Idag i filmhistorien...

... är det 34 år sedan Zeppo Marx dog vid en ålder av 78 år. Zeppo var yngst av de fem bröderna Marx och deltog i de fem första filmerna.

... blir Ben Stiller 48 år!

... blir Ridley Scott 76 år!

Europa Report – 2013 – Den första bemannande resan till Jupiter!

Regi: Sebastián Cordeo

Sci-Fi

Behöver vi ytterligare filmer som påstår sig visa verkliga händelser med hjälp av egen filmat material som slutligen upptäcks? Det är i alla fall vad filmmakarna tycks tro. Det produceras ”found footage” filmer som aldrig förr och en hel del av dem tycks utspela sig i rymden. Det är kanske inte den procentuellt största delen men några stycken har det ju blivit i alla fall. Senast jag skrev om en sådan hette den Apollo 18.

Här är det frågan om en expedition till en av Jupiters månar – Europa, där man tror sig ha funnit möjligheter till liv. Det visar sig nämligen att det finns vatten under ett istäcke där och eftersom man räknar med att det är det minsta som krävs för att upprätthålla liv måste saken undersökas. Man utrustar ett team som ger sig iväg och allt går enligt planerna tills kommunikationen upphör. Det blir helt tyst från farkosten. Larmet går på jorden och alla som är det minsta ansvariga hemma på jorden kallas till krisen. Vad har hänt? Svaret är mer häpnadsväckande än vad de någonsin kunnat drömma om.

Egentligen är det ingen större skillnad jämför med vad som kan ha hänt en expedition i Amazonas djungler för att det utspelar sig på en plats i rymden. Det är ungefär lika otillgängligt och det är lika okänd mark för de inblandande. Vi som åskådare förstår ju att det är något som ska hända. Vi vet inte exakt vad men att något är i görningen är uppenbart.

Ska vi se till science fiction elementen så ser det hela förbannat bra ut! Det råder ingen tvekan om att man har lyckas med futuristisk miljö i rymdskeppet och att tekniken besättningsmännen använder ligger en bit in i framtiden. Inte för långt, det är inte så avlägset som Star Trek och Star Wars, det finns fortfarande en realism där. Men det är inte bara trovärdigt, det ser bra ut också. Jag gissar att det mest av exteriören är dataanimerad men jag tycker det ser riktigt bra ut. Vackert rent av!

Skådespelarna har jag heller inget emot. Det är ingen som utmärker sig på något speciellt sätt men visst är det kul att se vår svenska Michael Nyqvist i en av rollerna. Han får naturligtvis spela ryss… Det är väl det svenska skådespelare som inte har ett perfekt engelskt uttal brukar få spela. Men det spelar ingen roll. Jag tycker han gör minst lika bra ifrån sig som de andra. Kanske kan man tycka att han ser lite för otränad och småfet ut för att egentligen utföra uppdrag i yttre rymden, men vem kan säga hur det fungerar i den framtid filmen utspelar sig i?

Filmen som sådan var godkänd. Den blev till och med lite småspännande här och där när besättningen hade att göra med det okända. Det gillar jag alltid! Inget mästerverk på något sätt men snygg nog att hänföras av i 90 minuter!

6/10

Köp filmen på: 

CDON

Discshop

Idag i filmhistorien...

... är det 3 år sedan Irvin Kersher lämnade vid 87 års ålder. Han är mest känd för att ha regisserat den andra Star Wars filmen, alltså episod V - The Empire Strikes Back. Andra filmer är till exempel Robocop 2, Bondfilmen Never Say Never Again, Eyes of Laura Mars och en av mina favoriter Raid on Entebbe med Charles Bronson.

... är det 25 år sedan den legendariska skådespelaren John Carradine gick bort vid 82 års ålder.

... skulle Bruce Lee ha fyllt 73 år!

12 Angry Men – 1957 – Helt fantastisk film!

Regi: Sidney Lumet

Drama

Jag vet inte hur många gånger jag har påpekat att filmer som utspelar sig på väldigt få ställen, eller till och med ett enda, kräver mycket mer av nerv än vad andra filmer gör. Den här utspelar sig i stort sett i ett enda rum. Jag säger i stort sett eftersom början och slutet inte riktigt hamnar där.

Filmen inleds nämligen med att en rättegång just är avslutat och juryn får sina instruktioner. De ska samlas i ett rum och bestämma om svaranden är skyldig eller inte. De måste vara eniga. Skulle deras mening vara att svaranden är skyldig enligt anklagelserna kommer denne att skickas till den elektriska stolen. Det är nu upp till dem att bestämma och skulden kan bevisas bortom varje tvivel eller om det finns anledning till så kallat rimligt tvivel. Efter detta förpassas jurymedlemmarna till ett enskilt rum där de ska bestämma!

För det första måste jag säga att jag är glad att vi inte har ett liknande system i Sverige som porträtteras i filmen. Jag vet inte om jag skulle vara lämplig för ett sådant uppdrag och skulle delar av juryn vara så fulla av förutfattade meningar som det är frågan om här skulle jag onekligen börja koka av ilska. Det är nästan så jag börjar koka av ilska bara jag sitter i TV-soffan!

