Recension: GONE - 2012

Gone

Regi: Heitor Dhalia

2012

Thriller

När Jill kommer hem efter nattskiftet som servitris är hennes syster borta. Genast börjar minnena kommer tillbaka. Det var nämligen inte så länge sedan hon själv blev bortrövad, slängd i en grop i marken djupt inne i skogen för att slutligen dödas. Hon lyckades dock undkomma mördaren. När hon hittades irrande i skogen täckt av gyttja var det ingen som trodde på hennes fantasifulla historia. Inget hål i marken hittades och Jill fick istället tillbringa tid på ett mentalsjukhus som skulle reda ut hennes problem. Men nu är hennes syster borta och hon är fullständigt övertygad om att det är samme gärningsman som låg bakom hennes eget försvinnande. Men polisen tror henne inte och det blir hon själv som tvingas ta tag i sökandet när polisen vägrar hjälpa henne. Hennes eget försvinnande är ändå bara påhittat och hennes systers bortavarande måste helt enkelt ha en naturlig förklaring.

Jag är inte särkilt bra på att minnas namn och mest hela tiden satt jag och funderade på var jag hade sett Amanda Seyfried som spelar huvudrollen – Jill, förr. Faktum är att det krävdes en hel del möda och att jag heller inte knäckte nöten på egen hand. Amanda Seyfried gjorde även huvudrollen i succémusikalen Mamma Mia som kom för några år sedan. Det var kul att se henne i en helt annan typ av roll här. Jag vet förstås att hon har gjort en hel del mellan den här och Mamma Mia som jag också har sett men inget som har lämnat några bestående spår i mig (tydligen).

Till en början är hon inte särskilt övertygande. Det verkar inte som att hon riktigt går in för rollen. Men efterhand som handlingen utvecklar sig får det kanske sin förklaring. Det visar sig att hon knaprar medicin – för psyket får man förmoda – och i och med att hon upphör med denna förändras också hennes beteende en smula. Men det är inte bara det heller. Jo mer desperat hon blir desto bättre och mer trovärdigt är det! En kul detalj i hennes sökande efter systern är att hon verkar ha en makalös förmåga att hitta på olika historier för varje person hon frågar ut, att säga sanningen är förmodligen ingen bra idé men det är en rolig detalj.

För min egen del börjar filmen i ett allt för måttligt tempo. Det är förvisso viktig information som förmedlas men under stundom är det mer underhållande att tänka på den förestående disken än filmen. Lyckligtvis höjs tempot och blir betydligt mer spännande efter hand. Det finns ingen direkt av och på knapp utan det blir helt enkelt steglöst bättre och mer spännande. Tankarna om det hela utspelar sig helt och hållet i hennes eget huvud när hon ligger nedsövd på ett mentalsjukhus eller om det verkligen är som polisen säger – att ingen gärningsman finns, kommer och går. Det han kommit lite för många spännande thrillers med det konceptet på senare för att man inte ska falla in i de tankebanorna så fort någon typ av mentalsjukdom eller post traumatisk stress kommer in i bilden.

Hur som helst så fortsätter jakten och systern – Molly, spelad av Emily Wickersham, förblir försvunnen. Spänningen ökar och frågorna kvarstår och det enda jag har att klaga på i slutändan är egentligen att upplösningen gick lite väl fort. Vi fick, så att säga, alla pusselbitarna på en gång och snipp, snapp, snut, så var filmen slut.

7/10

Bilder: © Gone TM & © 2013 Lakeshore Entertainment Group LLC. All Rights Reserved. Artwork & Supplementary Materials © 2013 Summit Entertainment, LLC. All Rights Reserved 

Recension: Mr. & Mrs. Smith - 1941

Mr. & Mrs. Smith

Regi: Alfred Hitchcock

1941

Komedi

Makarna Smith har varit gifta i tre år. Det är bara det att de på grund av en teknikalitet inte als är gifta med varandra. Åtminstone är deras äktenskap inte juridiskt bindande. När detta faktum uppenbarar sig för Herr och Fru Smith bryter hela helvetet löst. Han jagar henne och vill göra om giftermålet medan hon är av en helt annan mening.

På baksidan av omslaget gör man en poäng av att poängtera att Hitchcock visst kunde göra en komedi trots att det verkar fullständigt befängt. Och jag håller med, det är ingen dåligt film alls. Det är bara det att det heller inte finns något direkt minnesvärt med den. Det är som vilken annan dussinfilm som geist egentligen, det finns inte den speciella geist som åtminstone jag förknippar med Hitchcock. Det är en helt ok film men inte så mycket mer. Nu är väl jag i och för sig ingen direkt fan av screwballkomedi heller.

