Recension: Case of the Scorpions Tail - 1971

Case of the Scorpions Tail

Regi: Sergio Martino

1971

Thriller

Lisa Baumer (Ida Gali) älskar med sin älskare och väcks senare på natten av att telefonen ringer. Rösten i andra änden säger att hennes make Kurt omkommit i en flygplansolycka. Då det bara är gifta på pappret och inte längre delar sitt liv med varandra blir hon lite förvånad över att bli informerad om att hon är förmånstagare till makens livförsäkring på 1 miljon dollar och att hon måste åka till Aten för att fixa till formaliteterna angående detta. När hon väl hämtat ut pengarna kontaktas hon av Kurts älskarinna Lara Florakis (Jaine Reynaud) som kräver en del av summan då hon påstår att Kurt tänkt ändra livförsäkringen med henne som förmånstagare men inte hunnit innan han dog. Lisa vägrar naturligtvis och mördas senare av en mördare med svarta handskar. Försäkringsbolagets utredare Peter Lynch (George Hilton) och brottplatsfotografen Cleo Dupont (Anita Strindberg) slår sig sedan ihop för att försöka utreda det mystiska mordet.

Det här är en ganska typisk giallorulle egentligen. Den är signerad Sergio Martino som var en mycket framstående italienskt filmskapare på 70-talet och är fortfarande egentligen. Hans namn har väl fått stå lite i skymundan för sådana storheter som Mario Bava Och Dario Argento men hans talang ligger inte långt efter dessa stora mästare.

Alla ingredienser finns med, allt från den, i princip, obligatoriska mördaren i svarta handskar till utredaren som är något annat än polis, i det här fallet försäkringsutredare. Den typiska musiken som här är skapad av Bruno Nicolai och som skapade mycket musik till de här filmerna under den här tiden. Bildspråket är tämligen italienskt och man känner helt klart igen den fokusering på ögon som kan anses vara speciellt tydlig i italiensk film. Närbilder och udda kameravinklar bidrar till att förhöja den spänning som kanske hade gått förlorad under filmens transportsträckor, dessutom innehåller ju titeln ett djur och detta har, kanske mer än något, kommit att förknippas med giallofilmen.

Något som är viktigt, förutom det som nämnts här ovan är hur själva dödsscenerna ser ut. Det är ofta det som hjälper eller stjälper en sån här film och här blir man sannerligen inte besviken. Det kanske inte är den mest kvantitativa filmen i det här avseendet men kvalitén är faktiskt svårslagen. Det är poetiskt vackra scener med härligt rött stilistiskt blod som rinner på rätt sätt.

Det är också viktigt att man verkligen rör till det för tittaren och inte låter denne räkna ut för mycket i förtid. Här lyckas man väl med detta och misstankar riktas mot än den ene än den andra och först i slutet när allt får sin förklaring trillar alla pusselbitarna på plats. Det kan kanske tyckas lite krystat men vi får inte glömma bort giallons ursprung, det var faktiskt ganska grafiska, gula (=Giallo på italienska) kioskdeckare och kioskdeckare har väl inte den allra bästa litterära statusen precis.

Gillar du giallorullar? Då gillar du även den här

Caché - 2005 - Det är riktigt påträngande!

Caché

Regi: Michael Haneke

2005

Drama/Thriller

Plötsligt upptäcker familjen Laurent att någon iakttar dem när de hittar videokassetter tagna på deras hem utanför dörren. Eftersom det inte rör sig om några direkta hot kan polisen inget göra och Georges och Anne är helt enkelt tvungna att göra sina egna efterforskningar om de vill ha något svar på mysterierna. Sakta med säkert fattar Georges misstankar mot en person från barndomen men vill inte gå in på några detaljer när Anne frågar honom. Hela händelsen tär mer och mer på deras förhållande och när sonen Pierrot försvinner ställs allting på ända. Georges är övertygad om att hans misstankar är korrekta och att Majid är den skyldige även om denne nekar till anklagelserna, för hur kan det annars hänga ihop?

Det är riktigt påträngande och voyeurismisk redan i inledningsscenerna utan att det egentligen händer någonting. Det man får ta del av är att en videokamera övervakar ett hus med omnejd och kommentarer kring detta från filmen huvudkaraktärer som just hittat själva bandet. Mysteriet tar alltså sin börjar direkt och utan omsvep. Man grips genast av en nyfikenhet att få reda på hur det egentligen ligger till, vad som ligger bakom och så vidare. Helt enkelt briljant och med medel så enkla att man knappt förstår hur effekten åstadkoms. Det finns en otrolig närvaro som åstadkoms på något mystiskt sätt. Det borde helt enkelt inte vara så intressant som det faktiskt är och jag vet inte vilka trådar det egentligen är Haneke rycker i.

Eftersom det inte finns några direkta hotelser förknippade med övervakningsbanden, även om det förstås måste vara riktigt obehagligt för de som är utsatta, så kan polisen inget göra. Detta är också något som filmens karaktärer kommenterar flera gånger i filmen vilket förstås kan tolkas som någon form av samhällssatirisk kommentar av Haneke. Jag är inte säker på att så är fallet men efter som jag precis har hans trilogi om utanförskap (The Seventh Continent, Bennys Video och 71 Fragment of a Chronology of Chance) i färskt minne ligger det nära till hand satt göra den typen av tolkningar och antaganden. För övrigt kan man fråga sig var gränsen för trakasserier egentligen går, för även om det inte finns någon direkt brottslighet eller uttalade hot inblandade måste det förstås vara väldigt kränkande för den som utsätts och det är kanske det som filmen, åtminstone delvis, belyser.

Situationer som i vilken annan film som helst skulle vara fullständigt orealistiska funkar alldeles utmärkt här och känns dessutom som fullständigt äkta. Till exempel när någon ringer på dörren, Georges frågar vem det är med får naturligtvis inget svar, varvid han, trots allt som tidigare hänt (även om detta är i filmens början), öppnar dörren, går ut för att se sig omkring för att sedan gå in igen. Detta skulle vara fullständigt otänkbart att ta på allvar i någon annan film, men här faller det sig naturligt och dessutom både logiskt och realistiskt. Återigen kan jag inte peka på någon direkt orsak men det är uppenbart att Haneke klarar att manipulera åskådaren precis som han vill. Han ger motivation till skådespelarna att vara fullständigt övertygande. Vad som händer i denna scen är dock inte speciellt oväntat och resulterar förstås i ytterliggare ett videoband.

