Zu Warriors - 2001 - Martial Arts Fantasy

Zu Warriors

Aka: Shu Shan Zheng Zhuan

Regi: Hark Tsui

2001

Fantasy

Bergen som kallas Zu är mytomspunna, många legender existerar att beskriva det som enligt legenderna bebor dem. Tre klaner, åtskilda från varandra, måste nu samarbeta för att besegra en gemensam fiende – en mäktig demon som kan anta olika former likt en kameleont. All deras samlade kraft och visdom behövs för att förgöra den uråldriga kraften och fienden. Men det är lättare sagt än gjort att besegra och i slutändan måste ultimata uppoffringar göras.

Det här är en film som börjar väldigt seriöst och beskrivande. Det verkar som om ambitionen är att förklara de inbördes relationerna mellan de tre klanerna, skillnaderna sinsemellan och så vidare men ganska snart förstår man att man kommer att snuvas på den konfekten. Det blir uppenbart redan efter några få minuter att filmen inte är gjord helt på allvar och att man faktiskt driver lite med sig själv. Det är klichéer staplade på varandra och man utnyttjar väl dem åtminstone till viss del till sin egen fördel. Det blir dock ingen riktig fantasykänsla utan slutar någonstans med att anta formen av någon sorts ungdomsäventyr eller fantasy.

                                        

Effektmässigt är filmen till en början inte alls imponerande, trots detta har filmen fått utmärkelser just för detta och det blir ett väldigt förvirrat intryck. Karaktärerna är grunda och utan motivation, det är lätt att blanda ihop vem som är vem och det österländska visheten som filmer av den här typen brukar kunna stoltsera med är som bortblåst. Men så är det ju just det, filmen är österländsk och kanske av den anledningen inte helt lätt för oss västerlänningar att förstå sig på. Kanske är det så att man förutsätter vissa förkunskaper i mytologi eller åtminstone ett österländskt tanksätt och har man det i bakhuvudet kanske filmen växer något.

Det är också onekligen så att om man klara att koppla bort de initiala problemen och sedan bara koncentrerar sig på underhållningsfaktorn så blir det hela mycket bättre. När ungefär halva filmen har gått är jag inte längre intresserad av några djuplodade filosofier och jag struntar egentligen i vad filmen handlar om på ett djupare plan. Effekterna i fightingscenerna i denna andra halva är också mycket bättre och klara definitivt av att underhålla.

Totalt sett är jag besviken. Filmen är alldeles för platt, det finns ingen tredimensionellitet överhuvudtaget och nästan oavsett vad man försökt göra är det ett misslyckande. Är det ett exempel i visuellt berättande så är det ett misslyckande och det finns många andra exempel på mycket snyggare filmer från Asien. Är det meningen att man ska hänföras av den fantasifulla handlingen är det ett misslyckande och som saga är det alldeles för osammanhängande och virrigt för att man ska få något vettigt ur det.

5/10

Zozo - 2005 - Seriöst av Josef Fares!

Zozo

Regi: Josef Fares

2005

Drama

Året är 1987 och Zozo är en liten kille som lever ett förhållandevis drägligt liv i Beirut tillsammans med sin familj. Han går i skolan, har kompisar och allt annat som kännetecknar en normal barndom med den stora skillnaden att ett inbördeskrig råder i landet. Familjen förbereder sig för flykt men väntar på att alla papper ska bli klara. Paradiset – Sverige är deras mål. Allt går dock inte riktigt som planerat och efter att ha förlorat sin familj tvingas Zozo ge sig av på egen hand mot det nya landet.

Josef Fares tredje film skiljer sin helt och hållet från hans tidigare två komiska manifestationer. Den genomsyras inte av den humor som gjorde Jalla! Jalla! så framgångsrik och den har inte heller den buskisliknande framtoning som Kopps hade. Det här är en mycket allvarligare film och berör ett enormt viktigt ämne!

Redan efter några få minuter vet man ungefär hur filmen kommer att utveckla sig, vilket gör att man sitter och begrundar det som komma skall och när så olyckan drabbar Zozo gång efter annan infinner sig den fuktiga ögonvrån och klumpen i magen som brukar beteckna en riktigt lyckad tragisk film. Det finns en känsla av oundviklighet och man känner också en viss vanmakt över att inte kunna räcka ut handen och påverka situationen!

Tyvärr förmår inte Josef Fares att hålla kvar denna känsla av hjälplöshet riktigt hela tiden. Bland annat kantas vägen av en talande kyckling och ett starkt ljussken på himmeln som kanske ska symbolisera Gud. Visserligen ger dessa scener möjlighet att tolka in metaforer men jag måste trots allt erkänna att jag störde mig mer på dem än vad jag fann dem viktiga. Halvvägs genom filmen skiftar den också karaktär från att ha varit konsekvent tragisk till att bli mera tragikomisk. Man skattar eller fnissar åtminstone åt ganska allvarliga saker. Mötet med den svenska kulturen som Zozos farfar tolkar lite som han själv vill och att allt minsann inte är en dans på rosor i Sverige heller. Det går naturligtvis inte kan ställas i relation till Zozos bakgrund och tragedier men trots att han nått ”paradiset” upphör inte hans problem och man inser ju att han kommer att bära med sig horribla minnesbilder för resten av livet.

Personligen tycker jag det här är Josef Fares bästa film. Han visar att han inte behöver gömma sig bakom humor för att berätta en trollbindande historia. Han använder sig av enkla knep för att nå sina mål och de okända skådespelarna gör filmen mera trovärdig.

En mästerlig film av underbarnet Josef Fares!

8/10

Strippers Vs. Zombies - 2008 - Lika korkat som det verkar!

Strippers Vs. Zombies

Aka: Zombies! Zombies! Zombies!

Regi: Jason Murphy

2008

Komedi/Horror

Efter att en drog av misstag hamnat i händerna på fel person står det klart att alla som använder sig av den blir förvandlade till blodtörstiga zombies. De som först kommer i kontakt med den är hallicken ”Big Daddy” som i sin tur leder till att hans horor provar preparatet. Samtidigt är några strippor från en lokal strippklubb i närheten, de får fly hals över huvud tillbaka till strippklubben där de barrikaderar sig mot de hungriga zombiesarna som irrar utanför. Det blir en blodig uppgörelse där stripporna får bekämpa zombiesarna med alla medel som står till buds, allt från högklackade skor till motorsågar.

Det här är verkligen lika löjligt som det låter men om man tar det hela för vad det är får mig sig åtminstone ett stycke underhållning under de cirka åttio minuterna den varar. Inledningen är under all kritik, men får sin förklaring så stäng inte av innan denna har kommit. Det är förstås ingen häpnadsväckande förklaring och man räknar lätt ut den i förväg, men jag tänkte ändå inte gå djupare in på den just nu.