Vad finns det att säga mer? Jo, skådespelarna är det inget fel på och det finns tillfällen då dialogen är helt fantastisk. Det är väl lite av screwballkomedins kännetecken kanske, en rapp och fyndig dialog? Men det räcker inte för mig! Det är onekligen en rolig film att ha sett eftersom den verkligen inte fyller den stereotypiska Hitchcockklyschan men njae… Så där väldigt stort utbyte hade jag nog inte av den. Det var mest så att den fick gå som en stunds underhållning. Tittar man på omslaget till åtminstone denna utgåva har man ungefär hela handlingen. Mer har jag nog inte att säga…

5/10

Recension: Slumdog Millionare - 2008

Slumdog Millionare

Regi: Danny Boyle

2008

Drama

Jamal Malik har växt upp i Indiens slumområden men sitter nu i TV och svarar på frågor i ”Vem vill bli millionär?” på bästa sändnings tid. Mot alla odds och trots att han är helt outbildad lyckas han svara rätt på fråga efter fråga. Detta till den milda grad att ledningen är övertygad om att han fuskar, de vet bara inte riktigt hur och låter polisen förhöra honom grundligt. Men inte ens under de smärtsamma förhörsmetoderna frångår han sin historia om hur han har lärt sig svaren på de svåra frågorna. Han blir snart en hjälte bland de fattiga massorna men hans historia är lång ifrån lycklig och egentligen bryr han sig inte om pengarna, det är sina drömmar kvinna han vill ha…

Till en början har jag inget emot filmens struktur och det är uppfriskande att se hur vår huvudperson, genom sitt tragiska livsöde tillskansat sig den kunskap som krävs för att svara på programledarens frågor. Det blir dock tjatigt efter ett tag och man önskar att man kunde variera sättet att berätta historien på lite mera. Det utspelar sig i huvudsak i tre olika tidsperioder. Dels under själva frågesporten där Jamal svarar på frågorna, dels efteråt, när han tvingas förklara hur han känner till svaren och slutligen i de tillbakablickar där vi får se hur det egentligen gick till.

Själva bakgrundshistorien är gripande och står naturligtvis i konstrast till de pengar Jamal står i begrepp att vinna. Han är egentligen inte alls intresserad av pengar, det är kärleken han tror på och som han vill ska segra. Detta berättas om och om igen på olika sätt och det gör att det blir lite väl sentimentalt emellanåt. Relationen till kvinnan som han älskar och som funnits med ända sedan barndomen och broderns inblandning i den lokala gangsterbossens organisation står i centrum. I alla fall i den del av filmen som berättas i relativt nära anknytning till nutiden. Det blir lite krystat och lite förutsägbart men visst är det lite rörande också!

Barndomshistorien är dock bättre berättad och lider inte lika mycket av sentimentaliteten som påverkar filmen i negativ riktning. Det är en mera allmän association till fatiga barns uppväxtförhållanden och skrupellösa gangsters som inte skyr några medel för att utöka sina rikedomar, inte ens att lemlästa små oskyldiga barn! Allt för profiten och det finns helt klart en vinst att göra på barn som ser oskyldiga och handikappade ut. De kan kamma hem rätt mycket pengar från turister som tycker synd om dem. En fullständigt vidrig affärsidé förstås, men den känns äkta och väldigt realistisk i sammanhanget och det är inte utan att det bildas en klump i magen av just det här partiet i filmen!

Totalt sett blir jag alltså lite besviken på den här filmen som jag hade bolat upp förväntningarna rejält på! Det blir som sagt lite väl sentimentalt och sötsliskigt i slutändan och även om vägen dit många gånger är hur bra som helst så hjälper inte det. Man kunde ha försökt att vrida till det lite på slutet i alla fall. Som det är nu följer den mallen precis till punkt och pricka och det blir lite tråkigt. Godkänt och sevärd en gång men inte mer!

Dokumentären - ALLA ÄR ÄLDRE ÄN JAG - 2012

Alla Är Äldre Än Jag

Regi: Martin Widerberg

2012

Dokumentär

Bo Widerberg är onekligen en av de mest betydelsefulla och talangfulla regissörer vårt land har haft. Listan på hans mästerliga filmer kan göras hur lång som helst, i princip lika lång som hans filmografi. Men vem var han egentligen? Alla Är Äldre Än Jag kanske kan ge oss några pusselbitar sedda ur hans son Martins ögon. Filmens titel är hämtad från en av Bos påbörjade filmer. Redan 1979 började han göra en film om sin egen far – Arvid, som aldrig färdigställdes. Enligt filmen finns det ingen egentlig förklaring till varför Bo slutade att filma sin far och lade ner projektet men klipp finns det onekligen kvar och några av dem presenteras här.

För mig är kanske inte människan och konstnären Arvid Widerberg så särskilt intressant. Dock är det av intresse vilken relation Bo hade till sin far och vilken relation han hade till livet egentligen. Det känns som att filmen avslöjar en hel den på det planet och kommer djupare under skinnet än vad en ren informativ dokumentär skulle kunna göra. Detta tack vare att filmskaparen i detta fall är Bos egen son. Men det speciella är också att filmen inte bara blickar bakåt mot det som varit utan även framåt med Martins två egna söner – Joel och Morris.