Tyvärr tappar filmen temo efter ett tag och det som med inledningsscenerna verkade vara en uppvisning i hur man hanterar just tempo försvinner en smula. Det är fortfarande väldigt bra men det blir betydligt segare än vad jag hade förväntat mig. Hade stämningen i filmens början kunnat hålla isig hela filmen igenom hade det här varit ett fantastiskt mästerverk, men nu får det alltså klara sig med att bli rubricerat som ”bra”! Men det finns trots allt ett par scener som riktigt överrumplar åskådaren och som ger filmen tillbaka sin intressanta lyster och i slutändan får man väl säga att den trots allt är relativt välbalanserad. Något som är synnerligen intressant är förresten att man inte kan vara helt säker på om man ser det egentliga händelseförloppet eller en inspelning som plötsligt börjar spolas på ena eller andra hållet i en video, vilket jag tycker är ett kul grepp. Det är väl ett sätt att överlista tittaren på och det gillar jag!

Det jag gillar med Haneke överlag, och den här filmen är inget undantag, är att det händer mycket framför kameran men inte särskilt mycket med kameran. Skådisarna får göra sitt jobb och det finns inga direkta kameraåkningar eller udda vinklar som tar fokus från handlingen eller förvillar tittaren. Det man ser är det man får varken mer eller mindre. Det är en stabil och statisk kamera som ibland följer en person, och således inte är lika statisk längre, men som ger effekten av att det blir än mer närgånget och personligt. Det känns nästan som om man känner personerna i filmen på ett helt annat plan än vad som brukar vara fallet i andra filmer.

Som tittare formulerar man förstås sina egna teorier om hur det egentligen ligger till. Dessa sammanfaller ibland med de ledtrådar vi ges av filmen, men inte alltid. Jag vill inte gå in på detaljer men jag hade tidigt tydliga misstankar åt ett visst håll, med ett eller ett par specifika motiv. De teorier som paret själva kommer fram till, eller Georges egentligen, är också intressanta och kan mycket väl vara sanna, för man ges inga direkta svar av filmen, det är helt enkelt upp till var och en att tolka den efter eget huvud. En egenskap som jag verkligen gillar när det kommer till film! Det är också delvis detta som gör att man behåller intresset för filmen, intresset för vad som egentligen har hänt en gång i tiden och den enfaldiga tron på att man kommer att levereras några svar i slutändan. Det är naturligtvis en lönlös förhoppning…

Det finns mycket paranoia mellan raderna och man skulle dessutom kunna uppfatta en underliggande ton av rasism eller främlingsfientlighet om man är på det humöret. Nu menar jag absolut inte att Haneke skulle ta ställning till något om detta ämne i filmen utan ser det mera som en objektiv betraktelse med en historisk prägel. Det finns också ett eftertryck av hat och långlivad ovänskap eller avundsjuka som kanske har med främlingsfientligheten att göra också. Kanske överanalyserar jag, vem vet?

Det som också är intressant men som för betraktas som en sekundär handling är hur huvudpersonernas äktenskaps slits och hur deras irritation på själva situationen smittar av sig på varandra. De bråkar mer än tidigare och det är inget konstigt med det. Kanske är det rent av så att det är det här som är den egentliga handlingen och själva mysteriet med vem som bevakar dem som är sekundärt? Det finns som sagt många frågor som inte får sin lösning efter att filmen har tagit slut!

Recension: Cowboys & Aliens - 2011

Cowboys & Aliens

Regi: Jon Favreau

2011

Action/Sci-Fi/Western

En man vaknar upp utan minnen om vem han är (Daniel Craig), var han har varit eller vart han är på väg. Den enda ledtråd han har är de mystiska armband som tycks vara omöjligt att ta av som han har på sin vänstra handled. Han ger sig mot närmsta stad – Absolusion, där han upptäcker att inget händer i den lilla staden utan att Woodrow Dolarhyde (Harrison Ford) kommit med sitt godkännande. Men mannen med minnesförsluten tänker inte böja sig för någon och råkar snabbt i trubbel. På väg till den federala sheriffen tillsammans med Dolarhydes son händer det något. Främlingen armand börjar glöda och snart visar det sig att det är ett vapen av enorm kraft. Det passar bra eftersom du just nu blir attackerade av aliens som rövar bort människorna från gatorna med sina flygande farkoster.

Själva titeln på filmen tycker jag anspelar på något väldigt fånigt och skrattretande. Man kan helt enkelt inte blanda ihop vad som helst men i detta tidevarv är det tydligen ok att låta både ninjor, och här cowboys, men utomjordingar. Men faktum är att det låter mycket tamsigare än vad det är. Filmen är helt klart seriös och faktiskt riktigt välgjord också! Utimjordingarna ser bra ut även om det känns som att man har lånat lite utseende från Ridley Scotts film – Alien. Men bara lite kom ihåg det! Jag menar inte att det skulle vara någon kopia på något sätt, det är subtilt och kanske jag som överanalyserar och ser likheter där det egentligen inte finns några.

Harrison Ford är en fantastisk skådespelare och här få han göra något han inte gör så ofta, spela skurk. Eller nästan skurk i alla fall, det är väl inte så att han är genomond eller så men det är i alla fall inte hjälterollen eller huvudrollen heller för den delen. Filmens hjälte, eller antihjälte snarare står Daniel Craig för och även han gör ett bra jobb även om han känns lite malplacerad i en westernfilm. Jag vet inte varför, det bara känns så. Men han övertygar och visar att han faktiskt klarar rollern med bravur. Visserligen spelar Ford skjortan av honom men i alla fall…

Handlingen är inte överraskande om man bortser från den något udda kontrasten av cowboys och aliens. Men det där är yta, innehållsmässigt är det inga direkta överraskningar. Det var väl i och för sig inte oväntat heller och det behöver heller inte alltid vara oerhört genomtänkt och banbrytande. I det här fallet så helt klart det yttre i fokus och ska göra det också. Det är en actionfilm med tämligen underhållande action och en skön touch science fiction. Att man inte utvecklar alla frågor och svar om vem, var och varför är inte så noga.

