Recension: The Chair - 2007

The Chair

Regi: Brett Sullivan

2007

Horror

Danielle (Alanna Chisholm) hyr ett gammalt hus med anor lyckligt ovetande om de hemskheter som en gång försiggått i huset. Snart blir hon dock varse att de ondskefulla krafterna ingalunda lämnat platsen och att mystiska saker inträffar under de stunder hon får oförklarliga minnesluckor. Systern Anna (Lauren Roy), som känner till Danielles psykotiska bakgrund misstänker att hon börjat slarva med sin medicin men trots hennes misstankar kan hon inte hitta några rationella förklaringar till det som inträffar. Danielle å sin sida bedyrar att hon inte inbillar sig och att det som händer verkligen är på riktigt. Sent, alltför sent inser Anna att Danielle faktiskt har helt rätt och att husets mörka historia är på väg att upprepa sig!

Till att börja med måste man ju bara kommentera en ologisk detalj som hela filmen egentligen bygger på. Eller… vänta nu… det måste innebära att det faktiskt inte är någon egentligen detalj utan en fundamental byggsten? Nåja, det handlar i alla fall om själva tillgängligheten av pengar. Så vitt jag förstår är studenter ganska fattiga som regel, vilket naturligtvis inte måste vara fallet, men det ter sig för mig ganska ologiskt att en student, som ju är filmens huvudperson, skulle ha råd att hyra hela det enorma huset som filmen utspelar sig i. Ignorerar man dock detta är filmen faktiskt riktigt effektiv och faktiskt lite skrämmande även för en luttrad filmtittare som undertecknad.

                                           

Visst, man har sett det mesta förut, det finns inget nytt under solen och det är från början inte ställt bortom allt tvivel om det verkligen spökar eller om det är Danielles mediciner, eller frånvaro därav, som ställer till det. Detta ändrar sig dock snabbt och vi får njuta av en rolltolkning som steglöst stegrar mot vansinnets eller besatthetens eufori. Det är inte särskilt många skådespelare inblandade och det kanske är på gott och ont, men det gör åtminstone att handlingen blir mera koncentrerad och det blir heller inte en massa onödiga utflykter hit ock dit. Det mesta utspelar sig inne i huset, och bara ett få tal scener är inspelade på annan plats och då enbart i mycket korta segment.

Nu menar jag inte att alla skådespelarna är jättebäst, även om det är få av dem. Nej, det vore att ta i, men det fungerar i alla fall och Alanna Chisholm, som spelar huvudrollen gör det riktigt bra. Man kan nästan ana ett sådant där litet listigt leende som man brukar få sig till buds ibland utan att hon egentligen visar det, om ni förstår vad jag menar. Hon gestaltar helt enkelt galenskapen, eller den eventuella galenskapen bra!

Effektmässigt är det kanske ingen märkvärdig film, men så bygger den heller inte på inälvor och andra chockerade effekter. Det är mera en psykologisk thriller än en skräckfilm i många avseenden och det är väl egentligen den övernaturliga biten som får den att bli rubricerad som någon form av Horror, i alla fall i min bok. Fast, det är klart, eftersom handlingen också rör vid tortyr och då av små barn blir det kanske också lite extra skrämmande. Kanske har man tagit inspiration från Colombias ökände seriemördare Luis Garavito, som erkänt mord och sexuella övergrepp på 140 unga pojkar.

Sättet man blandar in hypnos på påminner mig också lite om Edgar Allen Poes Fakta i Fallet Valdemar, nästan lite för mycket för att jag ska kunna avfärda det som ren slump. För den som inte är bekant med den novellen eller de filmatiseringar som gjorts av den, inte minst Romeros zombievariant i Two Evil Eyes, så handlar det om hypnos i själva dödsögonblicket, vilket leder till… ja, vad ska man säga… ovilja eller oförmåga att lämna denna värld.

Hur som helst så gillar jag den här filmen, att man lagt inte arkivbilder från en svunnen tid (fejkade såklart) gör att intrycken av vad som en gång hänt bara blir starkare. Att de sedan är riktigt bra gjorda, även om det inte riktigt är i klass med vad man åstad kom i Peter Jacksons Forgotten Silver, gör inte saken sämre! Nä, nu har jag rabblat länge nog och det finns egentligen bara en sak att säga. Se den här filmen för den är riktigt jävla bra!

Recension: Cecil B. Demented - 2000

Cecil B. Demented

Regi: John Waters

2000

Komedi

Filmen tar sin början med den outhärdliga divan Honey Whitlock (Melaine Griffith) som utåt visar upp en älskvärd fasad. Hennes riktiga jag är däremot van att få som hon vill och hon skändar sannerligen inte orden när hennes ego talar. Redan från början planeras hennes kidnappning av den excentriske regissören Cecil B. Demented (Stephen Dorff). Han håller på att göra revolution mot hela studiosystemet i Hollywood med sin film. Till en början tvingas hon medverka mot sin vilja, men efterhand inser hon mer och mer att budskapet i filmen faktiskt är det rätta och så småningom blir hon mera medgörlig och tar mer och mer aktiv ställning mot mainsteamfilmen.

Det här är en film som driver med hela etablissemanget och kanske framförallt de stora breda hollywoodproduktionerna. Man slutar emellertid inte där, utan John Waters driver också ganska kraftigt med sitt eget filmskapande. Allt i en salig röra av sarkasm, ironi och framförallt dålig smak.

Jag kan inte låta bli att tycka om det här eftersom jag helt och fullt håller med om observationerna som görs. Det kanske inte alltid är den stora breda kommersiella filmen som är bäst, utan man kan faktiskt försöka att vidga sina vyer ibland och se lite längre in i filmdjungeln. Detta gäller förstås på andra hållet också, bara för att en film har kostat en massa miljoner behöver den ju inte vara dålig och oartistisk.

Det här är en film som kanske kräver lite mer kunskap av tittaren än genomsnittsfilmen. Den får ytterliggare en extra dimension om man är bekant med de olika kontroversiella filmskapare som det refereras till och jag gillar när man inte underskattar tittaren genom att förklara för mycket hit och dit.

