The Lords of Salem – 2012 – Rob Zombies kanske bästa film!

Regi: Rob Zombie

Horror

Det här verkar vara en film som har splittrat fansen lika mycket som Metallicas Svarta Album från 1991. Jag har sett den tokhyllas och sågas längs med fotknölarna. Med detta sagt räknade jag med att det skulle bli en upplevelse som jag aning djupt skulle ångra, eller ångra att jag vänta så pass länge med att se den. I mitt fall blev det om något det sistnämnda. Men inte så där utan vidare och inte genast heller. Det dröjer lite innan det blir riktigt bra och det är inte förrän framåt slutet när allting är som allra märkligast som den blir riktigt bra!

Visserligen har jag inget att klaga på under den första halvan av filmen heller. Det är stabilt och Zombie bygger upp stämningen på ett föredömligt sätt. Det finns helt klart sminkeffekter som ser hur bra ut som helst men det är inte i första hand en film som bygger på blod och gore, eller ens på situationer där dylikt kan uppstå. För mig är det först och främst en ockult rysare som baserar sig kring de ökända häxprocesserna i Salem.

Filmen utspelar sig dock i nutid och centrerar sig kring en radioshow eller rättare sagt en av programledarna som får en mystisk skiva tillskickad sig. Inget mer än att bandet kallar sig för The Lords är känt och musiken är minst sagt suggestiv! Det verkar som att alla som lyssnar på den, i synnerhet kvinnor, påverkas på ett högst onaturligt sätt. I studion befinner sig också en expert på just häxprocesserna i Salem. Han börjar undersöka saker och ting närmare när han hör namnet The Lords of Salem och börjar spåra termen bakåt i tiden. Eftersom det alltid finns någon som kan mer än en själv konsulterar han en annan expert på området som reder ut begreppen. Tydligen handlar det om en gammal förbannelse som en av de påstådda häxorna lär ha uttalat i samband med sin död.

Ungefär där börjar filmen bli obegriplig, nu har det gått kanske 50 minuter. Det blir nu en film som inte bara hanterar en ockult handling som vilken annan film som helst. Det blir också en film där den visuella symboliken är närvarande nästan hela tiden. Det är kanske inte alltid logiskt allt som sker men det är nog inte meningen heller. Som jag ser det har Zombie varit ute efter att fånga en känsla snarare än att få allting att gå ihop och jag menar också att han har lyckats fantastiskt väl med detta!

Sherrie Moon Zombie, som gör huvudrollen, är fantastisk som radioprogramledaren. Fast det är kanske inte hennes kvaliteter som programledare man ska bedöma, snarare hur väl hon utför hela sin roll, från vettskrämd till vilken känsla hon än gestaltar. Övrig skådespelararsenal gör sitt jobb väl även den så jag har inget att klaga på där. Men det som framförallt står i förgrunden är hur spännande det faktiskt blir när filmen ska till att upplösas.

9/10

Är man manisk samlare så är man...

Nu har jag börjar samla på den här Svenska Klassiker serien! Jag kan helt enkelt inte låta bli när det gäller serier av det här slaget med siffror på ryggen...

The Life and Death of a Porno Gang - 2009 - Politiskt provokativ film när den är som bäst!

The Life and Death of a Porno Gang

Regi: Mladen Djordjevic

2009

Drama

Marko är en ung filmskapare med stora konstnärliga ambitioner. Emellertid visar diet sig inte vara så lätt att komma in i branschen och hans idéer slås i spillror av producenterna som inte ser någon vinst i hans konstnärliga projekt. Han får kontakt med en porrfilmsregissör och redan efter ett par dagar blir han erbjuden att jobba för honom. Marko glömmer inte sina konstnärliga ambitioner och filmar en ganska bisarr pornografisk historia. Denna uppskattas inte av hans arbetsgivare. Marko får en ny idé – en politisk pornografisk varieté i Belgrad! En lysande idé verkar det som men redan första kvällen kommer polisen på besök och de får stänga. Sagt och gjort, Marko och hans gäng ger sig istället ut på landsbygden med sin pornografiska show. Det är väl inte direkt någon succé men det finns i alla fall de som uppskattar showen. Snart får han ett erbjudande. En tysk producent övertalar honom att de riktigt stora pengarna inte finns inom pornografin, åtminstone inte vanligt sådan. Nej, det han ska syssla med är snuff – folk som dör på riktigt framför kameran. Motvilligt ger sig Marko in i en industri han inte vet något om och nu är det frågan om han kan sluta…

Det var inte länge sedan en annan serbisk film – SrpskiFilm, vållade en våldsam debatt runt om på nätet. Skulle jag inte säga att den delade folk i två läger, eller tre läger egentligen – de som älskade den, hatade den och så de andra som hade en åsikt om huruvida den skulle förbjudas eller bojkottas från marknaden. Filmen var uppenbart provokativ det debatterades om detta var bra för filmens eget bästa eller inte. Den här inte alls rönt samma uppmärksamhet trots att jag finner den här långt mer provokativ och samhällskritisk än Srpski Film.

”långt mer provokativ än Srpski Film”

Men det är inte riktigt på samma sätt. Den här är mer lättsam i allt svårmod. Emellanåt känns det som en svart komedi i all sin misär. Det är inte alls lika uppenbart att den har filmen ska chockera. Det finns inte den typen av sökta avskyvärda scener, vilket förstås gör den här filmen till en mer allvarsam betraktelse där åskådaren dessutom tvingas till eftertanke för att tillgodogöra sig samhällskritiken. Jag säger inte att så inte är fallet med Sprski Film, men det är en film som man troligen kommer att finna provokativ oavsett om man ser ett samhällspolitiskt budskap eller inte!

