Recension: Phanstasm - 1979



Phanstasm
Regi: Don Coscarelli
1979
Horror

Unge Mike råkar genom en slump få syn på märkliga händelser som tycks oförklarliga. När han, tillsammans med sin bror, undersöker saken närmare står det snart klart att det som först var mystiskt och oförklarligt bara var toppen på isberget. I händelsernas centrum står begravningsplatsen, kyrkogården och minneshallarna fulla med namn på avlidna människor i den lilla staden Morningside. Eller är de egentligen döda? Kropparna tycks vara försvunna, kanske är de någonstans förslavade och kanske finns de inte ens kvar på vår planet.

En ganska märklig film egentligen. Den har styrkan att skrämmas utan att för den skull vara speciellt välspelad. Ofta kommer man på sig själv med att sitta och vänta på det oväntade, eller rättare sagt, man vet vad som komma skall men timingen tycks vara osynkad jämfört med man är van vid och det gör att man ändå blir totalt överrumplad och hoppar till, en angenäm känsla som numera infinner sig allt för sällan.

Historien känns välskriven och inte helt enkel, ingen övertydlighet finns att hitta. När filmen är slut har man fortfarande inte fått alla svar man väntar på att få och en blandad känsla av frustration och belåtenhet infinner sig. Frustration över att man inte är helt klar över vissa detaljer och belåtenhet över att man inte blir påtvingad massa information i onödan, ett märkligt fenomen som kan tyckas paradoxalt men som trots allt tycks genomsyra filmen.

Kanske borde man ha hållit historien samman lite mer och inte svävat ut fullt så mycket från kärnan. Bitvis är jag inte säker på om man ville göra en skräckhistoria eller en science fiction historia. Det känns aningen fragmenterat men i slutändan har man en historia som trots allt håller ihop och hela vägen dit har varit fylld med intressanta beståndsdelar.

Något som man, och även jag, ofta tjatar om i lågbudgetproduktioner är hur dåliga skådespelarna är. De är ganska usla även i denna film, men man stör sig inte lika mycket på det eftersom det faktiskt är snudd på spännande nästan hela tiden. Jag brukar vara tämligen hårdhudad men filmen satte faktiskt en del spår i mig och jag tittade noga i mörkret när jag gick ned för trappan på väg mot sovrummet.

Jag tror att det här är en film som växer med antalet tittningar då mera finns att upptäcka än vad man först såg. Mitt råd är därför att ge den här filmen ytterliggare en chans om du inte gillade den första gången. Jag tror också att desto mer filmerfarenhet man har desto mer uppskattar man den här typen av film. Inte för att den på nåt sätt är speciellt avancerad, inte för att det finns några djupa filosofiska tankar förmedlade, utan snarare för att det finns mycket intressant att läsa mellan raderna.

En klassiker som bör finnas i varje sann skräckfilmsfantasts hylla!