                                     

Man ska som sagt vara på det klara med att det här är en film med glimten i ögat och en film som driver med klichéerna, genom att anamma dem. Det kan tyckas vara ett ovanligt grepp, men kan inte dra några andra slutsatser. Emellanåt upplever jag att man kanske underskattar åskådaren en smula, men det är väl i och för sig inget ovanligt när det gäller filmer av det här slaget. Filmer där mycket fokus läggs på välsvarvade damer, som dessutom inte tycks ha något emot att klä av sig på överkroppen. Jag ska väl inte sticka under stol med att dylika tilltag kan vara underhållande, men det kan bli lite för mycket av det goda också!

Skådespelarmässigt är det ingen höjdare, även om man tar den förut nämnda glimten i ögat med i beräkningen. Det kan ju i och för sig vara en ursäkt för att dölja filmen problem också. Sminket däremot är oftast utmärkt och de övriga effekterna också klart underhållande. Det ser inte helt perfekt ut alla gånger och filmen är som sagt fjantig och tramsig som få andra, men det har trots allt en charm som gör att den underhåller i alla sin uselhet. Det är en kalkonrulle som utnyttjar just detta faktum och vi kanske ska låta den vara just det!

Ett par referenser hittar jag i filmen, men jag är inte helt säker på att jag inte överanalyserar. Det finns några scener där man får följa de zombies som befinner sig utanför barrikaden i svartvitt, vilket jag genast kopplar samman med den zombiefilmens fader Night of the Living Dead och en avslutningsscen som jag får till en hommage till Charlies Angels, vad nu det har med zombies att göra? Nä, jag överanalyserar nog i vanlig ordning…

Zombiesarna i sig är av det klassiska Romero-snittet, det vill säga långsamma och missfärgade i nyanser av blått och grönt och det är för väl att man inte försökt sig på att göra något modernare, som det är nu blir det lite hyllning och lite parodi av det hela och det är precis rätt blandning för några skratt. Dock tror jag att man bör vara någorlunda bevandrad med zombiegenren för att uppskatta referenserna. Ser man det här som en isolerad zombiefilm blir man nog besviken.

4/10

Zombie Flesh Eaters 2 - 1988 - Zombi 3

Zombie Flesh Eaters 2

Aka: Zombi 3

Regi: Bruno Mattei, Claudio Fragasso, Lucio Fulci

1988

Horror

Den topphemliga forskningen med Död 1, ett bakteriologiskt vapen pågår för fullt. Dock får man inte riktigt ordning på detaljerna utan biverkningar, som skulle kunna döda (om nu experimentets intention inte vara att väcka döda till liv) förekommer. Vad värre är, en väska med det mycket potenta viruset stjäls mitt framför näsan på både militären och forskarna. Väska återfinns dock – öppnad, men forskarna bedyrar att ingen skada är skedd. Viruset är mycket känsligt för syre och dess effekt ytterst kortfattad i vanlig atmosfär. Vad ännu värre är, så smittas dock tjuven vilket innebär att smittan kan föras vidare. Ett massivt uppbåd anordnas för att hitta honom. Det är inga större svårigheter och militären bränner liket. Nu börjar de riktigt svåra konsekvenserna, viruset muteras av värmen, blir luftburet och resistent mot syre…

Hur mycket av filmen som egentligen är regisserad av den enda krediterade regissören Lucio Fulci är väl inte riktigt klart. Är man ett fan av hans filmer hoppas man förstås att det faktiskt är Mattei, som tydligen fick det slutgiltiga ansvaret för filmen när Fulci drabbades av en stroke, som bär ansvaret för stora delar av filmen, för det är inte mycket av Fulcis kvalitéer som återfinns. Å andra sidan har Njutafilms, som gett ut denna svenska utgåva, själva kallat Bruno Mattei för Italiens Ed Wood, så man kanske inte ska ta filmen på allt för stort allvar.

Nu tillhör jag visserligen dem som inte blev lika imponerad av Fulcis klassiker Zombie Flesh Eaters när jag nyligen såg om den som jag blev i mina ungdomsår, men att kalla den här för uppföljare till den filmen måste ändå anses vara en styggelse i sig själv. Den har inte samma närvaro, ingen inspirerad regi, tämligen usla skådespelare och är undermåligt redigerad om jag får säga min mening. Detta förstås inte utan att den i vissa scener innehåller en tämligen klassisk mise-en-scène, som siluetter i en mörk gränd eller liknande.

Den är heller inte trogen den zombiemytologi som det mestadels refereras till när det gäller zombiefilm det vill säga Romeros variant av saker och ting – zombies som är levande döda för att helvetet är fullt och som enbart går att föda genom att skjuta dem i skallen. Nä, här har man istället inspirerats av Return of the Living Dead där smittan kontaminerar via luften. Det finns också experiment i bakgrunden som förklaring till händelserna och det är väl egentligen den enda kopplingen till Zombie Flesh Eaters. Missförstå mig inte nu, jag välkomnar alla försök till att hitta logiska förklaringar till zombieliknande tillstånd (därmed inte sagt att Romeros mytologi är förkastlig), ibland håller de och ibland inte och det här är ett försök så gått som något.

Till filmens försvar måste dock sägas att den håller ett förvånansvärt högt tempo, det tar inte särskilt lång tid innan saker och ting börjar hända. Den är tämligen underhållande, även om detta är av en omedveten anledning eller på grund av ett idiotiskt manus, och innehåller mycket gore som faktiskt ser ganska bra ut emellanåt.

3/10

Zipang - 1990 - En annan fullständigt galen film!

Zipang

Aka: Jipangu

Regi: Kaizo Hayashi

Fantasy/Komedi

Jigoku är en bandit med ett pris på sitt huvud och med många många prisjägare efter sig. Han är dock skicklig som få med sina svärd som dessutom är numrerade och med väldigt individuella och specifika egenskaper och gör därför processen kort med alla sina fiender – nästan. En av dem lyckas komma honom nära – Yuri med pistolen! Detta eggar dock bara honom och han förälskar sig i denna kvinna. Tillsammans hamnar de i ett äventyr, där det gäller det gyllene svärdet öppnar dörren till ett rike bortom detta där allt skimrar av guld. Samma rike försöker dock att nås av en mystisk ninja som förfogar över allehanda mystiska vapen och tekniska färdigheter.

Det här är en film vars handling är mycket svår att beskriva. Den liknar inget annat jag hittills sett och att försöka sätta bara en etikett i form av genre är helt omöjligt. Den är dock fantastiskt underhållande och pendlar främst mellan komik och fantasy. Det kryddas förstås med en hel del visuella kameraåkningar och det flirtas en hel del med andra filmhistoriska verk och har inte den här filmen, eller åtminstone dess inledande scener, dragit inspiration från samma källor som inspirerat Tarantinos asiatiska ådra så vet jag inte vad! Det är som sagt mycket underhållande och tankarna far fram och tillbaka mellan Lone Wolf and Cub eller den mer kända Shogun Assassin och andra asiatiska svärd- och samurajfilmer.

