Recension: Deep Red - 1975

Deep Red

Aka: Profondo Rosso

Regi: Dario Argento

1975

Thriller

På ett seminarium sitter det en kvinna som påstår sig kunna läsa tankar hos andra människor. Hon bevisar detta genom att berätta vad en man på tredje raden har för nyklar i fickan samt vilket efternamn han har. Detta är naturligtvis häpnadsväckande, men hennes tid i strålkastarskenet blir kortvarig, plötsligt känner hon nämligen kalla destruktiva tankar som kretsar kring död och hon förstår att det finns en mördare i salongen. Någon som redan mördat flera gånger och som kommer att mörda igen, en seriemördare helt enkelt. Eftersom hon behöver tid för att formulera ihop de tankar hon sett till vettiga ord bestämmer hon sig för att dra sig tillbaka och redogöra mer detaljerat för vad hon vet dagen efter. Hon blir sedan nästa offer i denna komplicerade mordgåta.

Det här en av Dario Argentos allra mest kända rullar, tillika en av de mest ansedda filmerna någonsin inom giallon som genre och som inte det vore nog vill jag påstå att det faktiskt är den här som får agera referensverk till alla de andra! Det är kort sagt en stilstudie i hur en film av den här typen ska se ut, den har spänning, grafiska mordsekvenser, komplicerad intrig, en mördare med svarta handskar och en traumatisk barndomsupplevelse. Dessutom utgörs inte utredningen av morden av en polis utan av ett ögonvittne till ett av morden som inte kan släppa en detalj ur minnet. Lägg också till att den är fantastiskt vackert filmad och med färger som nästan får det att rysa långt in i märgen.

                     

Skådespeleriet är bra, men det är inte det som är det mest intressanta här. När det gäller den här typen av film vill jag påstå att yta är betydligt intressantare än innehåll och så länge produktionen är vacker, med alla sina udda vinklar och fantastiska kameraåkningar, räcker det. Allt annat är bara extra bonus kan man säga och det är något som den här filmen har mycket av.

Musiken är också fantastisk, den är verkligen perfekt som stämningshöjare och då pratar jag inte enbart om den barnvisa som kantar filmens mord och är en central del av historien. Extra kul är också att flera av filmens karaktärer har en direkt koppling till musik. Filmens huvudkaraktär – Marcus Daly (David Hemmings) är till exempel jazzpianist och hans kompis, den nästan ständigt berusade Carlo (Gabriele Lavia) arbetar som pianist på en bar. Levande karaktärer handlar det alltså om, inga fantasifoster som inte skulle kunna existera i ett normalt universum.

Så, hur sammanfattar man en film av det här slaget då? Det är onekligen bland det bästa jag sett i gialloväg, vilket är en genre jag älskar. Den har en intressant handling och även om man knäcker vem mördaren är (jag gjorde det inte trots att jag verkligen trodde det) så har det ingen betydelse. Det intressanta är inte alltid vem mördaren är utan snarare varför. Vad är det som driver denna människa till att begå dessa brott. Jag har redan avslöjat att barndomstrauma ingår som en del i filmen, men på vilket sätt? Handlar det om hämnd eller enbart att skydda sin identitet? Inga svar är givna.

Kanske den bästa filmen i sitt slag!

Four of the Apocalypse - 1975 - Western av Lucio Fulci!

Four of the Apocalypse

Regi: Lucio Fulci

1975

Western

När staden anfalls av skurkar lyckas de fyra i arresten klara sig och när allt är över kan de också ta sig därifrån. De får visserligen kryssa mellan alla hängda människor men de kommer i alla fall helskinnande därifrån. De fyra är helt olika människor. Vi har den professionelle kortspelaren, suputen, den svarta galningen som verkar vara besatt av döda människor och den gravida prostituerade kvinnan. De irrar omkring i öknen, till synes utan mål, tills de ofrivilligt få sällskap av en mexikansk bandit. Till en början funkar det bra, han är en utmärkt skytt och de kan äta kött varje dag, kanin eller fågel. Men en dag tar allt slut och banditen överfaller dem. Efter att ha våldtagit kvinnan och lämnat de andra att dö i ökenvärmen svär kortspelaren att hämnas. En efter en blir de dock offer för omständigheterna.