Det här är alltså en svårare film att ta till sig och att känna avsky inför. Trots titeln innehåller den inte vidare mycket pornografiskt material. Några enstaka klipp på homosex och något mer får vi ta del av men det görs på ett sådant sätt att man nästan inte lägger märke till det. Hela filmen är av en så pass dokumentarisk betraktelse att det helt enkelt bara känns som om det ska vara så där, det faller sig helt naturligt. Och det gäller alltihopa, det känns inte som om det finns några egentliga aktörer i filmen, det känns som om skådespelarna är sig själva och det är inget man är direkt bortskämd med!

Betyget, blir högt och det blir högre ju närmare slutet vi hade kommit. För det är när filmen väl kommer igång och man får ta del av tragiska levnadsöden som den når sin kulmen. Själva pornografihistorien som inleder filmen är visserligen underhållande men det är inte förrän de mer allvarsamma ämnena kommer in i bilden som den blir riktigt mästerlig. Det här är politiskt provokativ film när den är som bäst!

8/10

Iron Man 3 – 2013 – Väldigt lite Iron Man…

© 2013 Marvel

I den här tredje delen medverkar som vanligt Robert Downey JR. och Gwyneth Paltrow i de två stora rollerna som Tony Stark och Pepper Potts. I den här medverkar dessutom Don Cheadle, Guy Pearce som skurk och Ben Kingsley som skäggig terrorist. Naturligtvis är det en hel räcka till av duktiga skådisar men det finns liksom ingen möjlighet att nämna dem alla vid namn här.

© 2013 Marvel

Det är onekligen en explosiv film som i högupplöst fortmat ser riktigt bra ut. Man känner igen sig lagom mycket från de tidigare Iron Man filmerna. Tony är lagom självupptagen precis som det ska vara. Dock är det väldigt lite Iron Man i denna, det är betydligt mer Tony Stark faktiskt. Han får helt klart klara sig utan sin dräkt och improvisera det mesta av filmen. För min egen personliga del är detta lite grand av en besvikelse även om karaktärsutvecklingen får sägas vara på topp mest hela tiden. Det blir liksom mer än bara en platt superhjältefilm. Nu säger jag inte att de tidigare filmerna har varit platta men det blir helt enkelt lite enklare med en hjälte som ska slåss mot skurkar än en film där hjälten istället får kämpa lite för att få det att fungera. Allt går nämligen inte som det är tänkt hela tiden. Det är mycket kemi mellan Tony och Pepper i den här filmen, mer än någonsin skulle jag vilja påstå och jag tycker att Gwyneth Paltrow gör en fantastisk rolltolkning i denna!

Fantastisk är också Ben Kingsley om nu någon skulle tvivla. Jag vet inte hur han lyckas men han förvandlar en tillsynes ganska träig roll till något riktigt intressant! Faktum är att filmen är sevärd bara för hans prestation!

© 2013 Marvel

© 2013 Marvel

Terroristen Mandarin slår Tony Starks värld i spillror och det kan han helt enkelt inte tillåta. Han går till hämnd och blir besatt av tanken på hämnd. Han söker med sina snillrika maskiner och dataprogram upp de ansvariga och gör allt för att stoppa dem. Oftast får han använda sina egna kunskaper snarare än dräktens egenskaper och detta är en ny erfarenhet för honom. Det hjälper honom att komma till insikt med vem han är och vad han egentligen vill uppnå med sitt liv.

© 2013 Marvel

Filmen innehåller ett ganska stort antal olika dräkter som skiljer sig ganska markant åt. Det är intressant att se designteamets uppfinningsrikedom men jag upprepar att jag hade varit gladare om det hade varit mer av den varan, alltså i minuter räknat. Flera av dräkterna skymtar bara förbi som hastigast så jag känner mig faktiskt lite blåst på konfekten.

© 2013 Marvel

Motståndet, skurkarna, besitter några fantastiska egenskaper som är fabulöst visualiserat. Det ser verkligen bra ut och det är just denna känsla av högteknologiskt filmskapande som gör filmen så underhållande. Det är faktiskt mer underhållande än skådespelarinsatser och liknande. Det är viktigt att skådisarna är trovärdiga men det är ännu viktigare att explosionerna ser bra ut i en actionfilm som denna som annars hade varit en ganska meningslös film.

6/10

Har du läst ända hit har du möjlighet att vinna ett ex av filmen på Blu-ray. Skicka namn och adress till mejladressen som finns att hitta under fliken om bloggen så är du med i utlottning om totalt tre ex av filmen!

TÄVLINGEN ÄR AVSLUTAD - Vinnarna meddelas via mejl!

Ghost Shark – 2013 – Finns det vatten där, går du inte säker!

Regi: Griff Furst

Horror

Man måste beundra alla idéer som de som skriver manus till hajskräckfilmer får. Den ena idén är ju tokigare än den andra. Är det inte hajar som går på land så simmar de runt i snö eller sand. Den här kan dyka upp lite varstans bara det finns vatten. Man går inte säker på ett poolparty och rörmokare är inte drömyrket när hajen plötsligt kan dyka upp i ledningarna. Inte ens ett glas vatten är ofarligt att dricka…

Det låter störtlöjligt eller hur? Det är det också men faktum är att det inte är så dåligt som det låter trots att det är en SyFy-produktion. Skådespelarna är inte fantastiska men jag har sett mycket värre och en del av dem är till och med riktigt anständiga. Men framför allt är effekterna tämligen bra! I och med att hajen egentligen är ett spöke och ser ut som ett sånt kommer man undan med en hel del. Att få en mekanisk haj att se naturtrogen ut är alltid ett stort problem och använder man sig av arkivbilder av riktiga hajar brukar samma material återanvändas om och om igen vid olika tillfällen i filmen. Här har man lagt till ett skimmer runt hajen som verkligen inte ser naturtroget ut men med tanke på titeln på filmen och vad den handlar om är det helt ok!