                                          

Det är dock gjord med glimten i ögat hela tiden och ibland vet jag inte riktigt vilken den tilltänkta målgruppen är. Till exempel så är flera av karaktärerna så överspelade och överdramaturgiska att det leder mig att tro att det är en film främst gjord för barn. Dessa tankar blåses dock bort när vi får oss en riktigt blodsprutande fontän till livs! Den konstgjorda elefant i plast(?) som finns med i några scener av filmen har jag ingen aning om vad jag ska tycka om. Eller, det är klart att jag tycker om den i sin absurditet, men vilken betydelse den egentligen har i sammanhanget förstår jag inte.

Men det finns i alla fall ett äventyr inbakat i konstigheterna. Jigoku, ger sig ut på skatjakt med sina vänner, och hittar ett mystiskt svärd som senare visar sig vara nyckeln till Zipang, en gyllene värld bortom vår egen. Han möter en ninja, med en hel armé andra ninjor bakom sig, som verkar vara klädd i en dräkt av svarta sopsäckar (Absurditeterna håller i sig hela filmen igen) som han slås med i kampen om att lägga beslag på svärdet. Det tillkommer också en mystisk man som är tatuerad på halva kroppen och som verkar ha mycket med själva myten om det gyllene riket att göra.

Samtidigt får vi ta del av vad som händer på andra sidan, i det mystiska landet Zipang och det är nästan obeskrivbara varelser som befolkar denna plats. Jag vet uppriktigt sagt inte var jag ska börja! Det är inte ofta jag blir mållös och inte vet vad jag ska skriva eller hur jag ska beskriva det jag tycker är bra och underhållande, men den här filmen lyckas nog med det. Det finns inget som den här filmen inte har i underhållningsväg. Den är medvetet underhållande och driver med sig själv samtidigt som den också hyllar andra filmer eller gör narr av dem. Den är charmigt usel men på ett intelligent sätt och ska man bara se en film av det här slaget (jag tror i och för sig bara att det existerar den här) så är det den här! Den är obeskrivbar och helt underbar!

9/10

You Again - 2010 - Jag har aldrig sett en fulare Kristen Bell!

You Again

Regi: Andy Fickman

2010

Komedi

Marni (Kristen Bell) har det tufft i high school, hon är skolans ständiga hackkyckling och mobbingoffer. Värst av alla förtryckare är hennes ärkefiende Joanna (Odette Annable) som verkligen ser till att göra livet så surt som möjligt för Marni. Men tiden går och Marni blir en mycket framgångsrik PR-konsult, hon flyttar från stan och har just blivit befordrad till vice VD för New York kontoret när hennes storebror ska gifta sig. Alla i familjen är förstås mycket glada åt händelsen men för Marni blir det en kalldusch att få veta att den tilltänka bruden inte är någon mindre än hennes ärkenemesis Joanna. Konflikter är oundvikliga när gamla tider hinner ikapp dem. Men Joanna bedyrar att hon har förändras sedan förr och att hon verkligen inte minns Marni överhuvudtaget. Frågan är hur det egentligen ligger till med den saken!

För att vi ska kunna tillgodogöra oss filmen till fullo börjar den med en tillbakablick där vi får stöta på den fulaste Kristen Bell jag någonsin sett. Tja, ful är hon väl inte i den bemärkelsen men hon är finnig, har glasögon och tandställning. Hennes tillvaro är lite tragikomisk, åtminstone för oss tittare, när hon är så förtryckt att inte ens nördarna låter henne vara med. Personligen blir jag förbannad när jag ser mobbing av det här slaget även om det är på film och i en komedi till och med. Mobbing och utanförskap är helt enkelt starka ämnen för mig!

                             

”Härligt sockersött blandas med bitterljuvt syrligt”

Vi får sedan se hur hon ändå ha lyckts med sitt liv och kommit över alla förödmjukelser från skoltiden. Och det är inte annat än att man känner lite tillfredställelse över hennes triumfer. Själva handlingen kommer som ett brev på posten, den behöver i och för sig inte heller vara någon överraskning för att fungera. Det här är en komedi som blandar lite lätt slapstick med situationskomik och behöver inte vara direkt överraskande.

Tempot är förhållandevis högt och skådespeleriet bra – och faktum är att det finns lite överraskningar också. De flesta av de inblandade verkar ha ett gemensamt förflutet av något slag och det är inte med nödvändighet med glädje de ser tillbaka i tiden. Det var länge sedan jag såg Jamie Lee Curtis så här bra faktiskt och Sigourney Weaver är ju alltid bra. Det är väl de stora birollerna. Huvudrollerna innehas av Kristen Bell och Odette Annabe (fd. Yustman) som är som klippta och skurna för rollerna de gör. Härligt sockersött blandas med bitterljuvt syrligt och resultatet blir mycket underhållande. Det är svårt att inte skratta rakt ut under de mest komiska situationerna.

Jag vet dock inte om jag kan säga att jag instämmer fullt ut med sensmoralen. Självklart ska man ge människor en andra chans och ingen är väl sämre än man kan ändra sig men samtidigt inser jag hur skönt det måste vara att få trycka ner sin egen framgång i halsen på sin värsta fiende. Jag är nog en dålig människa…

6/10

Yatterman - 2009 - Fullständigt galet av Takashi Miike!

Yatterman

Regi: Takashi Miike

2009

Komedi/Action

Dödskallestenarna står i centrum, det onda gänget Doronjo är ute efter att besitta dem alla för att få oövervinnelig makt. Hur vet de inte riktigt men eftersom de tillber tjuvarnas Gud, åtminstone gör deras ledare Doronjo det, ifrågasätter de ingenting de blir beordrade att göra. De är förstås ganska klumpiga av sig och om de inte sjabblar till det av egen kraft så står Yatterman, två unga leksaksförsäljare, den i vägen och besegrar dem – gång efter gång. Till sin hjälp har båda sidor robotar och farkoster till förfogande.

Den här filmen bygger så vitt jag förstår på en japansk serietidning. Det verkar också finnas en TV-följetong med samma tema om man läser på lite. Jag har förstås aldrig läst eller sett något sedan tidigare. Jag hade inte ens en aning om att det fanns. Om jag ska uttrycka mig lite fördomsfullt så skulle jag vilja påstå att den här typen av historia endast kan komma till i Japan! Det är fullständigt bisarrt och man skulle verkligen vilja se in i den hjärna som har hittat på det här.

”fantastiskt fantasifulla miljöer”

Det balanserar på gränsen mot tramsigt och fjantigt men lyckas hela tiden hålla sig på rätt sida om underhållningsgränsen. För underhållande är det sannerligen. Miljöerna är magnifika och man vet aldrig vad som kommer att hända härnäst. Plötsligt kan filmen brytas av med att någon förklarar något speciellt för oss – publiken, i sant Monty Python manér kan man säga. Det är förresten inte det enda som påminner om Monty Python när jag tänker efter. Det är fruktansvärt oberäkneligt och vid närmare eftertanke skulle kanske en japansk motsvarighet till Monty Python se ut så här.