Bo tycks ha varit en oerhört komplex och intelligent figur. Så ter det sig för mig när jag ser historien i alla fall. Så komplex att Martin arbetat med filmen trots att Bo Widerberg gick bort 1997. Det är många år utan att kunna smälta, förstå och gå vidare. Enligt information har arbetet med filmen tagit fyra år och det märks att det inte är något hastverk. Allt som oftast sitter man med en fuktig ögonvrå och begrundar den ångest som finns kvar i anknytning till ämnet. Det handlar som sagt inte bar om sorg för någon bortgången person utan om hur det egentligen är meningen att man ska leva sitt liv. Finns det någon universell mall som gör alla lyckliga? I arkivbilder talar Bo just om detta. Å enda sida har vi friheten och å andra sidan har vi ansvaret. Hur mycket kan vi skita i andra för att göra oss själva lyckliga?

Jag lär mig också att Bo lär ha varit en perfektionist som inte var nöjd med någon av sina filmer, han lär ha tyckt att den främsta egenskap han fick ärva av sin far var högmodet och att han egentligen gjorde samma film om och om igen.

Det är en film som får en att tänka på vad som egentligen är det viktiga. Är det karriären eller kärleken? Svaret är kanske inte alls så enkelt som man tror och som vi, de flesta av oss i alla fall, ha blivit itutade. Man behöver kanske trots allt karriären för att kunna må bra också. Är det inte åter igen balansen mellan skyldigheter och frihet vi talar om nu? Faller allt till bara på det? Kanske är det så!

Det är svårt att betygsätta dokumentärer men det här känns som en så personlig film att jag är skyldig att göra mitt yttersta för att göra det. Men först ber jag att få tacka Folkets Bio så hemskt mycket för recensionsmaterialet!

8/10

Köp filmen här:

The Triangle – 2005 - Den mytomspunna Bermudatriangeln

Ett av mina allra tidigaste intressen var faktiskt mysteriet med Bermudatriangeln. Var för har så många fartyg förlist och flygplan försvunnit just där? Förmodligen finns det en alldeles vettig förklaring till det hela men myten existerar och är det något jag lägger tid på så är det myter och dess eventuella ursprung. När så en miniserie på ämnet dyker upp måste jag ju bara ta mig tid att se den. Naturligtvis ska man inte räkna med att den kommer att ge några definitiva svar men ett par nya teorier kan den kanske rendera i!

Skådespelarna är alla stabila och faktiskt riktigt bra och passande i sina roller. Eric Stoltz, Catherine Bell, Lou Diamond Phillips, Bruce Davison, Michael E. Rodgers och Sam Neill som extra krydda på moset. Den senare anlitar de andra för att ta reda på den riktiga sanningen om vad som egentligen försiggår. Han är ofantligt rik och lovar dem alla fem miljoner dollar förutom all betala alla utgifter som kan tänkas uppstå under projektet.

Effekterna är oerhört bra för att vara en miniserie! Allt är förresten av mycket bättre kvalitet än vad man brukar räkna med från en miniserie! Det är spännande och det dröjer innan man är helt med på vad det egentligen är som händer. Det är inte den enklaste lösningen man har klurat ut och kanske har man krånglat till det lite för mycket i vissa avseenden men det funkar trots allt bra, de vetenskapliga aspekterna känns väl genomarbetade och efterforskade. Det är naturligtvis långt över min kompetensnivå att bedöma den saken men det känns helt rätt ändå!

7/10

The Red Baron - 2008 - Flygaresset!

The Red Baron

Aka: Der Rote Baron

Regi: Nikolai Müllerschön

2008

Drama

Under första världskriget gör sig snabbt den skicklige och mycket effektiva stridspiloten Manfred Von Richthofen sig ett namn. Det är början till den ära och berömmelse som sedan följer i hans fotspår. Han avancerar till tysklands främsta flygaress, får ta emot diverse utmärkelser och anses dessutom vara något av en levande legend. Hans skicklighet i luften måste således utnyttjas till propagandasyften varvid han erbjuds en högre maktposition. Detta innebär dock att han måste sluta flyga, vilket är en större uppoffring än vad han klarar av att göra.

Filmer med verklighetsbakgrund och då kanske i synnerhet när det gäller hjältar av olika slag är oftast synnerligen fascinerande och vem har inte hört talas om den legendariske röde baronen? Utan att egentligen ha någon som helst historisk kännedom är det ett smeknamn som på något sätt letat sig in i folksjälen och alla vet direkt att det rör sig om någon form av, nästan övermänsklig skicklighet det är frågan om när man hör hans namn omnämnas.