Det hela kretsar kring en mystisk grotta med märkliga grottmålningar som tycks föra det som dör under våldsamma förutsättningar i grotta tillbaka till liv. I det här specifika fallet dör förstås hajen där inne och dyker sedan upp i alla möjliga och omöjliga sammanhang.

Man kan väl räkna med att de som ligger bakom filmen inte själva tar den på största allvar. Det är framförallt en klichékomisk film som enligt mitt sätt att se det utlöser många skratt. Framförallt handlar det om de typiska ställen spökhajen manifesterar sig på. Men också på effekterna av hajens framfart. Det är förstås datagjorda effekter men det behöver inte vara något dåligt numera. Man har kommit en lång väg med dem sedan det var inne att hata dem och numera ser det ofta riktigt snyggt ut. Det gör det i alla fall här. Om det sen handlar om ett par ben som står kvar efter att hajen tagit en munsbit eller något annat spelar inte så stor roll.

Med alla mått på kvalitet som finns kan man dock inte benämna filmen som bra men underhållande är den! Självklart är detta min egen personliga uppfattning om saken men när är det inte det? Gillar man hajfilmer är det här definitivt ett måste! Betyget är balanserad på förhållandet mellan underhållningsvärde och cineastiska kvaliteter.

5/10

Survival of the Dead – 2009 – En film av Zombiefilmernas mästare!

Regi: George A. Romero

Horror

Det finns väl hur mycket zombiefilmer som helst att gräva bland om man verkligen skulle vilja. En del finner det intressantast att rota fram de mest obskura rullarna där tarmarna verkligen väller ut ur liken men jag tenderar att gilla dem som har lite med kvalitativ inställning till zombiemytologin.

Man får väl säga att det var Romero som skapade den moderna zombiefilmen i och med Night of the Living Dead 1968. Och för min egen del tycker jag också att det är hans filmer på temat som är de allra bästa och de som innehåller en trovärdig story förutom att det ska dödas zombies genom att skjuta dem i huvudet. Samma sak är det här, det finns en handling som är större än att bara överleva en massiv zombieattack. Det finns karaktärer man bryr sig om eller åtminstone kan identifiera sig med.

Faktum är att skådespelarna är rätt bra i denna! Jag tycker det är genomgående så i Romeros zombiefilmer och man bör inte jämföra dem med alla amatörrullar på ämnet som har producerats genom åren. Det är en orättvis jämförelse helt enkelt. Som vanligt handlar det mycket om inre motsättningar även om det inte är lika tydligt att karaktärerna befinner sig i en barrikaderad verklighet som i Night of the Living Dead, Dawn-, Day- och Land of the Dead. Mycket av filmen utspelar sig på en liten ö så man kan väl säga att barrikaden är flyttad till öns kanter och att både zombies och huvudpersonerna befinner sig innanför murarna, bildligt talat.

På det hela taget känns inte de levande döda lika fientliga som de gjort i någon av de andra filmerna. Det är en film minst lika mycket om den släktfejd som råder på ön, de två stora klanerna som verkligen inte kan komma överens och inget hellre vill än att utrota den andre från jordens yta och man kan nästa kalla zombieepidemin för en bihandling i det hela. Något som ger krydda åt historien men som inte är den direkta poängen med filmen. Dock är man noga med att få det att se riktigt bra ut när man skjuter dem i huvudet. Ja, alla sådana effekter för den delen, vare sig det handlar om ett skott i huvudet eller ett zombiebett. Alla effekterna ser kanon ut!

7/10

Tucker & Dale Vs. Evil - 2010 - En fantatiskt rolig skräckfilm!

Tucker & Dale Vs. Evil

Regi: Eli Craig

2010

Komedi/Horror

Ett gäng collageungdomar ska åka ut i vildmarken för att festa och kanske ha en del sex också. Samtidigt har Tucker köpt en sommarstuga i närheten som han och hans kompis Dale ska fixa till. Dale och Tucker, eller framför allt Dale har lite problem med det motsatta könet och när de träffas på en bensinstation i närheten gör han bort sig så pass att ungdomarna blir rädda för honom. Efter en kväll vi lägerelden med tillhörande läskiga historier om galna mördare som härjar i skogen bär det av för ett dopp i sjön. Det bär sig dock inte bättre än att en av tjejerna – Alison, ramlar och slår i huvudet. Tucker och Dale som är i närheten och fiskar räddar henne från att drunkna men det är för sent att stoppa missförstånden. Ungdomarna tror att Tucker och Dale är två mordlystna galningar som bara är ute efter att mörda dem, en efter en och gör sig beredda på att attackera först…

Jag ska erkänna att jag inte trodde mycket på den här filmen. Skräckkomedier är inte min grej och så enkelt är det faktiskt! Men faktum är att den tog mig med storm! Det är ingen skräckkomedi som alla andra, den lyckas med bedriften att inte ta sig själv på fullt allvar samtidigt som den är smart och har ett välskrivet manus. Dialogen är emellanåt klockren! Det är helt sanslöst vad språkliga kommunikationssvårigheter, tillsammans med fördomar och förutfattade meningar kan leda till för missförstånd. Det är väl inte direkt svårt att klura ut vad som kommer att hända, åtminstone inte när man kommer inte en bit i filmen och förstår hur de har tänkt när de har skrivit den. Det är klichékomik på hög nivå utan att det någon gång blir så där tramsigt och flamsigt som parodier kan vara. Faktum är att det dröjer ett tag innan man ens märker att det finns en komisk intention med filmen.