Men mina personliga problem med förutfattade meningar och dubbelmoral kanske inte har så mycket med filmen att göra? Eller så är det precis det de har. Det är onekligen en film som ifrågasätter. Den kanske inte ifrågasätter det amerikanska rättssystemet, men jury och allt vad som där tillhör, men den ifrågasätter i alla fall hur enkelt det är att förklara någon skyldig bara för att snabba upp processen. Och skulle dessutom svaranden vara ”av en sådan där sort” vet man ju hur det ligger till utan att ens beakta bevisen. Jag använder mig av ironi förstås, men det förekommer sådana tongångar upprepade gånger i filmen. Jag, som räknar mig som oerhört rationell och analytisk, kokar…

Jag känner inte till så många andra filmer som i stort sett innehåller ett samtal runt ett bord. Frank Piersons Konspirationen är en där man under andra världskriget diskuterar hur man ska lösa judefrågan. Den bygger på en verklig händelse och behandlar ett mycket emotionellt ämne – folkmord. Ändå kommer den inte i närheten av nerven den här filmen har. Det är fantastiskt skådespeleri på ett plan som gör att man nästan missar att det faktiskt handlar om fiktion. Det skulle lika gärna ha varit en dokumentarisk film faktiskt. De blir förbannade på varandra, en del behåller lugnet och andra hävdar med en dåres envishet att man vet hur människor av ”den sorten” beter sig i givna situationer. Det finns också – lyckligtvis – annars hade det inte blivit någon film, de som tvivlar och som vill vända och vrida på bevisen och verkligen undersöka om det finns något tvivel eller ej.

Filmen utgång är inte svår att räkna ut. Det går precis som man tror redan från början men det spelar inte så stor roll. Det här är en film som bygger på skådespeleri och manus. Dialogen är under stundom helt fantastisk. När ja-sägarna faller på eget grepp och inser detta är obetalbara scener! Det är inte någon överraskningseffekt man är ute efter, det finns inga twists. Allt som finns är ett starkt drama med fantastiska skådespelare och konflikter. Tolv män som gör sitt allra yttersta för att leverera! Den mest kända är förstås Henry Fonda men även en ung Martin Balsam ingår i skådespelarensemblen.

Trailer: Lars Von Triers NYMPHOMANIAC - Officiell trailer

Nymphomaniac Official Trailer from Zentropa on Vimeo.

Wet & Rope - 1979 - Nunsploitation från Japan

Wet & Rope

Regi: Koyu Ohara

1979

Drama

Strax efter sitt giftermål blir en kvinna brutalt våldtagen av en man som bryter sig in i deras hem. Hennes skuldkänslor förvärras ytterliggare av att hennes äkta man tycks lägga skulden på henne och hon går ut för att ta livet av sig. Hon hindras dock av en präst som menar att Gud inte tolererar självmord och rekommenderar henne till ett kloster för att söka kontakt med sin Gud. Väl på klostret börjar det hända allehanda besynnerligheter, nunnorna tycks vara sexgalna hyndor som tar varje chans till sexuell tillfredställelse, både med varandra och med de män de kommer över. Trots detta är klostret styrt med järnhand och de nunnor som ger sig hän åt synd bestraffas med prygel. Är det helvetet hon har hamnat i?

När det gäller nunsploitation är det väl européerna och i synnerhet italienarna som skapat och utvecklat genren. Här handlar det dock om en asiatisk motsvarighet, eller japansk för att vara mer exakt. Nu kan man tycka att japanerna är kända för att göra vidriga filmer och denna titel skulle därigenom kunna vara tämligen intressant. Det var dags att se om titeln kunde leva upp till vad man kan förvänta sig av en film från ett bolag som kallar sig Japanchock.

Sexscenerna i filmen är ganska dumt gjorda och vem som helst kan se att dessa är fejkade. Positionerna, aktörerna emellan, hade inte haft en chans att funka om det skulle vara fråga om penetrering, dessutom överspelas den en hel del under dessa scener. Kanske framförallt den våldtäktsscen som visualiseras i filmens början.

De scener av tortyr som också förkommer är bättre, men inte heller de särskilt realistiska. När någon piskas på bara skinnet kan man tycka att det borde lämna sår efter sig, vilket det inte gör mer än i undantagsfall.

Ska man då se till filmens absurditet så får den faktiskt ett ganska högt betyg. Den är emellanåt helt sjuk och man skrattar högt åt en del skruvade scener. Vissa karaktärer torde varit väldigt roligt att skapa, som t.ex. den något efterblivna ”tormentor” som dessutom rengör någon form av toaletter/pottor och emellanåt slickar på dem.

Filmen är inte speciellt lång (ca 74 min) men man kommer ändå på sig själv flera gånger med att titta på klockan, läsa på Dvd-omslagets baksida och diskutera filmen under filmens gång. Detta är sant framförallt under filmens första halva. I andra halvan bättrar den sig faktiskt radikalt, även om den förblir mer ”Japan” än ”Chock” och absurditeterna bjuder tittaren på vällustiga utflykter och bisarra sexuella orgier.

Inget chockerande, men kan vara av intresse för nunsploitationentusiasten ändå!

Van Helsing - 2004 - Referenser till andra filmer!

Van Helsing

Regi: Stephen Sommers

2004

Action

Dr Gabriel Van Helsing (Hugh Jackman), den största och bästa monsterjägaren av dem alla, får i slutet av artonhundratalet i uppdrag av Vatikanen att hitta och döda den ökände greve Dracula. Han är synnerligen dedicerad till det han gör och när han väl kommit till Transsylvanien stöter han på både farliga varulvar och den vackra Anna (Kate Beckinsale) vars släkt försökt döda Dracula i generationer. De slår följe och ger sig efter den odödliga ärkevampyren Dracula. Det finns bara ett sätt att döda honom på men vilket är en väl bevarad hemlighet.