Det är oerhört välgjort och det kräver sin man att få det här att funka. Takashi Miike är uppenbarligen en sådan man och han är ju heller ingen nybörjare när det gäller fartfyllda actionfilmer. För är det något filmen är fylld av, förutom humor och fantastiskt fantasifulla miljöer, så är det actionsekvenser. Jag gillar dem mycket och så länge de pågår finns det inte en död minut egentligen.

”sjukt, bisarrt, galet, innovativt och alldeles underbart”

Men som allting så finns det även en baksida. Den är kanske inte så betydande, men i slutet schabblar man till det hela med lite för genomtänkta moraliteter och ett uppklarande av alltihop som blir lite sentimentalt. Jag har förväntat mig det om det hade varit en hollywoodproduktion, men inte av Takashi Miike. Märkligt! Dessutom tappar filmen lite tempo i och med detta vilket drar ner slutomdömet något. Men på det hela taget är det sjukt, bisarrt, galet, innovativt och alldeles underbart!

9/10

Vulgar - 2000 - Att våldta en clown!

Vulgar

Regi: Bryan Johnson

2000

Drama

Will Carson (Brian O’Halloran) är clownen Flappy som nätt och jämt förtjänar sitt uppehälle genom att framträda på barnkalas. Ingen tycks tycka om honom och han förödmjukas gång efter annan både som sig själv och som clownen Flappy. Han hånas av grannarna, sina kunder och till och med av sin egen mor (Debra Karr). En dag får han dock en affärsidé, han ska börja uppträda på svensexor. De intet ont anande blivande brudgummarna ska få sitt livs överraskning innan den verkliga strippan gör sin entré. Glad i hågen åt sin nya idé spänner han på sig strumpebandshållare med tillhörande nätstrumpor, ja hela kittet och ger sig iväg till sin första kund som clownen Vulgar. Allt är frid och fröjd tills han kommer innanför dörren. Väl inne i rummet slås han ned och våldtas brutalt av tre män.

När något så ovanligt som manlig våldtäkt gestaltas på film måste man höja ett intresserat ögonbryn. Det talas mycket om att våldtäktsscener skulle var onödiga och allt för starka jämfört med sitt syfte, jag kan inte hålla med om det. En bra filmad våldtäktsscen är mycket repulsiv och tycker man om att påverkas på detta negativa sätt är det helt klart en intressant genre. Ibland hörs argument från kvinnor att vi män inte kan sätta oss in i en våldtäktssituation och det kan säkert ligga en del sanning i det. Men här där det alltså handlar om våldtäkt utförd av män PÅ män torde inte detta argument vara gångbart.

Våldtäktsscenen är tyvärr inte lika stark som man skulle kunna önska och där man hade önskat att få se ganska explicita bildmanipulationer får vi istället nöja oss med en tillbakablick. Kanske beror detta på att en manlig filmmakare har svårare att filma en homosexuell våldtäcksscen än en heterosexuell. Ämnet kan ju anses ligga närmare mannens integritet och därigenom svårare att gestalta. Dessutom finns det inte lika mycket referenser att hänvisa till.

Filmen börjar lite småkomiskt även om vi snabbt förstår att Will tillhör samhällets bottenskrap och att han har misslyckats så kapitalt med sitt liv att inte mycket hopp återstår. Han är utfattig och har i princip inga vänner. Hans mor tycks hata honom och hon är allt annat än snäll mot honom. I sammanhanget kan nämnas att Debra Karr som spelar modern åstadkommer filmens bästa skådespeleriinsats, hon är helt enkelt brilliant och lägger flera extra pluspoäng till filmens meritlista.

Så, från att vara en total loser sjunker då Will ännu djupare i och med våldtäkten på honom. Han anförtror sig åt sin enda vän och filmen har plötsligt blivit mycket ångestladdad. Detta är helt klart det bästa partiet i filmen som trots allt kan tyckas lite ojämn, kanske framförallt när det gäller Brian O´Hallorans skådespeleri som clownen Flappy/Vulgar och Will. I detta parti imponerar han dock och man känner djupt medlidande för hans karaktär.

Naturligtvis innehåller filmen också ett hämndmoment som de allra flesta filmer av den här typen gör. Dessa moment kan tyckas lite lama med samtidigt gör produktionens lågbudgeterade natur att man ändå inte är riktigt säker på utgången.

En intressant ovanlig och annorlunda film som rekommenderas!

8/10

Idag är det den 24 december!

The Chronicles of Narnia: The Voyage of the Dawn Treader - 2010 - Fantasy!

The Chronicles of Narnia: The Voyage of the Dawn Treader

Regi: Michael Apted

2010

Fantasy

Lucy och Edmond bor nu med sin kusin Eustace och dennes föräldrar. Det är ingen trevlig bekantskap för varken syskonparet eller Eustace då de verkligen inte kommer överrens med varandra. Lucy och Edmond pratar mycket om Narnia medan deras smågnälliga och yngre kusin inte tror ett smack på deras historier. Vänta bara, ett tu tre så uppenbarar sig en ingång till det mystiska sagolandet genom en tavla. Plötsligt befinner de sig i vattnet invid Skeppet Gryningen och de blir räddade av självaste Prins Caspian och hans besättning. Resan går mot de okända vattnen i Konungariket Narnias utkanter, mot landet borton haven – Aslans land.

Onekligen är det så att den första delen av den här serien – Häxan och lejonet, är den mest kända. Jag säger första eftersom det var den första att publiceras även om Min Morbror Trollkarlen faktiskt utspelar sig först. En berättelse som jag för övrigt mer än gärna skulle vilja se bli verklighet i den här nya skepnaden. Men det här är alltså den tredje delen bland de nya filmerna och den tredje boken som skrevs och gavs ut också. Tyvärr tycker jag inte riktigt att den når upp till sina föregångare, det är i stort sett rätt bra och adekvat genomfört på alla punkter men det känns som om det saknas något som är svårt att sätta fingret på. Det känns lite som ett lättare fantasyäventyr än sina föregångare även om det faktiskt fanns potential att göra det riktigt spännande med outforskade världar som onekligen skulle kunna jämföras med Odysseus seglatser eller äventyren med Jason and theArgonauts. En grekisk saga ligger nära till hands alltså, fast utan den speciella tragedi som brukar åtfölja dessa.

                           

Själva filmen eller rättare sagt historien innehåller inte några stora överraskningar. Det är tämligen uppenbart att relationen mellan kusinerna kommer att förbättras drastiskt genom resans gång och att det är på grund av ålder de övriga två syskonen nu inte är med på resan. Det är ju helt uppenbart att detta fantasirike bara går att komma åt om man har ett barns öppna sinne för fantasi.

Visuellt är det väl egentligen inget att klaga på men man är så bortskämd numera, med diverse Harry Potter filmer som verkligen tar ut svängarna, att det även här känns som det är något som saknas. Man kan väl lite slarvigt säga att man gör det lite enkelt för sig. Kanske rent av att man underskattar publiken en smula. Åtminstone om publiken är lite äldre och således har lite annorlunda krav än ungdomens oerfarenhet.