Det här är utan tvekan en romantiserad version av hans liv och leverne även om jag, på grund av sviktande historiska kunskapar, inte kan vara riktigt säker på hur mycket som förskönats eller vilken gentleman han var i verkligheten. Här framstår han i alla fall som en rättskaffens man som den plågsamma vägen får erfara skillnaden mellan att döda människor och på att förgöra fienden. En hårfin pragmatisk skillnad kan tyckas men en gigantisk sådan om man ser det ur ett mer filosofiskt perspektiv eller som ren propaganda för att effektivisera soldaterna. Att förgöra fienden torde ju vara enklare att ha på sitt samvete än att döda människor menar jag.

Hur som helst så framställs Baronen som en riktig gentleman som anser att man kan föra krig på ett civiliserat sätt, åtminstone ända fram tills att han inser att hans kamrater stupat en efter en. Det är väl också just i det gränslandet, mellan insikten av vad som verkligen sker och vad man kan intala sig själv att det handlar om – döda eller förgöra, som filmen lyfter sig ett snäpp från den ganska sega och intetsägande inledningen. Vi får följa med upp i luften och vi får följa med till fronten där man faktiskt lyckats skapa en väldigt realistisk skyttegravsmiljö. Man märker också att Baronen ryggar tillbaka lite för den skitiga verkligheten som återfinns där och det kanske rent av är det som gör att han inser vad som händer runt om honom.

Ska man ta med sig några visdomsord från filmen så skulle det vara att det är bättre att fly från en strid om man inte kan vinna den. Det är precis det motto som baronen lever efter och som, enligt honom själv, hållit honom vid liv så länge. Hans öde är dock oundvikligt och det är heller inte särskilt svårt att räkna ut varthän det kommer att barka. Dock vill jag säga att även om det inte är särskilt svårt att lista ut vad som kommer att hända finner jag det väldigt känslosamt. Det här är en film, inte bara om piloter utan även om kärlek och kanske framförallt om respekt och det största hederstecknet av dem alla måste vara att bli respekterad av sin fiende!

Recension: Orson Welles THE MAGNIFICENT AMBERSONS - 1942

The Magnificent Ambersons

Regi: Orson Welles

1942

Drama

Jag brukar vara ganska rapp i pallet och inte tveka särskilt länge inför mina analyser eller recensioner. Det här var dock en film som jag var tvungen att se två gånger och som dessutom krävde en god natt sömn innan jag riktigt kunde sätta fingret på vad det var för en slags film. Till en början ter den sig som en komedi medan den i sitt slutskede inte är något annat än en tragedi. De människoöden som filmen skildrar känns verkliga och ingen ska komma och klaga på skådespelar- eller regissörsinsatserna i den här filmen. Handlingen är av en sådan art att den är svår att sammanfatta i ett fetstilt stycke som jag vanligtvis tycker om att göra, så jag tar tillfället i akt och skriver denna recension lite annorlunda jämfört med vad jag brukar. Det är ju inte så att det är något ovanligt att man bakar in en synopsis i själva texten istället för att låta den stå för sig själv ändå.

Hur som helst så börjar filmen be en kort beskrivning av De magnifika Ambersons, historiskt sett. Och det är just detta som är nyckeln till gåtan. Det är förr i världen som Ambersons möjligen kan ha kallats för magnifika. Tiden når i kapp dem och mycket av filmen centrerar sig kring den son som Major Ambersons dotter Isabel får – George. Det är tidigt tydligt att denne son blir så bortklemad som det överhuvudtaget är möjligt och knappast kan sägas mogna i takt med att man borde göra det. Han tycks istället vara kvar i gamla tider och hålla sig för mer än andra. Det är hans åsikt som räknas och får han inte sin vilja igenom är han som vilket bångstyrigt barns om helst trots att han har fyllt tjugo eller tjugotvå eller vad det är.

Om det är enbart hans görande att familjen går utför eller om det helt enkelt är tidens tand som håller på att ta kål på de gamla samhällsvärderingarna ska jag låta vara osagt, men det handlar väldigt lite om något magnifikt egentligen. Snarare är det en film om en familjs dekadans. Hur det ständigt går utför i takt med att samhället utvecklas. Bilen uppfinns och är en ständig stöttesten. Innebär den ytterligare ett förfall för mänskligheten eller inte? Är det så att teknikens framfart håller tillbaka människorna eller klarar vi helt enkelt av utnyttja tekniken på rätt sätt. Detta är väl egentligen en fråga som fortfarande kan stötas och blötas om än i något utvecklad form. Det är inte längre automobilen som står i farstun men vetenskapen och tekniken gör ständigt nya upptäckter och utvecklas. Är detta något vi egentligen bör sträva efter? Hela filmen är fylld utan moraliska frågor som man kanske inte märker första gånger man ser filmen. Då är det mest den bortskämda snorungen George man retar sig på. Men det är en film som belyser mycket mer än så. Det är ett budskap och en frågeställning om uppfostran, teknik och samhället i stort som är gjort på ett sådant sätt att det inte är särskilt svårt att hitta metaforer som passar in i kontexten än i dag. Och det är väl där lite av briljansen ligger också kanske.