                                        

Men jag vill inte påstå att det är en parodi egentligen. Det finns visserligen referenser som ett vant skräckfilmsfan kommer att känna igen, jag tolkar det som hommage i olika form, men mer än så är det inte. Man har inte tagit efter någon enstaka film och man har definitivt inte gjort någon Scary Movie av det hela – tack och lov! Det finns en närvaro och en kunskap bakom själva filmen som är imponerande. För att kunna härma och förvränga, nyttja sig av klichéer och så vidare måste man först förstå det man ska härma och förvränga och det har Eli Craig verkligen gjort.

Själva skådespelarearsenalen är kanske inte Oscarsmaterial men jag tycker de gör ett riktigt bra jobb! Framför allt de båda bondlurkarna Tucker och Dale är riktigt bra! Jag kan väl i och för sig inte klaga på collageungdomarna heller men det känns som om de har ett lite lättare jobb.

Eftersom det handlar om en slasherkomedi egentligen tillhör det ju en del blodiga mord. Och det får vi det också! Skräckkomedier brukar ju annars ha en tendens att fega ur lite – och i synnerhet om man vill kunna sälja in filmen till den breda massan. Här fegar man dock inte ur! Det skvätter och sprutar rikligt med blod i flera scener och det är absolut inte så överdrivet att man får en komisk effekt. Nej, det skulle lika gärna kunnat ha varit en ”riktig” slasher på det planet. Det här är en film som jag gärna rekommenderar!

Thanatomorphose – 2012 – Självbefläckelse!

Regi: Éric Falardeau

Horror

På baksidan av filmomslaget kan vi läsa att det rör sig om en så kallad extrem skräckfilm. Och det är det kanske? Det är bara det att det inte är helt självklart vad extrem skräck egentligen är. Oftast brukar denna ytterlighetsterm tillskrivas de filmer som innehåller mer splatter- och goreeffekter än vad som egentligen är nödvändigt för att föra handlingen framåt. Dock ska vi vara väldigt försiktiga med att kalla dessa filmer för splatter eftersom de inte riktigt faller inom den komiska subgenren där dessa oftast hör hemma. Snarare är det precis tvärtom faktiskt. Extrema skräckfilmer tenderar att ha en handling som är långt över det vanliga där själva existensen ställs på sin spets. Man kan också säga att många ”vanliga” skräckfilmstittare ibland har problem att ta till sig extremfilmerna. De är ofta mer äckliga än vad de är skrämmande. Där fick jag nog till det tror jag.

Och visst är filmen ganska äcklig. Effekterna är bra men tempot är plågsamt långsamt. Det är väl inget problem i början kanske, när det fortfarande finns en spänning om vad som händer, en frågande handling där man kan ana symbolik i bilderna.

Det är onekligen en sexuell film. Kvinnan vi får följa är inte bara intresserad av män utan även av att tillfredställa sig själv och man kan möjligen se filmen som en slags gammaldags varning mot självbefläckelse. Gamla myter om att man blir grön mellan fingrarna eller att hår kommer att växa ut i handflatorna om man håller på för mycket med sig själv känns adekvata. Men här han man tagit det lite längre. Kvinnan håller helt enkelt på att ruttna bort.

En dag när hon vaknar upptäcker hon att hon har ett mystiskt blåmärke. Nästa dag är det ännu värre och dagen därpå ytterligare värre. Snart finns det ingen skönhet kvar om det nu fanns någon från början förstås. Filmen är synnerligen destruktiv och den går ett vidrigt öde till mötes, liksom kvinnan. Snart lossnar naglar och på den vägen är det.

Detta leder oss tillbaka till inledningen på den här texten. Vad är egentligen extrem skräckfilm? Kvalificerar sig den här? Ja, det gör den definitivt och för att använda den gamla klyschan, det är inte en film för alla. Bara det som verkligen behöver något att rygga tillbaka inför lär ha något utbyte av denna. Personligen fann jag den inte vara något för mig. Det är en alldeles för långsam film. Den har visserligen bra effekter och helt ok skådespelare. Kvinnan som spelar huvudrollen är naken nästan hela tiden och har en jävligt cool tatuering på revbenen. Det är nog det jag tar med mig mest av allt från filmen faktiskt.

4/10

Polisen i Strömstad: Polisen som Vägrade Ge Upp – 1984 – Mer Nostalgi!

Den här är gjord två år efter föregångaren Polisen som Vägrade Svara. Det är en klart bättre historia och det märks att alla de inblandade har lärt sig lite av den förra serien. Överlag är skådespelarna bättre i den här jämfört med föregångaren och jag gissar att man haft tillgång till en bättre regissör den här gången. Det finns fortfarande några scener eller klipp som är rejält töntiga men det var kanske inte bättre ställt med svensk TV på den tiden?

Den röda tråden men Larssons medverkan i Pistolskytte VW för poliser är bibehållen och han kommer inte iväg den här gången heller. Jag tycker nog att hans kollegor är lite väl elaka mot honom. Visst är han lite bakom men han har ändå en tendens att springa på just de bevis som saknas för utredningen.