Jag vet inte riktigt vad man ville ha gjort med filmen, bitvis känns den som en klassisk matinéfilm, bitvis som en komedi och bitvis verkar man försökt att lägga in så många skrämmande varelser samtidigt i bild som möjligt. Allt blir dock ett totalt misslyckande och hur man än vänder och vrider på filmen, finns det ingenting som fungerar. Manuset måste vara rekord tunt, regin är nästan helt frånvarande och skådespelarna spelar över till den milda grad att jag nog aldrig sett på maken. Ta t. ex. det här med accenter, Kate Beckinsale misslyckas totalt med att låta östeuropeisk i och med att hon överdriver så förbannat. Less is More som man säger. Det finns heller inga karaktärer man egentligen bryr sig om i filmen, det spelar helt enkelt ingen roll om de lever eller dör.

Vad filmen däremot har är ett mycket högt tempo rakt igenom och då det här faktiskt är en actionfilm får man väl säga att man har levt upp till första delen av åtagandet. Datorgenererade effekter finns också det gott om och de ser faktiskt ganska bra ut. I alla fall om man bortser från att man faktiskt ser att de är datorgenererade och i och med att rörelsemönster i kombination med det förutsägbara bildspråket ser helt onaturligt ut sitter man och retar sig på något som faktiskt är filmen starkaste kort. Mycket snygga förvandlingar slarvas t.ex. bort i försök att göra betydligt mer än man faktiskt klarar av.

Något som i alla fall jag uppskattar är när man refererar till andra filmer i film och det gör man här. Själva början av filmen är t.ex. nästan exakt kopierad från Frankenstein (1931) och många andra referenser till kända filmer finns också utspridda längs vägen. Tyvärr räcker inte detta och det här blir bara en fruktansvärd film i 160 millioners klassen som i nästan varje sekund dryper av klichéer. Att man lyckats packa in så många under de dryga två timmarna som filmen varar måste var någon form av rekord, en stor bedrift är det helt klart. Förutsägbart för att inte säga övertydligt och med ett ohyggligt tråkigt bildspråk som gör att man gång på gång starkt funderar på att stänga av eländet.

Det som var mest berörande var att Stephen Sommers dedicerat filmen åt sin pappa.

Ratman – 1988 – Skräpigare än skräpigast!

Jag räknar mig som en av dem som inte har några problem att tycka om riktiga B-filmer. Det kan vara skräpigt, usla skådespelare, hur ologisk handling som helst men det kan fortfarande finnas förmildrande omständigheter så att säga. Med Ratman är det dock svårt… det är en ofantligt skräpig film, det råder inget tvivel om det men tyvärr saknas den där lilla charmen som gör den underhållande.

Det som det är frågan om är förstås precis som det låter – en hybrid av råtta och människa som dödar folk. Man får inte se särskilt mycket och det mesta får man faktiskt tänka sig. Visst, man får se den fula varelsen ett par gånger och man har lyckats bra med den. Till skillnad från vad man kanske skulle kunna tro är det faktiskt en riktig skådespelare som gestaltar rollen. Nelson De La Rosa, som sägs vara världens kortaste skådespelare på imdb gör rollen.

Men även om man har lyckats bra och gjort honom trovärdig är det något fult över den. Det blir faktiskt bara trist och inte någon gång rycks jag med i filmen. Skådespelarna är överlag tämligen dåliga och det som jag trodde skulle vara ett slags monster eller djurskräckis tar sig mer formen av en giallo. Det blir väl ett stags hybrid förstås, efterforskningarna kring offrens död görs av släktingar snarare än polis och det är en ganska långsökt lösning på mordhistorien. Fast vi vet ju hur det ligger till redan tidigare. Till saken hör också att det är väldigt gott om storbystade damer...

Nä, det här var inget för mig. Faktum är att det mest underhållande med den här filmen var det Jaws-rippade omslaget och taglinen He’s the Critter From the Shitter…

3/10

Vacancy - 2007 - Din dödskamp kan vara värd mycket pengar!

Vacancy

Regi: Nimród Antal

2007

Horror

Ett ung gift par, på gränsen mot skilsmässan, tvingas ta in för natten på ett sjabbigt motell efter att deras bil pajat. Ganska snart upptäcker de gamla videokassetter med riktigt usla slashers. Men något är väldigt märkligt med dem, de ser ut att vara inspelade i just det rum paret nu befinner sig i! Samtidigt börjar märkliga saker hända, det bultas på dörren som angränsar till rummet bredvid och maskförsedda våldsmän dyker upp utanför. Badrumsfönstret är igenspikat för att ingen ska kunna ta sig ut den vägen. Sakta med säkert förstår de mer och mer vad som är på väg att hända med dem, förtvivlade använder de alla medel som står till buds för att försöka överleva natten.

Ok, det är kanske inte världens mest genomarbetade eller originella story, men den funkar och den gör det bra! Att ett sjabbigt motellrum skulle vara inspelningsplatsen för inkomstbringande snuff låter inte helt otroligt och vetskapen av detta faktum gör att filmen är ganska spännande redan innan den börjar. Dessutom lyckas man hålla filmen väldigt realistisk, självklart med några oundvikliga klichéer som bara måste finnas med, men det är inget som stör.

                                      

Även skådespeleriet hålls i bra form av de största rollerna – David (Luke Wilson) och Amy (Kate Beckinsale). De känns genuint livrädda och det är inte särskilt svårt att förlåta ett visst överspeleri från motellägaren Masons (Frank Whaley) sida. Dock är det atmosfären som står i centrum här och då menar jag inte en briljant ljussättning som i Mario Bavas mycket stämningsfulla Baron Blood eller hammer-horror filmerna. Det finns inget så romantiserat över den här filmen, den kan inte skryta med ett varmt och snyggt foto och tur är nog det, för det hade säkerligen dragit ner den synnerligen otäcka stämningen. Istället är det ganska kallt och iakttagande bildspråk som gäller och jämförelser med Mäster Hitchcock ligger inte långt borta.