Men jag ska trots allt behärska min hyllning och inte gå för långt. Det är en bra film med ett viktigt budskap och fantastiska skådespelare det är helt klart. Men vore den like globalt hyllad om Orson Welles inte hade varit 26 år när han gjorde den? Det är i alla fall en lätt grop att falla i! Jag är skeptisk! Och vad som kommer från Booth Tarkintons roman eller direkt från Orson Welles manus är också svårt att säga. De finns onekligen fantastisk visdom att ta lärdom av. Inte minst skillnaderna mellan åldrarna. Att 40-åringen inte kan förklarar för 20-årigen utan det krävs att 20-årigen först når de 40 innan han kan förstå. Jag tror jag skulle kunna hålla på hur länge som helst om genialiska fragment faktiskt. Slutligen kan jag inte låta bli att undra hur filmen hade blivit om inte, som ryktet säger, RKO hade klippt bort och förstört 50 minuter av filmen bakom Orson Welles rygg. Kanske hade allt varit annorlunda då. Kanske bättre? Det lär vi aldrig få reda på…

8/10

Recension: Ringu 2 - 1999

Ringu 2

Regi: Hideo Nakata

1999

Horror

Ryuji’s assistent Mai Takano försöker desperat att ta reda på vad som egentligen orsakade hennes mentor och älskares död. Hon får nys om ett videoband som påstås innehålla fruktansvärda bilder och är medvetandet av en ung flicka som dog för många år sedan – Sadako. Den som ser bandet dör av skräck inom sju dagar. I sina efterforskningar hittar hon Ryuji’s exfru Asakawa och dennes son Yoichi som hon har tillsammans med Ryuji. Mer och mer upptäcker Mai att Yoichi utvecklar samma förmågor som Sadako hade medan hon var i livet. En kamp för överlevnad börjar, en kamp för Yoichi och för henne själv att inte bli Sadakos nästa offer.

Detta är uppföljaren till den japanska succéfilmen från 1998. Det är en värdig uppföljare som spinner vidare på historien ungefär där den första filmen slutade, men är du ute efter att gå ifrån filmen med alla svaren i din hand kan du känna dig grundlurad. Visserligen besvaras en del frågor angående första delen, men minst lika många nya ställs på samma gång.

Man fokuserar inte så mycket på videobandet och mystiken här utan filmen fungerar mera som en utredande thriller. Asakawas kollega fortsätter hennes reportage efter hennes försvinnande och polisen Omuta utreder det mystiska dödsfallet av Asakawas far som verkar i hög grad ha stora likheter med Riyous’s död. Givetvis finns fortfarande Sadako kvar i bakgrunden men hennes roll är på nåt sätt lite passé vid det här laget. Man fokuserar mer på varför vissa personer överlevt än på varför dödsfallen inträffar som numera tycks vara allmänt vedertaget. T.o.m. att man måste kopiera bandet och föra det vidare till någon annan verkar vara var mans kunskap och det tycker jag är lite synd. Det känns inte helt logiskt i sammanhanget.

Annars är filmen helt klart välspelad och kompetent gjord, att den inte når upp till riktigt samma höjder som ettan är väl egentligen ganska naturligt – vilken uppföljare gör egentligen det? Visst finns det ett par exempel men man skulle med lätthet kunna räkna dem på ena handens fingrar.

Filmen handlar också i högre grad hur man vetenskapligt skulle kunna förklara händelserna och det tar väl oss i viss mån tillbaka till där det började – Shizuko’s demonstration av sina psykiska förmågor. Det är kul att cirkeln har slutits så att säga men samtidigt synd att man inte valt att utforska de mörkare sidorna i historien. Dessutom tycker jag att det är lite väl många som har någon form av psykiska gåvor eller förmågor i den här delen. Det känns som om man haft slut på idéer och hittat på något snabbt som visserligen funkar men blir ganska tröttsamt och rörigt i längden. Lägg också till att synerna dessa personer ser ibland föreställer människor som dog i första filmen – för rörigt och inte tillräckligt klart.

Recension: The Runestone - 1990

The Runestone

Regi: Willard Carroll

1990

Horror/Fantasy

En runsten med anor från gamla nordiska länder påträffas i en gruva i USA. De märkliga runorna berättar om den fasansfulla legenden Fenris och den närstående ragnarök. Samtidigt inträffar fler och fler oförklarliga mord i staden och man lägger till slut ihop två och två att den fasanfulla varelsen sluppit ut från sitt stenfängelse. Legenden säger att bara en man kan stoppa besten, mannen som senast stoppade den, den fornnordiska guden Tyr.