Det är en trevlig film så till vida att de förstås är underhållande hela vägen och innehåller både den sorts humor som passar in i matinékänslan och en och annan klyscha. Det är helt enkelt en trevlig familjefilm som inte komplicerar något i onödan. Kanske kan man tycka att det finns ett lite religiöst budskap någonstans i bakgrunden. Och jag som är totalt insnöad på Samuel Taylor Coleridge poem Rime of the Ancient Marier kan inte se en fågel tillsammans med en båt utan att associera det med den albatross som ska vara ett gott omen och hopp om att finna land. Men det är troligen jag som överanalyserar som vanligt…

6/10

Worm - 2009 - G.O.D.

Worm

Regi: Richard Powell

2009

Komedi

Geoffrey Oswald Dodd är en helt vanlig lärare som undervisar sin klass med tillfredställelse. Han sätter betyg på sina elevers uppsatser och är allmänt tillfreds med livet. Det är åtminstone den yttre bilden omgivningen har av honom, verkligheten är något helt annat. Han har mörka tankar om sina trögtänkta elever och vill inget hellre än att sätta på den enda befrielsen från mörkret – Lillian, skjuta skallen av sina elever så att hjärnsubstansen skvätter i klassrummet och slutligen skjuta sig själv i ögat och grisa ner svarta tavlan med sin egen hjärnsubstans.

Ovan har jag skrivit komedi, men med det menar jag inte att det handlar om någon slapstickfilm, eller att man ligger dubbelvikt av skratt hela tiden. Det är snarare en subtil humor och en mycket svart sådan. Huvudpersonens hela livssituation är så pass skruvad att man inte kan låta bli att underhållas av dess absurditet. Dialogen, eller snarare monologen som vår huvudperson hör i sitt eget huvud är helt fantastiskt skriven och man kan inte låta bli att förundras över uppfinningsrikedomen. Eller kanske rättare sagt paradoxen mellan den yttre framställningen av läraren och den inre rösten. En mycket underhållande kontrast!

Själva skådespelandet är kanske inte av yppersta klass, men tillräckligt bra för att leverera historien på ett övertygande sätt. Detta även om det är helt uppenbart att det rör sig om en produktion med mindre budget, och man kan också konstatera att alla våldsamheter som kunde ha inträffat, istället tar sin form i betraktarens hjärna. Det är alltså inte en film speciellt med speciellt mycket effekter utan snarare en som drar nytta av sin skruvande handling och illustrerar sinnesstämningar med passade musik. Och så den där inre monologen förstås!

Jag ser onekligen fram emot vad Richard Powell kan hitta på nästa gång! Vi har tidigare recenserat hans kortfilm Consumption här på sajten och med dessa båda filmer i bagaget ligger vägen öppen för fler projekt!

8/10

Viy - 1967 - Mycket snygga bildkompositioner!

Viy

Regi: Georgi Kropachyov, Konstantin Yershov

1967

Horror

Den unge teologistuderande Khoma (Leonid Kuravlyov) får i uppdrag att vaka över en kosacklöjtnants dotter. Han är motsträvig som få men släpas dit mer eller mindre mot sin vilja och när han väl når dit är dottern redan avliden. Uppdraget ändras i och med detta något och Khoma ska nu istället läsa böner över den döda dottern i trenne nätter. Det visar sig snabbt att hon är var en häxa. En häxa som beskyddas av den onde själv. Det enda Khoma, nu när djävulens sändebud med den fruktade Viy i spetsen frambringas, har att lita på är sin tro på att det goda verkligen kan besegra det onda…

Jag vill verkligen inte påstå att jag är någon expert på rysk film men efter att ha sett ett par stycken på senare tid kan jag konstatera att de skiljer sig något från den generella konstnärliga filosofin i västerländsk film. Åtminstone är det min uppfattning.

Den här börjar väldigt märkligt och tar man inte med i beaktandet att filmen faktiskt har ganska många år på nacken är det kanske svårt att ta den på allvar. Dock vill jag hävda att de inledande scenerna bidrar starkt till sagokänslan och det känns verkligen som om det är den man velat få fram i filmen. Hur bra som helst alltså! Det är skämtsamt och Khoma framställs som kyrkans värsta syndare. Han super, lever livet och uppsöker kvinnor när lusten faller på, kanske inte de epitet man först förväntar sig av en kyrkans man. Men de hela framställs alltså inte allt för allvarligt och Khoma är väl mer av en pajas än något annat och som sagt – full mest hela tiden.

Man kan kanske se första halvan av filmen som karaktärsbyggnad eller så, kanhända viktigt för handlingen men inte mer än mediokert framställt. Skillnad blir det i filmen andra halva när de trenne nätterna ska genomlidas. Det här är otroligt vackert filmat och blir faktiskt bättre och bättre ju närmare slutet man kommer. Kanske har det också att göra med att tempot ökas efterhand och att effekterna på liknande sätt intensifieras. Med det menar jag inte att effekterna på något sätt tar överhanden eller att det här är en film med effekterna i huvudrollen. Inte alls faktiskt, de smälter in i produktionen på ett ypperligt sätt.

Vad som däremot har lite av huvudrollen i filmen är det mycket snygga fotot och bildkompositionerna framåt slutet. Naturligtvis måste man även tillskiva skådespelaren Leonid Kuravlyov en plats bland huvudrollerna, han spelar ju trots allt centralfiguren i historien och gör det bra utan att för den skull vara någon riktig ekvilibrist i sammanhanget.

Slutligen vill jag säga att det här inte är någon film man skräms av. Möjligen kunde man ha gjort det när filmen gjordes och var ny men troligen inte. Jag tror heller inte att det är speciellt meningen utan ser den här filmen hellre som en filmatiserad fantasihistoria av den ryske författaren Nikolai Gogol, kanske med en inbakad sensmoral men det är inte speciellt viktigt i sammanhanget. En snygg film helt enkelt!

7/10

Viva Maria! - 1965 - Med hederlig striptease kan man inte misslyckas!

Viva Maria!

Regi: Louis Malle

1965

Komedi

Maria (Birgitte Bardot) och Maria (Jeanne Moreau) är två varietéartister som turnerar runt i Centralamerika. Deras show börjar i all blygsamhet men deras popularitet sprider sig i takt med att de tar av sig allt mera kläder i sin striptease och snart är de omåttligt populära. Så småningom fastnar de i revolutionen och stöter på en frihetskämpe vid namn Flores (George Hamilton). Maria svär att leda revolutionen vidare vid hans frånfälle och snart har de hela folket bakom sig skanderandes Viva Maria!