Jag gillar den och den är underhållande. Vad mer kan man egentligen begära? Har du inget annat för dig kan du göra sämre val än att se den här!

7/10

Mission Impossible: Ghost Protocol - 2011 - Den fjärde filmen är riktigt bra!

Mission Impossible: Ghost Protocol

Regi: Brad Bird

2011

Action

Ethan Hunt (Tom Cruise) sitter i serbiskt fängelse. IMF befriar honom med ett uppdrag som liknar de andra som de brukar utföra – det ser helt enkelt omöjligt ut men funkar trots allt! Väl ute får Ethan ett nytt uppdrag, att ta sig in i Kreml för att stjäla några viktiga filer om en viss Cobalt. Man känner inte till hans riktiga identitet men konstaterar snabbt att det rör sig om den svenska professorn Kurt Kendricks (Michael Nyqvist). Hans plan är att utlösa en stomexplosion för att utrota allt liv på jorden i syfte att bringa planeten in i en ny era – i en tid av fred!

När första filmen kom ut 1996 var jag måttligt imponerad av den. Jag var vid tidpunkten riktigt biten av den gamla TV-serien, det vill säga den gamla serien från 60-talet till och med innan Peter Graves blev synonym med serien. Jämförelsen med serien och filmen som i sitt effektsökeri sökte billiga publikpoänger var oundviklig och där actionfilmen drog det kortaste strået. Jag är inte ens säker på att jag sedan såg uppföljarna när de kom men den här missade jag naturligtvis inte!

Det är kul att se Michael Nyqvist i en skurkroll och han är faktiskt riktigt bra också! Jag har heller inget att klaga på hos de andra skådespelarna och det är onekligen en underhållande film. Jag jämför inte längre med någon förlaga utan ser filmen för vad den är. Det är en actionfilm som man egentligen skulle kunna se om och om igen utan att den tappar så mycket underhållningsvärde. Den bygger mestadels på actionsekvenser som är hur underhållande som helst och dessutom ser teamet ut att vara i större trubbel än vanligt. Den här gången riskerar de inte bara att förnekas om de blir fångade eller dödade utan också att bli stämplade som terrorister. Insatserna är höga men hotet om ett kärnvapenkrig mellan Ryssland och USA överväger helt klart riskerna.

Ghost Protocol är presidentens order om att förneka hela IMFs existens, Organisationen finns helt enkelt inte och ska teamet lyckas med sitt omöjliga uppdrag har de ingen backup utan måste klara sig med en handfull tekniska hjälpmedel och sin egen uppfinningsrikedom. Egentligen är det väl ingen skillnad eftersom de har allt man kan tänka sig ändå och självklart räknar man ut precis hur det kommer att gå men jag gillar den här filmen. Actionsekvenserna är bra utförda och det är väl bara på något enstaka ställe man anar att det förekommer någon datorgenererad effekt. På det hela taget en mycket lyckad film som jag skulle kunna tänka mig att se om igen inom en snar framtid!

8/10

Recension: Sinking of Japan – 2006

Ett sjunkande Japan är väl ett klart intressant scenario? Det var min tanke när jag införskaffade den här rullen i alla fall! Det visade sig att det var en japansk film, men japansk dialog, vilket absolut inte kan sägas vara någon nackdel. Det är inte lika mycket effektsökeri som i amerikanska ekvivalenter och det märks också att det här är en riktig film och inte bara något som är gjort för TV. Destruktionseffekterna är mycket bättre genomförda och som sagt inte lika publikfriande som man är van vid. Men även själva handlingen är mer komplex än vad man är van vid från västerländska katastroffilmer. Men filmen är upplagd på ett sådant sätt att man förmodligen kunde ha fått ett större utbyte av den om man, redan sedan tidigare, känt till japansk geografi lite bättre, eftersom det ständigt refereras till olika öar etc. Vidare kan man inte säga att det är en actionfilm i den striktaste bemärkelsen, det är lika mycket en kärlekshistoria som en katastroffilm egentligen och det är faktiskt riktigt rörande emellanåt. Några av skådespelarna är fantastiska, och även om det förekommer heroiska hjälteinsatser, liksom det nästan alltid gör i den här typen av film, blir det aldrig lika påklistrat som man är van vid. 

7/10

Recension: Category 7: End of Days – 2005

Ibland kommer de i följd de här katastroffilmerna. Handlingen som påbörjades i den nästan tre timmar långa Category 6: Day of Destruction fortsätter här i nästan tre timmar till. Det blir mycket av samma vara, det är ganska dåliga datoranimerade effekter för det mesta men emellanåt har man lyckats få till det riktigt hyggligt! Skådespelarprestationerna är generellt sämre i den här filmen jämfört med de förra även om man lyckats få med några riktigt stora namn som Robert Wagner och Tom Skerritt som förstås sköter sig klockrent. Även Randy Quaid från förra filmen är med och gör bra ifrån sig, men de stora rollerna är alltså inte lika vassa. Det är folk som offrar sig för en ”större sak” men det blir aldrig så där äckelpatriotiskt som det ibland kan bli i den här typen av amerikanska katastrofskildringar. Tempot är mycket högra än i den första filmen och jag tycker väl att sidohandlingarna är bättre också. Man har övergivit de teknologiska problematiseringarna och gått vidare till bibliska proportioner. I centrum finns nämligen den där typen av pengahungriga amerikanska TV-predikanter som alltid finns med när katastrofer hotar jordens existens. Huruvida de tror på sitt eget budskap eller enbart är kvacksalvare är inte helt självklart med det är helt klart en frisk fläkt (hehe) i filmen. 

6/10

Recension: Exam – 2009

Att filmer som samlar ett antal personer på en begränsad plats och låter dem gå varandra på nerverna oftast tilltalar mig är ingen hemlighet. Utan att göra långa listor kan jag i förbigående nämna den briljanta Cube och förstås Breathing Room som jag tidigare har skrivit om här på bloggen. Den här är heller inget undantag, nästan genast sätter den klorna i åskådaren och skapar en spännande stämning som faktiskt imponerar en smula. Och eftersom hela filmen (nästan) utspelar sig i ett och samma rum krävs det lite extra nerv för att det ska fungera.

