A Good Day to Die Hard – 2013 - Die Hard 5

Egentligen en ganska onödig uppföljare men trots allt en underhållande sådan. Länge känns det som att enda anledningen till att den heter något med Die Hard i titeln är att exploatera de tidigare filmernas framgångar(?). Hur som helst utspelar sig den här i Ryssland där McClane och hans son tar sig an skurkar. Det är mycket skjutande, under stundom extremt mycket bilar som förpassas till skroten och ett bra tempo. Historien i sig kunde kanske ha varit roligare men för alla oss som sitter och väntar på att Bruce Willis ska säga Yippee-ki-yey motherfucker är det väl ändå värt det på något sätt.

6/10

CDON
Discshop
Ginza

Idag i filmhistorien...

... skulle den skulle effektmakaren Ray Harryhausen ha fyllt 93 år!

Recension: Life of Pi - 2012

Life of Pi

Regi: Ang Lee

2012

Äventyr

Efter lite karaktärsutvecklande information börjar den egentliga filmen. Den tar sin plats på ett så ovanligt ställe som en livbåt. Skeppet som Pi resten med har förlist och nu befinner han sig mitt ute på Stilla Oceanen och försöker att överleva. Det må vara en ovanlig situation, men det som gör hans belägenhet unik är att han delar livbåt med en argsint och hungrig bengalisk tiger! Detta gör hans överlevnad extremt svår. Han inser att hans enda chans är att försöka komma överens med tigern, för även om den utgör en stor fara för honom är det trots allt hans enda sällskap på den stora oceanen.

Själva förevändningen för historien är ett samtal med en indier, numera bosatt i Kanada som berättar om sitt liv för en författare. Denna författare har hört från en gemensambekant att om Pi får berätta sin historia kommer man att inse Guds existens. Det kan mycket väl vara så, men det är inte förrän man får höra liknelsehistorien som man riktigt får alla pusselbitarna på plats. Man inser att allt kanske inte är som det först verkar vara även om det är en väldigt vacker historia. Missförstå mig inte, medan den pågår är det helt och hållet sant det som pågår, det är inte förrän andra tankar placeras i våra huvuden, av Pi själv, som vi börjar fundera över vad som verkligen hände där på havet.

Alldeles oavsett historieberättandet är det en mycket vacker film! Det är, i den principiella handlingen, endast en enda skådespelare och på ett mycket begränsat utrymme. Tigern, och en den andra djur, är helt och hållet datorgenererade. Det finns tillfällen då det är tydligt men oftast ser det förbannat bra ut! Det fanns också tillfällen när jag tvivlade kan jag säga, tillfällen då jag var övertygad om att det var trickfilmat på annat sätt än genom datorgenererade effekter. Det är så bra gjort att man lika väl kan krypa till korset och erkänna att det faktiskt går att göra alldeles utmärkt CGI om man bara har råd med den. Jag antar att det inte var särkilt billigt! Vid något tillfälle som det talas om i extramaterialet höll man på den endast en scen i TVÅ ÅR! Resultatet är enastående.

Sural Sharma gör en makalös insats som den skeppsbrutne Pi Patel. Inte någon gång tvivlar jag på att han befinner sig mitt ute på havet med en tiger i båten. Han är något så ovanligt som helt perfekt för rollen!

När jag tänker efter så har filmen faktiskt befunnit sig i mitt medvetande ända sedan jag såg den. Det är inte vanligt. Snarare brukar filmerna förpassas till en särkskild del i min hjärna och lagras där, att de skulle ligga så pass öppet kvar i sinnet som den här är mycket ovanligt. Det tyder på en film som har gjort ett mycket stor intryck. Därför funderar jag nu på hur jag ska motivera betyget jag satte direkt efter filmens slut. Men sanningen är den att det trots allt rör sig om en ganska långsam film. Det tar ett bra tag för den att komma igång även om det som till en början sker är av yttersta vikt för fortsättningen. Samma sak kan gälla några, förvisso ypperligt vackra, scener mitt i filmen. Antagligen behövde vi lite andrum men det känns lite som att man skapat fascinerande scener mitt i alltihop för att man kan. Och kanske för att skapa lite eftertänksamhet i den religiösa framställningen också. Jag får inte riktigt ihop det. Det är en fantastisk film men den kunde ha varit ännu bättre om strukturen varit jämnare.