Filmens skådespelare gör ett bra jobb, framförallt är det Melaine Griffith och Stephen Dorff som bär upp filmen rent skådespelarmässigt. Detta innebär naturligtvis inte att de andra inte är bra, för det är de! Karaktärerna är tydliga och alla väldigt speciella, nästan karikatyrer. När filmen är slut sitter man fortfarande och tänker på hur bra karaktärerna refererar till filmskaparna. Det här är en film som sitter kvar länge och som växer när man fått smälta den lite.

Demented Forever!

News: Deadly Revisions

Bill Oberst Jr. film from PIX/SEE Productions gets a wicked new name: “DEADLY REVISIONS”!

Gregory Blair’s mystery/thriller starring international sensation Bill Oberst, Jr. takes it up a notch with a new title: “DEADLY REVISIONS” 

PIX/SEE Productions announces that writer/director Gregory Blair’s mystery/thriller starring international sensation Bill Oberst, Jr. has gotten an upgrade; a new and improved title.

“While we liked the old title, which was the title of the screenplay, we wanted something totally fresh and more specific to the story we are telling,” Blair explains.

In DEADLY REVISIONS, horror film writer Grafton Torn finds hypnotherapy and nightmares reveal memories that might or might not be real…and that might or might not be deadly.

Star Bill Oberst, Jr. endorses the change. “The new title really has more intrinsic meaning,” he says. “I mean: yes, I’m a writer and I was in the process of making script revisions when I had my accident, but now it seems like it’s my life that’s getting revised. I have these horrific visions that keep changing…and I don’t know which versions are reality. If any of them are.”

Bill Oberst Jr.’s iconic screen presence has haunted dozens of films and his role in the Emmy nominated “Take This Lollipop”--the most popular application in Facebook history--has made him an international phenomenon. He’s very excited about his role in DEADLY REVISIONS.

“The script twists so much the audience has to keep reevaluating the information they get,” Bill explains. “And my character is a totally unreliable narrator!” “And a nice little twist on top of everything,” Blair adds, “is that the title itself is a revision. How perfect is that?”

DEADLY REVISIONS begins shooting later this year. For updates, visit:

The official DEADLY REVISIONS website: http://www.DeadlyRevisionsMovie.htm

The DEADLY REVISIONS Facebook page:https://www.facebook.com/DeadlyRevisions

The DEADLY REVISIONS Twitter:https://twitter.com/#!/DeadlyRevisions

Recension: Chainsaw Cheerleaders - 2008

Chainsaw Cheerleaders

Regi: Donald Farmer

2008

Horror

För femhundra år sedan levde en häxa som i sina sista levande ögonblick passade på att uttala en förbannelse. Femhundra år senare, i nutid, blir hon återuppväckt av några hängivna satanister som öppnar det tidsfönster hon behöver för att fly den annalkande brasan. Lika ond som alltid tar hon ingen som helst hänsyn till vilken tidsålder hon råkar befinna sig i utan spiller ingen tid innan hon påbörjar sina nya missgärningar. I hennes väg står Dawn, som tvångsintagits till cheerleader-linjen på collage för att kunna hantera sitt humör, och tre andra stereotypiska blondiner. Just det ja… de har ju motorsågarna med sig också!

Som komplement till ovanstående beskrivning tänkte jag börja med att beskriva mina intryck med hjälp av några enkla stödord:

Tillbakablick,

Usla Skådisar,

En Häxa,           

En sista Förbannelse,

80-tals Känsla,

pretentiöst,

komik,

förlösande,

glimten i ögat,

Blondiner,

ironi,

satir,

Smaklöst,

Nakna bröst,

kalkonvärde,

Nakna stora bröst,

Demon,

uselt sminkjobb,

korsade motorsågar,

slutstrid.

Det beskriver mina känslor ganska bra tycker jag men nu ska jag försöka gå in lite mer i detalj på vad jag menar.

Den initiala tillbakablicken är naturligtvis väsentlig för filmens handling då hela plotten egentligen skapas där. Tyvärr är det ju ingalunda något nytt med en häxa som uttalar någon form av förbannelse just i det ögonblick hon ska till att brännas eller liknande men det funkar och även om det inte är någon Black Sunday som utspelar sig framför ögonen. Redan innan tankarna föll på denna mästerliga rulle av Mario Bava hade jag förresten redan tyckt mig känna igen konturen av något djur eller någon växt eller för den delen någon hybrid däremellan från Day of the Triffids. Nu tror jag i och för sig inte att det är frågan om någon hommage till den filmen men formen är onekligen ganska lik.

Väl tillbaka i vår egen tid tycker jag mig återfinna samma känsla som i de småusla filmerna jag själv brukade hyra på 80-talet. Jag har ingen specifik titel i bakhuvudet utan det är mer en övergripande känsla av halvseriös skräckis som verkar vilja mer än vad den klarar av. Det är på gränsen till alldeles för pretentiös men ett paradoxalt soundtrack räddar i sista sekund filmen från att ta sig själv på ett alldeles för stort allvar. Man kan säga att den andra fasen, och den klart mest underhållande delen av filmen inleds med detta.

Något som jag inte gillar är när man inte visar tillbördlig respekt för de döda och även om Anna Nicole Smith inte tillhör någon av mina favoriter eller förebilder tycker jag inte om att man nämner hennes namn på det sätt som man gör. Man hade kunnat lösa det på ett betydligt smakfullare sätt, men nu är jag kanske inne på petitesser… Nåja, den andra fasen av filmen innehåller rikligt med kalkonhumor, det är stereotypiska karaktärer och större glimt i ögat än vad man lyckats åstadkomma här finns nog inte. Allt det pretentiösa är som bortblåst och filmen tar sig inte ett smack på allvar.

Det finns också gott om både ironi och satir, som till exempel vad en cheerleaders bör äta om hon ska kunna behålla den perfekta kroppen. Anorexi berörs och ska man ta någonting på allvar i filmen så är det väl just det där?

