Recension:My Monster

Jag var grymt imponerad av Ronny Carlssons första film i den här sviten – Video Geisteskrank (kan man räkna två filmer som en svit?) och hade således höga förhoppningar om den här. Tyvärr är den lite för märklig för min smak, den är grymt välgjord på det konstnärliga planet och man har sannerligen inte sparat på krutet när det gäller det visuella. Den som har sett kultfilmen Begotten eller I Never Left the White Room, en film som jag vet är en av Ronnys stora inspirationskällor, vet vad jag talar om, det är kostiga färger, eller total avsaknad av färger eller något annat som bara ser udda ut. Jag tycker formen förstör filmen lite grand, samtidigt är ju filmen formen. För utan ytterligheterna i den visuella framställningen hade det inte fungerat överhuvudtaget. Historien är en lös fortsättning på Video Geisteskrank och även denna gång lite kuslig ibland men greppar inte tag i mig på samma sätt, kanske för att det är en betydligt ”svårare” film. Även denna finns med på samlingsdvdn Experimental Films Through the Lens of a Shitty Camcorder. – 6/10

Recension:Video Geisteskrank

Så fort Ronny Carlsson gjort en ny film så har jag försökt att införskaffa den fortast möjligt. Jag gillar uppfinningsrikedomen och ambitionen hos denna unga svenska filmare så när han släppte Video Geisteskrank på VHS visste jag ju förstås att den ska jag ha! Det visade sig finnas ett svalt intresse för den på detta, enligt vissa, ålderdomliga format, men jag är mycket stolt för mitt numrerade exemplar, ”nr 1” dessutom. Filmen är också tillgänglig på samlings-dvdn Experimental Films Through the Lens of a Shitty Camcorder som finns att köpa här! http://www.filmbizarro.com/store/experimentalfilms.php. Hur som helst så imponeras man av upphovsmannens kompetens när det gäller att skapa trollbindande ljud/bild relationer. Musiken och ljuden som återfinns i filmen ackompanjerar de grafiska bilderna på ett perfekt sätt! Stilmässigt har inspiration hämtas från stumfilmseran och det fungerar mycket bra! Det är mycket skaparglädje som smittar av sig när man ser filmen och jag gillar det här skarpt! Inspiration har förstås också tagits från de legendariska August Underground filmerna och det finns små kopplingar här och där som vittnar om detta. Men ska sanningen fram så finner jag den här kortfilmen klart intressantare än sina mer kända inspirationskällor! Det är riktigt spännande och faktiskt rent av otäckt att se på när filmens huvudperson tar sig an uppgiften att förlusta sig med våldsorgier på det kvinnliga offret. Filmens handling är nämligen lika enkel som genial. Vår huvudperson (spelad av Ronny själv) har en checklista på saker han ska göra och som börjar ”oskyldigt” nog med att döda en liftare, sedan att spy på två oskyldiga tjejer för att så småningom komma fram till den tortyr som offret utsätts för under den tid som filmen varar. Mördarens mask – i form av ett grishuvud är ett annat genidrag! Det är originellt och utmärker sig från mängden samtidigt som det faktiskt känns ganska rysligt. Det känns äkta på något vis och det är man ju sannerligen inte bortskämd med! 

8/10

Recension: Mega Shark Vs. Giant Octopus

Man undrar ibland varför filmskaparna alltid måste överdriva varelsernas storlek när det kommer till många djurskräckfilmer. Här framgår det dock klart och tydligt vilka intentionen man har haft med storleken och man förväntar sig faktiskt till och med gigantiska visualiseringar av de båda djuren. Man förväntar sig att filmen ska ha glimten i ögat, åtminstone när det gäller djuren, och det har den! Det är hur kul som helst när den gigantiska bläckfisken attackerar oljeplattformar eller en hel armada av ubåtar eller när ett större flygplan plötsligt dras ned från luften av en jättelik haj som hoppar upp ur vattnet. Samma haj som senare attackerar Golden Gate bron… Skådespelarna är också klart över förväntan, med kultskådisen Lorenzo Lamas i spetsen. Inget som kommer att gå till historien kanske, men skådespelarkalibern brukar inte vara så hög i sådana här filmer ändå. Det som drar ner filmen, för initialt är den som sagt hur underhållande som helst, är att man gjort filmen lite väl enkel. Man får se samma sekvens av en simmande haj flera gången och slagsmålsscenerna mellan bläckfisken och hajen upprepas också. Överlag hade jag hoppats på att få se fler innovativa attacker av de båda djuren, men det glöms lite bort när filmen går ut på att försöka döda dem, eller i slutändan att försöka få dem att döda varandra. Överlag en kul film om man är ett fan av genren. 

5/10

2012: Doomsday - 2008 - Inte att förväxlas med 2012!

Det verkar som om det har gått lite inflation i undergångsfilmer de senaste åren och i synnerhet eftersom det mytomspunna året 2012 närmar sig med stormsteg. Roland Emmerichs film 2012 har sågats längs fotknölarna, men jag tyckte den var rätt bra… Det kan man tyvärr inte säga om den här filmen som verkar ha hakat på trenden och egentligen inte berättar någon historia alls. Ja, det där är ju förstås en överdrift men faktum är att historien är så pass rörig att om den vore mer komplicerade skulle man inte kunna hänga med alls. Hur lät det där? Var det begripligt? Positivt med filmen är att man har valt att använda en helt annan infallsvinkel än de flesta katastroffilmer och det är delvis därför jag kallar det här för undergångsfilm också. Det som händer, och som utspelar sig i den vetenskapliga världen, är att jorden slutar rotera och därmed störs seismisk aktivitet och jordens undergång blir följden. På ett ungefär i alla fall, jag är inte helt säker på att jag har fått alla de vetenskapliga bitarna rätt, för filmen berättas som sagt lite klumpigt, och så är jag ju ingen expert på fysik heller. Den religiösa delen av filmen, dör det finns en sådan också, handlar om någon uråldrig spådom från de gamla mayaindianerna. Man hittar ett mystiskt kors mitt inne i en pyramid (ja, det finns ju pyramider i sydamerikansk kultur också), som vittnar om att kristna varit i området mycket tidigare än vad man tidigare trott. Hur som helst finns det en profetia som man måste uppfylla för att de apokalyptiska aktiviteterna ska avslutas. Ganska ospännande över lag och kanske bara av intresse för undergångsfilmsfanatiker! 