Det finns inte särskilt många onödiga scener och filmen är bara runt åttio minuter lång. Jag ser det dock inte som någon nackdel eftersom man på så sätt kan skapa en väldigt tät och tempoladdad film, utan att för den sakens skull falla i fällan och göra en riktig trendskräckis, där man hur tydligt som helst kan se vilken målgrupp filmen är ämnad för. Låt vara att även den här tilltalar en yngre publik men med tanke på avsaknaden av blodiga detaljer tror jag att den funka precis lika bra för oss lite äldre. Vi som bara vill se en spännande film.

För är det nånting filmen verkligen stoltserar med så är det spänning. Jag överdriver inte när jag säger att det här är något av det mest spännande jag sett på åratal och en av de bästa filmer jag sett hittills i år. Har du inte sett den än? Hyr den, köp den eller stjäl den, men se till att se den nu!

The Uninvited - 2003 - Asiatisk spökfilm...

The Uninvited

Regi: Su-Yeon Lee

2003

Drama

Jung-Won (Park Shin-Yang) sitter och slumrar i tunnelbanan, han vaknar till med ett ryck och när han upptäcker att han är vid slutstationen kastar han sig ur vagnen. När han vänder sig om och tåget börjar rulla ser han att två små flickor sitter kvar i vagnen. Detta är bara början av det mardrömsliv som väntar honom. De två barnen som senare visar sig vara döda och som hittas av en städare på tåget tycks förfölja honom. Han ser dem lite varstans, bland annat sittandes vid middagsbordet i hans och hans fästmös nya hus. Mitt i detta virrvarr av skräck och fasa möter han en mystisk kvinna. Hon har förmågan att se andar och kan se bortom det normala. När Jung-Won börjar berätta för kvinnan om sin barndomen, som han inte har några minnen ifrån, dras de snabbt ner i ohyggliga fasor, värre än de båda kunnat drömma om.

På baksidan av filmen påstås det att det här ska vara thriller/horror men jag kan inte i min vildaste fantasi få det till det. Den är tyvärr inte särkilt spännande och inte skrämmande heller för den delen. Vad den däremot har är en ganska intressant uppbyggnad som inte drar sig för att använda ett ohyggligt långsamt, nästan plågsamt berättartempo och en synnerligen fragmenterad historia. Karaktärsutvecklingen är magnifik och även om huvudhistorien inte är så intressant så blandas den upp med fler och mer intressanta historier som alla är viktiga för slutresultatet.

Ser man den här filmen när man är trött går nog mycket förlorat, man tvingas att hänga med för att kunna lägga bitarna på rätt och pussla ihop pusslet. Även om man är klarvaken är det faktiskt inte det lättaste, då man bjuds på mycket detaljer men väldigt få kompletta lösningar. Ett problem med filmen är dock dess längd, över två timmar är på tok för länge att hålla sig intresserad av den här, många gånger, olidligt långsamma filmen.

Till er som har sett mycket av den asiatiska boomen och bildat er en uppfattning om hur den typen av film generellt ser ut kan helt enkelt tänka om. Den här innehåller visserligen mycket sparsamt med musik, som ju är brukligt och så har vi ju som sagt var det långsamma tempot. Däremot är filmen inte alls lika grotesk som man skulle kunna tro (och önska) med några få scener undantagna som faktiskt är mycket starka och skapar en djup emotionell reaktion hos tittaren. Därmed inte sagt att scenerna i sig är speciellt grafiska.

Det här är heller inte en film som inte bygger på effekter och dessutom är de också mycket sparsamt återgivna. Den bygger istället på stämning och på brillianta skådespelarinsatser – för skådespelarna är helt klart ett av filmen starkaste kort. De förmår NÄSTAN att hålla upp hela filmen men någonstans på vägen tar det emot och filmen kommer bara upp i ett knappt medelbetyg.

5/10

Törnrosa - 1959 - Sleeping Beauty

Törnrosa

Aka: Sleeping Beauty

Regi: Clyde Geronimi

1959

Animerad

När prinsessan Aurora föds är det fest i hela kungariket. Alla gläds åt det nyfödda barnet utom den elaka häxan som inte är inbjuden till festligheterna. De tre goda feerna är däremot där och överlämnar i tur och ordning sina gåvor till den nyfödda. Eller åtminstone två av dem, för de blir sedan avbrutna av den onda fen. Hon är förnärmad över att inte ha blivit bjuden och uttalar en förbannelse över den lilla. På sin sextonde födelsedag ska hon sticka sig på sländan på en spinnrock och dö. Hovet blir förfasat, men den tredje fen som ännu inte hunnit ge någon gåva finner på råd. Hon har visserligen inte kraft nog att upphäva den onda trollformeln men hon kan i alla fall mildra den. Aurora ska inte dö, bara falla i sömn. För att ytterliggare skydda prinsessan bestäms att hon inte ska växa upp i slottet utan i en liten stuga i skogen, beskyddad av de tre feerna som offrar sin magi under sexton långa år för att den elaka häxan inte ska kunna spåra dem.