Nåja, filmen fortsätter och vi introduceras snart för huvudattraktionen – den femhundra år gamla häxan. Det funkar väl sådär och kalkonhumorn bibehålls på en behaglig nivå. Att påstå att det här är något annat än en tvättäkta kalkonrulle vore att föra folk bakom ljuset, men även om de kvalitativa nivåerna i filmen inte är de högsta i mannaminne ska vi komma ihåg att det är just det som är charmen med filmen och att det är riktigt urusla sminkjobb och att kedjorna på motorsågarna faktiskt inte rör sig spelar kanske inte så stor roll. Man för en stunds avkoppling från den stressiga vardagen och behöver inte tänka på att allting serveras perfekt hela tiden, men lite mer motorsåg kunde vi väl ha fått av en film med en sån titel?

Recension: The Cave - 2005

The Cave

Regi: Bruce Hunt

2005

Action/Horror

En team grottdykare och vetenskapsmän undersöker ett nyligen upptäckt grottsystem i Rumänien. När ett stenras gör att ingången blockeras tvingas upptäckarna att ta sig djupare in i systemet för att hitta en alternativ utgång. De blir dock snart varse om att de inte är ensamma i grottorna, där finns mystiska odjur som teamet måste tampas mot för att överhuvudtaget ha en chans att nå utgången.

Filmens prolog utlovar tyvärr mera än vad filmen sen klarar av att hålla och den spänning och mystik man faktiskt lyckats åstadkomma under filmens inledande minuter är sedan som bortblåst. Tilläggas kan också att fotot i dess inledande minuter faktiskt är mycket imponerande och bådar gott inför framtiden.

Den verkliga filmen är inte lika imponerande, varken fotot som visserligen har sina ljusglimtar eller något annat. Förvisso är väl inte skådespelarna sämre här än i andra filmer av det här slaget men det finns liksom ingen motivation bakom dem. Det finns heller ingen motivation och drivkraft i själva handlingen och de saker man kunde tycka vara intressanta utelämnas nästan helt. Man vidrör till exempel mycket lätt en legend som skulle ha med grottan att göra men man svischar förbi den så snabbat att man inte hinner utveckla denna möjlighet till en intressant story.

Till filmens försvar måste dock sägas att varelserna är mycket skickligt gjorda och att filmen håller ett ganska högt tempo! Kanske allt för högt för filmens bästa egentligen, spänningsmomenten som hade kunnat uppnås genom att tittaren fått en bättre uppfattning om själva grottmiljön, som faktiskt också den är förvånansvärt välgjord, försvinner i de snabba och virriga kamerarörelserna. De klaustrofobiska vanföreställningar man hade kunnat utnyttja går också de helt förlorade i jakten på actionsekvenserna.

Men på det stora hela blir det här alltså en berättelse som utlovar mer än den lyckas hålla och blir mestadels är ganska ointressant och intetsägande. Ska man prompt se en nyare film i grottmiljö rekommenderar jag den betydligt bättre ”The Descent” istället!

Recension: Castle Freak - 1995

Castle Freak

Regi: Stuart Gordon

1995

Horror

Baronessan på ett gammalt italienskt slott dör plötsligt och hela rasket – slottet, inventarier och adelstiteln ärvs av John Reilly (Jeffrey Combs)s, en amerikan som inget hellre vill än att avyttra alltihop som fort som möjligt och plocka ut pengarna som arvet kan generera. Han har en dyster historia eftersom han några månader tidigare kört ihjäl sin son på fyllan, en olycka som dessutom gjorde hans dotter blind. Han har inte förlåtit sig själv än men har i alla fall hållit sig nykter i flera månader, något som inte hindrar hans fru från att lägga mer skuldkänslor på honom. Saker och ting blir heller inte bättre när de väl befinner sig på det nya arvegodset, tvärtom faktiskt! Och slottet döljer också en hemlighet, för i källarvalven finns en förvriden och hungrig varelse som snart slipper fri och sprider skräck omkring sig. Ett extra gott öga verkar denna monstruösa individ ha till den blinda dottern. Bättre blir saken heller inte av att John Reilly blir misstänkt och arresterad för de våldsamma dåden.

Jag vet inte när jag såg den här filmen första gången, det kommer jag inte ihåg. Jag vet i alla fall att jag såg den under ett besök på FFF i Lund något av de år jag besökte denna festival. Jag minns också att jag hade mycket goda minnen av filmen, det vill säga att jag mindes filmen som mycket bra utan att för den skull ha några detaljer att se tillbaka mot. Det är som det brukar vara helt enkelt. Förutsättningarna för ett återseende är inte bra, eftersom man trots allt utvecklat både sin kunskap och referensram på de år som gott och det är lätt att man ser tillbaka med nostalgi på det som har varit.

                                                               

Och jag kan väl heller inte förneka att det finns en viss nostalig där. Det är inte en lika bra film som jag minns den, men jag är petig och det är väl kanske en del saker som jag inte borde bry mig om som jag reagerar för. Jeffrey Combs, som den favoritskådespelare han är, har jag inget emot även om hans spelar över lite vid något tillfälle, och jag har väl egentligen inget emot något av skådespelarna heller, men särskilt blind verkar inte dottern vara. Det finns flera scener när hon verkar vara allt utom blind faktiskt. Ingen större skada är skedd men helhetsintrycket dras förstås ned något.

Jag är dock fascinerad av Stuart Gordons filmer, det brukar jag vara och då framförallt de som bygger på HP Lovecrafts berättelser på något sätt – och det gör alltså den här historien. Jag har inte läst berättelsen som ligger till grund men jag blir helt klart sugen på att göra det. Således vet jag inte om det är en bra adaption eller inte men jag tycker helt klart at den fungerar väl. Det finns lite inslag av The Shining i det hela, och då tänker jag alltså på relationsproblemen paret emellan. Det är säkert en överanalys från min sida men också att de befinner sig på ett slott är en likhet till den berättelsen.

Det är bra miljöer och det ser väldigt autentiskt ut. Det är det säkert också, det enda man kunde önska är att det fanns en riktig virtuos till ljussättare som hade kunnat bidra till en ännu starkare gotisk känsla. Tänk om Mario Bava hade varit inblandad och miljöerna hade sett ut som i Baron Blood, vilken mumma det hade varit!