Jag vet inte om filmens titel refererar till smått klassiska Viva Zapata! men båda behandlar ämnet revolution och på samma ställe i världen så det skulle inte förvåna mig om det finns en hommage där. Skillnaden är väl de komiska anspelningarna här. Detta föranleder också ett visst förtydligande. Det finns komedier som man gapskrattar åt av olika anledningar och det finns komedier som man möjligen småfnissar åt och i övrigt finner underhållande och smålustiga. Den här faller under den sista kategorin och är som sådan riktigt lyckad. Det blir aldrig tråkigt och faktiskt inte heller segt trots att filmen nästan är två timmar lång.

Man skulle kunna dela upp filmen i tre delar eller åtminstone faser. Först har vi bakgrundshistorien till Birgitte Bardots karaktär. Hur hennes bakgrund som revolutionär (sedan barnsben) färgat hennes personlighet och hur hon slutligen kom att hamna i varietésällskapet och börja uppträda med Jeanne Moreaus karaktär. Här inleds fas två, som jag tycker är den allra mest underhållande i filmen. Det vilar inga ledsamheter över parets framgångar och det framställs som om det verkligen var i början på nittonhundratalet. Kostymer, musik och dans är helt klockrent. Tidsprägeln är i och för sig perfekt under filmens första och sista fas också, men här känns det lite extra relevant.

Tredje fasen är då själva revolutionen och tydligen var man här så träffsäker i sin satir att filmen totalförbjöds i Mexico och Spanien. Det är i och för sig inte svårt att förstå om de mer religiösa elementen i samhället reagerade mot filmens skildring av kyrkan för den är faktiskt ganska förnedrande. Kul om man sitter på rätt sida, men säkerligen ganska förnedrande om man blir träffad av skiten som kastas.

I vilket fall som helst tycker jag filmen tappar lite av sin charm här, för även om det framställs med ironi, satir och komik är det trots allt ett allvarligt ämne och jag tycker inte man når riktigt ända fram. Missförstå mig inte nu, det här är fortfarande en toppenfilm som förtjänar höga betyg, men när filmen inte förmår hålla den nivå som den tidigare skapat blir man lite besviken.

Hur som helst är det här en mycket snygg och underhållande film och med lite hederlig striptease kan man inte misslyckas!

6/10

Venom - 1982 - Mer kidnappningsdrama än djurskräckis

Venom

Regi: Piers Haggard

1982

Thriller

Det skulle vara det perfekta brottet. Den sexiga hemhjälpen (Susan George), den psykotiske chauffören (Oliver Reed) och den internationella terroristen (Klaus Kinski) planerar att kidnappa sonen till ett rikt par från deras hus i London. Vad de inte hade räknat med var en död polis och att en förväxling av pojken nya husdjur skulle ske. Istället för den harmlösa och ofarliga skogssnok han väntade på finns en annan mycket speciell orm i lådan – en svart mamba! En mycket aggressiv och dödligt giftig orm som kan slunga sig från flera meters håll och attackera sina offer. Denna ringlade fasa är inte i dess avsedda bur utan lös i huset…

Handlingen ovan är förvisso helt sann men man kan ändå bli lite lurad på vad filmen egentligen handlar om. Det här är ingen vanlig ”djurfilm” där ormen sätter tänderna i offer efter offer, utan snarare ett kidnappningsdrama där det råkar vara en orm lös samtidigt. Inte för att det nödvändigtvis blir sämre av det men det är lätt att få saken om bakfoten – jag fick i alla fall det när jag läste filmens handling.

Nåja, ska man du i alla fall kommentera ormen så blir det ett gott betyg. För en gångs skull har man gjort den i korrekt storlek och inte fokuserat onödigt mycket på olika överdrifter. Självklart tar man ut svängarna något för att öka dramatiken något och kanske har man överdrivit den svarta mambans aggressivitet något. Men visst är det en oerhört giftig och farlig orm!

Skådespelarensemblen funkar utmärkt och det är väl framförallt Klaus Kinski som imponerar som vanligt. Han är helt lysande i rollen som ledarterroristen och är väl egentligen den enda av skurkarna som har lite hjärna under mössan också. Det är han som försöker lösa problemen som uppstår och det är han som framstår som den kalla beräknande onda terroristen.

Det här är också en brittisk film och det märks ganska tydligt. Det är svårt att beskriva men brittiska filmer har en lite annan approach och engagerar tittaren på ett helt annat sätt än amerikanska filmer. Kanske är det närheten av berättelsen och viljan att inte överösa filmen med onödiga klipp och effekter som gör det. Kanske är det skådespelarna som får lite större plats och bildspråket som är annorlunda eller kanske det helt enkelt beror på att man är mera kompetent att göra film i Storbritannien.

Det här är alltså en trevlig thriller som kan vara värd att se – åtminstone en gång!

5/10

Violence in a Women’s Prison - 1982 - Den undersköna Laura Gemser!

Violence in a Women’s Prison

Regi: Bruno Mattei

1982

Drama

Emanuelle (Laura Gemser) förklär sig till dömd brottsling för att ta sig in och skriva om de missgynnsamma förhållandena, och fängelseledningens korruption, i fängelserna. Hon chockas av det sätt fångarna behandlas på, med både fysisk och psykisk förnedring som vardagsmat. Hon har dock varit lite för noggrann i sina förberedelser och eftersom ingen i hennes omgivning vet var hon är kan ingen rädda henne när hon står i begrepp att bli upptäckt. Hennes sanna identitet är, enligt nyheterna, försvunnen medan hennes alter ego inte ens existerar. Hon befinner sig i livsfara och för att hindra att sanningen sprider sig utanför fängelsemurarna, tar man till vilka metoder som helst…

Låt vara att Bruno Mattei inte är den mest kvalitativa filmskaparen någonsin, men här har han i alla fall lyckas fixa till en relativt underhållande film. Filmens titel är kanske lite missvisande, även om det naturligtvis förekommer våld, som i de flesta WIP, är det inget man höjer extra på ögonbrynen för, åtminstone inte så här många år efter dess initiala premiär.

Laura Gemser, denna indonesiska skönhet, är dock lika vacker som vanligt, och det här är i mångt och mycket hennes film. I vanlig ordning visar hon tuttarna ett par gånger och medverkar i någon softcorescen. Något som egentligen inte skulle vara något speciellt om någon annan gjort det. Men jag vet inte vad det är, hon trollbinder mig med sitt agerande även om hon egentligen inte är någon ekvilibrist framför kameran. Lite extra imponerar hon dock i de scener där hon är lite sargad, man är så van att se hennes ofördärvade ansikte att det känns lite befriande med små blåmärken och sår. Hon ser riktigt sliten ut vilket förhöjer realismen.

