Recension: Castle Freak - 1995

Castle Freak

Regi: Stuart Gordon

1995

Horror

Baronessan på ett gammalt italienskt slott dör plötsligt och hela rasket – slottet, inventarier och adelstiteln ärvs av John Reilly (Jeffrey Combs)s, en amerikan som inget hellre vill än att avyttra alltihop som fort som möjligt och plocka ut pengarna som arvet kan generera. Han har en dyster historia eftersom han några månader tidigare kört ihjäl sin son på fyllan, en olycka som dessutom gjorde hans dotter blind. Han har inte förlåtit sig själv än men har i alla fall hållit sig nykter i flera månader, något som inte hindrar hans fru från att lägga mer skuldkänslor på honom. Saker och ting blir heller inte bättre när de väl befinner sig på det nya arvegodset, tvärtom faktiskt! Och slottet döljer också en hemlighet, för i källarvalven finns en förvriden och hungrig varelse som snart slipper fri och sprider skräck omkring sig. Ett extra gott öga verkar denna monstruösa individ ha till den blinda dottern. Bättre blir saken heller inte av att John Reilly blir misstänkt och arresterad för de våldsamma dåden.

Jag vet inte när jag såg den här filmen första gången, det kommer jag inte ihåg. Jag vet i alla fall att jag såg den under ett besök på FFF i Lund något av de år jag besökte denna festival. Jag minns också att jag hade mycket goda minnen av filmen, det vill säga att jag mindes filmen som mycket bra utan att för den skull ha några detaljer att se tillbaka mot. Det är som det brukar vara helt enkelt. Förutsättningarna för ett återseende är inte bra, eftersom man trots allt utvecklat både sin kunskap och referensram på de år som gott och det är lätt att man ser tillbaka med nostalgi på det som har varit.

                                                               

Och jag kan väl heller inte förneka att det finns en viss nostalig där. Det är inte en lika bra film som jag minns den, men jag är petig och det är väl kanske en del saker som jag inte borde bry mig om som jag reagerar för. Jeffrey Combs, som den favoritskådespelare han är, har jag inget emot även om hans spelar över lite vid något tillfälle, och jag har väl egentligen inget emot något av skådespelarna heller, men särskilt blind verkar inte dottern vara. Det finns flera scener när hon verkar vara allt utom blind faktiskt. Ingen större skada är skedd men helhetsintrycket dras förstås ned något.

Jag är dock fascinerad av Stuart Gordons filmer, det brukar jag vara och då framförallt de som bygger på HP Lovecrafts berättelser på något sätt – och det gör alltså den här historien. Jag har inte läst berättelsen som ligger till grund men jag blir helt klart sugen på att göra det. Således vet jag inte om det är en bra adaption eller inte men jag tycker helt klart at den fungerar väl. Det finns lite inslag av The Shining i det hela, och då tänker jag alltså på relationsproblemen paret emellan. Det är säkert en överanalys från min sida men också att de befinner sig på ett slott är en likhet till den berättelsen.

Det är bra miljöer och det ser väldigt autentiskt ut. Det är det säkert också, det enda man kunde önska är att det fanns en riktig virtuos till ljussättare som hade kunnat bidra till en ännu starkare gotisk känsla. Tänk om Mario Bava hade varit inblandad och miljöerna hade sett ut som i Baron Blood, vilken mumma det hade varit!

Men man får vara nöjd med det man får och det är inte så illa faktiskt. Jag tycker inte att filmen är lika vass som jag mindes den, men då jag mindes den som riktigt riktigt bra är det faktiskt inte fy skam heller. Den är fortfarande bra och sevärd och det finns inte många som kan filmatisera HP Lovecrafts berättelser på det sätt som Stuart Gordon kan. Jag var ju tidigare inne på det och Stuart har ju gjort några stycken vid det här laget!