Den här gången handlar det om ett försvinnande som anmäls någon vecka efter att frugan har varit borta. Vi som åskådare vet att hon egentligen är död men polisen vet ingenting. Misstankar om att allt inte riktigt står rätt till väcks dock tidigt hos Jörgensson som inte riktigt kan sätta fingret på det. Och för den delen har vi inte alla pusselbitarna heller. Det dröjer innan vi får veta precis hur alla turer kring fallet ligger till och Kronborg får till och med åka på en tjänsteresa till grekland för att följa upp ett av spåren.

Det är mycket svartsjuka och utpressning inblandat i den här historien som är mer lik en deckarhistoria än den föregående serien. Här handlar det ju trots allt om att lösa ett fall snarare än att vänta ut några rånare.

7/10

Hatchet III – 2013 – riktigt innovativa mordmetoder

Regi: Bj McDonnell

Horror

Då var det dags att skriva lite om den tredje filmen i serien och när jag blickar tillbaka på min recension av Hatchet II ser jag att jag har skrivit just det jag tänkte inleda den här recensionen med – jag minns inte särskilt mycket av föregångaren!

Men måste man det? Det är en film som egentligen står på egna ben. Det må vara att det är den tredje filmen i serien men det skulle lika gärna kunna vara den första. Visserligen början den precis där jag antar att tvåan slutade (har som sagt väldigt begränsade minnesbilder) men det som följer är precis vad man kan förvänta sig av en riktig neo-slasher. Det är blodigt, mycket blodigt till och med och Viktor Crowley, som mördaren heter, använder sig under stundom av riktigt innovativa mordmetoder.

Skådespelarna är till en början riktigt bedrövliga men bättrar sig sedan. Fast det är nog egentligen så att man vänjer sig vid deras agerande skulle jag tro. Det ödslas inte några chanser att ta till klichéer, filmen är helt fullproppad med dem! Det är inte nödvändigtvis något negativt eftersom slashergenren som sådan alltid ackompanjerats av lite klichéhumor. Blir det för gravallvarligt är de inte längre särskilt underhållande helt enkelt.

Jag tycker det helt klart är en film man bör se om man är intresserad av skräckfilmer och slashers. Det är en kul film helt enkelt. Den kommer inte att gå till historien som något mästerverk, inte ens i genren, men det är helt klart en underhållande film som duger att slösa bort ett par timmar av sitt liv på.

6/10

Teenage Mutant Ninja Turtles – 1990 – en skön film!

Regi: Steve Barron

Action/Komedi

Som vanligt när det gäller nostalgi är det med blandad förtjusning man skapar nya minnen genom att se om det man en gång älskade. Man är rädd för att det inte längre ska vara lika underhållande och hent enkelt för att ens minnen ska ha fört en bakom ljuset och att filmena inte har åldrats med välbehag.  När det gäller den här märker jag snabbt att jag inte behöver vara speciellt orolig. Det är precis lika underhållande och charmig som den en gång var.

Donatello, Michelangelo, Rafael och Leonardo är muterade jättesköldpaddor som befinner sig någonstans i tonåren. De har lärt sig ninjutsu av sin mästare Splinter som också han är muterad, en råtta i detta fall. Över hela staden pågår en brottsvåg som saknar motstycke. Reportern April O’Neil är ligan på spåren och kallar den för forklanen, något som polischefen finner absurt eftersom just denna klan har sina anor i den gamla Japan. Likväl har April rätt och snart står det klart att det är den ökände Shredder som ligger bakom. En skurk som Splinter väl känner till!

Upplägget är i grunden charmigt även om det samtidigt är enormt tramsigt. Att förvuxna sköldpaddor skulle hålla på med ninjutsu, eller ens existera är lite barnsligt. Och det är inte bara det att de lever gömda nere i kloakerna, de älskar pizza också. Faktum är att de kanske har alla problem och egenheter som tonårspojkar i allmänhet har. Det är väl detta som är charmen kanske, vad vet jag?

Under stundom brukar jag tala om bakfyllefilm. Detta är en typisk sådan! Det innebär inte att det är en dålig film på något sätt, eller att det skulle vara mindre underhållande att se den i nyktert tillstånd. Det är snarare en kategori jag brukar använda när handling är av ett visst slag. Det ska vara enkelt att hänga med och det ska vara tämligt svart eller vitt, rätt eller fel, gott eller ont. Som en typisk serietidning kan man väl säga och vad passar då bättre än en film som bygger på en sådan serietidning. Jag har visserligen aldrig läst serien men jag har förstått det som att den här filmen är ganska trogen när det gäller karaktärerna i alla fall. Det är inte säkert att storyn finns återberättad sedan tidigare, det vågar jag inte svara på.

Sköldpaddorna spelas av riktiga skådespelare, det är alltså inget som är dataanimerat i den här filmen. Det är något som jag tycker är väldigt bra när det gäller fantasiskapelser av det här slaget. Ska man göra filmen kan man lika gärna göra det ordentligt och det får jag säga att man har gjort här. Den har åldrats väl och det är fortfarande med samma känsla jag ser den som jag gjorde när den var ny. Då hade jag förstås helt andra förutsättningar att hålla reda på vem som var vem av de fyra sköldpaddorna. Jag visste vem som bar vilken färg på masken, vilket deras specialvapen var och deras individuella egenheter. Sådant klarar jag inte av att hålla reda på längre. Jag får numera istället ta det som det kommer och följa filmen istället för att veta på förhand. Men det är en skön film!

7/10

Teaser: Slash

Evil Dead – 2013 – Det finns gott om hommage!