Annars känner man igen mycket från andra rullar. Det är inget särskilt unikt med den här filmen, fångvaktarna och fängelsedirektören är sadister som finner sexuell njutning i att förnedra fångarna på ett eller annat sätt. Bland annat finns det en scen där två kvinnor tvingas till lesbisk sex, vilket en kvinnlig fångvaktare finner mycket, ska vi säga… erotiskt! Det finns också ingredienser av lesbianism på mer frivillig basis och en hel del andra sexuella referenser och till och med en regelrätt våldtäkt. Fångvaktarna är kåta hyndor som tar varje tillfälle i akt att tillfredställa sina lustar. Klassiskt är också att det naturligtvis finns fångar som tjallar till fängelseledningen för att tillskansa sig små fördelar och så klart en hel del relativt omotiverade scener bara för att visa lite tuttar. Vid ett tillfälle gör till exempel en av de kvinnliga fångarna en show för de manliga internerna, som naturligtvis styvnar till. Se men inte röra… De har dock en rätt rolig bög som kan ta hand om dem och lusten blir för stor…

Men lite mer än bara sex och sleaze är det. Emanuelles träffar till exempel på Dr. Moran (Gabriele Tinti, Laura Gemsers äkta make) som också sitter av tid. Han är en hustrumördare, men att saker och ting inte är riktigt så enkelt kommer man snabbt fram till. Jag vet inte om det fanns en utpräglad dödshjälpsdebatt i Europa vid den här tiden, men man tar i alla fall tillfället i akt att kommentera saken. Monster eller barmhärtighetsmördare – det är frågan? Och frågan man mig hävdar jag med bestämdhet att filmen definitivt ställer sig på barmhärtighetssidan…

Det här är alltså en, inte ultraoriginell WIP, men helt klart en av de mest underhållande jag har sett på senare tid och jag rekommenderar den verkligen till fans av genren.

6/10

Willard - 2003 - Nyinspelningen med Crispin Glover!

Willard

Regi: Glen Morgan

2003

Komedi/Horror

Skriven av Linda Snöberg & Tommy Söderberg

Willard Stiles (Crispin Glover) är en ensam och missanpassad ung man som lever ett dystert liv i ett gammalt hus tillsammans med sin sjuka mamma Henrietta (Jackie Burroughs). Hans pappa har begått självmord efter att ha förlorat sitt företag till sin förra partner och vän Frank Martin (R. Lee Ermey). En paragraf i kontraktet som gjordes upp vid övertagandet av företaget gör att Willard inte kan få sparken, så länge hans mamma är i livet. Men Frank vill ha bort honom från företaget och gör allt vad han kan för att förvandla Willards tillvaro till ett helvete. Willards enda tröst i mörkret är råttorna som finns i hans källare. En dag fångar han en vacker vit liten mus som har fastnat i en råttfälla. Han hjälper musen och kallar den för Sokrates och de blir vänner. Sokrates är en ledare och de andra råttorna lyder, förutom en stor råtta som Willard döper till Big Ben. När han upptäcker att han kan få råttorna att göra som han vill bestämmer han sig för att ta hjälp av sina fyrfota vänner och hämnas. Men råttorna är intelligentare än vad han tror…

Crispin Glover är nyckeln i filmen och han ser bekväm och säker ut och väldigt verklig, känns nästan som han står i mitt vardagsrum. Han är inte heller rädd för att släppa taget och låta sina känslor ta överhand, han måste ha några djupa förträngda minnen. Han passar bra som den nervösa, förvirrade och missanpassade personen Willard. Hans prestation att få fram sin smärta och längtan i ansiktet och dess växlingar, hur han reagerade på ilska, hur han vill säga något men ändå inte kunde det, t.o.m. Sättet han gick på är briljant.

En mycket välspelad film som nästan går i Tim Burtons anda. Skådisarna ligger hela tiden på gränsen till att spela över, men det passar bra i sammanhanget eftersom filmen ligger på gränsen mellan skräck och komedi. Man är konsekvent och det skenar aldrig iväg för mycket. R. Lee Ermey är brilliant som alltid och Jackie Burroughs gör Willards mamma med bravur. Den enda man möjligtvis skulle kunna klaga på här är Laura Harring, men hennes roll är inte så betydande att det spelar någon roll.

Filmen är mörk, lite bisarr och den ständiga skuggan av mörker som lurar över filmen är en karaktär i sig själv. Bra slut och en del blodbesudlade stunder. Om detta var ett alternativt Universum där världen var mörk och ond, skulle detta kunna vara en Disney film. Faktum är att filmen startade med Sokrates i en Disney stil, men när filmen framåtskrider in i mörker, blir det den mardröm det var meningen att den skulle vara. Willard visar en sida av en människa som vill göra något ont, men kan inte hitta styrkan att göra det. Han lyckas och till slut hejar man på någon som man i vanligtvis inte skulle heja på, men här gör man det för att han gör något som man själv kanske har haft en tanke på att göra, fast inte i den utsträckningen.

Råttorna, och det finns många, ser hela tiden naturtrogna ut även om det kanske vid nåt enstaka tillfälle går lite till överdrift. Något som förresten också är väldigt bra är relationen mellan den lilla vita söta musen Sokrates och den stora bruna råttan Big Ben. Det är alltid lika imponerande att se hur man kan bygga upp sånt mellan djur, mestadels genom att använda olika kameravinklar och musiken på ett snyggt sätt. Resultatet blir känslor som sympati och nästan personligt agg. Bra gjort!

Glen Morgan skapar en känsla av realism i denna osannolika film. Slutet är intressant och lämnar en öppning för en hel del tolkningar och dessutom en uppföljare, vilket jag hoppas kommer med Crispin Glover som Willard förstås.

8/10

Wilderness - 2006 - Ungdomsbrottslingar på en öde(?) ö!

Wilderness

Regi: Michael J. Bassett

Action/Thriller

2006

Efter att en av medfångarna beslutat att ta sitt eget liv skickas en grupp ungdomsbrottslingar med sin övervakande fångvaktare till en öde ö. Snart upptäcker de dock att ön inte alls är lika obebodd som de hade trott och när någon dessutom mördar dem en efter en är mardrömmen ett faktum. Det blir en katt och råtta lek där de unga illgärningsmännen blir bytet för den hänsynslöse jägaren. Vem ska överleva och vem ska dö?

Till att börja med kan man konstatera att det inte alls är särskilt svårt att räkna hur det ligger till med mördarens identitet, vilket motiv som ligger bakom etc. Det är heller inte filmens intention att hemlighålla detta in i det längsta och även om man inte får absolut svart på vitt förrän framåt slutet, så misstänker och yppar även filmens karaktärer det ganska tidigt!

Själva decimeringen av ungdomsförbrytarna och expeditionen av de kvinnor som också finns på ön är överlag finurlig och innovativt genomförd. Det är välgjort, realistisk och ser snyggt ut samtidigt som hela filmen har en ”skitig” ton över sig. Det påminner nästan lite grand om Neil Marshalls filmer Dog Soldiers och The Descent till sin stil och att filmen är brittisk gör sitt till också. Det är mera jordnära och mindre spektakulärt än sina amerikanska ekvivalenter.

Likheter till fler filmer och berättelser än ovanstående finns också att hitta, både Lord of the Flies och Deliverance kan nämnas (dock utan banjoduell) i sammanhanget, det inbördes maktspelet och stridigheterna fångarna emellan från Lord of the Flies och själva jakten från Deliverance. En del kamouflagescener, där mördaren osynligt väntar på sitt offer, skulle också kunna vara överblivna idéer från First Blood eller någon av dess uppföljare.