Det här är en film som jag har velat se länge men det har inte blivit av. Som alla Fulcifans vet, och jag räknar mig till dem, så gjorde Lucio Fulci mycket mer än bara skräck under sin karriär. Han är förvisso mest känd för en handfull filmer men det finns mera än så att hämta. Jag vågar påstå att det här en av de mest kända filmerna utanför skräckfilmsgenren och därmed aningen bortglömd av skräckfilmsnoviserna som kanske har fem filmer i sitt medvetande. Just detta gör den här filmen oerhört intressant. Jag är kanske inte ute efter att se 100 % av filmerna men i alla fall fler än de allra mest kända!

Var det då en trivsam bekantskap? Nja, det var faktiskt inte riktigt min kopp kaffe. Jag har inget emot westernfilmer och i stora drag är det inte så mycket fel på den här heller. Det jag framförallt har emot filmen är att den är väldigt ointressant och att musiken i den snarare har en frånstötande effekt än något annat. Musik kan ju användas för att skapa intresse och spänning i en annars ointressant handling. Här verkar det i stället som att man tar en ointressant handling och förstärker den med musik som inte tillför något annat än ännu mer ointresse.

Men det är en ojämn film och under perioder är det bra mycket bättre än helheten. Det verkar inte finnas någon genomgripande tanke, annat än den på hämnd då kanske. Allting verkar sönderhackat och så fort man hittat något intressant att exploatera bryter man och hittat något annat. Vad betyder detta? Jo, så vitt jag förstår är det själva historien det är fel på snarare än skådepelarinsatser och regi. Visserligen kan man väl säga att det spelas över lite här och där längs vägen, framförallt när det gäller alkoholisten som spelas av Michael J. Pollard.

Tyvärr blir de bestående intrycken i huvudsak negativa. Som en del av filmhistorien är det kanske en intressant film men ska jag förknippa Lucio Fulci med en enda film så inte vill jag att det ska vara denna i alla fall!

5/10

Recension: Cube 2 aka Hypercube - 2002

Cube 2

Aka Hypercube

Regi: Andrzej Sekula

2002

Sci-Fi/Horror

Åtta totala främlingar vaknar upp i en labyrint av kubiska rum utan nåt minne av var de kom ifrån eller hur de kom dit. De blir snart varse att de befinner sig i ett komplext fyrdimensionellt bygge där fysikens lagar inte tycks gälla. Med hjälp av diverse ledtrådar och genom att samarbeta försöker de finna en väg ut.

Egentligen borde man se den här filmen som en rent fristående film, för egentligen är det bara en nyinspelning med vissa förändringar. Det är väl det som är filmen största svaghet kanske. Tittaren är redan bekant med historien och det är svårt att känna sig lika imponerad den här gången. Vissa förändringar är som sagt gjorda. Den tydligaste är väl tillkomsten av den fjärde dimensionen, som innebär att man blandar in tiden i upplägget också. Dessutom är filmen helt klart annorlunda i sin filosofi. Där första filmen ofta kändes väldigt existentialistisk framstår den här snarare nihilistisk, d v s att den nästan förnekar det vi normalt sett  kallar verkligheten.

Men det är ju trots allt en uppföljare till filmen Cube från 1997 och håller väl inte riktigt samma standard som den första filmen. Framför allt är det fällorna som inte känns riktigt lika listiga i den här. Karaktärerna är inte heller de lika tydliga längre och tanken att lägga till den fjärde dimensionen var kanske att krångla till det lite för mycket.

Fördelen med filmen är att den möjligtvis ger flera svar än sin föregångare, men tro inte att man kommer lindrigt undan för det. Slutet är öppet för en mängd tolkningar även här och det är en lång väg till utgången.