andan.

En riktigt klassiker!

Abraham Lincoln: Vampire Hunter – 2012 - Vilken av filmerna gjordes egentligen först?

Jag vet inte varför vi översvämmas av filmer om Abraham Lincoln just nu. Visserligen kanske översvämningsmetaforen är aningen överdriven men det cirkulerar i alla fall några stycken just nu. När jag först hörde talas om Abraham Lincoln Vs.Zombies trodde jag knappt mina ögon och när jag fick syn på den här var min första impuls att det handlade om en uppföljare. I nuläget vet jag dock inte om det är fallet eller vilken av filmerna som egentligen gjordes först. Klart är i alla fall att de faktiskt är väldigt lika varandra, sånär som på zombies eller vampyrer då förstås!

I båda bevittnar den unge Abraham ett övergrepp på en närstående person vilket sedan leder honom till att bekämpa ”det onda” – i det här fallet vampyrer. Jag tycker dock att den här klarar av att hylla Lincolns verkliga livsverk på ett bättre sätt med slavhandelsmetaforer och frihet än vad Abraham Lincoln Vs. Zombies gjorde. Underhållningsvärdet i stridsscenerna är ungefär likvärdiga och det stiliserade blodet flyter i strida strömmar. Det är faktiskt riktigt vackert på sina ställen!

Jag tycker att Bill Oberst Jr. lyckas med porträttlikheten i zombiefilmen bättre än vad Benjamin Walker gör här men båda gör bra prestationer! Effekterna i förvandlingsscenerna – vampyrerna förvandlas nämligen till monster, är fantastiska och filmen håller ett bra tempo. Åtminstone till dess att politiken tar över Lincolns liv. Han inser att ordens makt är större än hans silverslipade yxa när det gäller de stora frågorna och med siktet inställt på frihet för alla ger han sig ut i krig med södern – som är förstärkta av en vampyrarmé.

5/10

Recension: Mannekäng i rött - 1958

Mannekäng i rött

Regi: Arne Mattson

1958

Thriller

Kajsa Hillman (Anna-Lisa Ericsson) går undercover på modehuset La Femme för att ta reda på var deras toppmodell tagit vägen. Nästan genast börjar mystiska saker hända. Mannekängen som Kajsa söker efter hittas död i ett skyltfönster och Kapten John Hillman (Karl-Arne Holmsten) blir också indragen i fallet. Detta är dock bara början och innan paret vet ordet av är de mitt uppe i värld där det ena mordet tycks avlösa det andra och där antalet mordmisstänkta bara växer och växer.

Det här är den andra i raden av Arne Mattsons berömda filmer om deckarparet Hillmans och deras trogna medhjälpare Freddy (Nils Hallberg). Den här gången handlar det om ett mordmysterium på ett modehus och som titeln antyder är den här filmad i färg. Det är Hilding Bladh som denna gång gett liv åt det magnifika fotot som nästan är filmens viktigaste beståndsdel. Det är oerhört vackert, stämningsfullt och mystiskt, precis som det ska vara.

Självklart finns det även andra positiva saker att säga om filmen och förutom att skådespelarprestationerna även denna gång levererar en trovärdighet åt berättelsen, så är det faktiskt spännande nästan hela tiden. Vem mördaren är avslöjas inte förrän i slutet även om man finner ledtrådar (och villospår längs vägen). Man skulle nästan kunna säga att det här är en förhistorisk giallo från Sverige. Mario Bava’s Blood and Black Lace som annars brukar räknas som den första giallon kom inte förrän sex år senare.

Det som möjligen skiljer den här filmen från de karaktäristiska gialloingredienserna är de blodiga mordsekvenserna. Sådana finns et inte här men vem hade å andra sidan räknat med det i en svensk film från slutet av femtiotalet?

Nåja.. Nu när jag äntligen stiftat bekantskap med denna film efter att ha skjutit upp mötet i åratal kan jag inte nog uttrycka min kärlek för filmen. Den har precis allt man kan önska och vore det inte för något annat skulle enbart slutscenen göra filmen till ett rafflande mästerverk. Ett sanslöst effektivt bildspråk tillsammans med Hilding Bladhs foto gör att man nästan håller andan. Det enda problemet är att det här kommer att bli svårt att toppa av de tre filmer som återstår…

Har du missat den här? Gör något åt det – NU!

Recension: Marco Polo - 1982

Marco Polo

Regi: Giuliano Montaldo

1982

Äventyr

Marco Polo (Ken Marshall) är en drömmare som vill ut och se sig om i världen precis som sin far och drömmer om hans återvändande till Venedig. Problemet är bara att ryktet säger att pappan för länge sedan är död och inte kommer att återvända överhuvudtaget. En dag visar det sig dock att ryktet har fel och pappan – Niccolo Polo (Denholm Elliott) kommer tillbaka tillsammans med sin bror Matteo (Tony Vogel). De berättar om stora äventyr och vilken fantastisk värld de har kommit tillbaka ifrån. Det visar sig också att de är där i egenskap av sändebud från den mäktige Kubai Khan och att de som sådana förväntas återvända. Marco blir eld och lågor men Niccolo är motvillig till att låta honom följa med på resan. Omständigheter gör dock att så blir fallet och Marco tar in alla intrycken av den fantastiska resan med vidöppna ögon. Detta är hans berättelse!