3/10

Solomon Kane - 2009 - action och mörk fantasy

Det här är en films om egentligen tillhör både actionfilmerna och de mörkare fantasyfilmerna. Den utspelar sig dock i en relativt realistisk verklighet och även om trolldomen är väsentlig för filmens handling förekommer den ganska sparsamt. Det finns en matinékänsla som redan under ingressen blir högst påtaglig, jag gillar i och för sig stilen men hade inte väntat mig riktigt den tonen i filmen. Skådespelarmässigt fungerar väl filmen hyfsat även om det inte finns några direkt utmärkande insatser att tala om. Max Von Sydow är väl förvisso alltid kul att se och han har fungerat väl som härskare eller kung allt sedan han gestaltade Kejsar Ming i filmen om Blixt Gordon från 1980. Hans roll här är dock väldigt liten och huvudrollen, som spelas av James Purefoy, är desto större. Jag kan inte klaga på honom heller men det känns lite som om man gjort det lite enkelt för sig. Hans karaktär är lite väl ytlig och enkel. Hjälten som egentligen inte vill slåss och har ett mycket mörkt förflutet med mycket död och förintelse omkring sig har vi sett förut. Detta gör också att filmens mittenparti blir lite långsamt, man gör en poäng av att Solomon inte vill slåss förrän han motiverats tillräckligt och då bryr han sig inte längre om hans själ hamnar i Helvetet! En blandning av både bra och dåliga effekter, som ser mer eller mindre datoranimerade ut gör dock att filmen slutar på ett stabilt betyg. 

5/10

Recension: The Blood of Heroes aka Salute of the Jugger - 1990

The Blood of Heroes

Aka Salute of the Jugger

Regi: David Webb Peoples

1990

Action

En futuristisk film som kanske utspelar sig efter undergången, atomkriget eller den stora naturkatastrofen. Landskapen är i alla fall öde och det enda som tycks hålla folket vid liv är spelet. Spelet där det gäller att sätta ett hundkranium på en pinne för att vinna. Det är ett mycket brutalt spel som kanske närmast kan liknas vid någon form av rugby, mycket kroppskontakt och svåra skador är vanliga. T o m dödsfall inträffar emellanåt i de tuffa matcherna.

Filmen fokuserar sig på Sallow (Rutger Hauer), en mystisk spelare som bär ligans tatuering. I ligan får bara de allra bästa spela och de har förmåner som det vanliga folket bara kunnat drömma om. En som drömmer om just detta är Kidda (Joan Chen) som förföljer Sallow lag och när en av lagmedlemmarna blir skadad försöker hon ta hans plats. Hon drivs hela tiden av ära och berömmelse och det smittar av sig på de övriga lagmedlemmarna. Efter lång tid går Sallow till slut med på att utmana ligans lag.

Att framställa samhället som man har gjort här med några få som lever i lyx och överflöd medan folket i princip svälter är väl egentligen inget ovanligt. Jag tycker att det här är en av de bästa och definitivt en av de mest underskattade skildringarna av det. Kanske försöker man sig på att göra ett politiskt inlägg apropå en fascistiskt samhällstopp eller så är det bara ett sätt att skildra rädslan för ett möjligt framtidsscenario.

Man kan så klart koppla bort allt det där och bara se filmen som en underhållande actionfilm. Den politiska maktstrukturen är inte helt självklar och en del referenser som känns väldigt intressanta utforskas tyvärr inte alls. Kanske ska man se filmen som en del av den amerikanska drömmen. D v s att om man bara jobbar tillräckligt hårt och viljan verkligen finns kan man uppnå vad som helst. Ära och berömmelse, pengar och framgång.

Recension: Bloody Bill aka Death Valley - 2004

Bloody Bill

Aka: Death Valley

Regi: Byron Werner

2004

Horror

En grupp studenter råkar stöta på gangstern Earl (Gregory Bastien) som tar dem till fånga. Han letar efter sin lika våldsbenägna yrkesbroder som lurat honom på pengar och dessutom på kokain. Med sin gisslan spårar Earl sin forna kamrat till den lilla staden Sunset Valley där allt först verkar öde men som senare visar sig vara rena slagfältet. Den lilla staden hålls nämligen i ett järngrepp av den ökände Kapten William ”Bloody Bill” Anderson som lagt en förbannelse över staden. Snart är de alla fast i den lilla staden och Bloody Bill skickar ut sina horder av zombies för att ta hand om inkräktarna.

När man börjar skriva filmrecensioner på allvar inser man snart att det inte längre räcker att skriva vad man tycker. Man måste också forska i de bakgrundsfakta som finns för att skapa sig en mer övergripande inblick. Döm av min förvåning när jag upptäckte att Bloody Bill verkligen funnits i verkligheten. Tydligen var det en ökänd kapten i sydstatsarmén som var ytterst rasistisk och som njöt av stridens hetta. Här har man låtit honom överleva till vår tids dagar i ena form som närmast allsmäktig zombie.

Så till filmen då. Det börja faktiskt häpnadsväckande bra, man kan se hur mycket man lyckats åstadkomma med en väldigt snål budget. Någon recensent skrev att den här filmen troligen bara hade en milliontedel av den budget som remaken av Dawn of the Dead hade och det är lätt att hålla med om den kommentaren. Det mesta är faktiskt väldigt välgjort och ser man till effekter, som ofta är den här genrens akilleshäl, så har man lyckats förvånansvärt väl.

Handlingen är också den förhållandevis välskriven även om det finns små saker här och där man skulle vilja ändra på. Kanske hade det t.ex. varit bättre om man inte gjort en så stereotypisk film med alla de obligatoriska karaktärerna. T.ex. skulle man kanske slopat studenten som verkar veta precis allt om legenden Bloody Bill, det tenderar att bli lite för mycket.

Något annat som jag inte gillar är hur man iscensatt tillbakablickarna. Man har helt enkelt valt att visa dem som gammal film, svart/vitt och med mycket skador och skavanker. Här vill jag säga, less is more. Inte ens de mest misshandlade stumfilmerna har så här dålig kvalité och hade man gjort dessa delar av filmen mera trovärdiga hade man definitivt tjänat på det i slutändan.

Trots alla positiva ingredienser, som trots allt överglänser de negativa, vill jag säga att filmen ändå inte kommer upp till mer än ett drygt medelbetyg. Kanske är det den nya tidens springande zombies a la Dawn of the Dead eller 28 days later som drar ned betyget eller det förutsägbara handlingen. Kanske är det de uppenbara försöken till humor som inte går hem hos undertecknad.

Gillar du Zombiefilm så har du en här.

Recension: Blowup - 1966

Blowup

Aka Blow-Up

Regi: Michelangelo Antonioni

1966

Thriller

Fotografen Thomas (David Hemmings) såg ingenting men hans kamera kanske uppfattade mer än honom? Det som först tycktes vara oskyldiga bilder av ett romantiskt par i parken kanske döljer något mer, ett pågående mord till exempel? Ju mer han förstorar upp valda delar av fotografierna desto mer övertygad blir han om att så är fallet. Men är det verkligen så eller spelar hans sinnen honom ett spratt?

