Recension: The Midnight Meat Train - 2008



The Midnight Meat Train
Regi: Ryûhei Kitamura
2008
Horror

Fotografen Leon (Bradley Cooper) söker efter sätt att fånga stadens brutalitet på bild. Han blir lovad en mycket eftertraktad plats på en visning om han kan frambringa tre riktigt intressanta och tänkvärda fotografier på stadens innersta hemligheter. I sin jakt på dessa får han se mycket elände, våld och makabra miljöer. Han upptäcker också en mystisk man som han kopplar ihop med försvinnandet av en ung kvinna som också fastnat på bild i hans kamera. Ju mer han utforskar saken och således kommer närmare sanningen, desto mer förändras han. Han upptäcker hur ett tåg har agerat mordplats för hundratals offer under minst lika lång tid och börjar pussla samman bitarna till mysteriet. Han blir besatt av det våld han en gång frivilligt sökt upp för att få sina bilder bara för att inse att sanningen är ohyggligare än vad han någonsin kunnat förvänta sig!

För en gång skull ska jag göra något som jag aldrig bruka göra, nämligen att jämföra med den litterära förlagan! Om jag minns rätt så är Clive Barkers novell rejält intensiv och beskriver bara en liten del av det som filmen handlar om, det vill säga att man skapat en mer komplex historia där karaktärerna får rum att utvecklas, istället för att bara fokusera på själva grundhandlingen. Detta är på intet sätt något negativt även om berättelsen blir något mindre omedelbar på det sättet, man har tagit ned tempot en smula helt enkelt. De kringliggande händelserna med Leon Kaufmans relation till Maya (Leslie Bibb) gör att karaktärerna blir mer levande och dessutom skulle förmodligen filmen bli ganska tjatig om den fokuserade lika mycket på själva scenerna ombord på tåget som novellen.
                                                   
Det är från början ganska uppenbart vem som är mördaren så det är egentligen ingen spoiler att avslöja det här. Mahogany (Vinnie Jones) är en ganska råbarkad typ som åker med det sena tåget och tar död på medresenärerna med sin klubba av stål. Effekter kring detta är mycket välgjorda och ser realistiska ut, åtminstone med den förutsättningen att det också ser riktigt snyggt ut på film! Snyggt och frånstötande, för många av scenerna är faktiskt ganska otäcka, man har lyckats fokusera på sånt som åtminstone jag ryggar tillbaka lite inför. Lemlästning av vissa kroppsdelar är mer nervkittlande än andra, så är det bara!

Jag tror förresten inte man kunde ha hittat en lämpligare skådis i rollen som Mahogany. Vinnie Jones är helt perfekt, han har de rätta ögonen, den rätta kroppsbyggnaden och jag skulle fan bli alldeles livrädd om jag blev jagad av honom. Att han är alldeles iskall i sin roll gör ju inte saken mindre skrämmande precis. Det är inte många känsloyttringar han gör, oftast verkar hen helt innesluten i sig själv och reagerar definitivt inte på där olyckliga satar som försöker sig på att skrämma honom. De önskar nog att de visste vem han var långt innan de försökte jävlas med honom. För övrigt tror jag han har 1 replik i hela filmen och det förstärker bara hans kyliga framställning. Det finns förstås en förklaring till hans fåordighet, men allt kan jag ju inte avslöja här – eller hur?

Oavsett vad jag skrev här ovan om hur man tagit ned tempot en smula jämfört med novellen så är det ett ganska bra drag i filmen, det är inte många döda minuter och spänningen ligger på en mycket hög nivå. Detta är något jag finner ganska ovanligt numera, kanske för att man utökar sina kunskaper och referensramar hela tiden ju mer film man ser och skriver om. Men det är en välkommen känsla hur som helst!

Kanske det bästa någonsin från Barkers penna!