Recension: The Thing – 2011

När jag först hörde talas om att den här filmen skulle bli verklighet var jag förundrad över varför någon överhuvudtaget var intresserad av att göra om den. Sen insåg jag att det faktiskt inte alls är en nyinspelning av John Carpenters 80-tal rulle (som även den har en föregångare). Den utspelar sig nämligen före det som händer i John Carpenters film, den film som de flesta skräckfilmsälskare verkar kalla för mästerverk. Själv är jag osäker på om jag vågar se om den. Ibland är det bäst att låta det förflutna vara det förflutna istället för att rota i gamla minnen.

Således börjar den här filmen med norsk dialog, det var ju norrmännen som först upptäckte ”saken” i isen. När man sedan blandar in amerikaner i undersökningarna förändras också språket. En och annan replik på norska dröjer sig kvar och jag gillar det. Det är skönt att man har varit ambitiös nog att behålla norskan som en större ingrediens än bara en touch i inledningen. Det bidrar också till ökad realism.

Tyvärr är filmen ganska själslös. Den är inte vidare spännande och det beror säkert delvis på att man redan vet vad som kommer att hända. Även om det inte känns som att man har kopierat eller stulit någonting är det ändå mycket som känns igen. Den lilla extra nerven saknas helt enkelt.

Varelsen är mera i bild än vad jag minns från 80-talsfilmen. Det är inte odelat positivt eller negativt heller för den delen. Ibland ser det riktigt bra ut medan det ibland tar sig rena löjeväckande uttryck. För MTV-generationen fungerar säkert den här filmen alldeles utmärkt. Den är välgjord och den är till synes ganska tät i sitt innehåll, rent av mystisk om man inte hade sina förkunskaper. Men för filmfreaks är det väl inget att hänga i granen. En ganska ordinär film som inte bjuder på något utöver det vanliga.

6/10

War Horse - 2011 - Trohet mellan människa och häst!

War Horse

Regi: Steven Spielberg

2011

Drama/Krig

Albert älskar sin häst – Joey. Egentligen är det förstås inte hans häst utan en som hans envisa pappa ropat in på auktion bara för att byns rikaste inte ska få honom. Hur som helst är det Albert som tränar honom, lär honom att plöja och göra allt möjligt annat som alla säger är bortkastad tid. De blir helt enkelt bästa vänner och visar att inget är omöjligt. Detta är i alla fall sanningen tills den dag kriget kommer och Joey säljs till armén. Albert svär Joey evig trohet och lovar att söka upp honom igen oavsett vilka hinder som ställs dem emellan. De går skilda vägar men varthän hästen Joey finns väcker han starka känslor och har förmågan att locka fram det bästa i människorna.

När det gäller mer obskyra rullar brukar man lite slarvigt säga att ”filmen inte är för alla” och liknande. Men faktum är att inte heller en så här stor Hollywoodproduktion tilltalar alla! Den som är fanatiskt inne på europeiska kultfilmer från 70-talet lär till exempel inte vara intresserad av den här. Nu undrar ni varför jag låter den här recensionen ta den här vändningen? Jo, det är nämligen så att jag inte var särskilt förtjust i den men jag kan inte helt enkelt inte med att ge den ett lågt betyg utan att konstatera varför jag gör det. För naturligtvis är det en välgjord film, det finns inte mycket i miljöerna och skådespelarprestationerna som är värt att ändra på och produktionsvärdena är förstås höga.

Det som stör mig och det jag har svårt att ta till mig är att den är så överdrivet sötsliskig. Allting är så fint och tillrättalagt och alla som stöter på hästen är alltför älskvärda. Det betyder inte att krigsmiljöerna på något sätt är fåniga eller orealistiska. Skyttegravsdramatiken känns oerhört äkta och faktiskt lite skrämmande. Men bara lite, för det är även här allt för uppenbart att det handlar om film, att det finns en skapad dramaturgi snarare än ett naturligt flöde av händelser. Där fick jag nog till det, det är i alla fall delvis det jag har problem med. Det känns forcerat hela vägen och det påverkar mig alldeles för mycket för att jag ska kunna njuta av produktionen.

För mig blir det tråkigt när man så pass medveten försöker att trycka på mig känslor som det är meningen att jag ska känna. Men visst finns det scener som jag verkligen gillar. Till exempel finns det en där Joey först fastnat i taggtråd, en mycket tragisk scen där man nästan kan känna hästens smärta. Det visar sig sedan att Joey har fastnat mellan tyska och brittiska skyttegravarna, vilket i sin tur innebär att soldaterna kan lägga sin fiendskap åt sidan för ett ögonblick. Det är en rörande scen som trots allt lockar fram en känsloanstormning.

Överraskningar finns det få i filmen, känslan att allting kommer att lyckas på ett eller annat sätt försvinner aldrig. Det gör att spänningen försvinner och det är fullständigt uppenbart hur det hela kommer att sluta. Jag skulle inte ens betrakta det som en spoiler att avslöja det här, men jag låter trots allt bli.

4/10

Bilder: ©DreamWorks II Distribution Co., LLC. 

Recension: Cube - 1997

Cube

Regi: Vincenzo Natali

1997

Sci-Fi/Horror

En grupp människor vaknar upp en efter en inne i ett komplext system av olika rum som inte tycks leda någonstans. Oberoende av varandra börjar de utforska miljön och upptäcker snart att alla rum ser precis likadana ut. Det enda som skiljer dem åt är färgerna. Rummen är förenade med små luckor, en på varje håll samt uppåt och nedåt. Att använda dem för att ta sig till nästa rum är emellertid förenat med livsfara, då hela stället verkar vara riggat med fällor av någon okänd makt och man vet aldrig vad som väntar i nästa rum. Så småningom stöter de dock på varandra och drar nytta av det. De har alla talanger som visar sig vara användbara och måste nu samarbeta för att ta sig ut, något som verkar vara lättare sagt än gjort!

Denna succéfilm hade väldigt låg budget när den spelades in. Det är dock ingenting som märks, förutom det faktum att nästan hela filmen spelades in i ett ”set”. D v s rummen som har olika färg är egentligen ett och samma. Nu tycker jag inte att det är något som drar ner filmen, snarare tvärtom. Det är en fröjd att se hur man kan åstadkomma så mycket med så lite.

Stämning av spänning byggs upp från ruta ett och konfliktdramat blir snart påtagligt. Allt eftersom stressen hos karaktärerna ökar ju kortare blir stubinen och desto mindre tolererar de från de andra i gruppen. Just det här samspelet tycker jag är filmens starkaste sida.

Samtidigt sitter man som på nålar och blir orolig för de fällor som finns lite varstans. Ska de klara sig den här gången eller kommer någon påhittig fälla att sätta stopp för dem?  Tydligen finns det något slags mönster för hur fällorna är utlagda, åtminstone kommer karaktärerna fram till det genom någon avancerad matematisk operation som låter övermänsklig för mig. Dessutom är man ju så klart nyfiken på meningen. Varför vaknar de där? Vem ligger bakom? Varför just dem? Etc.

Personligen ser jag den här filmen som ett slags metafor för livet. Eller kanske snarare för meningen med livet. Man kan se deras kamp för att hitta en utgång till något större och finare, som en strävan att bättra sig själv och hitta sina egna mål och värderingar i livet. Om det här är tanken med filmen låter jag vara osagt, men i teorin skulle det kunna vara så.

Ett självklart val för den som vill se något riktigt intellektuellt utmanande eller kanske bara vill se en spännande film med bra dramatik och listigt manus!