Inledningsfasen på den här filmen är lite annorlunda. Det finns i princip ingen plot och man får lätt uppfattningen att den kommer att bli lite tråkig och innehållslös. Däremot skapar och bygger filmen fotografen Thomas karaktär på ett utmärkt sätt just under denna inledande period. En planlös men talangfull fotograf tittar fram, en ganska otrevlig typ som man faktiskt tycker ganska illa om. David Hemmings gör rollen mycket bra och allt fokuserar kring honom, vilket bidrar till vår förståelse för hans egentliga ensamhet. På samma sätt fortsätter sedan filmen, utan att fördjupa sig så mycket i en konventionell handling. Den kretsar helt enkelt kring fotografen Thomas tankar och vardag men kanske speciellt kring det som han tror hände i parken.

Filmen har också en semierotisk ton, utan att för den skull vara speciellt närgången med nakna kroppar. Någon liten hudflik kanske visas då och då men det är absolut inget prominent och det är mycket smakfullt genomfört. Det finns en viss erotisk laddning i väntandet, man anar lusta mellan raderna och förväntar sig att kläder ska falla och kroppsdelar visas men att insinuera situationer är alltså i det här fallet, så som i de allra flesta andra, mycket effektivare än att visa allting i detaljerade bilder.

Men förutom dessa stilistiska och ytliga detaljer så har filmen en annan mycket viktig egenskap – eftertänksamhet! Man är inte helt klar efter att man sett den och tankarna kring vad som egentligen hände, vad som är sant och inte, fortsätter att fara genom huvudet. Är det en studie av sinnesjuka, mytomani och narcissism? Det roliga är att Antonioni verkligen leker med tittarens vilja att vilja tro på något som man inte är helt säker på. De uppförstorade bildbevisen presenteras först som något mycket verkligt för att sedan eventuell omkullkastas av andra omständigheter. På de gryniga förstoringarna vill vi gärna se precis samma sak som fotografen Thomas ser, men finns det verkligen där? När filmen är slut finns det definitivt tvivel!

Det negativa med filmen är att den är ganska tråkig och att det är för få riktigt mästerliga, eller rättare sagt fängslande scener i den. Det är naturligtvis en svår balansgång att både berätta historien på ett så pass okonventionellt (och medvetet handlingslöst) sätt och samtidigt behålla få tittaren att behålla uppmärksamheten. Det är också något som kräver lite extra av publiken.

Rekommenderas för den som vill ha nåt att fundera på!

Blåjackor - 1964 - Arne Mattson!

Blåjackor

Regi: Arne Mattsson

1964

Komedi

Tiden hinner till slut i kapp Sam och myndigheterna konfronterar honom med frågan om varför han inte gjort värnplikten. Han hävdar bestämt att han faktiskt är dansk och således inte ska göra svensk värnplikt. Värnpliktsverket har dock en annan uppfattning och så är det med den saken. Sam får klä på sig seglaruniformen och så bär det till sjöss, vilket passar ypperligt eftersom Sam redan är sjöman. Det bär av till sydeuropeiska hamnar och äventyret kan börja. Det är förstås flickor och allt annat som hör sjömanslivet till som ställer till det och som krånglar till allt. Snart är allting katastrofal kaos och ingen vet längre någonting.

För mig är Arne Mattson mest känd för de fem ”färgfilmerna” – Mannekäng irött, Damen i Svart, Den Gula Bilen, Ryttare i Blått och Vita Frun. Självklart skall man heller inte förringa Hon Dansade en Sommar och Vaxdockan, båda utgivna av Klubb Super 8 har jag för mig. Men det här är alltså något helt annat, en komedi som skulle kunna utspela sig på 40-talet och gör det också. Det är samtidigt en musikal och den blickar faktiskt lite åt de gamla svenska komedierna också. Detta är i alla fall sant när det gäller Åke Söderbloms karaktär som använder språket lika styltat som under hans storhetstid. Det teatersvenska som då dominerade svensk film helt enkelt.

Jag vet inte om musiken i sig tilltalar mig särskilt mycket och jag har generellt svårt för musikaler. Jag vill gärna att det ska vara någon djupare mening med sångnummer som avbryter handlingen stup i kvarten. Men å andra sidan älskar jag Hair och Grease så visst kan det funka!

Komedi och musikal alltså, men inte vilken komedi som helst. Man hittar en hel del komik som är så dum att den bli rolig bara för det. Att manskapet på båten inte skulle märka att en kvinna smugit sig in i en sjömans ställe eftersom han hamnar i klammeri med rättvisan är bara så dumt att det faktiskt funkar! Det är helt enkelt en underhållande film i all sin enkelhet. Försöker man finna djupgående sensmoraler och liknande är man fel ute. Man kanske kommer att finna dem, den som söker skall finna heter det ju men jag tror att man missar poängen med den uppsluppna atmosfären då. Fast man kan väl inte undvika att lägga märke till blinkningen mot den svenska byråkratin, Medvetet eller ej så är det ganska slående att man debatterar så friskt om Sams nationalitet. Tydligen föddes han på Helsingborg-Helsingörs färjan, men vilken sida av gränsen?

Förutom nämnda Åke Söderblom i en ganska liten roll medverkar också Dirch Passer i huvudrollen, Anita Lindblom, Grynet Molvig och Nils Hallberg. Det framgår väl ändå men det tål att upprepas att det här faktiskt är en underhållande liten bagatell.   

6/10

                          

Flavia The Heretic - 1974 - Nunsploitation

Det här är egentligen inte en nunsploitationfilm i ordets rätta bemärkelse. Smädelserna mot den kristna kyrkan är inte framstädande och några egentligen sexorgier förkommer inte heller. Nåja, det finns väl någon sekvens framåt slutet, men det är inte alls lika centralt som det annars brukar kunna vara i nunsploitation. Istället handlar filmen om Flavia som upptäcker världen omkring sig, om hur hon upplever att kvinnorna får stå tillbaka mot männen som har makten, både i samhället i stort och inom kyrkan. Ett kvinnoförtryck, där olika moraliska regler gäller olika för de båda könen, helt enkelt. Till slut får hon nog och slår följe med några muslimer som attackerar och hämnas på den värld som hon anser ha oförättat henne. Det är en mycket seriös film som inte skyler över något av det som visas med humor eller väljer att dölja sitt budskap i exhibitionistiska sexorgier. Det finns väl, som jag tidigare var inne på, några scener framåt slutet där några tuttar tittar fram och en och annan buske syns men mycket mer än så är det inte. Istället är det historien som berättas som berör och det är intressant att se hur Flavia förändras allt efter filmens gång. Allt efter som att hon förundras över människan grymhet och dubbelmoral desto galnare blir hon. 