Det handlar om 8 personer som söker ett och samma jobb och som råkar ut för en, ska vi säga ”annorlunda” anställningsintervju, eller slutprov. De stängs in i ett rum och får stränga regler att rätta sig efter. De blir instruerade att de har en fråga att svara på och att den finns framför dem. Att pappret framför dem på skrivbordet är blank ställer förstås till dem för hur ska man kunna svara när man inte vet frågan?

Allehanda möjliga försök till att klura ut frågan misslyckas och en efter en tvingas de lämna rummet diskvalificerade efter att ha brutit mot de stränga reglerna. Tempot kanske inte höjs hela tiden med stämningen intensifieras efter hand och ju närmare upplösningen vi kommer desto fler frågor har vi som åskådare formulerat. Men som vanligt slutar det lite för enkelt. Jag vet inte om det är jag som är petig eller om det beror på att man redan har sett så mycket att man kräver nya och innovativa lösningar på alla manus hela tiden. Hur som helst var det här bland det bästa jag har sett på ett tag även om det ligger i filmens natur att se om den inte är helt lockande. Filmer som bygger på överraskningar eller twists har som bekant inget högt andrahandsvärde. Hur som helst så är förstahandsvärdet riktigt högt!

8/10

The Maiden Heist – 2009 - En heist är alltid underhållande!

Heistfilmer är som regel synnerligen underhållande. Det krånglas till och till slut vet man inte om tjuvarna har det minsta aning om vad planen egentligen är eller vem som lurar vem i slutändan. För det handlar nästan alltid om någon form av inre blåsning också, det är inte bara ett rån eller stöld och sedan inget mer, vanligtvis finns det också inre stridigheter.

Men nu är det här frågan om en komedi och allt det man trodde sig veta om heistfilmer är inte verklighet här. För det första så finns det ingen inre girighet och för det andra är tjuvarna så klumpiga att man förundras över hur väl det till slut går för dem! På vägen strular både det ena och andra till sig och det uppstår en massa komiska situationer längs vägen. Det är hyggligt stora namn i filmen: Christopher Walken, William H. Macy och Morgan Freeman och de gör bra ifrån sig! Det lilla karikatyr- eller överskådespeleri som finns i filmen känns avsiktligt och ger en komisk poäng snarare än ett irritationsmoment som annars kan vara fallet.

Tyvärr känns filmen lite fadd i slutet och tappar några procent på betygskalan. Det känns lite väl enkelt och det är helt enkelt inte komplext nog för att tillfredställa mig. Man borde ha kommit på ett bättre sätt att avsluta på som fortfarande hade varit filmen trogen men jag ska väl inte gnälla. Filmen är trots allt underhållande och har man inget bättre för sig kan man använda sin tid till mer onödiga saker än att se den här. Den är kul, men inget som dröjer sig kvar någon längre stund.

6/10

Recension: Category 6: Day of Destrucion – 2004

Jag har sett och skrivit om ett gäng länga katastroffilmer gjorda för TV nu och de har alla (nästan) en sak gemensamt. Man delar upp berättandet i två delar där den första leder upp till den slutgiltiga katastrofen som sedan den andra delen handlar om. I just den här blandar men egentligen två typer av katastrofer, dels den mer naturliga, där gigantiska stormar hotar och ödelägger bebyggelse, och dels giriga elbolag som försöker komma billigt undan genom att tillverka datorsystem som är så billiga att en hacker utan vidare kan ta sig in i system och ställa till oreda. Det är en underhållande film för stunden kan man väl säga men inte mycket mer än så och när den är slut känns det som om den trots allt varit ganska meningslös. Det är hyggliga skådespelarinsatser men CG-effekterna är många gånger mer än bedrövliga och det är inte vidare spännande någon gång egentligen... 

6/10  

Recension: Frozen Kiss – 2009

Ett yngre par fastnar i snöstormen och vet inte riktigt var de är. Till saken hör att de hela tiden ser syner av sådant som inte finns, men det vet de förstås inte själva! De är övertygade om att de är förföljda av både döda människor och skinnhuvuden som torterar folk och som har någon form av mässa i närheten av där de befinner sig – var det än är.

Det låter mysigt eller hur? Nja, det framställdes inte riktigt så som jag hade tänkt mig det i förväg. Det mesta filmen visar är istället relationer mellan personer som står någon av de båda försvunna nära. Självklart får vi också följa dem som är försvunna men det blir aldrig så där dramatiskt som den här typen av film har potential att bli. Skådespelarna är ganska dåliga över lag och på det hela taget är det faktiskt inte mycket att hänga i granen. Den passar förmodligen bara en sådan som jag som måste se allt och som inte nöjer sig förrän man utökat referensramen in absurdum!

4/10

Recension: Wallander: The Man Who Smiled – 2010

Den här brittiska versionen från 2010 av Mannen som log från 2003 lider i stort sett av samma problem som de övriga filmerna om Wallander med Kenneth Branagh i huvudrollen. Svenska namn och platser blir nästan lite löjväckande med det engelska språket. Till exempel så låter Ystad, Tomelilla, Torstensson, Magnus, Sten och Anders helt enkelt fel. Skådespeleriet är dock ovanligt bra och Kenneth Branagh gör en strålande insats som Wallander. Övrig skådespelararsenal är också bra men karaktärerna är lite tråkiga. Tråkigast av allt är dock att själva historien – fallet, är lite för enkelt. Man har inga som helst problem med att räkna ut vad som kommer att hända, hur det hänger ihop och vem som är den skylidiga och det var inte så bra kanske. Fel jag tycker filmen trots allt är ganska charmig och underhållande, mycket tack vara närvaron i skådespelet förstås och utdelar ett skapligt betyg! 

7/10

Nyheter: Thrill of a Kill på DVD

Släpps av Another World Entertainment den 30:e maj! Min recension av filmen hittar du HÄR!