Regi: Fede Alvarez

Horror

Varje gång en älskad (skräck)film från förr görs i ny tappning är det alltid några som opponerar sig. Så var det väl även med denna men här verkar det som att många av fansen har krupit till korset och nästan jämställer den med Sam Raimis originalfilm från 1981 – The Evil Dead! Jag själv dröjde länge med att se den, inte för att jag egentligen hade något problem men att det var en nyinspelning, remake, reboot av en gammal film; det har bara inte blivit av.

Handlingen känns i mångt och mycket igen. Några ungdomar kommer till en ensligt belägen stuga (som påminner mycket om den i originalversionen). För en gångs skull kommer de inte dit för att festa, dricka sprit och knulla, utan för att en av dem ska bli ren från knarket! I källaren hittar de något som de borde ha lämnat ifred. En bok med besvärjelser som om de uttalas väcker något ondskefullt till liv. Något ondskefullt som inte kommer att låta dem lämna skogen levande…

Det dröjer inte länge förrän man inser att det inte är frågan om en Evil Dead 4 och heller inte om en nyinspelning av originalet. Enligt mitt förmenande är det definitivt frågan om en prequel, en film som alltså utspelar sig före första filmen. Redan i inledningen, själva teasern på filmen, känns detta som det enda möjliga alternativet, men blir senare ställt bortom allt tvivel.

Det finns gott om hommage till de tidigare filmerna, främst den första förstås. Sådant är alltid roligt om man är insatt i vad som en gång var och kan känna igen och förstå referenserna. De är inte alltid jättetydliga och ibland har man vänt på genus om ni förstår vad jag menar. Men det är klart positivt att de inte alltid är jättetydliga tycker jag. Det hade nästan varit lite löjligt om man hade kopierat scener rakt av och lagt in dem, det är bättre att man insinuerar och ger publiken möjlighet att tänka lite själv. Som det är i det här fallet!

Det har sagts att den här filmen är oerhört blodig, men jag håller inte riktigt med. Visst finns det några scener, mär är det nästan frågan om humoristiska splattereffekter och det är inte riktigt min uppfattning om vad som bör finnas i en obehaglig skräckfilm. För i övrigt är det inte särskilt mycket humor i den. Spänningen lyser tyvärr också ofta med sin frånvaro men blir betydligt bättre ju längre filmen fortgår. Det är alltså en betydligt bättre avslutning på filmen än inledning. Det räcker inte för att rubricera den som något mästerverk eller ens en film värdig den tidigare trilogin. Det blir en ok film som man visst kan se men som knappast lär gå till historien som något exceptionellt.

6/10

The Company of wolves - 1984 - Rödluvan och varulven!

The Company of wolves

Regi: Neil Jordan

1984

Horror

Company of wolves är väl egentligen rödluvesagen berättad för en senare generation. Rosaleen (Sarah Patterson) besöker sin mormor (Angela Lansbury) mitt inne i skogen. Där får hon höra den ena historien efter den andra om män med sammanväxta ögonbryn som ibland förvandlas till vargar. I bakgrunden ligger också att hennes syster nyligen har fallit offer för en varg.

När jag först började titta på den här filmen hade jag ganska stora förväntningar. En film som utlovade spänning och skräck i kombination med en klassisk saga. Det verkade ju lovande. Men ack så jag bedrog mig. Det finns visserligen en saga här man lätt känner igen men någon skräck kunde jag inte hitta ens med förstoringsglas och lupp. Det är extremt fjantigt och även om miljöerna ser sagolika ut räcker det inte när förvandlingseffekterna mellan människa och varg är så undermåliga. The Wolf man från 1941 känns bättre och fräschare i detta sammanhang. Problemen slutar förstås inte där, filmen är väldig svårförstådd och ibland vet man inte riktigt vad som har hänt, var det dröm eller verklighet just nu, rörigt värre alltså.

Både Sarah Patterson och framför allt Angela Lansbury gör sina roller med bravur men på det hela taget blir det tummen ned för denna billiga och fjantiga historia som faktiskt hade potential.

Trailer: Man of Steel

The Face of Rage - 1983 - Danny Glover och John Goodman som väldtäktsmän!

The Face of Rage

Regi: Donald Wrye

1983

Drama

Varje dag utsätts tusentals kvinnor runt om i världen för våldtäkt. Många kommer aldrig över detta oerhört förnedrande övergrepp och många plågas i evighet av mardrömmar där allt upprepas igen och igen. En psykiatriker har nu kommit på ett revolutionerande psykiatriskt experiment som ska få kvinnorna att möta och komma över sin inneboende rädsla. Han har samlat ihop en grupp offer som han nu vill ställa öga mot öga med en samling våldtäktsmän på ett fängelse. Mötet blir naturligtvis oerhört laddat och uppslitande. För några blir det hela närmast outhärdligt, för andra en tankeställare.

För ovanlighetens skull så känns på nått sätt filmens svenska titel ”Våldtäkt” råare och mer lockande. När min sambo hittade den för blygsamma 39kr trodde jag att hon verkligen hittat ett kap inom rape/revenge genren, men filmen bör kanske inte riktigt räknas in i den kategorin då all handling utspelar sig efter själva våldtäkten och dessutom är det inte fråga om någon direkt hämnd på förövaren. Filmen tar sig istället en mycket mer oexploaterad väg och fokuserar framför allt på kvinnornas läkningsprocess, samhällets och omgivningens syn på problemen och de personliga skuldkänslorna.

Filmens första halva är inget vidare men ändå viktig för helheten och handlar mest om kvinnornas problem med samhället och samhällets syn på dem. Ur många synvinklar behandlas DE som boven i dramat. När väl konfrontationen med våldtäktsmännen i filmens andra halva inträffar glimmar det till och filmen blir plötsligt väldigt intressant.  Det är också här de bästa skådespelarprestationerna finns. Det är kul att se både Danny Glover och John Goodman, som senare blivit riktigt kända, som våldtäktsmän i programmet.