8/10

Recension: Death Hunt

Även om Studio S Entertainment nyligen släppt denna på svenska DVD är det ingalunda någon ny film. Jag såg den första gången under någon av de otaliga filmkvällar helt dedicerade åt Charles Bronson som jag hade i mina ungdomsår. Jag har alltid gillat den men nu var det några år sedan sist. Och något som aldrig slagit mig tidigare är faktiskt vilka likheter som egentligen finns med en annan kultförklarad film – nämligen First Blood. I både filmerna jagas en person som är expert på överlevnad under extrema former. Miljön i den här är visserligen vinterlandskapens Kanada till skillnad från den djungelliknande skog John Rambo tvingas kämpa i, men träden är många och kampen mellan den jagade Charles Bronson och jägaren Lee Marvin sker med ömsesidig respekt. Likaså finns det en samhällskritisk sida i filmen och hur utvecklingen fortskrider efter att jakten påbörjats, med belöning till den som fångar eller dödar den flyende trappern, som egentligen är helt oskyldig och bara gör det han verkligen måste för att överleva, som faktiskt är lite skrämmande. Tydligen ligger det en verklig händelse till grund för filmen och det skulle verkligen inte förvåna mig. Märkligare saker har ju hänt! Hur som helst så håller filmen bra fortfarande, det är charmig och maktkampen mellan de två huvudrollerna är bra. Jakten känns ärlig tills penninghungern lockat dn stora massan att delta i jakten. 

7/10

Recension: Romper Stomper

Det var inte länge sedan jag såg American History X, som ”alla” verkar hylla till skyarna, för första gången. Jag har också skrivit om Pariah, som behandlar liknande teman och så var det dags för den här nu då – Romper Stomper! Den kom ut 1992, alltså några år före de andra filmerna och är en australiensk produktion med Russell Crowe i huvudrollen. Liksom de andra filmerna och andra skinhead-gäng-med-nazistiska-eller-rasistiska-förbilder, så är det ytligt sett en våldsam skildring av naket och brutalt våld. Fast här får jag inte riktigt grepp på det. Mitt i all våldsamhet verkar man vara lite rädd för att ha med det är göra också. Så fort någon viftar med ett skjutvapen verkar alla bli livrädda även om de varit beredda på att offra livet i sekunden innan. Att bli ihjälslagen med påkar, basebollträn eller knytnävar går alltså bra, men att dö för en kula är en annan femma – tydligen. Under denna yta hittar man dock, i vanlig ordning, ganska svaga karaktärer som egentligen är väldigt sköra individer innerst inne. De behöver sin grupp för att känna sig starka annars är det egentligen ingenting och ledargestalten förstår detta mer än någon annan och är den mest själviska av dem alla när det kommer till kritan. Jag får ett blandat intryck när jag ser filmen. Det känns som lite halvmesyr när det gäller det egentliga budskapet men hantverket är gott och både Russell Crowe och de andra skådespelarna gör ett bra jobb! 

6/10

Wallander: Vittnet - 2010 - Stabilt av Henriksson

Egentligen inte en mycket bättre film än de senaste installationerna men med några punkter som gör att värdet höjs lite. Dels så är episoden centrerad kring något som jag personligen brinner lite extra för och det är få saker som får mig att bli så förbannad som människohandel och trafficking, svart arbetskraft från Baltikum osv. Själva historien är väl inte mer välskriven än vanligt men det märks att man försöker att knyta upp alla lösa trådar till den här omgångens sista film. Karaktärer skrivs ut och sällan har Wallander ensamhet och skörhet varit så påtaglig som här! Dessutom vågar man äntligen insinuera att Wallander faktiskt har en dotter, vilken man inte har fått hört talas om under hela säsongen. Man kunde väl begära en förklaring till varför hon försvann ur serien åtminstone? Att säga att hon flyttat till en annan stad eller liknande borde väl inte ha kunna varit så svårt? 

7/10

Recension: Real Steel - 2011

Real Steel

Regi: Shawn Levy

2011

Action

Charlie Kenton är en avdankad fighter som åker runt med sin robotfighter för att tjäna en hacka på det ena eller andra sättet. Han lyckas inget vidare men ger sig inte. När han får veta att hans gamla flickvän som han har en son tillsammans med nyligen avlidigt måste han bege sig till domstol för att skriva över vårdnaden på den bortgångnes syster. Han är inte särkilt intresserad av att ta hans om en elvaårig pojke i alla fall! Men det ena leder till det andra och Charlie vädrar en fin affär. Han sätter sig medvetet på tvärern för att systerns stenrika man ska öppna plånboken och betala honom för att ändra sig. Problemet är bara att han måste ta hand om sonen i ett par månader först. Under denna tid lär de två känna varandra och mot alla odds faktiskt knyta några band också. Robotfighterna är ett gemensamt intresse och snart har de skapat en ny robot som otroligt nog lyckas ta sig fram genom fighterna för att slutligen möta den obesegrade mästaren Zeus! Hur det går? Se filmen!

Som jag ser det har den här filmen i huvudsak två aspekter. För det första är det uppenbart att det är en fartfylld och mycket vacker actionfilm. Miljöerna är klockrena och handlingen påminner lite om vilken gatuslagsmålsfilm som helst. Enda skillnaden är egentligen att det inte är Van Damme eller Charles Bronson som slåss utan robotar. Det är väl också detta som gör att den är så pass underhållande. Det går att göra det mera fartfyllt när man inte behöver ta hänsyn till vad den mänskliga kroppen klarar av, stuntmän och konventionella trickfilmningar. Dessutom är det alltid underhållande med filmer som utnyttjar en högteknologisk framtid för att skapa sin handling.

Under detta ligger det en betydligt mer allvarsam (och mera uttjatad) handling. Filmens huvudperson, som egentligen inte vill veta av sin egen son, börjar komma närmare honom och det är inte svårt att räkna ut hur den delen av historien kommer att sluta. Jag vet inte om det är meningen att man ska bli rörd av det men på det planet lyckas den inte beröra mig nämnvärt i alla fall, och då är jag ändå en rätt känslig kille innerst inne!

Nej, det intressanta i filmen är robotfighterna! Det är ytan som överglänser innehållet helt enkelt. Jag har inget emot detta när man utför det på det här sättet, det är underhållande filmat och visst kan väl läsa in metaforiska kopplingar till handlingen. Den lille utmanaren som tar sig an den stora mästaren kan man väl utan vidare jämföra med att den lille mannen tar upp kampen mot ett totalitärt samhälle? Det gäller kanske inte att störta etablissemanget men i alla fall att utmana det och visa att man faktiskt inte är helt utan möjligheter.