Till att börja med går det ju inte att komma ifrån parallellerna med bibeln, det lilla Jesusbarnet och de tre vise männen. Här är det förstås inte frågan om guld, rökelse och myrra utan om skönhet och sång men liknelsen finns där ändå. För övrigt är det en ganska vacker saga om en prins och en prinsessa som finner varandra utan att för den skulle veta den andres sanna identitet. I Törnrosas fall vet hon inte ens själv vem hon är efter som hon ju blivit uppfostrad inkognito.

Tecknarstilen är av det äldre snittet som sig bör då filmen faktiskt är nära femtio år gammal. Filmens ålder är också något som faktiskt märks en smula, det är en annan humor än vad man är van vid helt enkelt och annan fokus på vad som ska tecknas också. Dialogen innehåller betydligt färre lustigheter än vad filmen skulle ha gjort om den gjorts idag. Avsaknaden av visuell humor består väl till viss del av berättelsens karaktär men även på att feerna inte använder sina magiska förmågor i någon större utsträckning. Dock ska tilläggas att några humoristiska poänger tillkommer också på grund av denna avsaknad av magi. Feerna, som egentligen är ganska odugliga, har inte en aning om hur man gör saker och ting utan sina trollstavar så deras försök till att baka en födelsedagstårta, eller sy en klänning blir i sig kanske roligt. Resultaten blir enastående misslyckanden! Dessutom finns det en viss poäng i det bråk som förekommer om vilket färg klänningen ska ha – rosa eller blå!

En annan koppling, vid sidan av den bibliska, som man kan dra parallellt med filmens handling är till grekisk mytologi. Nu har jag inte koll på exakt vilken saga som hört till vilket namn, men finns det väl ett antal berättelser just i grekisk mytologi som innefattar olycksbådande profetior och mer eller mindre misslyckande försök att undvika dem? Det är samma sak här, de goda feerna och hela kungadömet för den delen försöker undvika den framtida tragedin med alla medel som står till buds men i slutändan finns det inget de kan göra ändå. Det blir som spådomarna/förbannelsen förutspått och endast de förmildrande omständigheter som initial definieras av den tredje fen gäller. Av detta kan man kanske dra slutsatser om att tidens förlopp inte kan ändras och att det är meningslöst att stäva emot det som är ämnat att ske.

Bilder: © Disney

Undead - 2003 - en hyllning till femtiotalets alien-invasioner

Undead

Regi: Michael Sprieg & Peter Sprieg

Komedi/Sci-Fi/Horror

2003

En meteoritsvärm drabbar det lilla samhället Berkeley i Australien och det tycks regna småsten både här och där. De som kommer alltför nära de nedslagna stenarna eller rent av träffas av dem förvandlas omedelbart till en blodtörstig zombie och blir mäsklighetens fiende. Rene (Felicity Mason), en lokal skönhetsdrottning är under denna tid på väg att lämna staden och råkar hamna mitt i händelserna centrum. Hon träffar på stans byfåne Marion (Mungo McKay) och slår följe med honom. Flera personer såsom ett par där kvinnan är gravid och två poliser där den ena är en riktigt rookie ansluter sig också till gruppen. De verkar vara de sista levande människorna och måste nu tillsammans ta upp kampen mot zombiesarna.

Enligt min åsikt är det här först och främst en komedi framför något annat, men man måste helt klart ha en makaber humor för att uppskatta den. Filmen känns definitivt som en hyllning till femtiotalets alien-invasioner och diverse monsterfilmer i matinéformat och är gjord på ett nästan Tim Burtonskt sätt. Mycket vackert, nästan sepiafärgat foto med sparsamt överdriven musik som hela tiden ligger som en ljudmatta i bakgrunden.

Det är mycket blod i den här filmen, ibland ligger den nästan på gränsen till att vara en splatterfilm, men bara nästan. Den passerar aldrig gränsen utan förblir härligt stilistisk och våldsamheterna känns aldrig fåniga, bara roliga faktiskt och det är roligt på ett bra sätt jag menar. Tempot i filmen är också högt och det tar inte särskilt många minuter förrän allt håller på att hända på en gång. Zombies förvandlas, människor rövas bort av aliens, mystiska saker inträffar som inte får sin förklaring förrän långt senare och naturligtvis skjuts många zombieskallar i bitar. Tilläggas kan göras att trots filmen höga tempo är det inte springande zombies det rör sig om utan helt vanliga, normala och långsamma sådana.

Men inte nog med det! Det här är en film som man faktiskt kan fortsätta att diskutera efter att man har sett den. Allt är inte lika självklart som man kanske trodde i början och slutet är helt klart öppet för tolkningar. Läser man andras kommentarer om filmen, på imdb eller på andra ställen runt om på nätet verkar det som om man antingen älskar den här filmen eller hatar den. Åsikter som ligger mellan dessa båda ytterlighetsfaktorer verkar högst ovanliga. Jag förstår varför! Tar man filmen på blodigt allvar och missar att det faktiskt rör sig om en komedi kan inte behållningen bli särskilt stor. Är man dock på det klara med vad man egentligen ser tror jag att ljudet i skällan blir ett helt annat.

Filmen är en lågbudget produktion, men jag tycker inte att det märks särskilt väl. Visst kan man hävda att skådespelarna brister emellanåt men jag anser att det passar mycket bra in i produktionen. Det förstärker känslan av den hyllning som jag nämnde i början av recensionen.

En blodig och fartfylld film – Rekommenderas!

Vampires Diaries – Jodå, den tar sig som mordbrännaren sa…

Det var inte länge sedan jag började titta på serien Vampire Diaries. Jag var inte imponerad. Det tycktes mig att man hade stulit det mesta av handlingen från en film jag såg i min ungdom – To Die For, i vilken ett brödrapar bråkar över en gammal oförrätt. De visar sig vara vampyrer varav den ena vill ha flickan och den andra vill hämnas. Minns jag rätt avstod den ena också från vampyrens naturliga väg, så att säga.