Eftersom det här är en miniserie sker berättandet ganska långsamt och den inledande episoden är också lite seg innan man får lära sig den nödvändiga bakgrundsinformationen. Jag menar att detta i princip är en nödvändighet för att kunna tillgodogöra sig den återstående berättelsen men egentligen skulle man vilja kasta sig in i äventyret på en gång. Det är förvisso gedigna skådespelarinsatser redan från början och förutom Ken Marshall får David Warner en roll som Rustichello redan i början av betraktelsen. Historien berättas genom dennes nedskrivna tolkningar av Marcos egna berättelser. Kyrkan anser att både han och Marco tagit ut svängarna allt för mycket och balanserar allt för nära gränsen mot kätteri medan de förstås vidhåller att berättelserna är helt sanna!

                                                                                    

Men de kända skådespelarna slutar inte där, och förutom Marcos far som spelas av Denholm Elliott, vars namn kanske i och för sig inte resulterar i att några klockor ringer även om man känner igen honom från mycket annat, så medverkar även Anne Bancroft och Burt Lancaster i några mindre roller. Andra roller gestaltas av Hollywoods ständige asiat James Hong, F. Murray Abraham och Leonard Nimoy. Den senare gör ett rätt svagt intryck på mig eftersom han ter sig alltför amerikansk bland alla de övriga brittiska accenterna. Jag kan helt enkelt bara se honom som Mr. Spock eftersom han fraserar allt han säger exakt likadant som denne. Detta drar tyvärr ner det lite för mig vilket är märkligt eftersom jag normalt sett verkligen gillar Leonard Nimoy!

Men hur stora och bra skådespelare det är finns i rollistan får vi inte glömma bort att det faktiskt är Marco Polos fantastiska resa som ska stå i centrum här, hans upptäckarglädje och hans vilja att vidga sina vyer i alla lägen. Man behöver inte med nödvändighet tycka om allt man ser med hjärtat men erfarenheterna gör åtminstone att man ökar sin kunskap och det är egentligen bara det han vill. Han kommer snabbt nära Kublai Khan (Ruocheng Ying), den mäktige Djingis sonson. Det är en mäktig man som styr sitt rike med järnhand, en kultur som är totalt främmande men likväl fascinerande för Marco. Det mesta av tiden spenderas här, antingen i omedelbar närhet till det mongoliska hovet eller på resande uppdrag av Kublai Khan. Men för att det ska fungera hela vägen kantas förstås historien av resan till Kina också där Marco träffar på andra figurer såsom Tibetanska munkar och Korsriddare.

Själva historien är inte helt olik den filmatisering av James Clavells roman Shogun som Jerry London regisserade något år tidigare, men det finns förstås en hel del skillnader också. Jag tycker personligen att det här är en intressantare kulturkrock även om jag på intet sätt vill förringa Shogun som är en av mina absoluta favoriter i sammanhanget. Marco Polo är mer uppslukad av sin törst efter erfarenheter och kunskaper och lyckas också med bedriften att återvända hem vilket inte var fallet med John Blackthorne, dessutom bygger hela berättelsen på en verklig historia och det gör ju det hela än mer intressant – eller hur?

Recension: Cold Fish - 2010

Cold Fish

Regi: Shion Sono

2010

Drama/Thriller

Syamotos dotter åker dit för snatteri. Förnedrade kommer han och hans fru till affären för att klara upp saken. Affärsinnehavaren visar inga tecken på pardon men en man i medelåldern kliver in och löser situationen till allas bästa. Snart föreslår den medelålders mannen att Syamotos dotter ska börja arbeta för honom i hans fiskaffär. Eftersom både han och Syamoto ägnar sig åt handel med sällsynta tropiska fiskar finns där ett naturligt band mellan dem. Snart inser dock Syamoto att allt inte står riktigt rätt till och att det döljer sig en blodig sanning bakom entusiasmen.

Jag såg Suicide Club när den var aktuell och tyckte verkligen om den. Efter att ha sett den här vill jag se alla filmer mellan Cold Fish och Suicide Club som jag har missat! Jag blev oerhört imponerad av inlevelsen i berättelsen! Att det kunde vara en så blodig historia som det slutar som hade jag i min vildaste fantasi inte kunnat drömma om i filmens inledning. Det är helt enkelt något som gradvis smyger sig på.

Filmens egentligen handling är inte så intressant egentligen. Det är någon form av maffiaverksamhet där ingen får sätta sig upp mot Murata som den medelålders rika fiskhandlarknösen heter. Gör man det får man helt enkelt skylla sig själv, han ser sig själv som en Gud med rätt att bestämma vem som ska dö var och när. Sätter man sig ut emot honom hamnar man naturligt nog ett steg närmare sin egen grav.

Syamoto blir motvilligt hans kompanjon eller högra hand i affärerna. Det handlar förstås som fiskaffärer men det är som sagt inte intressant. Miljöerna bland akvarierna är förvisso vackra men det intressant är själva avrättnings- och avskaffningsmetoderna som Murata tillsammans med sin fru begagnar sig av. Det är bland det mest hårresande jag har sett på mycket länge faktiskt!

Tillsammans med skådespelarprestationerna som verkligen är i toppklass gör detta filmen till en mycket intressant rulle. Det gamla uttrycket om att det är viktigare hur filmen handlar om det än vad den handlar om besannas alltså här. Det är en ganska lång film, lite över två timmar, och är man ovan vild våldsmanifestationer kan det säkert bli lite påfrestande. Och visst skulle man kunna ha kortat den lite här och där men på det hela taget är varje scen nödvändig för helheten – som naturligtvis inte uppenbarar sig förrän framåt slutscenen!

7/10