Recension: Hamilton: I Nationens Intresse - 2012

Hamilton: I Nationens Intresse

Regi: Kathrine Windfeld

2012

Action/Thriller

Carl Hamilton arbetar som underrättelseofficer och har i uppdrag att infiltrera ryska vapensmugglare som säljer svenska vapen. Under operationen attackeras de av en okänd grupp som dödar alla på platsen utom Hamilton som lyckas överleva. Vapnen som just skulle byta ägare stjäls och det blir Hamiltons nästa uppdrag att ta reda på vem, var och varför? Allt pekar på en internationellt välkänd organisation som trots sitt renommé i själva verket utbildar terrorister att använda toppmoderna vapen.

Jag har tidigare sett varenda film om Hamilton, från TV-filmen Förhöret till Fiendens Fiende och Vendetta. Jag tycker att de allra flesta av filmerna är mycket stabil underhållning och emellanåt lite av en svensk James Bond. Samtidigt bär de också alla spår av det som utmärker svenska polisfilmer (som jag också gillar skarpt). Vem som är min favoritskådespelare när det gäller att gestalta kommendörkaptenen Hamilton vet jag inte om jag riktigt kan svara på men Mikael Persbrandt gör ett mycket bra jobb och passar verkligen för rollen. Det känns som att han har gjort den till sin egen och lyckas med hjälp av väldigt små medel gestalta de känslosvängningar som Hamilton råkar ut för i den här filmen.

Det handlar nämligen inte bara om en agent-film i traditionell mening, eller gör det förresten inte det? Hamilton lider av svåra mardrömmar och råkar som ren reflex döda någon som står honom mycket nära. Detta plågar honom sedan i resten av filmen och Mikael Persbrandt ser till att det blir trovärdigt! Det jag menar är att det kanske inte är helt ovanligt att underrättelseagenter och poliser i svenska polisfilmer brottas med någon form av inre demoner. Något som ibland stärker deras yrkesutövning men som ibland lika väl kan försvaga den och få dem att tvivla på sig själv och sin existens.

I filmens inledande skede påstås att Sverige inte har agenter med rätta att döda. Sedan förtydligar man att det finns vissa omständigheter som inte riktigt räknas. Självförsvar är en sak och en annan sak är om det ligger i nationens intresse! I mina ögon betyder det i alla fall en licens att döda. Om inte för sin egen personliga del så i alla fall för rikets säkerhet och det är väl underförstått att det är detta som åsyftas även för till exempel James Bond – 007, när det talas om saken i den värld där han hör hemma. Men det är klart att såsom Jan Guillou själv påpekade i introt till Fiendes Fiende så är det andra länder som har spioner, det har inte vi! Istället har vi underrättelsetjänst, vilket egentligen är en annan benämning för precis samma sak.

Filmen är i alla fall tät och till och med spännande på sina ställen. I mångt och mycket påminner den om de filmer som tidigare gjorts om Hamilton men det ligget lite i sakens natur. Karaktären måste ju följa vissa riktlinjer för att vara trogen det man redan vet om honom. Han får inte avslöja riktigt vem han är för sina nära och kära och han försvinner veckor i sträck. Actionscenerna är ovanligt bra i denna och det känns som om man har lagt lite extra krut på dem. Och även om det är en svensk film är det ovanligt mycket engelska, ryska och till och med arabiska i den. Men det är å andra sidan inget konstigt när det handlar om internationella organisationer och uppdrag som sträcker sig från Ryssland till Jordanien och Somalia. Som internationell agenthistoria tycker jag faktiskt att den står sig väl i konkurrensen!

Bilder: © Pampas Produktion AB

Tävla om ett ex av filmen på Blu-ray HÄR

Recension: Python 2 aka Snakes – 2002

Jag tänker inte påstå att den här filmen innehåller fantastiska skådespelarinsatser, men faktum är att de är klart bättre än vad snittet av den här typen av film normalt bjuder på. Ganska rejält mycket bättre dessutom! Det som istället drar ner upplevelsen är ormarnas beskaffenhet. Att de har en överdriven storlek ligger i filmens natur och det är helt ok, men de känns lite för dataanimerade och jag hade istället önskat att man hade trickfilmat lite mera. Ett par gammaldags montage hade suttit fint!

I ett samarbete mellan rysk och amerikansk militär skall en orm av gigantiska mått fångas in och skeppas till USA. Naturligtvis handlar det om belopp i mångmiljonklassen och infångandet måste naturligtvis levande. Olyckligtvis skjuts sedan planet med ormen ned och den hamnar på en rysk militärbas. När amerikanarna ska återhämta den visar det sig att det i verkligheten inte är en orm utan två! Två genmanipulerade dödsmaskiner som spottar syra, är extremt intelligenta och i den närmaste är skottsäkra.

Det finns inget nytt i filmen, man har sett allting sedan tidigare. Under stundom är det ganska irriterande att se folk som springer omkring och skjuter i luften eftersom man inte får se någon orm alls under en ganska lång tid. Det bättrar sig dock så småningom och framåt slutet är det ett ganska högt tempo. Skådespelarna håller som sagt en relativt hög klass och det är trevligt att se att man faktiskt kan göra den här typen av film utan att använda sig av folk som inte kan agera överhuvudtaget. Även miljöerna är bra och trovärdiga även om jag förstås betvivlar att en rysk militärbas skulle se ut på det sättet. Normala doser av logiska luckor finns det men karaktärerna är inte lika korkade som de ofta är och någonstans i det hela får jag ändå lov att påstå att det är en relativt realistisk handling.

6/10

Recension: Carnosaur 3: Primal Species – 1996

När jag införskaffade denna hade jag egentligen ingen aning om att det var tredje delen i en filmsvit. Efter att jag har sett den kan jag konstatera att det verkligen inte behövs några förkunskaper från de tidigare delarna för att kunna uppskatta denna! Eller uppskatta förresten, det finns klara kalkonvärlden här! Det handlar om några terrorister som ger sig på fel transport och istället för det uran de tror sig kunna komma över får de tre velosiraptors och en T-Rex på halsen. När militären sätts in är deras order givetvis att fånga varelserna levande, något som visar sig vara lättare sagt än gjort!

