Recension: Hunger - 2008



Hunger
Regi: Steve McQueen
2008
Drama

Det är tidigt 80-tal och stridigheterna på Nordirland är i full gång. De fänglade IRA-medlemmarna förvägras politisk status och sätter igång en kampanj. De vägrar att bära den uniform som brottslingar klär sig i på fängelset och vägrar också att tvätta sig. Den politiska påverkan som detta för med sig är inte särskilt stor och den ultimata protesten planeras, det är dags för hungerstrejk! Bobby Sands (Michael Fassbender) leder upproret och är fullt på det klara med att det här kan komma att kosta både honom och hans bundsförvanter livet!

Eftersom jag inte följer med i allt som händer i filmvärlden blev jag en aning fundersam när jag såg att det här var en film av Steve McQueen, hans första till och med. Men det är naturligtvis inte den Steve McQueen som avses (som dessutom lämnade oss 1980) utan en helt annan talangfull brittisk auteur! Och det här är mycket riktigt hans debutfilm, en film som gör att jag känner mig nödgad att utforska de filmer han sedan gjort efter den här!

Det här är nämligen riktigt bra! Det finns en nerv som gör att det är spännande och intressant från första stund. Det är stundtals sparsamt med dialog medan det i någon scen istället är raka motsatsen. Det är långa krävande tagningar som är helt förbluffande men framförallt lyckas Steve McQueen skildra våldet och förtrycket på ett så naket och okonstlat sätt att man nästan ryggar tillbaka!

Historien bygger på en verklig händelse och den typen av filmer är nästan alltid intressanta! Men det där med hungerstrejken är egentligen inget särskilt närvarande. Det är klart att den finns där men den påbörjas inte förrän framåt slutet och är över ganska snart. Detta leder mig att tro att det antingen inte fanns mer pengar eller filmbolagen helt enkelt insisterade på att filmen inte fick lov att vara längre.






Tyvärr innebär detta att allt som skett fram till den punkt då hungerstrejken påbörjas håller en klart högre standard än det som händer när filmens utlovade handling sätter igång. Det är farligt att gå ut för hårt om man inte håller kvar känslan hela vägen. De flesta av oss är väldigt oförlåtande vid ett tamt slut även om 90 % av filmen har varit hur stark som helst. Slutet är helt enkelt det vi generellt tar med oss och sorterar in i våra minnesbanker.

Och för mig är det ingen skillnad. Hade den hållit hela vägen rakt igenom som den börjar hade det blivit en helt fantastisk fängelsefilm, en av de allra bästa! Nu höjer den sig ”bara” över snittet och blir en bra film. Miljöerna är fantastiska och kostymavledningen ska också ha en eloge för sitt arbete. Visserligen är inte 80-talet så avlägset men det gäller ändå att få till den rätta känslan.

Den politiska aspekten av det hela kan man förstås diskutera. Jag hävdar personligen att filmen definitivt tar ställning mot Thatcherregimens sätt att hantera situationen. Detta gör den genom att engagera åskådaren emotionellt, genom att verkligen pränta in de usla levnadsvillkoren dessa människor utsatta sig själva för i sin kamp för att bli hörda och få igenom sina krav.

7/10