Kanske inte den bästa skräckfilmen någonsin, men ändå rätt kul och för den som gillar nordisk mytologi är den helt klart sevärd! Nu följer den väl inte de mytologiska berättelserna helt ordagrant men vilken film gör väl egentligen det? Den kräver egentligen heller ingen förkunskap om mytologins värld men om man har det och i synnerhet om Fenrisulven kan man nog uppskatta filmen på ytterliggare ett plan.

Monstret är väl rätt så hyfsat, åtminstone det man får se av det. Man har lyckats att inte visa så mycket och nöjt sig med att använda delar som händer med jättelika klor, håriga axlar osv. Man får ibland se den jättelika varelsen i siluett och dessutom har man använt mycket skuggor för att visa monstret – ett klart plus som nästan för tankarna till gamla Nosferatu emellanåt!

Skådespelarna är inga genier men man har ändå lyckats göra en kombination av de stereotypiska karaktärer som får filmen att funka. Det behövs egentligen inget större djup bara man ger karaktärerna specifika egenheter som den gamle galne professorn som ingen tror på och som till slut naturligtvis visar sig ha rätt, den gamle döende mannen med en hemlighet kvar att förtälja och den älskvärda sonsonen som bara vill att farfar ska få dö i frid.

Total Recall – 1990 - Originalet!

Egentligen är det här helt fel sätt att skriva saker och ting på. Jag borde först ha skrivit om den här och sedan om nyinspelningen från 2012. Men så blev det inte och eftersom jag precis nu sett om den här filmen igen på Blu-ray tänkte jag att det trots allt kunde vara på sin plats att utöka bloggen med ett omdöme! Paul Verhoeven gjorde ett lysande jobb med den här. Den har allting som nyinspelningen saknade. Det är en riktig film och inte bara ihopklippta nödlösningar för att få till konceptet. Jag har inte läst Philip K. Dicks novell, även om det kanske vore läge att faktiskt göra det. Bara för att se hu lika de egentligen är.

Hur som helst utspelar sig denna, till skillnad från nyinspelningen till stora delar på Mars. Själva inympningen av minnen är mycket trovärdigare och det är stora skådespelare i rollerna. I huvudrollen ser vi förstås Arnold Schwarzenegger, men vi har också Sharon Stone och Michael Ironside i rollistan. Samtliga presterar mycket bra. Det är en actionfylld film som inte sparar på krutet och det finns makeupeffekter som slår nyinspelningen med hästlängder!

I den här finns också tvivlet på vad som verkligen har hänt kvar i slutet. Eftersom filmen trots allt leker med tanken på inympade minnen som är lika verkliga som riktiga minnen är det väl på sin plats att man i slutändan inte riktigt vet om det som har hänt verkligen har hänt eller om det är påhittat i en ympningsmaskin med specialprogrammet ”hemlig agent som räddar hela planeten och dödar alla skurkar”. Precis det som Douglas Quais (Schwarzenegger) ber om när han kommer till Rekall…

8/10

Recension: Texas Chainsaw Massacre - 2003

Texas Chainsaw Massacre

Regi: Marcus Nispel

2003

Horror

Sommaren 1973 åker fem ungdomar genom Texas för att ta sig hem. Vid vägen står en lifterska som de plockar upp, hon beter sig underligt och blir panikslagen när de ”kör på fel håll”. Plötsligt tar hon fram en pistol, sätter den i munnen och trycker av. Ungdomarna som bevittnat självmordet tar sig i chocktillstånd till närmaste stad för att rapportera om självmordet. Staden de åker till ligger på ”fel håll…”

Så var det dags igen att se en nyinspelning på en älskad film och åter igen försökte jag låta bli att jämföra alltför mycket. En del jämförelser går dock helt enkelt inte att komma ifrån och faktum är att det fanns positiva överraskningar. Framförallt gillade jag ljussättningen som ofta var väldigt läcker och stämningsfull. Den var också ganska underhållande även om den saknade den samhällskritik som Tobe Hoopers film hade.

Filmen består till största delen av överspelande skådisar och även om R. Lee Ermey gör ett bra jobb som sheriffen börjar man nästan bli lite trött på hans full metal jacket roll nu. Man har liksom sett den för många gånger även om han är väldigt bra på det. Här finns också något mer blod än i originalet utan att för den skull överdriva och den är filmad på ett sånt sätt att den säkert tilltalar MTV-Generationen. Billiga skrämseltricks är frekvent förekommande och den är allt för ofta uppblandad med ganska billiga, komiska och klichéartade inslag.

Det är uppenbart att den här produktionen enbart sett dagens ljus av ekonomiska skäl, den saknar all den kropp och själ som originalet hade och tycks gå på tomgång utan någon egentlig filosofi. Familjen är heller inte alls lika framträdande här och hade man inte vetat att de hängde ihop på något sätt hade det varit nästan en chansning att säga det.