Emellanåt anser jag att filmen moraliserar lite väl mycket och det är heller inte helt klart vilket ställningstagande och parti filmen tar, offrens, samhällets eller kanske rent av förövarnas? Man måste vara ytterst försiktig när man behandlar ett så här känsligt ämne så man inte faller på eget grepp. Givetvis framställs våldtäktsoffren som just offer men samtidigt gestaltar man även förövarna på detta sätt vilket kan få en paradoxal effekt. Självklart måste man vara medveten om att det säkert ofta ligger en traumatiserad barndom någonstans i botten. Många vinklingar alltså.

Det här är förstås inte den enda film som fokuserar på problematiken efter en våldtäkt. Det mest kända exemplet är kanske The Accused med bland annat Jodie Foster. Kvinnans skuldkänslor förstärks av det samhällssystem som tycks existera även utanför filmens värld och själva skuldfrågan läggs nästan på henne - offret. Hennes egna funderingar rör tankar som om hon kunde ha gjort mera motstånd, mindre motstånd eller något annat som kunde ha förmildrat händelsen. Samhällets inställning tycks ofta vara att hon får skylla sig själv när hon betedde sig så eggande eller klädde sig i så utmanande kläder.

En intressant film som eventuellt kan tolkas olika beroende på vilken åsikt och inställning man utgår ifrån.

The Grudge - 2004 - Nyinspelningen med Sarah Michelle Gellar

The Grudge

Regi: Takashi Shimizu

2004

Horror

Karen (Sarah Michelle Gellar) jobbar med hemvård i Tokyo, Japan. En dag får hon ta över och vikariera för sin kollega Yoko (Yoko Maki) som försvunnit spårlöst. Hon beger sin till en gammal kvinnas hus och möts av något hon i sin vildaste fantasi inte hade kunnat förställa sig. Innanför dörren slår för det första misären emot henne. Hon finner också den något apatiska kvinna hon kommit dit för, på golvet. Efter att hon städat upp röran ger hon sig på upptäcktsfärd i huset och finner en pojke intejpad i ett skåp på övervåningen. När hon anmäler saken till polisen börjar hon förstå att det inte är första gången något mystiskt inträffat i huset. Både hennes egna och polisens undersökningar pekar på att huset är besatt av vrede och att alla som sätter sin fot i huset dör en våldsam död.

Det här är väl en av de mer omtalade amerikanska skräckfilmerna på senare år. Frågan är om den klarar av att stå på egen hand eller om det bara är en i raden av remaker på asiatiska succéfilmer.

Låt oss säga att det är en väldig tur att filmen börjar direkt så att säga, det hinner inte gå speciellt många minuter förrän mystiska och oförklarliga saker börjar inträffa. Det är tur säger jag, därför att filmen är faktiskt inte vidare intressant och det krävs en sån här åtgärd för att man över huvudtaget ska orka intressera sig för den. Det som följer efter dessa inledande minuter är tyvärr inte vidare intressant eller medryckande. Vid vissa enstaka tillfällen kan man visserligen påstå att filmen är semiintressant, men den blir aldrig speciellt originell. Nu måste kanske inte en film vara originell för att gå hem hos den stora breda massan, men jag tycker att det görs på tok för mycket publikfriande filmer för att det här ska kännas lyckat.

Filmen fortsätter att sväva någonstans i gränslandet mellan semiintressant och tråkig. Samtidigt vill jag dock påstå att en del av filmens scener faktiskt är lite skrämmande och i viss mån överrumplande. Tyvärr tycker jag inte att det räcker hela tiden ut och jag tycker att det är synd att man ofta valt att gå den lätta vägen istället för att ta ut svängarna ordentligt.

Eftersom det här är en remake av en asiatisk film, gjord av originalregissören, hamnar man nästan i en slags paradox. Stilen är ömsom asiatisk med mycket statisk kameraföring och sparsam musik, ömsom väldigt amerikansk med lika typisk musiksättning som kameraföring. Likaså kan man kalla berättartekniken för en hybridlösning, den asiatiska fragmenterade stilen blandat med den amerikanska tekniken att berätta rakt på utan krusiduller.

Skådespelarinsatserna är väl överlag ganska bra även om jag personligen inte skulle bli ledsen om Sarah Michelle Gellar hade en mindre roll. Inte för att jag egentligen tycker att hon är dålig utan för att hon inte tillför speciellt mycket. Hade hon å andra sidan haft en mer betydande del av filmen kanske hon hade kunnat utveckla sin rollkaraktär till något intressantare och mer en flerdimensionell sådan. Hur man än vänder sig blir det fel alltså, både mer och mindre Gellar hade varit bättre.

Så är det ju då slutet, något som är väldigt viktigt i den här typen av spökhistorier. Jag tycker att slutet är filmens starkaste del, som tur är känns det som om regissören (Takashi Shimizu) spelar ut sina starkaste kort här och dessutom alla på en gång.

Filmen är sevärd en gång men inte mer.