Men man får vara nöjd med det man får och det är inte så illa faktiskt. Jag tycker inte att filmen är lika vass som jag mindes den, men då jag mindes den som riktigt riktigt bra är det faktiskt inte fy skam heller. Den är fortfarande bra och sevärd och det finns inte många som kan filmatisera HP Lovecrafts berättelser på det sätt som Stuart Gordon kan. Jag var ju tidigare inne på det och Stuart har ju gjort några stycken vid det här laget!

Recension: Johnny English Reborn – 2011

Jag minns inte mycket av den första filmen men jag kommer ihåg att jag fann den underhållande. På det planet är de här filmerna ganska lika men jag tycker inte riktigt att den här är lika dum som sin föregångare. Det är svårt att förklara men jag tycker det här känns som en mer seriös komedi och den känns på många sätt mera genomtänkt. Bond-referenserna är förstås slående och det vore väl märkligt om inte agentfilmernas agentfilm skulle agera förebind när det vankas parodi.

Jag tycker att Rowan Atkinson är en utmärks skådis här och det är synd att han får så få möjligheter att visa det. Inte för att jag har råkoll på hans filmografi men på något sätt är han tyvärr förevigt förknippad med rollen som Mr Bean, en rollfigur som jag personligen inte är särskilt förtjust i. Visst finns det likheter här och ingen kan hålla masken som Rowan Atkinson även om situationen omkring honom är fullständigt absurd!

6/10

Recension: Casino Royale - 2006

Casino Royale

Regi: Martin Campbell

Action

2006

Bond har just uppnått sin 00-status i den brittiska underättelsetjänsten. Detta betyder dock inte att han skulle vara en timid och tillbakadragen person. Snarare tvärtom, han går genast M på nerverna men imponerar samtidigt med sin förmåga att förse sig med information. Hans första uppdrag tar honom till Uganda där han spanar på en känd terrorist. Allting går dock inte enligt planerna och eftersom den brittiska underättelsetjänsten vill åt de stora männen bakom organisationen och inte smågangstrarna, börjar Bond att undersöka saken närmare. Hans ledtrådar tar honom till Bahamas och så småningom till Le Chiffre som är de internationella terroristernas privata bankman. Han ska anordna en pokertävling i Montenegro för att inkassera lite pengar. MI6 vet att om han skulle förlora en sådan turnering skulle hans organisation vara dödsdömd och skickar in den skickligaste spelaren de har – Bond, James Bond!

Visst är det lite kul att man gör en prequel till alla Bondfilmerna och att passa på när man ändå byter huvudrollsinnehavare kanske är ganska smart idé egentligen. Dock tycker jag inte att själva principen tydliggörs på ett bra sätt. Det är svårt att föreställa sig när det är samma skådespelare som spelar M som det varit i de senaste filmerna och de tekniska (och numera ganska vardagliga) attiraljerna som används i filmen hade varit så hightech i filmseriens tidiga historia att de varit rena rama science fiction på den tiden.

Daniel Craig gör heller inte ett bra intryck som den brittiska superagenten. Naturligtvis måste man ta med i beräkningen att han i den här filmen inte ska vara ”färdig” som Bond utan vara lite grovhuggen och inte fullt så sofistikerad som Bond senare skulle bli. Det här är helt enkelt ett stycke bakgrundshistoria till karaktären. Men trots detta tycker jag att man kan begära en viss karisma. Sådant är ju något som borde finnas naturligt och det kan knappast läras in med åren.

En annan sak som stör mig, angående det här med karisma, det finns ingen riktig Bond-skurk. Åtminstone ingen som verkligen är värd namnet. Den enda som är lite speciell är väl i sådant fall Le Chiffre men han kan väl knappast betecknas som något mer är en hantlangare eller mellanskurk eller vad man nu vill kalla honom för. Det har ju varit lite synonymt med Bondfilmerna genom åren att skurken är en riktigt ärkeskurk med smak för världsherravälde eller liknande megalomaniska symtom.

När man ändå håller på att klaga och gnälla går det ju heller helt enkelt inte att komma runt det här med humorn. Visserligen finns det en del punschliners insprängda här och där men något som kommer ur Bond med glimten i ögat hittar man inte. De få komiska kommentarer som trots allt finns med känns däremot tydligt konstruerade och inte naturliga i sammanhanget.

Men det är klart att det finns positiva saker i filmen också. En del actionsekvenser är ju häpnadsväckande, framförallt i filmens inledande del tycker jag. Sen segar filmen till lite och det är ju i och för sig tämligen naturligt när en stor del av handlingen centrerar sig kring ett pokerbord. För Bondfantasten finns där säkert en del nöje med att se Bonds första möte Med Felix Leiter eller hur han kommer på och skapar den drink som sedermera skulle bli ett kännetecken – shaken, not stirred!

Till filmens försvar måste det naturligtvis också påpekas att det självklart är ett välgjort hantverk och trots allt ingen dussinproduktion trots att man, på grund av filmens plats på tidsaxeln, själklart saknar den rekvisita som normalt brukar tilldelas Bond inför uppdragen.

En ok actionfilm, men som Bondfilm… nej!

Recension: Gone Fishin’ – 1997

Även om komedier inte är det jag vurmar mest för inom filmen finns det en och annan som sticker ut från mängden. Det här är till exempel en sådan. Det är inte på något sätt något mästerligt, nytänkande eller annorlunda över den egentligen. Det är tvärtom en ganska förutsägbar historia, som kanske har berättats alldeles för många gånger i sin grundform, men som på grund av sina skådespelare trots allt utmärker sig från mängden. Den gamla klyschan om att de inte spelar sina roller utan gör det så bra att det blir den de försöker spela ligger nära till hands. Och faktum är att Joe Pesci spelar skjortan av Danny Glover i detta avseende.

Filmens titel är helt perfekt, den talar om precis vad det handlar om. De två vännerna Joe och Gus ska åka och fiska och det är denna utflykt de har sett fram emot hela året. De är väl inte de smartaste killarna i världshistorien men de trivs tillsammans och de vill bara väl. Att säga att mycket går emot dem under resans gång vore en grav underdrift. Snarare är det så att inget går deras väg. De råkar ut för en solochvårare som är på flykt från polisen, han lurar av dem deras bil. De blir också av med sin båt och i sin jakt efter en ny blir de förstås lurade igen.

