Sabotage – 2014 – Arnold Schwarzenegger

Jag tror att jag har sett de flesta av de ”gamla” filmerna med Arnold Schwarzenegger. För visst kan man säga att det finns en filmografi före guvernörskapet och en efter? Storhetsperioden låg helt klart före politikens värld men eftersom jag i skrivandets stund inte sett de andra två filmerna ha har gjort efter sin ämbetsperiod ska jag hellre fria än fälla.

Men Sabotage har jag uppenbarligen sett. Efter att den tog slut infann sig känslan ”jaha, var det allt?”. Det känns lite som en serietidning i sitt upplägg. Nu har väl vi i svenskan ingen bra motsvarighet till ”cartoonish” men det är precis vad jag känner. Det är en väldigt svart och vit film. Det finns liksom inga nyanser även om det känns som att man har försökt få till det. Kanske beror det på att handlingen verkligen inte är ny. Man kanske inte har sett precis alla vändningar på samma sätt tidigare men överlag innehåller filmen inga överraskningar.

Schwarzenegger spelar ledaren för ett specialförband, eller om de är specialagenter, som specialiserat sig på att nästla sig in hos knarkkarteller. Schwarzenegger röker cigarr, rätt så fet cigarr också och tar ingen skit från någon annan. Det är hans regler som gäller och inte de lagar som styr landet. Känns det igen från Rovdjuret? Att rollkaraktären heter John är inte det enda som påminner mig om hans gamla film Commando men jag tror att det mest är en ren slump. Men när en efter en av hans gamla gäng dödas på våldsamma sätt kan jag inte låta bli att göra kopplingen. Speciellt inte när det tidigt klargörs att hans fru och son har hållits som gisslan för att få honom att dansa efter skurkarnas sida.

En central del av handlingen kretsar också kring pengar som försvunnit från ett tillslag. Det rör sig om 10 miljoner dollar, ganska mycket pengar men av hela den PALL men pengar som tillslaget handlar om är det väldigt lite. Hur som helt bestämmer sig gruppen för att hjälpa sig själva lite. Det är bara det att när de ska hämta bytet är det borta. Mycket av filmen har sedan detta som drivkraft.

Överlag blir det lite för platt, och i slutändan lite för enkelt. Det finns onekligen bra skådespeleri i filmen. Främst tänker jag på Harold Perrineau. Jag gjorde först hans bekantskap i Lost men har även uppskattat honom i både Oz och Sons of Anarchy. Han är en riktigt duktig skådis! Vidare känner jag inte igen så många, det är helt klart en styrka så de ofta blir mer äkta på det sättet. Här når man inte riktigt ända fram. Det känns på något sätt som en Expandebles wannabe actionfilm, men ironiskt nog är det mittenpartiet i filmen, som lutar mer år thriller, som är det bästa! Ett par stycken till kan jag namnge men mer är det inte. Joe Manganiello förkommer i True Blood och Josh Holloway var liksom Harold Perrineau med i Lost. Det är idel serier.

Överlag blev jag besviken även om jag inte tyckte att filmen var särskilt seg. Lite ointressant och inte särskilt medryckande men inte dålig egentligen. Fast det är klart, hade man klippt bort 20-25 minuter och fått ner den till en och en halvtimme som filmer var förr i tiden hade onekligen tempot utvecklas till det bättre.

5/10