Hugh Jackman, som åtminstone jag känner mest som Wolverine i X-Men filmerna gör ett utmärkt jobb. Han är lagom mycket loser och har lagom mycket av ”gammal är äldst” mentalitet mot sin son. Dakota Goyo, som spelar sonen, har å andra sidan inga problem med att spela rollen som den unge sonen som faktiskt kan lära sin far ett och annat. Men när det gäller känslomässig övertygelse står de ändå sig slätt mot Evangeline Lilly som verkligen övertygar på detta område. Det är inga fantastiska insatser, men riktigt bra och det är trots allt inte en film som bärs upp av sina skådespelare, det är som sagt robotfighterna som är det viktiga här.

Bilder: © DreamWorks II Distribution Co., LLC 

Alone in the Dark - 2005 - Bland de sämsta filmerna genomtiderna? ICKE!

Den här filmen verkar sannerligen inte ha så hög status bland filmälskare världen över och tittar man på databaser som IMDB ligger den placerad på en mindre smickrande lista över de sämsta filmerna genom tiderna. Uppriktigt talat förstår jag inte varför för jag tyckte den var rätt bra! Det handlar förstås om en film som bygger på ett TV-spel och enligt vad jag har förstått så har folk ännu svårare att acceptera differenser mellan dessa media än när det gäller filmer som baseras på litterära verk. Lägg också till att Uwe Boll står som regissör och han har ju inte hög status heller bland folk. Men jag tycker som sagt att filmen fungerar utmärkt, den är actionfylld och har hyggligt skådespeleri från de större namnen såsom Christian Slater och Stephen Dorff. Fast dessa behöver kanske å andra sida inte överdrivet med regi för att utföra sina roller på ett bra sätt. Jag gillar också handlingen, man har blandat in en uråldrig kultur som upptäckt en passage mellan den goda och den onda världen och sedan misslyckats med att stänga dörren i tid. De varelser som det insinueras att ha slunkit igenom öppningen gestaltas på ett bra sätt. De är förstås datoranimerade men inte dåliga på något sätt. Man har lyckats att lägga sig precis på gränsen till att inte visa för mycket men samtidigt inte dölja mer än vad man behöver. Nej, jag förstår inte kritiken, jag gillar det här! 

7/10

Review: Yakuza Hunters: The Ultimate Battle Royale - 2010

Yakuza Hunters: The Ultimate Battle Royale

Director: Kazushi Nakadaira

2010

Action

Asami, leader of the Girl Gang, is found several years after she’s thought to be dead and brought back to her peers. She’s in poor condition but she hasn’t forgotten who sis it to her. In fact it’s a former member of the gang which once was her friend – Junko. She’s betrayed them all and gone to work with the Yakuza and seems to be totally without empathy for the victims her actions has reaped. Her plan to kill the girls one by one and use their bodies as vessels for smuggling drugs was a heartless one. But she secured her position in the Yakuza and even taken control of the leader by performing sexual favors of a quite perverse kind to him.

At first I thought this reminded me of one of my all time favorite cult movies – Golden Queens Commando. It was certainly the women fighting in the way that they do that gave me this feeling. The two pictures really has anything in common, it was just a quick thought. There’s no prison here and there’s no escape from it. But there is a search after the bad guy and there is a connection in the Girl Gang similar to that of The Three Musketeers – All for one and one for all just like in Golden Queens Commando. They’re also both quite violent movies but this, being the newer and most modern of the two contains more blood, guts and intestines without any doubt.

This is the kind of movie where you invite your friends over, pop some popcorn and drink a few beers. You watch the film and have a few laughs. I don’t think it’s really intended to be taken serious. There are too many silly scenes in it for that. It’s intentionally funny I think. For my own personal preferences I think there’s a bit too much of the splatter effects but I know that there are a lot of people out there who likes them. I feel it’s a little bit silly…

But despite that, this is really a cool flick at least on a sexual level. There are loads of low angel shots almost showing what girls got between their legs. And the girls are hot, they’re beautiful and they’re sexy. They’re dressed in sexy clothes like leather skirts, suspenders and stockings even if it’s far from silk. These are tough girl that’ll stop at nothing when it comes to reaching their goal.

As this is a Yakuza film of sorts there’s plenty of cutting of finger scenes in it. They’re off camera but I still think they’re uncomfortable. There are a few body parts I have trouble seeing getting molested and eyes, feet and hands are among them. Although I cannot help being a bit impressed by strength of will it must take to mutilate your own body. Just the thought of cutting my own fingers off… yuck!

Images: © 2012 Cine du Monde (UK Licence)

Identity - 2003 - En komplicerad mordgåta!

En del filmer hör man ideligen mycket gott om men tar sig ändå aldrig tiden att se. Identity är en sådan, jag tror inte jag har hört någon säga något dåligt om den någonsin men ändå har jag valt att inte utforska den och bilda mig en egen uppfattning. Faran är ju förstås att man målar upp en uppfattningsnivå som filmen sedan inte klarar av att leverera och det tjänar ju ingen på. Man blir som åskådare besviken och det är inte rätt mot filmskaparen heller. Hur som helst tog jag mig äntligen tid att se den här rullen nu, trots att den är från 2003. Jag kan konstatera att faran med höga förväntningar till viss del infrias och jag finner inte att filmen lever upp till mina förhoppningar. Det är absolut inte dåligt, men det känns som om de vändningar som finns i filmen (och som är svåra att skriva om utan att avslöja allt för vitala delar av handlingen) är något som var populär i mitten på 00-talet och som kanske är lite uttjatat vid det här laget. Vi kan väl nöja oss med att säga att det rör sig om en skildring av det abnorma psyket i en film påminner om upplägget i Agatha Christies Tio Små Negerpojkar. Det är väl genomfört även om man ser överraskningarna komma ganska tydligt i förväg. Jag vet inte om det är jag som är skadad men jag hade gärna sett att det var lite mer inlindat och lite mer komplext berättat. För min del blir det lite enkelt av det hela. Men skådespelarinsatserna är bra och skam vore det väl annars. Med namn som John Cusack, Ray Liotta, Amanda Peet, Alfred Molina, Clea Duvall och Rebecca De Mornay är det ganska svårt att misslyckas! Kort sagt är det här en bra film, men inte riktigt så bra som jag hade hoppats! 

7/10

Lady och Lufsen - 1955 - Klassisk kärlekshistoria

Lady och Lufsen

Regi: Clyde Geronimi, Wilfred Jackson, Hamilton Luske

1955

Animerad

Lady bor i de fina kvarten och har ett fint halsband med skattemärke. Lufsen  å andra sidan har ett hem för varje dag i veckan, är expert på att manipulera människorna för att få exakt det han vill ha. På något sätt möts dessa båda mycket olika hundar och lär känna varandra. Främst är det väl Lady som är nyfiken på det som Lufsen har att berätta och visa henne. Det äventyr som de kommer att ha tillsamman blir verkligen någon för båda att minnas och blir också en uppvisning i tillgivenhet och tillit mot andra. När Lady råkar illa ut är Lufsen där för henne fast han inte riktigt passar in i de fina kvarteren. Och när Lufsen råkar illa ut vill Lady inte vara sämre och räddar, mot alla odds, Lufsen ur knipan.