Men trots att det egentligen bara handlar om saker som går fel är det en feel-good film av stora mått. Man behöver inte hänga med särkskilt mycket och det finns många skratt längs vägen. Men man skrattar sällan åt dem, snarare med dem. Det är kanske därför filmen tilltalar så mycket som den gör. Joe och Gus är inte smarta, men de nöjer sig med det lilla och de är glada för det de har, inte för det de kunde ha haft. Mycket glider dem mellan fingrarna men i slutändan lyckas det med det de tar sig för och är nöjda med det. Allt de vill är trots allt att fiska…

7/10

A Force of One - 1979 - Mer nostalgi med Chuck Norris!

Efter att ha sett och skrivit om Good Guys Wear Black för ett tag sedan fick jag lite mersmak och bestämde mig för att gå igenom fler av Chuckens gamla filmer. A Force of One var en gammal nostalgisk upplevelse och som sådan kanske inte helt lätt att se med objektiva ögon. Skådespeleriet är emellanåt ganska bedrövligt och hela berättelsen är rätt så stereotypisk och klichéfylld egentligen. Men trots det gillar jag den, eller kanske tack vara det? I staden, som jag inte riktigt för kläm på vilken det är, härjar en knarkliga. När polisen utreder fallet hittas den ena polisen efter den andra ihjälslagna. Man misstänker att mördaren behärskar karate och konsulterar mästare Matt Logan (Chuck Norris) han är först motvillig med ställer sedan upp att träna poliserna i basalt självförsvar. Det är mycket fokus på fightingscener i ringen, lite för mycket kanske, och historien är kanske lite för enkel egentligen. Men det är som sagt en nostalgisk upplevelse att se filmen igen och jag kan inte annat än att låta detta färga mitt omdöme denna gång. 

7/10

Recension: Blast

Ibland får man tag i filmer som man kan se helt förutsättningslöst. Det är förstås ambitionen hela tiden men oftast råkar man känna till åtminstone någonting om produktionerna innan, och färgas, oavsett om man vill det, eller ens är medveten om det, av det. Men den här hade jag alltså inga förväntningar på överhuvudtaget. Kort sagt kan man väl säga att det är en film i Die Hard stil och att den utspelar sig ombord på en oljerigg. Det är inte världens smartaste manus och det är inte världens bästa skådespelare men som en stunds underhållning funkar den absolut! En rolig sekvens är när man inte annat kan låta bli att tänka på Under Siege, eller Under Belägring som den hette på svenska, och Steven Seagals karaktär Casey Ryback och plötsligt som omnämns just detta i filmen. Lite med glimten i ögat så där. En överraskning kom också i slutet när jag upptäckte att det var min gamle favorit Anthony Hickox som hade gjort filmen! 

6/10

Sucker Punch – 2011 - Inte alls så dum...

Jag har mest hört negativt om denna men jag tycker den var riktigt underhållande! Det är egentligen två historier som berättas, eller rättare sagt en historia och en eller flera fantasier. Det är fantasierna, som består av fantasifulla actionscener som är underhållande enligt min mening. Själva grundhandlingen, att en flicka blir tvångsinlagd på ett mentalsjukhus av sin pappa för att lobotomeras, men i sin egen fantasi befinner sig på en bordell för att dansa för betalande kunder är inte riktigt lika intressant!

Denna fantasi är dock väsentlig för att resterande fantasier skall kunna förekomma, det är själva grunden kan man säga. Babydoll, som kallas i bordellfantasierna, slår sig samman med tre andra intagna för att kunna fly från anläggningen innan lobotomeringen sker. I actionscenerna, som består av att kämpa mot gigantiska robotar eller att skära halsen av en drakunge utan att väcka mamman, söker de efter föremålen de behöver för att lyckas med sin plan till friheten: En karta, en tändare, en kniv och en nyckel. Det är också ett femte föremål men guiden genom fantasierna vill inte avslöja vilket detta föremål är. Det är hemligt och Babydoll måste räkna ut det själv.

Hela filmen har en atmosfär av overklighet, vilket är helt ok eftersom det mesta av den trots allt utspelar sig i en fantasivärld. Den består av flera olika lager eftersom fantasierna enbart existerar inom en annan fantasi etc. men det är inte särskilt svårt att hänga med. När filmen är slut har man inte mycket att fundera över vilket är lite synd men en och en halv timmes underhållning lyckas filmer åtminstone leverera! Frågan är bara… vilkens fantasi är det vi får ta del av?

6/10

X-Men: The Last Stand - 2006

Så var det dags för tredje delen om mutanterna då. Ärligt talat börjar det bli lite tjatigt nu även om det fortfarande är underhållande underhållning. Actionsekvenserna är snygga även om det inte finns något annat att förvänta egentligen. Det finns inget som överraskar egentligen. Man har slängt in några nya karaktärer, förstärkt några som har varit med tidigare och tagit ytterligare ett steg närmare tvådimensionellt serietidningsberättande. Ett par referenser till de initiala nazikopplingarna finns kvar men nu handlar det snarare om rätten att få vara sig själv, inte tvingas in i några mönster som inte känns bekväma etc. Jag kan inte utan låta bli att dra paralleller till homosexualitet som fortfarande räknades som ett sjukdomstillstånd för inte så länge sen och fortfarande gör det i olika delar av världen egentligen. Alla människors rätt till ett lika värde är något som är en hjärtfråga för mig så jag får väl gripa efter det halmstrå som går att tolka på det sättet. Hur som helst är det alltså en underhållande film för stunden även om den här heller inte kommer att gå till historien, åtminstone inte i min bok. 