Frågan är om filmen överhuvudtaget hade haft en chans om inte det omtalade originalet redan hade existerat. Jag tror inte det. I dagens filmklimat är det här en ganska snäll och tam film som visserligen innehåller en del våld men inget som någonsin kommer att skapa några rubriker. Tobe Hooper gjorde sin film på minimal budget och lyckades chockera sin samtid på ett sätt som man inte trodde var möjligt. Kan man säga samma sak om den här? Knappast!

Salon Kitty - 1976 - Verklighetsbaserad!

Salon Kitty

Regi: Tinto Brass

1976

Drama

Salong Kitty är ett glädjehus mitt inne i Berlins och maktens centrum. Glädjeflickorna är i själva verket nationalsocialistiska tvångsrekryteringar gjorda av SS-officeren Helmut Wallenberg (Helmut Berger) och deras uppgift är att rapportera in allt som yppas i sänghalmen, allt som kan tänkas vara viktigt för tredje riket. Men som om det inte vore nog med flickornas skriftliga rapporter så avlyssnas också hela horhuset och blir därmed en enda stor hemlig källa för känslig information. Denna hemliga avlyssning uppdagas dock så småningom av Bordellmamman Kitty Kellerman (Ingrid Thulin) och glädjeflickan Margherita (Teresa Ann Savoy) som planerar att hämnas på den makthungrige Wallenberg.

Till att börja med måste man väl säga att varken den här, eller någon annan film av Tinto Brass passar alla. Å andra sidan så passar väl varken Ingmar Bergman eller Lars Von Trier alla heller, utan att någon för den skull någonsin skulle anklaga dessa båda välansedda herrar för att syssla med pornografi. Med Brass är det annorlunda, hans nakna filmer med kontroversiella ämnen misstolkas lätt som både det ena och det andra. Troligen beror detta till mångt och mycket på folks trångsynthet och oförstånd att ta åt sig nakna kroppar utan att för den delen fantisera ihop mer än som faktiskt visas i filmerna. Brass egen inställning är solklar och hans definition av skillnaden mellan erotik och pornografi är svår att missförstå ”Pornography is there to give you an erection. Erotica is there to give you emotions”.

Salon Kitty är definitivt en sån film! Att blanda ihop både sex och nazism i samma film kräver mod och en synnerligen bra ursäkt om man inte vill bli lynchad, åtminstone om man vill att ens film ska gå till historien och inte bara bli vilken naziploitationrulle som helst. Det är precis vad Tinto Brass lyckas med i Salon Kitty. Han använder sig av en stor portion satir och förlöjligar hela det nazistiska konceptet på ett synnerligen komiskt sätt. Inte minst genom att låta högt uppsatta officerare ägna sig åt diverse löjeväckande perversiteter, som att använda kvinnokläder under uniformen eller att slicka och suga på en brödbit gjord för att efterlikna ett erigerat kön, samtidigt som Viljans Triumf projekteras över scenen. Dessutom återfinns element av undergivenhet som egentligen kanske inte är helt ovanlig hos personer i betydande maktställningar. En del kan säkert tycka att mycket av ovanstående påminner om Ilsa – She Wolf of the SS och jag håller faktiskt med! Det var också producenternas ursprungliga intention att efterlikna detta flaggskepp inom nazisploitationgenren, men i och med att Brass tillträdde som filmens regissör skrevs manuset om.

Det är troligen tack vara detta som filmen är så snygg som den är och det märks att inte all fokus gått åt till att välja ut snygga flickor till bordellen, så ytlig är den då rakt inte. Ofta slås man av hur stiliga sång och dansnumren är och jag tycker verkligen filmen kommer till sin rätt under dessa scener. Man skulle utan vidare kunna jämföra med vilken musikal eller showfilm av klassiskt snitt som helst, där kanske Cabaret ligger närmast till hands!

Något som tyvärr inte alltid är lika lyckat är att filmens manus gör alla möjliga avstickare. Det är svårt att koncentrera sig på den egentliga handlingen när man inte riktigt vet vilka sidospår som är väsentliga och detta gör också att filmen drar ut på tiden och får sin längd emot sig (lite över två timmar). Å andra sidan är filmens andemening och sensmoral glasklar, att nazismen enda mål är egocentrisk makt och ve dem som inte vaknar upp och inser detta. I samband med detta kan man nämna ett klockrent citat från filmen ”The most important thing is to be on the winning side!”. Det säger väl en del om att göra det lättaste av situationen, blunda för verkligheten och följa med strömmen!?