7/10

Idag i filmhistorien...

...är det 13 år sedan Nils Poppe gick ur tiden.

JACK REACHER - 2012 - riktigt trevlig och underhållande film

Jack Reacher

Regi: Christopher McQuarrie

2012

Action/Thriller

Filmen inleds med att en prickskytt skjuter och dödar fem, till synes slumpmässigt utvalda, oskyldiga personer. Det dröjer inte länge innan prickskytten tillfångatas och genast ber han om att få träffa en Jack Reacher. Vi vet lika lite om denne Jack som personerna i filmen gör eftersom han tydligen är expert på att gömma sig. Vidare får vi veta att Jack en gång i tiden har lovat att sätta åt den påstådda prickskytten hårt om han får veta att han har trampat i klaveret. Hur som helst så hör Jack Reacher talas om dådet och söker själv upp dem som ansvarar för utredningen. Han börjar göra sina egna undersökningar och det visar sig att allt inte är som det ser ut att vara…

Tom Cruise är inte min favoritskådis men när han gör roller som vi inte är vana att se honom i, de som ligger utanför den stereotypen vi är vana att se honom i, är han en fröjd att se. Den här filmen är dock inte en sådan. Hans rollkaraktär är ungefär vad man förväntar sig. Han är en smart utredare som inte har några som helst problem att försvara sig i ett slagsmål oavsett hur många som hoppas på honom samtidigt. Däremot så gillar jag konspirationsfilmer skarpt och som sådan är det klart underhållande att se. Och jag måste erkänna att det inte är något fel på Tom Cruise i titelrollen heller.

Det finns inte mer actionscener, eller rättare sagt slagsmålsscener, än vad nöden kräver och de som finns ser bra ut. Tittar man på extramaterialet förstår man att det fanns en hög ambition av att det skulle se äkta och okoreograferat ut. Man har lyckats bra med detta.

Eftersom det handlar om en konspirationsthriller i någon mån, är ingen fri från misstankar om inblandning. Detta förstärks ytterligare av att Åklagaren och försvarsadvokaten är far och dotter. Han har aldrig förlorat ett fall och är känd för att bara ta sig an de fall han vet att han kan vinna. Hon är istället den som står för utredningen och hittar bevis efter bevis för att allt inte är som det ser ut att vara. Som vanligt när sanningen kommer närmare och närmare så ökar farorna kvadratiskt. Står man i vägen, eller har sett för mycket, riskerar man att förlora livet på kuppen. Vem eller vilka som egentligen är inblandade och vad som egentligen ligger bakom är dolt för oss fram till slutet.

Bland skådespelarna, förutom Tom Cruise, märks Rosamund Pike, Richard Jenkins, Werner Herzog och Robert Duvall. Det blir en riktigt trevlig och underhållande film. Inget mästerverk men i alla fall något som är underhållande att se och som kanske håller för ytterligare en åskådning.

7/10

CDON
Discshop
Ginza

The Mechanic – 2011 - Nyinspelningen av Bronson-rullen!

Någon gång på stenåldern såg jag filmen med samma namn fast med Charles Bronson och Jan-Michael Vincent. Eftersom det var väldigt länge sen är det svårt för mig att jämföra på ett detaljerat plan då jag bara minns de stora dragen, som verkar vara tämligen likartade här. Jag älskar Bronson – om nu någon skulle tvivla – men mitt minne är alltid vad det borde vara. Och med tanke på alla år som förflutit och filmer som har tillkommit i referensramen är det väl inte så konstigt om man tappar lite information här och där?

Men genast när jag börjar titta återkommer åtminstone en del av bilderna. Det måste betyda att i alla fall grundstommen är tämligen lika. Jag kan inte göra jämförelser som förklarar på skillnader eller om utförandena av själva morden är mer eller mindre intressanta i denna jämfört med förlagan. Det är ju trots allt en film om en professionell mördare som genom sin skicklighet använder sig av långt mer sofistikerade metoder än bara ett skjutvapen. Men det är onekligen en intressant actionfilm som är underhållande hela vägen. Jason Statham gör ett bra jobb och Ben Foster passar också bra in i sin roll.