6/10

Recension: Eraser

Fram till alldeles nyligen hade jag helt missat den här Schwarzeneggerrullen från 1996. Under hela tiden jag tittade tyckte jag att filmen kändes hur åttiotalig som helst och satt och funderade på om den drev med sig själv eller inte. Framförallt i början, eller första halvan eller så upplevde jag rejäla klyshor och fantastiskt överspel av nästan samtliga skådisar. Om det avtog efter detta är jag inte helt säker på eller om det var så att jag vande mig vid det. Men som vanligt gäller förstås att det finns ett problem om man inte kan avgöra om det finns en medvetenhet över dessa saker eller inte. Är det medvetet överspelat etc. så kan jag stå ut med det på ett annat sätt. Hur som helst är det rejäl action och det både smäller och exploderar mycket runt huvudkaraktärerna mest hela tiden. Det är också en stjärnspäckad film med en massa kända ansikten framför kameran. Till det stora Namnen hör James Caan, Vanessa Williams och James Coburn samt självklart Arnold Schwarzenegger då, men det finns betydligt fler man känner igen, utan att man med nödvändighet kan nämna dem vid namn, än så. Så vad har jag kommit fram till? Jo, det är stabil underhållning hela tiden oavsett om glimten i ögat är närvarande hela tiden. 

7/10

Review: Attack of the Killer Hog

I don’t really know what to think about this – strange – movie! It includes aliens or creatures from another dimension; it also includes a killer hog. But you need to forget real hogs and focus on a teddy bear like hog instead. Don't ask how it came about ‘cause I don’t really get it, but it has something to do with being connected to a computer and injections into the cloth hog. It’s also a parody of some sort even if I couldn’t hear everything in the dialog. The English dubbed version (instead of the original German) is pretty hard to hear since many of the voices are very unclear and dubbed by German accent voice actors. I could however hear the line I Never Drink…Wine and the Star Wars elements are obvious when they starts to fight each other with laser swords! It’s a hilarious movie but still serious enough to enjoy. There is talent involved more than used a friendly gang making a movie just for laughs. I don’t really get the story line but I like the way it’s told! 

5/10

Recension: Wallander: The Fifth Woman

Jag brukar opponera mig emot att man har valt att inte byta ut svenska namn och platser i de här engelskspråkiga filmerna om Kurt Wallander och den här filmen är inget undantag. I övrigt är det väl heller inget nytt under solen, filmen är redan gjorde en gång med Rolf Lassgård som vanligt, Kenneth Branagh och de andra skådespelarna gör bra ifrån sig och karaktärerna är bra formade överlag. Fallet är gruvligt och historien betydligt bättre än vad som brukar vara fallet i de filmer där Krister Henriksson gestaltat Wallander och Kurt är mer eller mindre ensam och utstött av sina nära och kära, kanske mest beroende på honom själv. Inga direkta överraskningar alltså. Dock blir filmen en aning seg framåt slutet och jag får nog säga att det här är den sämsta filmen om Wallander med Kenneth Branagh så långt. 

6/10

Recension: Mutants

Det här är väl egentligen en blandning av postapokalyps, virus och zombie nästan. Jag vill inte påstå att den lyckas speciellt bra med någotdera och man har lyckats göra den kollosalt ointressant om man ska vara helt ärlig. Skådespeleri och annat kan man väl inte klaga på egentligen även om jag kan konstatera problematiken kring att bedöma trovärdigheten i replikernas framförande av ett språk man inte behärskar, i det här fallet franska. Undan för undan blir den väl något bättre och framåt slutet när tempot trappas upp ganska rejält blir det som bäst med på det hela taget en ganska stor besvikelse av en film som faktiskt hade ganska stor potential. 

4/10

News: Ronny Carlssons Dust Box

SYNOPSIS:

A happy couple are trying to get pregnant but are failing each time. Eventually the woman's mind snaps and she enters a world of her own where she becomes pregnant. She starts seeing how her man is ignoring the baby that is growing in her belly and how he slowly distances himself from her.

DUST BOX is the new Swedish feature from Film Bizarro Productions, and a follow-up to their 2010 short RÉCOMPENCE. Although not a direct sequel, a lot of style and themes have been carried over to this upcoming feature. DUST BOX is an arthouse drama with some experimental horror elements, where the biggest inspiration is drawn from filmmakers such as Ingmar Bergman, Andrei Tarkovsky, Lars von Trier and Andrzej Żuławski, but also equally from more bizarre filmmakers like Shinya Tsukamoto and Nacho Cerdà. The film is currently in the middle of production with two thirds filmed already, and with a tiny budget of around $2000.

Written, directed, produced and edited by Ronny Carlsson, and starring the up-and-coming professional actress Mariah Kanninen and non-actor Robert Ericsson. The film is shot in HD by director of photography Mikael Johansson and features SPFX props by gore-meistro Marcus Koch. Featuring music by Justin Curfman and his band Feeding Fingers. Co-produced by Preston Carnell, with two associate producers: Vincent Trocki & Craig Molden.

No date is set for the finished product, but filming ends 1 July (with only 3 weekends of filming in total) and will be followed by a few months of heavy editing.

Recension: Good Guys Wear Black

Filmen börjar egentligen inte förrän efter en längre prolog där man får se upptakten till konspirationen som sedan resten av filmen handlar om. Det är en oerhört ointressant prolog även om den förstås är mycket viktig för helheten där ChuckNorris och hans team ”Svarta Tigrarna” blir lurade av sina uppdragsgivare – regeringen. Fem år går sedan och en efter en av de som trots allt klarade sig ur Vietnams djungler levande likvideras en efter en i ett upplägg som inte skiljer sig så rysligt mycket från Schwarzeneggerfilmen Commando. Helheten blir dock mycket mer konspirationspolitisk och sensmoralen är inte vidare regeringsvänlig. Det låg kanske i tiden att fördöma och hylla vietnamveteraner under det sena sjuttiotalet och det tidiga åttiotalet då filmer som First Blood och The Park is Mine också gjordes under denna tidisperiod. Hur som helst blir det inte riktigt så mycket av det, det är mycket väsen för ingenting kan man säga även om det är intressant att lägga ytterligare en rulle med Chuck Norris i referensramen. Man märker att han inte riktigt är färdig som skådespelare men hittar klar potential till vad som senare komma skall även om han aldrig kommer att bli någon virtuos i sammanhanget. 