Skådespelarna är urusla och handling är synnerligen ojämn! Det dröjer ett bra tag innan den bättrar sig och blir lite underhållande. Det spretar lite åt alla håll och det är inte helt säkert vilken riktigning filmen ska ta men slutligen verkan man ha bestämt sig och filmen stabiliseras! Det är gummimonster av hög underhållningskvalitet som är minst lika löjeväckande som skådespelarprestationerna. Klichéer staplas på hög och resultatet blir förstås därefter. Personligen tycker jag det är riktigt underhållande på sina ställen trots att en del av karaktärerna verkligen är omåttligt irriterande!

5/10

Recension: The Innkeepers – 2011

Jag kan inte annat än att erkänna att jag hade ganska högt uppskruvade förväntningar på den här filmen. Egentligen vet jag inte varför och det måste bero på att jag har hört så pass mycket gott om den som jag har gjort. Vad det var för en film och vad den egentligen handlade om hade jag heller ingen aning om, förutom det som står på omslaget då förstås. Det är en spökhistoria som utspelar sig på ett hotell som står i begrepp att stängas och det är egentligen hela handlingen. Den är ganska bra genomförd även om jag initialt kände att skådespelarna inte höll måttet särskilt bra. Man vänjer sig lite under filmens gång och till slut har jag inget emot dem alls. Men man försöker bygga upp någonting som sedan aldrig släpper loss och det är lite synd! Det finns ingen förlösande faktor och när filmen är slut känns det som att man har blivit snuvad på konfekten. Vad var poängen? Det finns alldeles för många ouppklarade trådar för att jag ska känna mig riktigt nöjd!

5/10

Recension: Solos aka Decendants – 2008

En postapokalyptisk rulle får man väl säga. Jorden är förstörd och eftersom endast ett fåtal platser är näringsrika nog att odla gröda har människan krigat med varandra om dem. Numera lever de under kupoler eftersom luften är smittsam och endast ett par sekunder räcker för att man ska förvandlas till en av de smittande. Vi får följa en flicka som tillhör den nya ”rasen”. Hon har märken på halsen och är immun mot smittan. De infekterade rör heller inte och det finns ett fåtal barn som henne. De står mellan infektionen och myndigheterna som sanerar området genom att likvidera alla smittade människor.

Intressanta premisser måhända men med ett utförande som verkligen inte gav mersmak. Låt vara att bildkompositionerna är snygga, frånsett allt det sepiabruna kanske, och att själva sminkeffekterna är riktigt bra. Handlingen känns helt meningslös och när filmen är slut tänker man: jaha? Den gav mig faktiskt ingenting och jagförstår heller inte riktigt vad det är man vill ha sagt med filmen. Fast det är ju i och för sig inte säkert att det finns någon sensmoral eller liknande heller.

Filmen är kort, ca 70 minuter och det är nog tur det för maken till ointressant film har jag inte sett på länge.

3/10

Trailer: American Warships - 2012

Recension: Boot Camp - 2007

Boot Camp

Regi: Christian Duguay

2007

Drama

Långt ute i stilla havet finns en liten ö med ett speciellt uppfostringsläger som föräldrarna till särskilt stökiga ungdomar skickar bort sina barn till när de inte längre klarar av situationen. Vad föräldrarna inte har full koll på är vilka metoder som egentligen används för ändamålet: hjärntvätt, fysiska bestraffningar i form av kompanistryk eller motsvarande och med fångvaktare som utnyttjar ungdomarna för sina egna njutningar. Av olika omständigheter hamnar Sophie (Mila Kunis), till pojkvännens stora smärta på ön. Han är fast besluten att få hem henne igen, men först krävs det att han skickas till ön, något som är lättare sagt än gjort…

Själva idén med fångläger långt ute till havs, även om de inte råkar ligga mitt ute i stilla havet är förstås ingen ny idé. Ett gäng filmatiseringar om fängelseön Alcatraz, med Don Siegels Escape From Alcatraz och Papillon med Steve McQueen och Dustin Hoffman är väl de första som ploppar upp i skallen kanske. Tittar man på, för gemene man, mer okända rullar finns det förstås andra fånglägerfilmer med ingredienser som liknar den här ännu mer även om det inte nödvändigtvis utspelar sig på en ö, ta Turkey Shoot för att bara nämna en film!

Fast här är de ju egentligen inte frågan om ett fångläger utan om en plats där de stökiga ungdomarna ska disciplineras under överinseende av Doktor Hail (Peter Stormare) som med sina metoder ändå tycks komma någon vart med dem, åtminstone tills han stöter på motstånd från Sophies pojkvän Ben (Gregory Smith) som sätter hela verksamheten i gungning med sin blotta närvaro. Lite tramsigt kan tyckas eftersom det inte känns riktigt realistiskt att en person kan ställa till med sådan oreda som det gestaltas i filmen.

Överlag för man väl också säga att den är lite tam och även om bestraffningarna kan tyckas hårda blir man inte direkt påverkad av dem. Om detta beror på att man numera har blivit så luttrad att man kräver mer och mer för att överhuvudtaget känna något eller på att filmen de facto är svag på detta område kan förstås diskuteras men det faller lite platt för min del i alla fall och det är lite synd för filmen hade helt klart potential att kunna vara riktigt stark. Visst finns det tillfällen då vissa personer får precis vad de förtjänar och tillfällen när man verkligen känner med ungdomarna och ett och annat tillfälle då våldet känns riktigt naket. Men det går över ganska snabbt och strax efteråt är det lika platt igen.

Men nu har filmen trots allt ett litet ess i rockärmen som förstärker den och som faktiskt gör den lite motbjudande trots allt. Den bygger nämligen på verkliga händelser och enligt filmens för och eftertexter är det här en företeelse som inte varit helt ovanlig och hur allt detta skett utan insyn av myndigheterna. Man berättar också att 40 barn och ungdomar dokumenterats ha dött under förhållandena och det är något som faktiskt får min fantasi att skena i alla fall! Kanhända är inte filmen i sig något mästerverk, men den bygger på händelser som känns enormt viktiga att förmedla till människornas medvetanden och som sådan är den förstås enormt rekommendabel!

