Recension: Commando – 1985


Det här var en döhäftig film när jag såg den första gången. Jag gissar att kassetten hade kopierats några gånger så ljud och bild var verkligen inte det bästa. Jag gillade onelinerskämten och jag gillade att man exploaterade Arnold Schwarzeneggers armmuskler. Det var helt enkelt en riktig machoactionfilm!
                                    
Nu har ju bluray gjort sitt intåg i var och varannans hem och naturligtvis var jag tvungen att ta tillfället i akt och se min ungdoms favoritfilm (en av dem i alla fall) med riktigt bra kvalitet. Att det var en helt annan upplevelse än den gryniga VHS-kopian är självklart men blurayutgåvan är sannerligen inte det bästa som går att uppbringa i kvalitet! Det ser inte dåligt ut men för det mesta ser det ut som en vanlig DVD. Inget märkvärdigt alls i denna tid av kvalitetstänkande.

Alyssa Milano
Själva filmen isig kände jag lätt igen. Det var visserligen många år sedan sist men nästan varenda replik satt i mitt minne. Med nuvarande referensram på plats gillar jag fortfarande filmen men det är inte vad jag mindes den som. Det är krystat och överspelat och machoreplikerna är mer pinsamma än humoristiska. Jag ångrar ingenting men kan åter konstatera att nostalgin ibland spelar oss små spratt.

Faktum är att det är roligare att se en ung Alyssa Milano än Arnold Schwarzenegger själv och jag funderar över varför jag inte har fler filmer med Bill Duke. Iskallare blick än den killen har blir svårt att finna. Det är action från början till slut (nästan) och det är en perfekt film om man inte orkar engagera sig särskilt mycket. Jag vet inte hur många skott som avlossas i filmen men det lär vara en hel del. Till slut vinner den goda sidan och kidnappningsdramat får sitt slut – så klart!


7/10

Bill Duke