5/10

Recension: From Dusk Till Dawn

From Dusk Till Dawn

Regi: Robert Rodriguez

1996

Drama/Thriller/Horror

George Clooney och Quentin Tarantino spelar huvudrollerna som de båda bröderna Gecko. Efter en våg av rån och våldsdåd är de på flykt till Mexico. För att nå sitt mål kidnappar de Jacob Fuller (Harvey Keitel) och dennes båda barn (Juliette Lewis och Ernest Liu) till at köra dem dit i sin husbil. Jacob är präst men har dragit sig tillbaka från yrket och i bakgrunden finns hans frus olyckliga död.

Andra sidan gränsen styr de kosan mot en förutbestämd mötesplats, The Titty Twister. Efter lite bråk och några supar upptäcker de att det här inte är någon vanlig krog. Gästerna är inte där enbart för att dricka öl utan något mystiskt försiggår. Något som det absurda sällskapet snart blir varse.

Direkt när filmen börjar kastas man in i en tät dimma av brilliant skådespeleri och excellent regi. Främst är det George Clooney som imponerar för även om jag inte är någon stor fan av honom, kan jag inte förneka det jag ser. Även Quentin Tarantino som jag egentligen aldrig tänkt på som skådis är makalös. Han är också inblandad i manuset och det är ett delvis välskrivet manus, det är ett som är säkert.

Relationen mellan bröderna och deras offer, familjen Fuller, förstärks ytterligare av Harvey Keitels starka insats. Hela tiden ligger musiken som en matta i bakgrunden. Trots det, är det inget man egentligen märker. Kampen, om man nu ska kalla den för det, står mellan Jacob Fuller och Seth Gecko (George Clooney). Det är nästan lite psykologisk krigsföring mellan dem även om man förstår vem som ska vinna kampen.

Nåja, Vad händer sen då? Jo, när väl bröderna Gecko tagit sig över till andra sidan gränsen och in på The Titty Twister, ändrar filmen karaktär tvärt. Istället för den täta thriller som filmen från början utgav sig för att vara blir den nu istället en ganska billig splatterhistoria. Blodet skvätter rikligt och även om effekterna faktiskt är bra känns det aldrig som filmen återhämtar sig efter magplasket. Den blir komisk och fjantig och även om en del av mina favoriter dyker upp här (Cheech Marin och Tom Savini) så hjälper inte det. Visserligen fortsätter skådisarna att sköta sina jobb, men det känns omotiverat och tråkigt. Kanske tyckte skådisarna inte heller om den plötsliga vändningen?

Det här kunde blivit något riktigt riktigt bra om man hade varit konsekvent och inte halkat in i B-splatter framåt slutet.

Recension: Forced Entry

Forced Entry

Regi: Shaun Costello

1973

Erotik/Thriller

På den lokala bensinstationen jobbar en Vietnamnveteran. När det kommer kvinnor förbi hjälper han dem gärna med allt han kan och passar samtidigt på att ta reda på deras adresser. Senare dyker han upp för att våldta dem strax innan han dödar dem…

Ja, så värst mycket märkvärdigare handling än så stoltserar filmen egentligen inte med. Visserligen finns det en problematisering med fokus på posttraumatisk stress som gör att filmen blir något annat än en ren pornografisk film. Världen ser nämligen helt annorlunda ut från hans synvinkel. Han ser snarare vietnamesiska fiender i alla människor än de amerikaner som vi som tittare får se. Själva visualiseringen av förvirringen fungerar mycket bra och det är faktiskt så pass intressant att man förlåter filmens upprepande handling, penetration och fellatio.

För det är inte särskilt variationsrikt. Adresserna till kvinnorna tas reda på och en stund senare dyker han upp för att utföra sina dåd. Själv sexakterna är inte mer varierade – eller jo, något kanske, och tyvärr inte särskilt brutala heller. Nu inser jag hur fel det där lät – inte särkilt brutala sexscener – men faktum är att det är det som är själva poängen med filmen, vid sidan om den posttraumatiska stressen då. Eller kanske inte vid sidan av utan kanske snarare parallellt med.

Det är kanske inte en fantastisk film på något sätt, men det är i alla fall gjord på ett sådant sätt att man får fundera lite på vilken värld som karaktärerna lever i. Själva slutet är inte oväntat på något sätt men det är ändå fascinerande att se vilka medel som måste till för att få ett slut på äventyret.

Ska man se det som en ren pornografisk betraktelse skulle det vara en ganska misslyckad film som knappast hetsa någon, i alla fall inte de flesta. Fast man ska förstås komma ihåg att det är en film från sjuttiotalet och med brudar som existerar i en annan tid är skönhetsideal än vad vi lever i idag. Nej, det är parallellvärdarna som gör filmen intressant och även om man inte gillar den så är det helt klart en film man bara måste ha sett. Det passar utmärkt i min referensram i alla fall och jag är glad att jag äntligen fick chansen att se den! Nu måste jag snoka rätt på fler av Shaun Costellos filmer…

Recension: Hierro

Spanska skräckthrillerfilmer brukar kunna attrahera mig betydligt mer än amerikanska sådana. De brukar kunna bjuda på en betydligt bättre och mer genomtänkt stämning än vad amerikanarna klarar av. De ligger någonstans emellan det som brukar kunna komma från Asien och kanske främst Japan och USA när det gäller märklighet och stämning. Tyvärr blir det lite för mycket denna gång och det blir lite rörigt. Det känns inte som om man riktigt har bestämt sig för vad man ville göra och man har helt enkelt försökt för mycket och det blir sälla bra. Det är för mycket vändningar och för mycket som händer i den ganska limiterade handlingen. Ska man göra en film om det mänskliga psyket och om posttraumatisk stress ska man antingen vara mycket påläst eller vara medveten hur man utnyttjar dramaturgi och jag tycker inte att filmen lyckas med någotdera. 

