Recension: Svenska rysaren MARIANNE – 2011




Man ska väl inte gnälla men det här är nog bland det västa jag har sett på mycket länge! Själva historien, som handlar om hur Krister hemsöks av en Mara efter en bilolycka som kostade sambons liv, är det i grunden inget fel på. Men utförandet säger något helt annat! Det är frågan om syner och drömmar man det är inte tillräckligt tydligt när det är det ena eller det andra, eller om det rent av är verklighet. Till slut får man väl någon sorts poäng med det hela men det är på tok för sävligt innan man kommer så långt.

Av de skådespelare som medverkar så är väl huvudrollsinnehavaren Thomas Hedengran helt ok. Tintin Anderzon medverkar nästan ingenting trots att hon står som etta eller två i förtexterna. Jag tror inte hon har en enda replik, men jag ska inte ta gift på det. I så fall var det något i förbigående. Peter Stormare medverkar i en mindre roll som psykolog och är tveklöst den bästa skådespelaren här, den mest kända också naturligtvis. Att rabbla upp namn på den övriga skaran för att skriva ner dem i smutsen ser jag ingen direkt mening med. Övriga är ungefär jämdåliga så det är heller ingen inbördes konkurrens. Man skulle kunna tycka att någon av dem skulle visa en trovärdig känsla någon gång under filmens lopp men så är alltså inte fallet.







Dialogen är inte bättre den. Oftast är den så löjeväckande att det faktiskt på något sätt blir underhållande, men det är knappast på rätt grunder. MEN… det finns ett par bildkompositioner framåt slutet som jag gillade riktigt mycket och som räddar filmen från en total katastrof. Faktum är att det faktiskt blir en smula obehagligt till slut. Det är synd att man inte tagit tillfället i akt mera kontinuerligt under hela filmen. Hade man hållit samma stämning som i avslutningsscenerna hela vägen hade det varit en riktigt otäck film vill jag påstå!

3/10



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar