Recension: Cecil B. Demented - 2000



Cecil B. Demented
Regi: John Waters
2000
Komedi

Filmen tar sin början med den outhärdliga divan Honey Whitlock (Melaine Griffith) som utåt visar upp en älskvärd fasad. Hennes riktiga jag är däremot van att få som hon vill och hon skändar sannerligen inte orden när hennes ego talar. Redan från början planeras hennes kidnappning av den excentriske regissören Cecil B. Demented (Stephen Dorff). Han håller på att göra revolution mot hela studiosystemet i Hollywood med sin film. Till en början tvingas hon medverka mot sin vilja, men efterhand inser hon mer och mer att budskapet i filmen faktiskt är det rätta och så småningom blir hon mera medgörlig och tar mer och mer aktiv ställning mot mainsteamfilmen.

Det här är en film som driver med hela etablissemanget och kanske framförallt de stora breda hollywoodproduktionerna. Man slutar emellertid inte där, utan John Waters driver också ganska kraftigt med sitt eget filmskapande. Allt i en salig röra av sarkasm, ironi och framförallt dålig smak.

Jag kan inte låta bli att tycka om det här eftersom jag helt och fullt håller med om observationerna som görs. Det kanske inte alltid är den stora breda kommersiella filmen som är bäst, utan man kan faktiskt försöka att vidga sina vyer ibland och se lite längre in i filmdjungeln. Detta gäller förstås på andra hållet också, bara för att en film har kostat en massa miljoner behöver den ju inte vara dålig och oartistisk.

Det här är en film som kanske kräver lite mer kunskap av tittaren än genomsnittsfilmen. Den får ytterliggare en extra dimension om man är bekant med de olika kontroversiella filmskapare som det refereras till och jag gillar när man inte underskattar tittaren genom att förklara för mycket hit och dit.

Filmens skådespelare gör ett bra jobb, framförallt är det Melaine Griffith och Stephen Dorff som bär upp filmen rent skådespelarmässigt. Detta innebär naturligtvis inte att de andra inte är bra, för det är de! Karaktärerna är tydliga och alla väldigt speciella, nästan karikatyrer. När filmen är slut sitter man fortfarande och tänker på hur bra karaktärerna refererar till filmskaparna. Det här är en film som sitter kvar länge och som växer när man fått smälta den lite.

Demented Forever!