Det mp vara en repris av någon sort men också en film som står på egna ben. Man behöver således inte ha någon förlaga i minnet för att kunna tillgodogöra sig denna på ett fullgott sätt. Jag gillar den! Och så ger den mig chansen att få se Donald Sutherland i en liten roll, bara det gör egentligen filmen sevärd!

6/10

Idag i filmhistorien..

...är det 44 år sedan Judy Garland gick bort.

WAKE UP AND DIE - 2011 - Skräck från Colombia

Wake up and Die

Regi: Miguel Urrutia

2011

Horror

Camilla vaknar upp bredvid en man som är henne totalt främmande. Hon har inga minnen om varför hon är där även om det är uppenbart vad som har hänt kvällen innan. Ett One Night Stand är inte hennes stil, det är åtminstone vad hon säger, men trots detta ligger hon där, naken bredvid en naken man. Detta kunde vara fasansfullt nog men det dröjer inte länge förrän mannen mördar henne. Snart vaknar hon upp igen bredvid samma man, om och om igen. Ihop om att bryta cirkeln försöker hon ta reda på så mycket som möjligt om mannen för att slutligen bli kvitt honom, något som inte visar sig vara det lättaste. Passar hon sig inte dör hon igen … och igen…

Utan tvekan är titeln en sådan som sätter sig och som får en intresserad! Man behöver egentligen inte veta något annat för att vilja sätta tänderna i filmen. Tidscykler är oftast oerhört intressanta. Det som är gemensamt för dem är att det alltid är en person som minns vad som tidigare har hänt när alla andra upplever samma dag som en helt ny dag. Det finns alltså en person som kan ändra utgången och som känner igen händelserna som sker om och om igen. Jag kan inte påstå att de här filmerna är jättevanliga men ett par stycken har jag i alla fall sett i mina dagar.

Det är sålunda inte något nytt grundkoncept filmen presenterar. Däremot presenterar den idén på ett väldigt blodigt och makabert sätt. Det finns i princip bara två skådespelare i filmen. Det är i alla fall sant för det mesta av tiden och de som trots alls finns med utöver de två nakna huvudrollerna är obetydliga rollen som endast medverkar i korta flashbacks eller under upptakten under förtexterna. Det ska till lite extra för att man ska kunna engagera åskådaren med så liten skådespelararsenal när hela filmen i princip också utspelar sig på ett enda ställe. Det senare har man löst rätt fiffigt. Man lägger nämligen inte märke till i vilka rum filmen utspelar sig. Det är helt enkelt inte intressant! Det är ju också ett sätt att lösa ett problem på, att förringa det och flytta fokus till händelserna snarare än miljön.

Tyvärr blir det ändå lite fattigt när historien upprepas om och om igen. Jag hade behövt lite mer detaljer eller tydligare sadism för att hålla intresset uppe hela vägen. Missförstå mig inte, det är gott om våld och sadism i filmen, och det sker i bild också, men jag är ute efter ännu mer direkt påverkan. Jag skulle också kunna tänka mig att slopa de scener som jag upplever vara en aning art-house(igt). Det ser helt enkelt lite för konstgjort ur mellan varven. Om det är till något försvar handlar det om tiden mellan döden och återuppvaknandet. Således kan man hävda att det är drömska sekvenser i någon form.

Det finns två ljudspår på DVDn. Varför nu någon skulle vilja se filmen med det engelskspråkiga ljudspåret har jag ingen aning om, men det är i alla fall en möjlighet. Ser man den på spanska får man ut mest av skådespelarprestationerna som under stundom är magnifika, i synnerhet från Andrea Montenegro som spelar kvinnan, Camilla. Hon har bemästrat konsten att se riktigt livrädd ut och det är faktiskt inte så många som klarar det tillfredställande. Och om man håller ögonen öppna kan man kanske förstå varför hon är vettskrämd. Dario (Luis Fernando Bohórquez) som mannen heter verkar ha en fäbless för inramade genitalier…

Jag menar inte att man ska ta filmen för någon sorts version av varken Psycho eller Fredagen den Trettonde men det finns onekligen likheter. Jag skulle tro att Ed Gein stod som inspirationskälla när Miguel Urrutia skrev filmen. Det är väl inget jag någonsin kommer att få reda på kanske men med tanke på upplösningen låter det tämligen logisk för mig. Oidipussyndrom någon? Eller kanske det omvända?