Själva historien är på intet sätt originell och skulle lika gärna vara berättad med människor i huvudrollerna. Det är en ganska ordinär kärlekshistoria med andra ord. Självklart har man vävt in lite hundideologi som att vara trogen och trofast mot husse och matte och andra saker som passar in i kontexten. Trots att filmen är från 1955 och verkligen en klassiker (förutom att vara Disneys 15:e klassiker förstås) har jag tidigare inte sett den i sin helhet. Självklart är jag bekant med den berömda spaghettiscenen som också visas varje jul i samband med att Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul.

Mot bakgrund av detta blev jag lite besviken när jag upptäckte att man hade dubbat om filmen 1989 och således ändrat på ett par fraseringar. Jag känner mig förstås oerhört petig när jag tar upp detta och jag har egentligen inget att klaga på men det blir ändå fel på något sätt. Man förväntar sig en sak och får något annat.

Det är ovanligt lite musikal över filmen och det håller jag för enbart positivt! Det finns visserligen ett par sångnummer men de smälter bra in i helheten och stör inte alls. Animationerna är som vanligt av högsta klass och definitivt inte gjorda i någon dator. Det här är ett hantverk av allra högsta klass som verkligen gör sig på blu-ray formatet.

Hur det kommer att gå är som sagt inte överraskande men det är å andra sidan inte poängen heller. Det man är ute efter är lite trevlig underhållning, kanske ett skratt här eller där och inte en djupsinnig film med multipla bottnar som gör att man inte riktigt kan vara säker på vad det egentligen handlar om. Ändå är det en film som man inte kan sluta tänka på efter att man har sett den. Kanske är det trots allt mera komplicerad än vad man först tror eller så håller den så höga dramaturgiska kvaliteter att man helt enkelt inte kan släppa den inom den närmsta tiden?

Hur som helst är det fantastisk underhållning och definitivt en film man bör ha i hyllan. Den gör sig utmärkt bland alla de andra Dienyklassikerna!

Bilder: © Disney

The Barbarians - 1987 - Kanske den BÄSTA barbarfilmen någonsin!

Få filmer har format mitt filmintresse som Ruggero Deodatos The Barbarians. Den ligger nästan helt själv bakom en fascination för en hel filmgenre. Conan Barbaren och dess uppföljare kanske hade andra kvaliteter än den här egentligen men kommer helt enkelt till korta när det gäller underhållningsvärde! Det här är en perfekt avvägning mellan tafflig komedi, fantasy, magi, äventyr och riktigt dåliga monsterscener. Och allt sammans är faktiskt helt underbart! De kroppsbyggande tvillingarna David och Peter Paul kanske inte är de bästa skådespelarna men genomför filmen med en omättlig charm och med glimten i ögat. Michael Berryman har helt säkert gjort bättre rollprestationer än här, men det passar in i konceptet så otroligt bra på något sätt. Det är svårt att sätta fingret på vad min kärlek till denna film baseras på men det är onekligen så att alla ingredienser finns med och i lagom dos. Den tillhör dock kategorin filmer som jag nästan var lite nervös att se om när jag äntligen fick tag i en DVD utgåva alldeles nyligen. Efter att ha tagit mod till mig kan jag dock konstatera att filmen faktiskt är lika bra som någonsin! George Eastman medverkar förresten i en liten roll och Eva La Rue, som senare gjort karriär i serier som CSI: Miami och All My Children har en av de största. 

8/10

Jack the Ripper - 1976 - Jag blir förbannad!

Kan man spela in en film som utspelar sig i London i Zürich? Ja, jag vill påstå att miljöerna funkar alldeles utmärkt i den här Jess Franco filmen! Visst lider den av problem, men atmosfären är verkligen inte ett av dem om den är emellanåt rejält gotisk! Det finns också en erotisk ton över hela filmen även om det inte förekommer så där särskilt mycket explicit nakenhet. Det är klart att en och annan tutte tittar fram när Jack the Ripper (Klaus Kinski) strider till verket men överlag tycker jag att det är ganska återhållsamt med den biten. Och det förvånande mig en smula eftersom Jess Franco är filmens upphovsman. Nu är väl förvisso inte det här en typisk Jess Franco film heller och jag finner den klart mera stämningsfull än det mesta jag har sett av honom. Fast å andra sidan skulle jag inte vilja rubricera mig som någon expert av denne spanjors verk heller så jag antar att jag inte riktigt vet. Det är svårt att göra en bedömning av skådespelarnas färdigheter eftersom filmen är katastrofalt uselt dubbad (jag såg den engelskspråkiga versionen) och tyvärr drar detta ned intrycket en hel del. Jag blir uppriktigt sagt förbannad på att man inte lagt ner mer möda på att få det bra när det uppenbarligen går att göra så otroligt mycket bättre. 

4/10

Recension: Blastfighter - 1984

Blastfighter

Regi: Lameberto Bava

1984

Action

Tiger är en före detta polis som efter åtta år i fängelse släpps ut igen. Hans brott är att han har skjutit ihjäl en människa. Men det ruvar mer bakom mordet, mannen han sköt har nämligen kallblodigt mördat hans fru. Men då inga bevis fanns att tillgå fanns det ingen annan möjlighet för Tiger än att ta lagen i egna händer för att skipa rättvisa. Nu, åter som fri medborgare, beslutar han att lägga vapnen och våldet på hyllan och flyttar ut på vischan, närmare bestäm hans uppväxts trakter. Där träffar han på några gamla vänner men det dröjer heller inte länge förrän han stöter ihop med hänsynslösa tjuvjägare. Bråken börjar nästan omgående och därifrån eskalerar allting till en slutlig våldsorgie. De skulle inte ha gett sig på hans dotter…

Det här är en film som jag ofta sneglade på när jag i ungdomsåren skulle hyra film hos den lokala videouthyraren. Jag kom mig aldrig för att göra det trots att omslaget såg tufft ut. Eller så var mitt sällskap inte intresserad av filmen överhuvudtaget, jag minns faktiskt inte. Men såg den gjorde jag inte i alla fall. Omslaget är fortfarande lika tufft och den finns nu på svensk DVD med riktigt bra bild och ljud! Det är till och med två versioner av filmen, dels med italienskt ljudspår och dels med engelskt dito.