Allt stämmer in på den här serien och jag var som sagt inte imponerad. Att ge upp ligger inte för mig men jag ska erkänna att jag var ytterst nära när det gällde den här serien. Ett avsnitt i taget blev det och ibland var det nästan plågsamt att lida sig igenom dem. Det fanns liksom ingen handling att falla tillbaka på. Det skulle lika gärna ha kunnat vara Dawsons Creek. Och Kevin Williamson är inblandad, det är kanske därför det ser ut på ett speciellt sätt. Det är mycket relationer och ungdomskärlek snarare än en skräckinjagande vampyrserie.

Så är det fortfarande men efter att ha plågat mig igenom en och en halv disk började jag känna att det hände något. Efter tionde avsnittet eller nåt sånt kände jag för första gången en lust att se ytterligare ett avsnitt. Man hade äntligen lyckats med en cliffhanger, man hade lyckats göra mig intresserad. Det som krävdes var att man utökade repertoaren från att bara innefatta vampyrer till att även inkludera häxor. Och faktiskt en intrig, vilket är A och O om man ska göra en medryckande serie. Vi måste få något att undra över och spekulera kring.

Jag är nu på runt femton avsnitt och jag är faktiskt riktigt intresserad. Det är lite annorlunda vampyrmytologi jämfört med gamla Draculafilmer kanske men å andra sida lyckades man bra med detta i True Blood. Det gäller bara att vara kontinuerlig, och det tycker jag att man börjar bli nu. Från och med nu är det intressant, det är bara att hoppas att det håller i sig!

Evil Dead 2: Dead by Dawn – 1987 – Uppföljaren till vår tids mesta skräckfilm!

Regi: Sam Raimi

Horror/Komedi

Självklart har jag sett den här klassiska uppföljaren till den ännu mer klassiska filmen förr. Men jag erkänner att det var allt för länge sedan för att kunna ge den en rättvis bedömning i en text som denna. Helt sonika tog jag tag i problemet, letade upp den och började att förkovra mig. Mitt minne sade mig att det inte var en speciellt bra film, att det egentligen var samma sak som ettan fast med en betydligt mer humoristisk prägel. Med facit i hand är det naturligtvis väl mycket sagt men så där väldigt mycket är det inte som skiljer de båda filmerna åt egentligen.

I båda handlar det om en ensligt belägen stuga där något ondskefullt huserar. Bruce Campbell spelar samma karaktär som i första filmen men omständigheterna till att han hamnar där han hamnar är lite annorlunda. Det ges också mer bakgrund till de dödas bok och hela grejen kring varför det som händer sker. Det är helt enkelt en lite fylligare berättelse i det avseendet.

Men det är också en mycket mer humoristisk film. Gillar man det är det väl frid och fröjd men är man ute efter en film som kan förmedla skräckfyllda känsloyttringar är det inte lika bra. Det är lite för mycket tramsig splatter för min del även om historien som sagt är mer komplex. Det är också mer fokus på trolldomen och det är nästan ett stänk av fantasy i produktionen, i synnerhet när det börjar närma sig slutet. Det är mer av en våldsam splattersaga än en skräckfilm.

Så, de är lika. De är inte identiska och de har en helt annan inställning till humor. Jag tycker själv om den första filmen och tycker att det här är en ganska onödig upprepning. Å andra sidan skulle inte Army of Darkness existera om det inte vore för den här, det är den här filmen som knyter ihop dem och är därför nödvändig för trilogins helhet. Till syvende och sist handlar det förstås om subjektiv underhållningsfaktor och det är också detta jag grundar mitt betyg på.

5/10

Two Evil Eyes - 1990 - Romero och Argento gör film ihop!

Two Evil Eyes

Regi: George A. Romero, Dario Argento

1990

Horror

Två berättelser av Edgar Allen Poe återfinns i den här filmatiseringen. Fakta i Fallet Valdemar, där titelpersonen ligger för döden och enbart hålls vid liv genom hypnos av sin läkare. Allt för att Valdemars giriga fru, och tillika läkarens älskarinna ska hinna roffa åt sig så mycket pengar som möjligt innan det är för sent. Den Svarta Katten fokuserar istället kring galenskapen som huvudpersonen utsätts för genom sitt arbete som brottplatsfotograf. Hatet mot sambon nyfunna (svarta) katt blir honom övermäktigt och han begår grövre och grövre gärningar för att få slippa djuret. Slutligen blir det honom övermäktigt då kräket tycks ha nio liv…

Berättelser av Edgar Allen Poe är alltid kul om de görs på rätt sätt och här tycker jag man har lyckats ganska bra faktiskt. Romero, som gör den första av de två episoderna – Fakta i Fallet Valdemar, lyckas fånga både essensen i Poes berättelse och att sätta sin egen prägel på verket. Vem skulle vara mer kapabel att regissera, det som i grund och botten faktiskt är en zombiehistoria, än subgenrens okrönte konung?

Adrienne Barbeau gör ett bra jobb som Valdemars hustru, som äntligen vill ha lite ekonomisk utdelning av sitt giftermål med den rika knösen, och bär upp mycket av episoden med sin närvaro. Men även andra saker funkar utmärkt, miljöerna är till exempel magnifika och synnerligen passade i sammanhanget. De ger en seriös känsla som står lite i kontrast till den, enligt mitt förmenande, uppenbara klichékomiken som nästan får produktionen att kännas som, även om det inte är så, något gjort direkt för TV. Även övrig rollbesättning funkar utmärkt även om det väl främst är läkaren (Ramy Zada) och Valdemar själv (Bingo O’Malley) som får tid framför kameran förutom Barbeau då.