4/10

Recension: Linda blair och David hasslehoff i WITCHCRAFT - 1988

Liksom när det gäller Silent Assassins införskaffades den här filmen enbart på grund av det faktum att LindaBlair medverkar. Hon är inte med särskilt mycket i denna heller men kanske något mer än de få tillfällen man fick se henne i Silent Assassins. Hennes medverkar här är mera av huvudrollskaraktär även om man kanske ska betrakta det som en större biroll. Handlingen i filmen centrerar sig kring någon form av häxhistoria men vad filmen egentligen går ut på är jag inte riktigt sker på även direkt efter att jag såg den. Det är rörigt och förvirrande och det känns mest som lösryckta scener. Det är gott om klyshor, men filmen har charm och jag skäms inte över att ha den i min hylla. Det kanske inte är en film som kommer att gå till historien som Linda Blairs, eller David Hasslehoffs bästa, för han medverkar också i en ganska meningslös roll egentligen. 

4/10

Recension: Four Flies on Grey Velvet

Four Flies on Grey Velvet

Regi: Dario Argento

1971

Thriller

Rocktrummisen Roberto är förföljd av en mystisk man som han till slut väljer att konfrontera. Det uppstår handgemäng som slutar med att mannen dör för hand händer, eller rättare sagt för den kniv som plötsligt finns i hans händer. Långt upp i teatern där händelsen tagit rum finns det någon som tar kort på situationen. Roberto förbereder sig på en utpressningshistoria men inga krav kommer. Det verkar vara någon som är ute efter att plåga honom för att slutligen döda honom. Sanningen är lika hemsk som den är oväntad!

Läser man på baksidan av den här utgåvan från Studio S Entertainment får man reda på att det här är Argentofilmen ”ingen har sett”. Lyckligtvis har man satt det där påståendet inom citationstecken för naturligtvis finns det folk som har sett den här filmen före den här utgåvans existens. Dock är det, eller har varit tills helt nyligen, en mycket svårinförskaffad film som egentligen bara har funnits tillgänglig som bootleg under många år. Själv gjorde jag min bekantskap med den under en TV-sändning (TV4 om jag inte minns fel) för många år sedan. Jag har allt sedan dess idogt hävdat att det här är en av Mäster Argentos absolut bästa filmer! Om jag hade sett om den tidigare hade kanske min uppfattning ändrats, för det är visserligen sevärt men inte så mästerligt som mitt minne antydde.

Historien är ganska krystad, men det är å andra sidan inget ovanligt när det gäller gialli, den italienska form av thrillers som fångat en hel subkulturs intresse. Det är allt som oftast lösningar på mordmysterierna som ingen hade kunnat räkna med, det ingår liksom lite i kontexten. Vidare finns det inga direkt hisnande kameraåkningar a la Tenebre eller Opera men det är inte poängen heller. Det här är inte en överdådig film på något sätt och det är heller inte några direkt stiliserade blodsflöden heller.

Den är å andra sidan välspelad och innehåller kvinnlig fägring i form av Mimsy Farmer, men inga avklädda scener, inga bara bröst eller något annat som distraherar från historien. Och det är väl den slutsatsen man kan dra. Det här är en enkel film, utan några direkt störande element som kameraåkningar eller något annat spekulativt. Det är en uppvisning i minimalistisk filmskapande och det är faktiskt hur vackert som helst utan att behöva ta till sådana enkla publikfriande metoder.

Nu blir kanske inte filmen den mest spännande heller och misstankarna mot mördarens verkliga identitet är helt frånvarande. Det är inte filmens huvudsakliga mål att skapa spänning på det sättet. Målet är att berätta en historia som trovärdigt som möjligt och det tycker jag man lyckas bra med. Självklart är själva upplösningen väl långsökt men jag tror att man hade blivit besviken om det hade varit annorlunda.

Nu ser jag fram emot en utgåva av filmen som ännu färre har sett – The Five Days of Milan!

Recension: Frankenstein Vs. The Creature From Blood Cove

Frankenstein Vs. The Creature From Blood Cove

Regi: William Winckler

2005

Komedi

Några vetenskapsmän, mer eller mindre misslyckade, lyckas bli av med sitt främsta experiment. Det är en amfibievarelse som rymmer från dem om som sprider skräck i omgivningen. För att återfå kontrollen över situationen beger de sig mot den förmodade begravningsplatsen av Frankensteins Monster för att, om möjligt, återuppväcka denne till liv. Idén är att skicka ut monstret att möta amfibievarelsen, men något går fel…

Jag är inget stort fan av skräckkomedier, det finns några få som lyckas och som är omättligt underhållande. Jag är däremot ett stort fan av hyllningsfilmer och parodier – en parodisk framställning är ju en form av hyllning, eller hur? Tyvärr lyckas den här filmen inte på någon av de positiva punkterna och det som jag förmodan ska vara humorn blir bara tramsigt. Att filmen är gjord med glimten i ögat är uppenbart och vanligtvis brukar detta betyda förmildrande omständigheter – och finns det lite poänger här och där, till exempel att Frankensteins Monster ligger begravd i Shellvaina. Onekligen en koppling till Mary Shelly som skrev den ursprungliga berättelsen. Subtil humor som fungerar med andra ord.

                                                                   

Mindre subtil är humorn med fabulösa överspel och överdramaturgisk musik. Eftersom det här ska vara en hyllning till 40- och 50-talets monsterfilmer så finns det förstås en poäng med detta med det blir lite för mycket. Och i och med att filmen inte tar sig själv riktigt på allvar försvinner lite av kalkoneffekten med den tycker jag. Det är inte lika roligt med en dråpligt dålig film om det är meningen att den ska vara sådan helt enkelt.

För det finns helt klart en skillnad mellan den här filmen och dem det är meningen att den ska hylla. Det finns ingen känsla i den här som man återser i de gamla klassikerna. Det hjälper inte att man använder sig av fula gummidräkter och att monster ser ut som de kom från Creature From the Black Lagoon och The Wolfman, det krävs någonting mer. Något som det är svårt att sätta fingret på.

Ska vi se på filmens positiva sidor, och det tycker jag gott vi kan göra så här i slutet på den här recensionen, så är det att filmen håller en ganska jämn standard. Den är konsekvent och den flaxar inte hit och dit med sin seriositet. Som fan av skräckfilmer kan jag konstatera att det inte skadar att visa upp några bröst då och då (även om det vore omöjligt i de filmer som hyllas). Men överlag är jag besviken, det är kul en gång kanske men inte mer…