Läser man på omslaget så utmålas en riktigt våldsam och spektakulär rulle influerad både av Rambo och Delieverence. Hur det är med den saken vet jag inte men visst finns det likheter – och då tänker jag inte bara på scenen där en kille spelar banjo… Nej, riktigt så magert är det inte men det är onekligen en kul detalj, medveten eller ej. Och man får väl säga att det dröjer ett tag innan det uppenbarar sig några likheter också. Men visst, det utspelar sig i en skog, några busar av lokalbefolkningen jagar och försöker skända folk och det finns ett hämndtema – den ensamma hjälten mot hela landsortssamhället.

Det tar också ett tag innan filmen blir riktigt underhållande och tempot är emellanåt lite väl lågt. Det blir aldrig tråkigt men det är inte utan att det är lite segt under stundom. Men skådespelarinsatserna från de stora namnen är hur bra som helst. Kanske främst från Michael Sopkiw, men även George Eastman gör ett riktigt bra jobb. Mindre roller kanske kunde ha presterat bättre, men det är ibland lite svårt att avgöra i de här gamla italienska rullarna också. Dubbningen gör inte saker enklare precis. Jag såg här den engelska versionen och det är möjligt att det är röstskådespeleriet som gör att det blir lite för överspelat emellanåt.

Det finns också lite irriterande slarv i filmen. Inget som gör något för underhållningsvärdet kanske, det blir snarare högre faktiskt, men en bil vars bromsar har blivit saboterade och som man försöker stanna med alla medel kanske inte bör gasa på lite extra i kurvorna på den nedförsbacke den löper amok i? Lite slarvigt som sagt men inget som man inte kan förlåta. Man kan heller inte klaga på filmens budget eller skylla misstagen på den, för även om det naturligtvis är en lågbudgetfilm så har man i alla fall haft råd att krascha ett flertal bilar så att de exploderar (lite väl lätt kanske).

Det är kanske inget mästerverk och jag vet inte om jag vill hålla med Tarantino (varför ska hans citat sitta på alla jävla omslag?) om att det är Lamberto Bavas bästa film, men den skäms i alla fall inte för sig och det är en riktigt underhållande film när den väl kommer igång!

Recension: Humanoids From the Deep

Det första jag reagerade på när det gäller den här filmen har egentligen inget med filmen att göra utan DVD omslagets beskaffenhet. Man har skrivit en av skådespelarnas namn på – ryggen – av omslaget vilket jag inte riktigt förstår. Hade det varit någon superstjärna som i sin tidigaste karriär medverkat i någon ultrakultskräckis kunde jag mycket väl ha förstås tilltaget. Men Emma Samms? Vet någon ens vem det är? Enligt baksidans text var hon med i Dynasty… Hur som helst är filmens upplägg klassiskt! Något millitärt experiment har gått fel och istället för amfibiehybrida soldater har restprodukten blivit något okontrollerbart monster. Ett monster som nu huserar just i de vatten där miljöfarligt avfall dumpas av skrupelfria skurkar. En efter en försvinner lokalbefolkningen och vår hjältes dotter som en av dem. Så där, nu har vi gett filmen en mening och helyllehjälten en anledning till att rädda hela samhället. Tittar vi på hur monstren är framställda, för det är väl mer eller mindre en monsterfilm tycker jag, så har man lyckats ganska bra. Så länge man får se varelserna halvdolda – i princip bara händer och armar funkar det hur bra som helst. När man övergår till mer helfigursframställningar är det väl lite sådär, men jag tycker helt klart man fångat skräpfilmskänslan och det finns en viss charm över det hela! Robert Carradine medverkar i en betydande roll! 

5/10

Blood and Black Lace - 1964 - Mina starkaste rekommendationer!

Blood and Black Lace

Regi: Mario Bava

1964

Thriller

En ung kvinna blir brutalt mördad av en maskerad mördare. Det visar sig hon är en av modellerna i Baronessan Cristina (Eva Bartok) och Max’s (Cameron Mitchell) modehus och det är också där honom hittas både död och blodig nästa dag. Kommissarie Silvester (Thomas Reiner) påbörjar en utredning och förhör alla på modehuset som har en koppling till Isabella (Francesca Ungaro), som den döda modellen heter, och det är nästan alla det. Raden av misstänkta är i princip lika lång då alla tycks ha något att dölja. Snart hittar en annan model – Peggy (Mary Arden) dessutom Isabellas dagbok, som verkar vara mycket angelägna om att få lägga sina händer på, Kan den kanske avslöja mördarens identitet?

Jag kan faktiskt inte låta bli att jämföra den här med svenska Mannekäng i Rött, som definitivt har ett likartat upplägg och som kom några år tidigare. Båda utspelar till exempel sig i modevärlden där modeller mördas på löpande band. Men där Mannekäng i Rött kommer till korta, det vill säga när det gäller blodiga mordsekvenser, övertygar helt klart Blood and Black Lace. Naturligtvis kan man inte jämföra med moderna filmer där inälvor väller fram i parti och minut. Här handlar det istället om mycket smakfulla och ofantligt stilistiska blodsdroppar som rinner på rätt sätt och liknande. Det är mycket vackert, om nu framställda mord på film verkligen kan vara vackra!?

                                          

Det är också mycket vackra miljöer och imponerande mise-en-scène, i princip rakt igenom hela filmen. En rolig detalj är förresten en gungande skylt i filmens absoluta början vars rörelse återkopplas i slutskedet och på så sätt förstärker känslan av en medvetenhet hos regissören och som dessutom, med facit i hand, definierar början och slutet på ett fullständigt briljant sätt.

Skådespelarmässigt är det kanske inte lika övertygande, men det är å andra sidan svårt att göra sådana bedömningar oavsett om man ser filmen med det engelska ljudspåret eller det italienska. I vanlig ordning, när det gäller Italien från den här tiden, så dubbas det till höger och vänster och inget riktigt originalljud finns. En del skådisar är dubbade till engelska och andra till italienska beroende på vilken språkversion man väljer att titta på. Jag kan i och för sig tycka att det är en petitess i sammanhanget, man ser helt enkelt inte på en film av den visuella mästaren Mario Bava för det stora skådespeleriets skull. Det räcker att det funkar och är hyfsat trovärdigt, det behöver inte vara ekvilibristiskt på något sätt.

Självklart lägger jag därför mina starkaste rekommendationer bakom denna rulle, men det ska erkännas att jag inte var särskilt imponerad första gången jag såg den. Jag kan ju alltid skylla på att jag var trött eller på dåligt humör, men det känns bara som dåliga undanflykter. Sanningen är snarare den att jag inte har en aning om varför den inte föll mig på läppen redan då, den borde den verkligen ha gjort då den innehåller alla de visuella ingredienser jag håller som allra högst när det gäller filmskapande. Låt vara att den inte är riktigt lika vackert filmad som Hatchet for a Hooneymoon, lika blodig som A Bay of Blood eller lika gotisk som Black Sunday, men det är lite i dessa kombinationer storheten ligger. Det estetiska våldet som är så utmärkande för giallon som genre är i topp klass och säga vad man vill, det var faktiskt en banbrytande film som varje äkta filmfreak borde ha i sin samling, har du den inte borde du följaktligen skämmas!