6/10 

CDON
Discshop
Ginza

Idag i filmhistorien...

Roger Ebert skulle ha blivit 71 år idag!

Recension: Prince Valiant – 1997

Jag konsumerar gärna Fantasy- och Äventyrsfilmer. Handlar de om något mytomspunnet är det bara bättre och vad vore väl bättre än Kung Arthur sagan? Där börjar vårt äventyr. Jag vet inte hur mycket som stämmer överens med den ursprungliga historien om Prins Valiant men så vitt jag förstår ska han, även i sin egen historia, korsa vägar med Arthur och till och med bli en riddare av runda bordet.

Hur som helst är det här frågan om att Excalibur blir stulet och utan det tycker inte Arthur att han kan styra riket. Det måste återfinnas! Att det skulle vara hans onda syster Morgana LeFay som ligger bakom stölden slår honom inte. Nej, stölden är planerad så att skulden hamnar på skottarna som genast bryter kriget ut. Det är bara Prins Valiant som förstår hur det egentligen gått till och när han kommer till Thule (Norge) blir allt än mer uppenbart för honom. Det visar sig att han är landets rättmäktige härskare och… ja, så ungefär ligger historien till.

Som fantasyäventyr är det ganska klent. Historien i sig är det är inget fel på men det är ganska tafflig dialog och det är ännu taffligare miljöer! Även om målgruppen är ungdomar eller till och med barn (filmen har 11-års gräns) är det lite för tramsligt. Jag blir nästan lite irriterad över att man har lyckats slarva bort tillfället så mycket. Det borde kunna vara hur underhållande som helst men det blir faktiskt mest pinsamt.

Var man ska lägga skulden vet jag inte. Jag brukar gilla Anthony Hickox filmer, men här vet jag inte riktigt vad jag ska tro. Det måste vara ett fullt medvetet drag att instruera sina skådespelare på det sätt som har skett. Något annat ser jag för högst otroligt. Det är väl inga dundernamn kanske men väl etablerade skådespelare som Stephen Moyer, Katherine Heigl och Ron Perlman medverkar. På ett lite hörn finns även kultskådisen Udo Kier men det hjälper inte. Filmer är och förblir en tramshistoria som endast är av intresse för den som verkligen måste se allt i sammanhanget.

3/10

Recension: DEVIL SEED - 2012

Devil Seed

Regi: Greg A. Sager

2012

Horror

När sommarlovet är slut kommer Alex tillbaka till det gemensamma boendet med Bree och Jess. Det är tre tjejer som har bott ihop förr men nu skaffat ett nytt, större boende. Det bästa är att allt är till samma pris som tidigare. Efter en blöt kväll, en mycket blöt kväll till och med, hamnar Alex och Jess hos en spådam som först kör hela sin repertoar men sedan ser en syn som hon verkligen blir livrädd för. Dagen efter har Alex inga minnen av saken och strax börjar oförklarliga händelser att inträffa. Rivmärken och skavsår uppkommer på Alex kropp och hon känner att hon är på väg att förlora förståndet. Men vad var det egentligen spådamen sa? Alex går tillbaka och får reda på att det kommer att växa något i henne, något som mänskligheten inte har sett på tusentals år…

Finns det någon film man ska jämföra med är det förstås excorsisten! Det finns till och med några scener som visar tydligt hommage till den tidigare filmen. Det råder ingen tvekan om att man har sneglat bakåt i tiden när man har gjort filmen helt enkelt. Men innan någon börjar skrika remake vill jag genast dementera att så skulle vara fallet. Det är inte ens en nytolkning som några remakemotståndare brukar benämna de nyinspelningar som de trots allt gillar. Det är en helt annan historia men som sneglar lite på filmen från 1973. Vi har till exempel vissa svordomar som lätt går att knyta till den tidigare filmen eller scenen när Regan kissar på sig som också finns med i någon form här.

