Recension: Der Todesking - 1989

Der Todesking

Regi: Jörg Buttgereit

1989

Drama/Horror

Filmen utspelar sig under en vecka och ett kedjebrev tycks cirkulera. Var och en av de mottagare som får brevet begår självmord, vissa under våldsamma former andra mer stillsamt. Vad ligger bakom? Är brevet någon slags utlösare till dessa makabra händelser eller finns det någon helt annan innebörd? Är det till och med så att det finns en övernaturlig varelse som håller sin vakande hand över förloppet, som bestämmer livscykelns slut – Der Todesking…

Efter att ha sett Nekromatik och Nekromantik 2 och fått mersmak av Jörg Buttgereits filmer sökte jag upp den här rullen och satte mig att titta med stor spänning. Det en film med sju kortfilmer i en kan man säga. Sju kapitel, ett för varje dag i veckan, en löst sammanhållen film med samma grundfilosofi, allt handlar om självmord på olika sätt. Ibland är det riktigt artistiskt och ibland snudd på obegripligt. Det är säkerligen inte en film för alla och envar och den kräver en speciell sinnesstämning för att stå ut med. Ett ruttnade lik mellan varje veckodag sammanhåller filmen.

Det här är en tämligen abstrakt film utan en alltför linjär handling. Däremot är den tämligen påfrestande och deprimerande, är du ute efter humoristiska splattersekvenser är du fel ute, det här är inte roligt. Inte ens om man jämför med Nekromantiks svarta humor. Det här är en fest i makabert filmskapande med stil och klass. Bild och ljudkombinationerna som är en av de starkaste sidorna i Jörgs filmskapande, kommer även här till sin rätt och gör att det som först tycktes tråkigt och vulgärt sammanfogas till en trevlig och njutbar kombination. Detta förstås under förutsättning att man står ut med den något bisarra handlingen.

Att filmen är öppen för tolkningar står helt klart och det är kanske en del av dess styrka. Ingenting är helt självklart och det är den egna uppfattningen som är den enda sanna meningen med filmen, oavsett om man anser det vara ett poetiskt epos om vår egen dödlighet eller bara en samling deprimerande bilder.

Recension: Beyond the Limits - 2003

Beyond the Limits

Regi: Olaf Ittenbach

2003

Horror

Vivian beger sig med block och penna till en kyrkogård för att intervjua fastighetsskötaren Frederick. Han hänför den unga journalisten med sina otäcka historier om jakten på ett magiskt hjärta – en episk kamp som sträcker sig från medeltiden till 2000-talet. Men vad är egentligen Fredericks roll i dramat…?

Jag stal ovanstående handling direkt från baksidan av fodralet. Det är något som jag normalt inte gör utom när jag är så hänförd att jag inte finner några bättre ord än vad som redan har skrivits, eller så uttråkad att jag helt enkelt inte orkar formulera om det som redan är skrivet hur spartanskt det än må vara. Men å andra sidan finns det heller inte alltid mycket mer att tillägga. I det här fallet kan man väl i och för sig utveckla med att beskriva de olika historierna som vävs samman i Fredericks historier. Vi har en historia som utspelar sig i nutid och en som utspelar sig på 1400-talet. Jag finner den senare omåttligt mera intressant av flera anledningar.

Det är inte det att den skulle vara mera välspelad eller välregisserad för det är ganska jämt skägg tycker jag. Ingen av episoderna imponerar på något sätt. Det är väl heller inte så att makeupeffekterna är bättre egentligen, bara mer intressanta! Missförstå mig inte nu, om det är något i den här filmen som verkligen är utomordentligt så är det verkligen makeupeffekterna men det var väl ingen som hade räknat med något annat heller. Men eftersom andra delens gore kommer från medeltida tortyrinstrument i stor utsträckning är det mycket intressantare. Blod och slamsor från gamla hederliga svärd är bättre än hjärnor och hjärtan utskjutna med patronvapen.

Som helhet är jag dock inte imponerad. Allting är väldigt tvådimensionellt och det finns inget alls att fundera över. Det finns ingen som helst själ i filmen och redan när jag ser den har jag glömt om det finns något utmärkande i den. Den funkar bra som bakfyllefilm eftersom man inte känner någonting inför den. Man borde kanske känna äckel eller så inför effekterna och hade man inte varit luttrad så hade man säkert gjort det.

För mig blir det en meningslös film utan det minsta känsla som enbart lever på Olaf Ittenbachs känsla för fantastiska makeupeffekter!

3/10

Recension: Dead Meat - 2004

Dead Meat

Regi: Conor McMahon

2004

Horror

Ett gift par skulle egentligen aldrig få uppleva de vackra vyer av natur som det irländska landskapet har att erbjuda om de inte kört fel och hamnat på villovägar. Deras drömska färd genom omgivningen får dock ett abrupt slut när de råkar köra på en man som befinner sig mitt på vägen. I sin iver att göra det rätta stuvar de in liket i bilen för att föra det till en gård precis i närheten och tillkalla hjälp därifrån. Då händer det som ingen av dem räknat med, liket blir levande och biter mannen så svårt att hans blodförlust riskerar att kosta honom livet. Frun måste nu ensam bege sig till gården för att söka hjälp och berätta vad som hänt. Hon blir dock snart varse att mardrömmen bara har börjat och att hela trakten är infekterad av dessa zombies.

Visst låter det som en i raden av alla dessa zombiefilmer som vi tycks drunkna i numera? Det verkar ju som genren fått någon form av nytändning de senaste åren och kanske har vi kommersiella filmer som t.ex. remaken av den gamla klassikern Dawn of the Dead att tacka för detta. De flesta av dessa filmer är tyvärr allt annat än bra och om man är traditionalist tröttnar man snabbt på det actiontempo som verkar vara mer regel än undantag i dessa filmer numera.

Jag vågar dock påstå att det här är undantaget som bekräftar regeln. Filmen har en smart historia, uppfinningsrika goresekvenser som faktiskt trots allt inte tar överhanden och relativt bra skådespelare. Jag tror också att det är till filmens fördel att den inte är amerikansk utan irländsk, skådespelarna pratar med en naturligt bred irländsk accent och emellanåt kan det vara lite svårt att höra men det ökar bara charmen.

Den smarta historien då? Jo, man har faktiskt en tanke bakom hela händelsen att människor blir zombies. Det handlar här inte om varken mytologiska eller teologiska orsaker, som att de döda vandrar på jorden när det inte finns mer plats i helvetet. Nej, snarare en ganska naturlig förklaring. Smittan kommer från kor! Kor som lider av galna ko-sjukan som var på tapeten för en del år sedan och debatten är väl fortfarande inte är helt bortglömd.

Denna, åtminstone delvis trovärdiga förklaring, gör att filmen får en helt annan innebörd. Den blir allvarligare och skräms kanske lite mer än den genomsnittliga zombiefilmen. Nu menar jag inte att filmen är humorlös, för det är den absolut inte, det finns ganska gott om humoristiska inslag utspridda här och där men det är ofta ganska eftertänksamt och själva atmosfären förblir allvarsam och kanske rent av politisk på sina ställen.

Makeupeffekterna som också är centrala i en sån här film ser trovärdiga ut även om tonvikten inte ligger på att framställa allt så groteskt som möjligt. Men det är kanske just där styrkan ligger? Att inte överdriva så förbannat!?

Vill man se en genomtänkt och annorlunda zombiefilm ska man välja den här, den kostade lite över en million kronor att spela in och jag måste säga att den var värd vartenda öre.