Trailer: Bait 3D - 2012

Recension: Lord of the Flies – 1963

Själva historien som berättas i den här filmen, den om en hel pojkklass som blir strandsatta på en öde ö efter en flygplanskrasch, är naturligtvis riktigt skrämmande. Den utvecklas kontinuerligt och eskalerar under hela filmens gång. Två grupper formeras på ön. Den ena, ledd av Ralph vill hantera saken på ett civiliserat sätt, bygga hyddor och ständigt ha en brinnande eld för att signalera eventuella flygplan och båtar som kan passera. Den andra gruppen är mera kortsiktig och vill koncentrera sig på jakt. Den börjar med små bristningar men blir snart rejäla våldssammandrabbningar gängen emellan, till den mildra grad att fler av pojkarna faktiskt mister livet.

Men utförandet är väl i sig ingen höjdare! Filmen är gjord i svartvitt och det har jag i sig inget emot, det kan till och med förhöja stämningen, men många av barnskådespelarna, som dessutom är brittiska, är faktiskt ganska bedrövliga! Det känns liksom inte som att deras repliker levereras med en sådan trovärdighet som krävs av en film med en sådan här tungsint handling. Det finns allt som man kan önska (eller inte önska) i ett vuxet samhälle sett ur barnens begränsade uppfattningsförmåga. Det finns gott om metaforer till maktstrukturer och de skapar till och med nästan sin egen religion.

Miljöerna är det inget fel på, det ser verkligen ut som om de vore på en öde ö och jag kan heller inte klaga på kontinuiteten i slitage av kläder eller skrubbsår och liknande. Egentligen är det nog en ganska bra film när jag tänker efter och jag retar mig heller inte lika mycket på barnens skådespelartalanger efter ett tag. Framåt slutet är det till och med riktigt anständigt!

7/10

TÄVLING: Vinn Hamilton - I Nationens Intresse

Nu lottar vi ut tre ex av den nya Hamiltonfilmen på blu-ray! Är du intresserad? Skicka ett mejl till tommy@fanatiskfilm.se så deltar du i tävlingen. Det enda som krävs är att du har en postadress i Sverige. Tävlingen varar till och med den sista maj 2012. Lycka till!

TÄVLINGEN ÄR AVSLUTAD

Lotten föll denna gång på:

Hanna Westman - Malmö
Peter Borg - Piteå
Anneli Pettersson - Tranås

Stort grattis!

Barbie as the Princess and the Pauper - 2004 - En klassisk berättelse

Barbie as the Princess and the Pauper

Regi: William Lau

2004

Animerad

Skriven av: Linda Snöberg

I den här filmen får vi följa med i prinsessan Annelieses liv och vad det har att erbjuda. Hennes mamma blir tvungen att gifta bort sin dotter för att rädda sitt kungarike. Anneliese är egentligen inte alls intresserad av att gifta sig med en främling, men hon ser det som sin plikt att hjälpa till. En dag när hon är ute i staden och går så stöter hon på en flicka vid namn Erika, de får båda en chock när de ser varandra. De är på pricken lika, det enda som skiljer dem åt är hårfärgen och ett födelsemärke som prinsessan har. De blir vänner och Anneliese lovar att bjuda in henne till slottet för att sjunga för dem. Kort därefter blir prinsessan kidnappad och då får Erika möjligheten att utgöra sig för att vara Annaliese medan de kan spåra upp prinsessan…kommer de att hitta Annaliese i tid eller?

Filmen är verkligen helt underbar att se, den är söt, underhållande, våldsamt rolig och har en bra händelseutveckling, en film som hela familjen kan njuta av. Musiken var helt sagolikt bra och man sjönk ner i soffan och bara njöt. Låten ”I am a girl like you” är fantastisk och jag kan rekommendera fans som tycker om musikaler och musik i allmänhet att verkligen njuta av musiken i denna film, den är så avslappnande och skön.

Erika var min favorit, dels för att hon växte upp i slummen så att säga och ändå var ödmjuk och tyckte om livet och ville hjälpa andra människor. Sen älskar jag hennes röst när hon sjunger. Det är Julie Stevens som sjunger, jag måste verkligen kolla om hon har gjort någon platta för hon sjunger ju underbart. Det är också kul att se att de använder samma person som har varit med i de tidigare filmerna som gestaltar rösten som Barbie - Kelly Sheridan, fast man har tagit in en annan till att sjunga, nämligen Melissa Lyons. Texterna är väldigt smarta och gripande och de får en bra innerbörd till vad filmen handlar om.

Preminger är hysteriskt rolig även fast han är den elaka personen. En sekvens är när han ser Wolfie och skriker som en flicka och skorna han har ser nästan ut som flickklackar he he. Det är intressant hur en del animerade karaktärer liknar sina röstskådespelare, t.ex. Preminger har inte bara Martin Shorts röst utan även hans ansikte…kolla gärna efter en gång till och se om även du tycker så.

De två idioterna som jobbade för Preminger var ju helt puckade, speciellt den ena han var så otroligt trög så det finns ju bara inte, underbart att se.

Det är också mycket kul att se djur som talar tycker jag och här har vi en katt som skäller som en hund.

Givetvis finns det en del brister i handlingen som t.ex. var fanns prinsessans vakter? Hur kidnapparna överhuvudtaget klarade av att stjäla allt guldet och var hade Preminger gömt undan allt? Men det är ändå småbagateller och det gör inte att jag tycker filmen är mindre värd att se.

Recension: Gang Boyz – 1994

Eftersom jag, liksom jag konstaterat många gånger förr, har någon sorts konstig fascination för filmer där Linda Blair medverkar kunde jag förstås inte motstå den här rullen. Läser man på baksidan för man intrycket om att det handlar om någon sorts hämndfilm och det funkar alltid även om Linda Blair oftast inte lyckas leverera det man skulle önska av henne. Men det är om man läser på baksidan det. Tittar man på filmen får man en helt annan uppfattning. Man kan säga att filmen handlar om tre saker. För det första så handlar det om ett skinheadgäng som bär nazistiska symboler och sprider allmän oreda i samhället – Hollywood. För det andra om en före detta polis (Wings Hauser, som också regisserat filmen) som åter får ordning på sitt liv, kämpar för att nyktra till och åter får ihop det med sin fru – Linda Blair. För det tredje så finns det lite sensmoral om homosexualitet, om alla människors lika värde och lite andra rena självklarheter egentligen. Fast det är klart, lite på slutet får man ju lite hämnd också tillsammans med lite floskler om hur folk kan förenas mot en gemensam fiende. Jag är inte säker på om jag gillar alla budskap i filmen, alla människors lika värde oavsett sexuella preferenser är väl en sak, men att uppmana till våld är en annan. Nåja, filmen var mot alla odds underhållande och klart värd att offra knappt en och en halv timme på. 