Till en början känns filmen ganska mild och det känns som att den inte riktigt håller hela vägen när det gäller skådespeleri etc. Men det är en chimär som det senare kommer at uppenbara sig. För när det börjar bli allt otäckare sugs man också in i produktionen och skådespelarna presterar bättre och bättre ju mer kropp filmen får. Till en början vet vi ju ingenting av vad som händer medan vi senare får se allt större och större påverkan på den fysiska världen. Självklart är den viktigaste rollen Michelle Argynris som Alex – alltså den som blir besatt, och hon är riktigt bra framåt slutet. Det är klart att sminkningen gör väl sitt till för att illusionen av besatthet ska bli riktigt komplett, men hon har en perfekt blick för saken. Den kan vara hur tom som helst vilket ser väldigt otäckt ut i kombination med allt det andra som händer.

Som vanligt är det ingen som tror på allt det som händer. Det är väl mer regel än undantag när det gäller de här filmerna. Det är som att borgmästaren eller motsvarande inte vill offra turismen i hajfilmer trots att en gigantisk vithaj som dödar människor simmar omkring i vattnet. Det hör genren till helt enkelt. Antagligen för att göra oss – publiken, frustrerade och sympatisera mer med offret, alltså den besatta.

Så allt eftersom filmen fortskrider blir den bättre och bättre. Framåt slutet är det riktigt bra och tempot som från början var ganska långt är nu riktigt intensivt. Det finns, som jag tidigare varit inne på, några riktigt förutsägbara händelser. Mest sådana som hör genren till, sådana som vi skulle bli förvånande och nästan förargade över om de saknades. Man kan helt enkelt inte vara hur innovativ med de självklara beståndsdelarna hur som helst. Men på det hela taget känns det fräscht och långt ifrån alla de dussinproduktioner man har sett på temat genom åren. Det här är faktiskt riktigt bra!

8/10

Recension: Captain America: The First Avenger – 2011

Captain America

Jag spenderade mycket av min uppväxt i serietidningarnas värld. Jag lärde mig allt om hjältarna och jag dagdrömde/fantiserade om hur det skulle vara ”om det var på riktigt”. Alltså skulle jag vilja påstå att jag är ganska hemma på det där med superhjältar! Ändå tycks det mig gång på gång komma filmer baserade på superhjältar jag inte kan särskilt mycket om. Visserligen medverkade väl Captain America som bifigur i någon av de tidningar (som förresten fortfarande ligger i mina skåp) men det var aldrig så att jag klurade ut vilka superkrafter han hade eller var han egentligen kom ifrån. Någon bakgrund torde han ju ha haft?

Men det sagt kan jag konstatera att jag såg den här filmen helt utan förkunskaper som skulle kunna ha spolierat min uppfattning av filmen. Jag känner helt enkelt inte till någon historia kring hjälten så detta blir hur som helst min ”sanning”. Den känns helt och hållet realistisk om man tar utgångspunkt i serietidningarna. Som verklighet är det förstås ren Sci-Fi men det är väl ingen som hade förväntat sig något annat heller?

Captain America i aktion.

En tidig version av skölden.

Filmen har egentligen två faser. En uppbyggnadsfas och en del när hjälten har blivit fullt utvecklad. I den första delen får vi följa hur det gick till när Captain America skapades. För det är precis det som sker. Han är produkten av ett experiment som ska öka muskelmassan. Ja, helt enkelt göra en supersoldat. Till en början blir han del av den amerikanska propagandan och uppträder inför publik för att höja moralen bland befolkning och arméns mannar. Detta är inget han trivs med och så fort han får chansen till hjältemod tar han den. Att han inte ser det som hjältemod utan som sin plikt är förstås en den av hjältens karaktär.

Ungefär här börjar andra delen av filmen som är mycket mera actionfylld än den första. Det är en hel del explosioner och spektakulära scener. Det är väl inte helt självklart att man han använt linor för att hålla upp skådespelaren vid höga och långa hopp, men för mig synes det som ett mycket sannolikt alternativ.