Det finns också en klar likhet med Tinto Brass nästa film, hans mer kända Caligula. De är båda helt klart en skildring av ett imperium i dekadent förfall och i likhet med den finns det också i Salon Kitty några riktigt groteska och motbjudande sexscener. Till exempel när flickorna testas, med diverse groteska sexpartners, så de verkligen håller måttet inför uppdraget.

Skådespelarmässigt fungerar filmen mycket bra och de tre stora rollerna är mycket trovärdiga. Bergmanaktrisen Ingrid Thulin axlar titelrollen med den äran och Helmut Berger är utmärkt som SS-officer, dessutom klär Teresa Ann Savoy av sig och springer omkring lättklädd mest hela tiden. Men vad hade du förväntat dig egentligen, det handlar ju trots allt om ett horhus!

Vacker och oförglömlig men aningen seg på sina ställen.

Recension: Quantum of Solace - 2008

Quantum of Solace

Regi: Marc Forster

2008

Action

Är Bond bitter och ute efter hämnd? Han och den brittiska underättelsetjänsten kommer i alla fall en mäktig organisation på spåren som, av allt att döma vill kontrollera en av jordens viktigaste naturtillgångar. Deras spår in i organisationen är en hänsynslös affärsman som är villig att offra allt och alla för sin egen profithunger. Men allt är inte så lätt som det ser ut, organisationen har förgreningar överallt, till och med långt in i världens alla säkerhetsorganisationer och har makt att tillsätta eller avsätta diktatorer i världens alla hörn. Kan Bond stoppa dem eller är det redan för sent?

När förra filmen – Casino Royale, kom ut kritiserade jag den ganska hårt för att den tog avstånd från det som man sedan tidigare förknippat med Bond och med Bond-filmerna. Här är det inte mycket bättre, Daniel Craig använder ett ansiktsuttryck ungefär och många de igenkänningstecken man är van vid är som bortblåsta. Vi får inte höra Bond presentera sig som Bond, James Bond eller beställa en Vodka Martini – skakad, inte rörd.

Vi får heller inte se den traditionella inledningen där Bond kommer gående för att sedan skjuta ett välriktad skott mot kameran eller de sedvanliga förtexterna där animerade brudar på ett eller annat sätt brukar förekomma. Svårbeskrivet men jag tror nog ni förstår vad jag menar. Men innan jag börjar uppfattas som allt för negativ kanske det vore på sin plats att faktiskt konstatera att jag finner där här, trots frånvaron av klassiska ingredienser, som en betydligt bättre Bond-film än föregångaren. Humorn är åtminstone delvis tillbaka med några torra repliker och visst är Organisationen – Quantum, i den här filmen mer i linje med de tankar om världsherravälde som brukar vara synonyma med ärkeskurkeri i de här sammanhangen!

Det är också en betydligt bättre actionfilm även om jag hade förväntat mig mer av en Bond-film. Man är bortskämd med att det ska vara lite speciella stuntscener just i Bond-filmer men det blev lite platt och tråkigt i detta register. Ett bra tempo, men inget som kännetecknar just en Bond-film och ska sanningen fram som blev det lite tjatigt till slut. Biljakt, båtjakt och sedan flygplansjakt, jag hade hoppats att man hade hittat på något lite roligare.

Något som störde mig var förresten att det inget förekom några särskilda attiraljer för Bond att totalt hämningslöst förbruka under sitt uppdrag. Däremot fanns det enormt högteknologisk apparatur i underrättelsetjänstens högkvarter, nästan så det blev lite science fiction av det och det känns som om man inte riktigt tänkt igenom vilken balans man ska ha i filmen. Dels är det högteknologi på gränsen till absurdum och dels är det ingenting, någonstans där mitt emellan kanske vore smartare att sikta?

Men hur som helst finner jag filmen sevärd och kommer med största sannolikhet att se även nästa film i evighetsserien om James Bond, oavsett om karismalöse Daniel Craig spelar huvudrollen eller om man har fått tag i någon som faktiskt passar för uppgiften!

Recension: Old Boy – 2003

När jag nyligen recenserade I Saw the Devil kom denna film på tal eftersom den felaktigt refererades till på omslaget. Naturligtvis var jag därför tvungen att uppdatera mitt minne av den, speciellt med tanke på att den ännu inte fanns i recensionsarkivet!

Men jag ska hålla mig kort och inte gå in på onödiga detaljer eller långdragna resonemang. I korthet handlar filmen om en man som suttit inspärrad i femton år utan att veta varför eller vem som har spärrat in honom. När han släpps lös har han begränsad tid på sig att ta reda på sanningen. Det är en film som till mig synes vill moralisera och kanske rent av lyckas med det. Dess omslag är sprängfyllt med lovord och höga betyg men jag tycker det är en ganska seg film. När den är slut är jag trots alla lovord ganska besviken. Jag tycker inte att den lever upp till alla mina förväntningar helt enkelt! Den är våldsam men inte over-the-top vilket är skönt.

6/10