5/10

Recension: Grotesque – 2009

Om det var Hostel som startade den nya vågen av tortyrfilm känns i sammanhanget som en ganska ointressant fråga. Men är det kommer en ny film från landet som en gång i tiden gav oss Guinea Pig filmen Flowers of Flesh and Blood väcks det onekligen ett intresse för oss som älskar det makabra. Man utgår från att filmen kommer att ta ut svängarna å det grövsta för japanerna brukar ju sannerligen inte spara på krutet när det gäller groteska och våldsamma filmatiseringar. Upplägget i den här är enkelt, en man kidnappar ett par och torterar dem, deras överlevnadsinstinkt ska ge honom njutning. Svårare än så är det inte och det skulle väl ha kunnat funka också, men tyvärr finns det inget i filmen som egentligen berör. Förövaren använder tjatiga metoder, håller ett ohyggligt lågt tempo och offren verkar knappt plågade. Jag vet inte om man ville förmedla något budskap med filmen för det känns nästan som om det är tanken emellanåt. Jag kan dock inte påstå att jag förstår vad detta budskap i så fall skulle kunna vara och jag kräver heller inte något budskap av en film av det här slaget. Men lite motbjudande och revolterade scener kunde man väl begära? Jag känner ingenting och det var väl knappast meningen. På det hela taget en ganska poänglös film som var hur seg och innehållslös som helst som man bara ”måste” se för att den är så makaber. En scen med ett öga känns som en hommage till Flowers of Flesh and Blood annars är den helt poänglös. 

4/10

Recension: Deep Freeze – 2003

När jag först fick se omslaget tänkte jag genast på spindlar, jag tycker det liknar en spindels ben eller käkar eller något på bilden. Det visade dock sig att så inte var fallet utan att det istället handlade om någon slags utdöd, möjligen muterad, parasit. Det är egentligen ingen djurskräckfilm i traditionell mening, den gränsar lite mot monsterfilm och den gränsar lite mot katastroffilm också då en del av filmen är en förestående miljökatastrof beroende på det skrupellösa oljebolagets borrande efter olja i Antarktis. Man har lyckats göra filmen på ett sådant sätt att varelsen(erna) inte ser hemska ut. Det är gummimonster som man till slut får se i sig helhet och jag tycker faktiskt att det är ett gott hantverk trots att de inte ser direkt skrämmande ut. Skådespelarna är verkligen ojämna, en del kan verkligen inte konsten att verka rädda medan andra faktiskt är helt ok! Manuset i sig är lite tråkigt och det finns inte mycket utrymmer för nytänkande. Det blir lite The Thing känsla över det hela, kanske beroende på miljöerna och med tanke på att de handlar om att vara instängd på en forskningsstation utan möjlighet att ta sig därifrån. Kalkonvibbar javisst, men det är faktiskt underhållande också!

4/10

Recension: Boat Trip - 2002

Boat Trip

Regi: Mort Nathan

2002

Komedi

Skriven av:  Linda Snöberg

Jerry (Cuba Gooding Jr) och Nick (Horatio Sanz) är två helt vanliga grabbar som hamnar på ett kryssningsfartyg med bara bögar på. De tror att de är på en båt där de kan raggar brudar i 7 dar.  När de beställde biljetterna var det en som satte dem på det här fartyget för att jävlas med dem. Efter att ha varit där ett tag inser de att det bara finns bögar där och att något hemskt har hänt. De försöker att smälta in, vilket inte går så bra. Redan första kvällen är det en man vid namn Lloyd Faversham (Roger Moore) som stöter på dem. De båda killarna delar på sig och försöker att finna ro i spriten och den andre i att spela kort. Jerry blir full och snubblar, slår i huvudet och ramlar i poolen. När han kvicknar till efter mun mot mun metoden av Gabriella (Roselyn Sanchez) som tycks vara den enda kvinnan ombord.  Jerry njuter i fulla drag och spendera mer och mer tid med Gabriella, som i sin tur tror att han är bög. Nick är besviken på resan och vill därifrån, han ser sin räddning i en helikopter som flyger ovanför. Han använder sig av en nödraketspistol och råkar skjuta ner helikoptern. Vad han inte då vet är att personerna ombord där är ett lag modeller från Sverige, de kommer ombord och Nick tror att han är i himmelriket. Han blir betuttad i Inga (Victoria Silvstedt), fast det är inte lätt att träffa henne för Ingas tränare Sonya (Lin Shaye) är där hela tiden.

Detta är nog så långt ifrån ett mästerverk man kan komma, finns en del roliga dialoger dock. Denna film kan man se när man inte har något annat att göra. Här tänker jag på konceptet av svensk blondin och hennes stränge tränare. Filmen har tyvärr inget nytt att komma med utan den lägger sig i ett fack som så många andra. Fast som jag sa innan kan man ta till filmen när man har tråkigt och inte ha något annat som man kan hitta på.

Det hela börjar ju rätt lamt med att Jerry ska fria till sin flickvän uppe i en luftballong och så är han höjdrädd till råga på allt, vilket slutar med att han spyr på henne precis innan han ska till att säga de fina orden. Hon säger nej för hon har hittat en annan. Lämnar inte mycket åt fantasin alls, redan här är det som det brukar vara i komedier av denna kalibern

Denna filmen tror jag hade kunnat göras bättre med ett genomtänkt manus och bättre skådisar, fast Victoria Silvstedt som spelar den dumma svenska blondinen passar utmärkt. För det stämmer ju in på precis hur hon är enligt mig.

Så innan ni hyr eller köper denna filmen så ska ni tänka efter tycker jag, fast om ni är Roger Moore fans ska ni absolut se den för han gör en både kul och sevärd roll som bögen Lloyd Faversham.