Red Skull

Det finns förstås en superskurk med i filmen som jag tycker är tämligen karismatisk – Red Skull. Så länge man är på det klara med att vi befinner oss i en serietidnings universum är det en perfekt skurk. Det uttalas kanske inte riktigt fullt ut men att det är världsherravälde han är ute efter är ändå ganska tydligt. Det är väl precis så en skurk i serietidningarna universum ska vara – eller?

Jag kan inte klaga på något skådespel. Chris Evans fungerar bra både i alter egot Captain America och i den lille klene spelevinken som aldrig drar sig ur ett slagsmål, alltså tiden innan han utsätts för experimentet. Hugo Weaving är som alltid karismatisk som Red Skull och Tommy Lee Jones medverkar i en mindre roll. Och sen har vi Samuel L. Jackson som Nick Fury, man måste ju väva samman den här filmen med den som kom efter – The Avengers!

7/10 

Recension: The Chronicles of Narnia: Prince Caspian - 2008

Jag nämner kommande filmer i texten, filmer som numera redan har existerat i några år. Detta beror förstås på att det var flera år sedan recensionen skrevs...

The Chronicles of Narnia: Prince Caspian

Regi: Andrew Adamson

2008

Fantasy/Action

Peter, Susan, Edmond och Lucy (William Mosely, Anna Poplewell, Skandar Keynes och Georgie Henley) befinner på en tunnelbanestation när väggarna plötsligt börjar rämna, texten ”the Strand” bakom dem faller i småbitar och porten till en annan värld öppnar sig. Instinktivt vet de var de har hamnat då de tidigare erfarit resor mellan vår värld och landet Narnia. Orsaken till den plötsliga förflyttningen är dem dock okänd. Senare får de veta att det är Drottning Susans magiska horn som än en gång fört dem in i äventyret och att det är Prince Caspian, den blivande Kungen av Narnia som kallat på dem genom att blåsa i detsamma. Det råder kaos i landet och inre konspirerande makter vill hindra Talmariten Caspian från att nå tronen. Saker och ting har nämligen förändrats på det år som har gått sedan syskonskaran senast befann sig i händelsernas centrum. Ett år i den verkliga världen motsvarar här trettonhundra år i Narnia och även om Narnianerna inte glömt bort legenderna är det just det syskonen nu har blivit – sägner från en svunnen tid.

Egentligen har det inte hänt så mycket sedan förra filmen, den om Häxan och Lejonet. De fyra sönerna och döttrarna av Adam och Eva hamnar mitt i ett äventyr de egentligen inte vet någonting om (ok, lite erfarenhet av sitt förra äventyr har de väl), samlar ihop alla möjliga varelser såsom Kentaurer, Spinxar, Fauner och allt möjligt annat som jag inte ens vet namnet på och går till strid mot den elaka kungen. Vägen dit är naturligtvis kantad av äventyr och olika specialeffekter, dessa ser ganska bra ut även om det naturligtvis ska mycket till för att få de animerade djuren att se helt trovärdiga ut.

Men filmen bygger lyckligtvis inte helt på specialeffekter, det finns också gott om sentimentala bitar som jag tycker passar ganska bra in i produktionen. Man känner med en del av de varelser som faller offer i stridigheterna eftersom de så osjälviskt offra både liv och lem för en större sak – friheten! Det är väl också detta som är lite av själva sensmoralen i filmen, det är kristna värderingar om att alla ska kunna leva i fred och harmoni med varandra. Samtidigt måste man väl också dra paralleller till olika naturfolk som har naturen som religion då allting i Narnia verkligen är levande, allt från träden till vattnet. Det finns också ett underliggande budskap om att det hela skulle vara rena fantasier hopfantiserade av syskonen, då det insinueras vid några tillfällen att de äldre av syskonen inte kan se vissa saker som de yngre fortfarande har fantasi nog för.