Recension: [Rec 2]

Jag gillade verkligen den första filmen skarpt! Man hade lyckats att få inspelningarna riktigt verklighetstrogna och man hade fått illusionen komplett av varför man egentligen filmade från första början. Kort sagt skulle man kunna säga att det fanns ett motiv till själva formen av filmen – subjektivt via första person och en kamera, vad kameran filmer är det vi ser. Därför var mina förhoppningar stora när uppföljaren äntligen kom. Men det var inte utan tvivel jag tog mig an uppgiften och ganska snart besannades mina farhågor – Filmen levde inte upp till förväntningarna överhuvudtaget! Det var i stort sett samma upplägg och lyckligtvis får man reda på lite mer bakomliggande information, men motivationen till varför man filmade filmen genom en ensam kamera var som bortblåst. Räddningsteamet som kommer in i byggnaden är alla utrustade med kameror, vilket gör att det finns lite mer valmöjligheter att visa flera saker samtidigt, ur olika vinklar och där folk inte råkar vara just då. Man har också blandat in ytterligare en kamerautrustad grupp som förvillar och förstör illusionen. Överlag är det rörigt och väldigt ospännande, filmen är på tok för seg för sitt eget bästa och eftersom man inte förmår uppehålla spänningsmomenten faller det ganska hårt på den biten. 

5/10

Recension: Blood Feast 2 - 2003

Blood Feast 2

Regi: Herschell Gordon Lewis

2003

Horror/Komedi

Fuad Ramses sonson Fuad Ramses III kommer till den lilla staden då han ärvt sin farfars cateringfirma. Polisen misstänker genast att arvingen även han ska börja mörda och lemlästa stadens unga kvinnor och när Ishtars staty, som finns kvar på lagret, får honom besatt går polisens farhågor i uppfyllelse. Han blir galen och måste till varje pris finna de rätta råvarorna till sina kreationer, råvaror som endast återfinns i stadens unga kvinnor.

För nästan 40 år sedan gjorde H-G Lewis första delen till denna film. Nu är han tillbaka i full form och blodet skvätter rikligt även i denna moderna uppföljare. Handlingen är väl ungefär densamma som tidigare med det gör inte så mycket. Man vet vad man kommer att få och humorn är mycket mer påtaglig här än i den tidigare filmen. Skådisarna är inte riktigt lika usla och jag misstänker att den tog något längre tid än sin föregångare att spela in. Faktum är att de överspelande skådisarna är en stor del av humorn och att man inte ska ta denna film på allt för stort allvar blir tydligare och tydligare ju längre filmen fortgår, det man först tyckte vara dumhet är det som man sedan förstår är humorn.

Bland de stereotypiska karaktärerna återfinns bland annat den korkade polisen som inte skulle känna igen bevismaterial om de stod skrivna på näsan på honom. Där finns också den feta polischefen som äter i varenda scen genom hela filmen och slutligen den besatta mördaren som är så klumpig så hälften kunde vara nog. Vissa scener blir nästan bara för mycket, scener som innehåller lik som polisen helt enkelt inte ser utan bara kliver över, tjejkompisarna som inte märker att kompisen försvinner utan fortsätter partaja som vanligt etc. Mycket hög underhållning alltså.

För de som gillar John Waters ser vi honom i liten roll som präst framåt slutet.

Wild Things Foursome - 2010 - Den fjärde filmen suger...

Jag måste erkänna att jag faktiskt gillar de tre första filmerna i den här filmserien. Visserligen har de tappat lite för varje film som har gjorts men jag tycker fortfarande att de har varit godkända. Nu kan väl i och för sig mitt minne spela mig ett litet spratt här också kanske för särskilt många minnen har jag inte. Inte mer än att jag vet att det brukar vara mycket intriger, hemlighetsmakeri, svartsjuka, och i slutändan – girighet! Den här filmen är inget undantag på någon av dessa fronter men det spelar ingen roll, det lyckas inte särskilt bra. Skådespelarna är på tok för dåliga och det finns ingen finess i historien. Låt vara att man inte riktigt vet vem som lurar vem i slutända, men det är ju å andra sidan lite av den här filmseriens signum. Det är mest upprepningar av sådant vi har sett förut blandat med genreklichéer och inte särskilt smickrande någonstans. 

3/10

Recension: Blood Feast - 1963

Blood Feast

Regi: Herschell Gordon Lewis

1963

Horror

Fuad Ramses, som driver en egyptisk cateringfirma får ett uppdrag av mamman att leverera mat till dotterns fest. Han tar uppdraget på största allvar och planerar ”Ishtars fest”. Samtidigt utreder polisen ett antal mystiska mord där mördaren tydligen tagit en souvenir från offren i form av olika kroppsdelar. Nu råkar det vara så att en av poliserna som utreder fallet är dotterns fästman. Dessutom går de båda på egyptisk utbildning och till slut fattar polisen misstankar mot ”Ishtars fest” och vad den egentligen innebär.

Ganska fjantig film egentligen, berättelsen tycks egentligen endast vara gjord som en ursäkt att visa blod och tarmar i utstuderade bilder och det var kanske rent av det som var meningen. Just den här filmen brukar nämligen räknas som den första splatterfilmen någonsin och den var långt före sin tid i det avseendet. De bloddrypande scenerna är förstås det som trots allt gör filmen sevärd på något sätt.

Handlingen, om man nu ska drista sig till att kalla det för handling, är otroligt tunn och det blir än mer löjligt övertydligt när karaktärerna gång efter annan måste förklara sig in i minsta detalj.  

Mellanscenerna som inte verkar tillföra filmen nånting och endast tycks existera för att sammanbinda de grafiska blodscenerna, är emellanåt skojiga att se på. Framförallt eftersom skådisarna alla är bedrövligt dåliga och musiken som först tycktes passa känns bara fenomenalt tjatig efter några minuter. Framförallt mördaren Fuad Ramses (Mal Arnold) rollkaraktär är väldigt fyrkantig och stereotypisk och klichéerna duggar tätt i denna film. Men med tanke på att filmen tydligen tog två dagar att spela in får man väl ha lite överseende med såna saker.

Tonen i bilden i filmer från den här tiden passar ypperligt ihop med floder av blod. Det får liksom en speciell färg, kanske lite FÖR speciell ibland. Blodet ser uppenbart fejkat ut men det gör inte så mycket för tarmarna och inälvorna ser helt äkta ut.

Överlag en ganska tråkig film som har sina poänger och som kan vara kul att se ändå, om inte annat som preludium till den 40 år senare betydligt bättre uppföljaren.