Skådespeleriet är i toppklass och även om det kanske inte finns en enda av karaktärerna man känner sympati för, så finns det vissa mer avskyvärda än andra. Konstigt vore det väl annars, det är ju trots allt mördare, sexualförbrytare och ligister som ska gestaltas. Man får känslan av det är helt äkta personer och nästan dokumentärfilmat. Detta påverkar ju realismen i en högst positiv riktning och det är ju bara bra i en film som denna.

Men trots att mystiken runt mördaren inte är närvarande blir detta en ganska spännande film, man vet ju trots allt inte riktigt när han ska slå till nästa gång och vilken metod som ska få de härdade ungdomarna på fall. Det är alltid kul med katt och råtta lekar där mördaren tycks ha tänkt på varje möjlig utveckling i förväg och vidtagit åtgärder. Här blandas detta upp med gillrade fällor a la MacGuyver.

Men, oavsett vilka liknelser som refererats till ovan, är det här i grund och botten en våldsam och blodig actionfilm som rekommenderas varmt!

7/10

Witchouse 3: Demon Fire - 2001 - Den tredje filmen i trilogin!

Witchouse 3: Demon Fire

Regi: J.R. Bookwalter

2001

Horror

Annie (Tanya Dempsey) har blivit misshandlad av sin pojkvän för sista gången och flyr till sina två vänner Stevie och Rose (Debbie Rochon och Tina Krause).  De berättar för henne att de håller på att filma en dokumentär om häxkraft och övertygar hennes snart att sitta med i en seans framför kameran. Det som var menat att vara fejkat blir snart bister verklighet när något ont verkligen släpps löst av deras riter. De tre vännerna jagas och plågas av något de inte kan se och något de egentligen inte heller tror på – häxan Lillith.

Totalt poänglös uppföljare. Tveklöst sämst i serien, åtminstone så långt. Om jag ska vara helt seriös så kan jag inte hitta mycket i den här filmen som jag verkligen gillade. Visst är produktionen mera professionell än den förra, men brottas också med problemet av sämre skådisar och sämre manus. Man har lyckats att göra Häxan Lillith nästan helt överflödig och det var väl ändå inte riktigt meningen?

Liksom tvåan i serien har den här inget med det tidigare att göra rent handlingsmässigt, bara namnet från häxan i de två tidigare filmerna återstår och handlingen känns tämligen fånig. Kanske ligger den mera i tiden och kanske har man försökt att utveckla storyn till en modernare version men det funkar inte. Samtidigt hade det naturligtvis varit ett misslyckande att göra en karbonkopia av de tidigare filmerna.

Tråkig, förutsägbar spökfilm som inte bjuder på en enda spöklik miljö, bara det känns som ett misslyckande. Det är en massa smågrejor man retar sig på. Varför fylls rummet plötsligt med rök när strömmen försvinner? Kan inte häxan visa sig annars? Var Sminkjobbet SÅ dåligt? Filmen är inte ens rolig att titta på av ”fel” anledning, dvs. den har inte ens något kalkonvärde, den blir aldrig spännande och inte rolig heller. Sminkjobbet som faktiskt funkat i tidigare delar funkar inte alls här, det ser väldigt amatörmässigt ut men kläderna funkar förvånansvärt bra och är nog den bästa ingrediensen i filmen!

Enda anledningen att se den här filmen är egentligen för att komplettera de övriga två filmerna, men eftersom den inte tillför något till handlingen kan man lika gärna lägga ned en och en halv timma av sitt liv på något roligare – som att dammsuga till exempel.

1/10

Whispering Corridors 3 – Wishing Stairs - 2003 - Asiatisk skräck!

Wishing Stairs

Aka: Whispering Corridors 3 – Wishing Stairs

Regi: Jae-Yeon Yun

2003

Horror

Utanför flickskolan finns den så kallade Fox-trappan. Den har 28 steg men ibland tycks ett 29:e trappsteg träda fram och det sägs att när man nått just detta trappsteg uppfylls ens innersta önskningar. En efter en går flickorna upp för trappan och framför sina önskningar, men man måste vara säker på att man vill ha det man önskar sig, för passar man sig inte så kan man mycket väl få det!

Redan i början av den här filmen började jag hitta likheter med andra filmer. Kanske inte så stora likheter, men stora nog att reflektera över. Sådana tankar kan t.ex. röra Dario Argentos Suspiria, som egentligen bara har baletten gemensamt med den här, förutom att det händer en massa mystiska saker då förstås. Missförstå mig inte nu, jag tycker inledningen, eller kanske t.o.m. första halvan är riktigt bra även om det kan kännas orättvist att jämföra med mästerverket Suspiria.  Man känner att historien oundvikligen förs framåt, om än långsamt. Snabbt berättande är ju som regel inte asiaternas stil. Filmen följer också den asiatiska mallen med kliniska och iakttagande kameravinklar, snarare än snabba klipp och sekundsnabba effekter.

Man skulle också kunna säga att filmen har vissa likheter med amerikanska Wishmaster, åtminstone i det avseendet att ens önskningar visserligen slår in, men alltid vrängs till på ett sätt som man som önskare inte hade kunnat förutse. Visserligen är det mycket mer subtilt här än i Wishmaster, men man kan helt klart se tydliga likheter. Som vanligt gäller det alltså att verkligen önska i korrekta ordalag och det är ett tema som jag, som självutnämnd ordvrängare, kanske tycker är lite extra intressant.

Trots detta tycker jag inte att det håller hela vägen. Någonstans spårar det ut och man kan se tydliga tendenser till västerländskt tänkande, på gott och ont. Framförallt i de skrämseleffekter som filmen trots allt visar prov på och som är designade för att folk ska hoppa till. Det känns inte riktigt som de hör hemma här och även om filmen, i mångt och mycket, egentligen är en spökhistoria skulle jag mycket hellre sett att man varit konsekvent och utvecklat historien istället.

En film som också passerade hjärnbarken under den här filmen är Carrie med sitt mobbingtema. Ett sånt tema finns även här och det sammanfaller naturligtvis med den obligatoriska byfånen, här maskerad till tjock elev som minst sagt inte har riktigt full koll på livet. Om hennes beteende beror på många års mobbing eller om hon helt enkelt är lite bakom är något tittaren själv får filosofera kring.

För övrigt innehåller filmen en del scener som inte känns helt logiska och som endast verkar vara inskrivna för att framkalla skräck hos tittaren. Själv känner jag inte att jag går på sådana knep men det kan trots allt fungera för vissa tittare. Slutligen vill jag säga att när ”spöket” till slut blir ordentligt tydligtgjort finns det på tok för mycket likheter med Ringu för att man ska känna sig upprymd. Om det är medvetet plagierat eller bara en tillfällighet tänker jag inte filosofera kring, men att det förtar mycket av effekten tycker jag är helt klart.

5/10