Så har vi Aslan, detta mystiska Lejon som på något sätt inte passar riktigt in i historien. Likheter med en allsmäktig Gud är inte alltför långsökta då han verkligen tycks sitta inne med alla de visa svaren och ha makt att styra alla de andra varelserna. Dessutom, om jag minns rätt får man ingen egentlig förklaring tills hans existens i förra filmen. ”Han har funnits sedan begynnelsen”, eller ”han kommer från ett rike bortom haven” eller något sånt. Vem vet, man kanske får svar i de kommande filmerna The Voyage of the Dawn Trader eller The Silver Chair. Personligen hoppas jag också på att man tar tag i saken och äntligen filmatiserar den första delen av berättelsen - The Magician's Nephew, där man enligt uppgift ska få en hel del bakgrundshistoria till varför saker och ting blev som de blev.

Hur som helst är det här ett underhållande familjeäventyr även om de allra minsta kanske bör undvika den på grund av att det trots allt förekommer en del våld som kan vara svårt att greppa om man är alltför ung.

Kirk Douglas och Johnny Cash i västernfilmen GUNFIGHT - 1971

A Gunfight

Regi: Lemont Johnson

1971

Western

Will Tenneray (Kirk Douglas) är en gammal revolverman som slagit sig ner i en liten stad. Han njuter numera av livet och vill inte återvända till sitt gamla liv. Han får betalt för att gå på saloonen eftersom man menar att hans närvaro ökar de övrigas benägenhet att köpa sprit. Folk runt omkring känner sig helt enkelt trygga när han är i närheten; hans rykte är obefläckat. Men så kommer en annan ökänd revolverman – Abe Cross (Johnny Cash) till stan och allt är inte lika fridfullt längre. Det finns en rivalitet mellan den trots att de inte finns erkänna det för varandra (eller sig själva). Ingen av dem har särskilt stor lust att utmana och döda den andre men tillsammans kommer de på en plan för att tjäna pengar. De ska ta inträde till duellen och den som lever får ta med sig pengarna därifrån…

Till en början tycker jag egentligen att filmen är ganska trälig. Den utmanar mig inte och livet i en västernstad har väl beskrivits med mer värdighet än så här. Det är inte som en en gammal film med John Wayne och det är verkligen inte som i en gammal spaghettiwestern heller. Det är helt enkelt ganska tråkigt. Kirk Douglas imponerar inte utan bara går runt och ”är” tycker jag. Det är väl förvisso det han ska göra kanske men det griper inte tag i mig. Faktum är att när Johnny Cash dyker in i handlingen efter några minuter spelar han skjortan av Kirk Douglas! Åtminstone när det gäller karisma. Kanske spelar han inte utan bara är som han är, men det bryr jag mig inte om. Den mest karismatiske av de två är utan vidare Johnny Cash!

Båda två har de ett förflutet i bagaget. Ingen av dem vill utmana den andre och de verkar till och med bli ganska bra vänner under den tid de vistas i staden, och planerar tillsammans. Det är detta förflutna, som till mångt och mycket förblir dolt för oss tittare, som är mycket av filmens behållning. Man får liksom tränga in under skalet på dem och gissa sig till vad de egentligen känner inför situationen. Inget sägs rakt ut utan det blir till att läsa mellan raderna. Naturligtvis innebär detta att historien kommer att se helt annorlunda ut för dig än för mig. Man får själv dra sina egna slutsatser helt enkelt.

Kirk Douglas och Johnny Cash poserar framför kameran.

Jag gillar det men samtidigt så berättas filmen i en lite väl långsamt tempo. Den kommer liksom aldrig till skott [ursäkta ordvitsen]. Den maler och maler på men kommer inte någon vart. Jag fascineras av Johnny Cash och jag fascineras av det sätt som hans rollkaraktär är skriven. Tänk er själva, en hårdbarkad revolverman som skulle kunna utmana vem som helst som samtidigt är så ärlig att han aldrig skulle lura någon på pengar, inte i kortspel och inte vid hästaffärer och inte när det gäller ammunition heller. Det blir något av en paradox om man jämför med den gamla stereotypen där det är hjälten som är den gode och skurken som är den onde. Här har vi istället en film med två duellanter där ingen av dem egentligen kan ta den onda sidan. Det finns möjligen en kvasihjälte – Kirk Douglas, men skärskådarman det hela är det kanske han som är mer korrupt än ”skurken”.

En trevlig och lite annorlunda western där utfallet av mandomsprovet är oklart in i det sista.

6/10