Argentos del i filmen, Den Svarta Katten, är lite annorlunda. Den är mera komplex och inte så inbunden till sin natur som Romeros bidrag. Jag måste också säga att jag tycker det är modigt att filmatisera just Den Svarta Katten som torde vara en av de allra mest uttjatade historierna av Poe. Argento lyckas förstås utmärkt, även om han inte gör något mästerverk av saken.

Harvey Keitel spelar huvudrollen som fotograf och han gör det med bravur. Han är riktigt övertygande i sitt hat mot katten och det är väl något som måste till för att det ska fungera. En poäng just med att han är fotograf är ju också att han har tillgång till brottsplatser och således får se den typen av våldsamheter som vanliga människor, eller människor över huvud taget inte skulle behöva se. Detta ger dock Argento chansen att blanda in andra historia i själva huvudhistorien och det hinner heller inte gå särskilt lång tid innan Brunnen och Pendeln visualiseras för oss. Lite senare refereras till Berenice och vill man så hittar man fler referenser längs vägen, mer eller mindre långsökta.

Men allvarligt talat så tror jag inte man bör se den här filmen för sina historiers skull utan snarare för det sätt de har exekverats på. Det är ett gediget hantverk från de båda herrarna i regissörsstolarna och jag tror de haft väldigt roligt när de knåpat ihop filmen. Det är kul att se referenser och det finns en uppenbar lekfullhet över produktionen. Jag tror de har lattjat runt lite bara för att se vad de kunde åstadkomma men när resultatet blev som de blev är det bara att lyfta på hatten och medge att det faktiskt är mycket lyckat och underhållande att se.

Twin Peaks: Fire Walk With Me - 1992 - Filmen alltså, inte serien!

Twin Peaks: Fire Walk With Me

Regi: David Lynch

1992

Thriller

Vi får följa utredningen av mordet på Teresa Banks som de två FBI-agenterna Chet Desmond (Chris Issak) och Sam Stanley (Kiefer Sutherland) gör. Dessa försvinner emellertid spårlöst och handlingen flyttas till det lilla samhället Twin Peaks istället. Vi får där följa Laura Palmers liv och leverne från en annan synvinkel än den som gjorde oss bekanta med henne i TV-serien. Det är en skrämmande bild som inte väjer för att visa obehagliga sanningar och närgångna skildringar.

Till att börja med måste man nog konstatera att man bör ha sett TV-serien Twin Peaks, som ju gjordes ett par år tidigare, innan man ger sig i kast med denna. Det handlar förvisso om en prequel och utspelar sig således före TV-serien, men avslöjar vissa fakta som skulle förstöra upplevelsen av serien totalt. Med detta i bakhuvudet vill jag också påminna om att även delar ur den här recensionen kan förstöra upplevelsen av serien så läs inte vidare om du inte sett serien och/eller är rädd att få för mycket information. Så där, nu var varningen utdelad!

Jag tycker filmen är lite ojämn! Den har helt klart häpnadsväckande sekvenser som är hur briljanta som helst och som verkligen ger mersmak. Det är intressant att ta del av utredningen om mordet före Laura Palmer (Sheryl Lee) och jag tycker denna del av filmen är den allra starkaste. Det är Lynch i sitt esse och även om Chris Issak inte tillhör skådespelareliten funkar han utmärkt i sin roll. Det är absurditeter staplade på varandra, tillsammans med minst lika udda och skruvade karaktärer som vi vande oss vid i TV-serien. Även Kiefer Sutherland fungerar men ger inte några bestående intryck, en ganska blek biroll med andra ord.

När det sedan växlar över och börjar handla om samhället Twin Peaks och Laura Palmers förehavanden tappar man intresset något. Delvis beror detta såklart på att man redan känner till själva historien och karaktärerna även om vi fått den berättad för oss från ”andra hållet” så att säga. Men även på att det faktiskt inte är lika intressant berättat längre, det blir lite för ”vanligt” och inget som egentligen sticker ut från mängden, frånsett musiken då kanske.

Självklart finns det scener som trollbinder här också och precis som i serien så är det de konstigaste scenerna som är den största behållningen. Ibland får vi återse ”Black Lodge” med sina konstiga rum och röda draperier, där åtskilliga mysterier försiggår, och vi blir inte ett dugg klokare här än vad vi blev i serien. Visserligen vill jag påstå att man faktiskt levereras en del svar, men samtidigt genereras minst lika många nya frågor.

Och det är förstås inte enda gången det skapas nya frågor. I några scener där vi ånyo får stifta bekantskap med Dale Cooper (Kyle MacLachlan) dyker en ny karaktär upp, spelad av popikonen David Bowie, som i princip bara förvirrar och konfunderar. Jag har ärligt talat ingen som helt aning om vad scenen tillför filmen överhuvudtaget, men intressant är det onekligen och det är likadant vid fler tillfällen, inte minst i de drömliknande scenerna i förut nämnda ”Black Lodge”.

Något som är synd, och påverkar trovärdigheten negativt, är att Lara Flynn Boyle, som spelade rollen som Donna Hayward i serien, nu har blivit utbytt mot en annan skådespelerska – Moira Kelly. Inte för att det är något fel på henne eller så, men det vore såklart bättre om alla roller gestaltades av de skådespelare som vi är vana att se ifrån serien. I övrigt vore den kanske kul om några karaktärer till var med, men det är åtminstone ingen annan som blivit utbytt.