4/10

The Card Player - 2004 - En katt och råtta lek signerad Dario Argento

The Card Player

Aka: The Card Dealer

Regi: Dario Argento

2004

Thriller

En seriemördare som vill spela poker om sina offers liv kontaktar polisen. Först vägrar polisen gå med på mannens groteska krav och får motvilligt se hur offret brutalt mördas online via datorskärmen. När nästa offer står på spel ser man inget annat val än att spela mördarens spel med trissar, stegar och fyrtal. Man söker hela tiden efter misstänka bland stadens spelgalna och i det sökandet finner man en annan tursam pokerspelare, som man försöker anlita för att spela mot mördaren. Det är ett spel som inte bara handlar om tur och intuition, det är ett spel där liv står på spel och den tursamme ynglingen accepterar tveksamt polisens erbjudande.

Kanske inte Argentos bästa prestation någonsin, även om det ofta är spännande saknar man de verkliga höjderna han tidigare gett oss. Förutom kanske ett par undantag är det inte några direkt våldsamma scener i filmen och det kanske man kan klaga på. Jag tycker i och för sig inte alltid att det behövs och Argento är mästare på att fånga oss i ett järngrepp ändå och verkligen få oss intresserade. Här har han hittat en synnerligen grotesk historia som verkligen sätter sig hos tittaren. Problemet är att det aldrig blir mer än så.

Mördaren mördar sina offer via en webkamera och inblandningen av poker över nätet anser jag vara ett genidrag som ligger helt rätt i tiden. Det gör att filmen blir mera skrämmande eftersom det ligger väldigt nära verkligheten just nu. Man känner starkt med både offret och den som tvingas spela de ohyggliga duellerna med mördaren. Kan väl inte vara så rolig att ta på sig det ansvaret kan jag tänka mig. Att jag sen personligen är extra intresserad av spänningen som poker ger, gör kanske inte det hela sämre.

Mördaren är inte lika väl dold här som det är brukligt i filmer av det här slaget. Ofta brukar man kunna misstänka allt och alla, här misstänker man istället ingen och det kanske inte var så bra lösning. När man sen väl får reda på vem mördaren egentligen är, presenteras det kanske lite väl övertydligt och det brukar väl inte Mäster Argento göra?

En ganska standardiserad katt och råtta lek trots allt och även om det är ett intressant tillvägagångssätt så måste jag säga att det här bara är Argento på rutin och inget utöver det vanliga – tyvärr!

Trailer: The Book Thief

Med Dig i Mina Armar – 1940 – Hasse Ekmans regidebut!

Regi: Hasse Ekman

Komedi

Jag kan väldigt lite om äldre svensk film och jag kan inte särskilt mycket om Hasse Ekman. Men eftersom livet är en lång läroprocess hoppas jag kunna ändra på det framöver. I och med den här filmen har jag till exempel lärt mig att Hasse Ekman var oerhört produktiv och att han var endast 24 år när har debutregisserade denna. Han har också skrivit manus men medverkar inte. Det gör däremot Edvin Adolphson och Karin Ekelund i de största rollerna. Även Thor Modéen och Stig Järrel har framtrådande roller och man får lov att säga att rollbesättningen är fantastisk tvärs igenom. Det finns ingen som inte passar in i filmen

I korthet handlar filmen om direktör Krister Dahl, som är miljonär. På golfbanan får han en boll i huvudet och tappar efter det minnet. Han har ingen aning om vem han är och alla personlighetsdrag som han vanligtvis har är också borta. Han träffar och blir kär i sin före detta fru, som också är med på noterna alldeles utan minnesförlust. För att göra en lång historia kort förvecklas saker och ting mer och mer efter som Krister inte har någon avsikt att tala om för omvärlden att han har tappat minnet. Inte annat än för sin betjänt – Vårby, som spelas av Thor Modéen och som får hjälpa till att reda upp röran.

Egentligen är upplägget klassiskt. Även om filmen är från 1940 lär det inte vara den första som behandlar en minnesförlust på det visset. Det är farsartat och det är mycket underhållande. Filmen håller ett högt tempo och en del musik. Främst är det förstås ledmotivet som framförs några gånger genom filmen. Hasse Ekman skrev tydligen även texten till denna bit och får jag säga min mening är det en ganska bra text. Hade den skrivits idag hade den lutat åt pekoral men 1940 funkar det fantastiskt bra! Det är bara att inse att man får flytta sig tillbaka i tiden när man gör sina bedömningar. Tidlöshet är mycket ovanligt i sådana här sammanhang.

Dock är filmen som helhet mycket modern, eller i alla fall utan ålderskrämpor. Låt vara att den tekniskt sett inte ligger lika långt fram som moderna filmer, men manuset är piggt och fullt av små lustigheter som man kanske inte lägger märke till direkt. Och får jag säga min mening är jag mer imponerad av att Hasse Ekman knåpat ihop manuset redan vid så ringa ålder än att han regisserar.

Ska vi rubricera kategorier är det helt klart en romantisk komedi. Jag brukar ha svårt för sådana men den här är bra mycket bättre än de flesta jag har sett tidigare. Och då är de flesta jag har sett betydligt modernare än den här! Det är kanske det som är grejen, den här är oförstörd medan man i modernare alster måste krysta till det för mycket. Det här är ett naturligt lustspel och det känns som att alla de inblandade har jäkligt roligt. Dialogen är rapp och det är en sagolik tajming i framförandet.

Historien har också två delar kan man säga. Först har vi minnesförlusten och allt vad det innebär. Sedan har vi återkomsten av minnet men då är alla minnen från under minnesförlusten som bortblåsta. Oavsett hur man vänder sig har man ändan bak skulle man kunna säga. Nåja, som gammal svensk romantisk komedi löser sig allting till slut och alla lever lyckliga i alla sina dagar. Och skulle det inte vara så skulle jag nog bli besviken. Men det är jag inte nu utan tycker att det här är en mycket mycket bra film och en utmärkt regidebut!

8/10