Men som jag började med att nämna så är det är en synnerligen ojämn film. I sina bästa stunder är det är det mästerligt och oefterhärmligt men det tenderar också att bli väldigt segt under långa perioder. Lägger man ihop dessa båda ytterligheter hamnar man trots allt en bra bit över medel och jag tycker filmen helt klart är et bra komplement till serien även om jag har lite svårt för att se den står på sina egna ben!

Turkey Shoot - 1982 - En framtidsdystopi!

Turkey Shoot

Aka: Blood Camp Thatcher

Regi: Brian Trenchard-Smith

1982

Action

I en framtidsvision, daterad till 1995 styrs världen av en totalitär regim där inga oliktänkande tolereras. Kort och gott handlar det om att man antingen tolererar systemet fullt ut och finner sig i allehanda nycker och värderingar som staten diktar ihop, eller så blir man fängslad. Livet i fånglägren är hårt och skoningslöst och straffen är ofta mycket hårda eller till och med fatala för de stackarna som utsätts. Vakterna är sadister som inget hellre vill än att utöva sin makt över fångarna och tillfredställa sina egna perverterade lustar. I ett av dessa fångläger ställer man dessutom till med en årlig tradition, ett antal fångar får chansen att bli fria! De ges en stunds försprång innan den beväpnande societetseliten bjuds in för att jaga dem till döds. Reglerna är enkla, lyckas de undkomma så blir de fria annars väntar döden för en kula eller pil. Det är bara det att ingen talat om för den att de befinner sig på en ö…

Det här är en riktig kultrulle från Australien med en handling som ingalunda är ny, men som ändå känns fräsch varje gång man hittar den. Människojakt är intressant, så är det bara och det kommer säkerligen att fortsätta fascinera mänskligheten en lång lång tid framöver. Det är liksom den ultimata jakten på något sätt, att jaga sina egen art som sport.

Men nu fokuserar filmen inte enbart på denna jaktsport utan även på de bestraffningar fångarna råkar ut för i fånglägret. Personligen gillar jag den här typen av fånglägerfilmer, framförallt när man tagit ut svängarna så radikalt med bestraffningarna, de är både bestialiska, innovativa och många gånger rent sadistiska. Man tar svängarna mer än vad nöden kräver för att nå sitt mål helt enkelt. Man låter någon hålla uppe vikter för att inte bli krossad under tyngden eller sätter fyr på en fånge under enormt lekfulla omständigheter för att bestraffa denne för ett rymningsförsök. Men det är inte bara detta, enbart att inte veta sin plats och misslyckas att redogöra för denna på ett, enligt fångvaktarna adekvat sätt, i det dystopiska samhäller filmen avspeglar, kan vara nog för en mycket fysisk bestraffning!

Skådespelarmässigt funkar filmen bra och det dyker upp en del kända ansikten som man kanske inte nödvändigtvis förknippar med ett namn, men som trots allt är bekanta. De som är förtjusta i TV-filmsversionen av Ivanhoe lär väl heller inte bli besvikna över Olivia Husseys insats i filmen. Hon är precis lagom förfärad i sitt agerande för att det ska funka. Hon utsätts väl för en del våld, men framförallt är hon föremål för en av fångvaktarnas kättja som inget heller vill än att utnyttja henne sexuellt. Naturligtvis innehåller filmen också omotiverade duschscener a la vilken WIP som helst, även om det är ganska tydligt att Olivia Husseys karaktär och hennes nakna bröst är två helt skilda personer. Det är dock lite ovanligt att kvinnor och män tycks duscha i samma utrymmen vid samma tid. Kanske var filmen före sin tid när det gäller könsrollsdebatten?

Överlag en mycket underhållande film som definitivt ökar lusten att undersöka den dystopiska framtidsgenren mera!

The Angry Red Planet – 1959 – sparsam futurism

Science Fiction filmer från 50-talet brukar vara en garanti for kommunistiska metaforer, utomjordingar kommer och försöker att invadera men är bara en omskrivning för de röda kommunisterna och en del av det kalla kriget. Jag tänkte inget annat än att det här skulle vara en i raden av sådana, speciellt med tanke på titeln. Och det kanske finns sådana undertoner, men inte så som de brukar se ut.

Här är det mer en fråga om att åka till det röda, om det sedan är kommunismen eller inte låter jag vara osagt. Men i så fall handlar det istället om invasion av de kommunistiska länderna, vilket i så fall är väldigt märkligt med tanke på slutet av filmen. Jag vill inte gå in i detalj på vad som händer men det är i alla fall klart att någon invasion av ”de röda” kan det inte bli tal om. Och skulle det vara propaganda är det snarare en film som förespråkar den ”röda sidan”.

Men jag tror inte att det är så där väldigt politiskt i detta fall. Jag tror att det är en science fiction film om en resa till den ogästvänliga planeten Mars. Där stöter man på något man inte riktigt förstår sig på och tvingas lämna planeten. Så enkelt tror jag att det är – faktiskt! Den är filmen med ett rött filter när det handlar om utomhusscener på Mars och det ser rätt coolt ut faktiskt. Det är väl inget speciellt om man ser till dagens effekter men 1959 var det säkert effektivt. Och säkerligen ett billigt sätt att gestalta planeten också!

Jag tycker filmen kommer till korta när det gäller andra science fiction filmer men postern är cool och lockande. Dessutom är det alltid intressant att se hur man tolkade framtiden på 50- och 60-talen! Här är det en ganska sparsam futurism, på gott och ont kanske?

5/10