Pappa Kom Hem - 2010 - Dokumentär om Jack och Cornelis Vreeswijk

Pappa Kom Hem

Regi: Stein Elvestad

2010

Dokumentär

Jack Vreeswijk och Stefan Sundström ger sig ut på en resa i Cornelis Fotspår, från Stockholm till Tromsö. På vägen pratar de minnen och planerar den konsert som de ska ge när de väl kommer fram. De besöker platser och träffar folk som har med Cornelis att göra och Jack försöker lägga några pusselbitar på plats om sin far.

Är det här den första bekantskapen med Cornelis är det inte en särskilt lyckad dokumentär. Den belyser inte Cornelis artisteri eller person på ett sånt sätt som en vanlig dokumentär skulle göra. Istället fokuserar den på Jack och den koppling han har med sin pappa. Den ger oss pusselbitar, men den sätter inte ihop något egentligt informativt pussel såsom en konventionell dokumentär med intervjuer skulle göra. Jämför man till exempel med Tom Alandhs dokumentär: Cornelis från 1998 så är den oerhört mycket mer informativ än vad den här är. Dock ska man ha klart för sig att det inte är samma typ av frågor som man försöker att besvara, och det känns inte heller som att Pappa Kom Hem är ute efter att hylla artisten Cornelis, snarare är det rollen som familjefar eller den sociale Cornelis som behandlas, eller egentligen inte riktigt det heller, utan snarare förhållandet mellan Cornelis och Jack som far och son.

Mycket av filmen handlar som sagt om själva resan och Jack står nog mer i centrum än vad Cornelis gör. Som mittpunkt finns också Cornelis platta Mannen som älskade Träd, som tydligen är inspelad just på Tromsö, samtal med vännen Stefan Sundström som ju är med på resan. Vi får höra Cornelis låtar framförda av de båda resenärerna och originalinspelningar med upphovsmannen i bakgrunden. Man har lyckats ganska bra med att välja visor som passar till narrativet. Jack och Stefans versioner av låtarna är riktigt trevliga och som extramaterial finns inspelningen av ett par av dem i sin helhet.

Det ingår nämligen i filmen att de båda herrarna går till studion och spelar in. Stefan Sundström verkar lite rädd för att tolka Cornelis, men när Jack är med är det annorlunda menar han. Det blir väl tryggare på något sätt, när man har sonen, som borde ha ännu högre krav på sig att göra sin egen grej och inte imitera sin fars frasering, med sig.

Vi får också följa med på ett gammalt hotellrum där Cornelis tydligen en gång bott och sådana saker. Gyllene Freden avverkas naturligtvis, men överlag handlar det som sagt egentligen om Jacks minnen och hans förhållande till sin far. Och på samma sätt som utfärden, som nästan tar sig formen av en reseskildring, ger Jack små pusselbitar ger den också oss åskådare det. Det blir mer och mer uppenbart, liksom jag skrev inledningsvis, att det inte är någon särskilt bra första bekantskap med Cornelis Vreeswijk, men den som är ute efter att fördjupa sin kunskap kan helt klart hitta sina egna pusselbitar här.

The Oddyssey - 1997 - Grekisk mytologi!

The Oddyssey

Regi: Andrei Konchalonsky

1997

Fantasy

Efter det mångåriga trojanska kriget vill Odysseus inget hellre än att återvända hem till sin älskade Penelope. Att hans son Telemachus var precis nyfödd när han tvingades fara till stridens hetta gör sannerligen inte saken mindre åtråvärd. Men hans högmod gör havsguden Poseidon vred på honom. Straffet blir att han för alltid ska irra omkring på Poseidons hav och aldrig få återse sitt kungarike Ithaka eller sin älskade hustru Penelope. Fast besluten om att lyckas med bedriften att ta sig hem trots gudens bestraffning börjar en av de mest kända äventyrsresorna genom historien.

Trots att det här faktiskt är en TV-film håller den förvånansvärt hög standard. Men med en budget på 400 millioner kronor kanske man kan kanske begära en del av slutresultatet också!? Visserligen kan inte en del av filmens stjärnor varit helt billiga att anlita. Till exempel så medverkar Armand Assante som filmens huvudkaraktär Odysseus och gör ett riktigt bra jobb. Isabella Rosselini spelar gudinnan Athena som visserligen är en mindre roll i sammanhanget och så är även Christopher Lee’s gestaltning av siaren Theresias. Vidare hittar vi till exempel Greta Scacchi som Penelope, Vanessa Williams som Calypso, Eric Roberts som friaren Eurymachus och Michael J. Pollard som Aeolus.

Personligen anser jag att Greta Scacchi gör det bästa jobbet av alla. Hon är helt trovärdig rakt igenom medan en del andra karaktärer kan framstå som lite löjliga emellanåt. Hon visar sin saknad efter sin make Odysseus på ett mycket bra sätt. Jag kan visserligen inte påstå att Armand Assante gör mycket sämre ifrån sig på det planet, det är aldrig någon tvekan om hur mycket han saknar sin älskade hustru. Men han är ändå ute på äventyr och så mycket annat händer honom att det inte blir hans huvudsakliga uppgift.

Man har inte tagit med alla Odysseus äventyr längs den långa resan hem i filmen men den är ju trots allt bara tre timmar lång så allt får hur gärna man än vill inte plats. De mest centrala delarna finns naturligtvis med och jag gissar att äventyret den väldiga cyklopen Polyphemus är den mest kända av dem alla. Odysseus lurar honom listigt att tro att hans namn är ”ingen” och när Odysseus män stuckit ut cyklopens enda öga kan han bara ropa till sina bröder att ”ingen har stuckit ut mitt öga” – helt brilliant egentligen!

Effektmässigt fungerar filmen väl utan att vara något referensverk i sammanhanget. Monstren Scylla och Charybdis ser utmärkta ut och gudarnas budbärare Hermes flyger med en trovärdighet som skulle funka i vilken äventyrsmatiné som helst.

En mytologisk fantasyfilm som jag helt klart rekommenderar!

Recension: The Factory – 2012

Ett ganska ordinärt polisfilmsdrama egentligen. John Cusack är ovanligt blek men är som vanligt intressant att titta på. Här jagar han en seriemördare som ger sin på prostituerade som inget saknar i alla fall. När hans egen dotter blir kidnappad blir det personligt. Det finns några saker som utmärker den här filmen jämfört med alla de andra som på pappret är precis samma sak. Jag menar, vi har sett polisers barn bli kidnappade förr och vi har sett personliga vendettor. Det är egentligen ingen skillnad här men ett par detaljer framåt slutet gör att jag måste höja den här snäppet över det vanliga polisfilmsträsket.

7/10

Recension: One Missed Call - 2003

One Missed Call

Aka: Chakushin Ari

Regi: Takashi Miike

2003

Horror

Yoko (Anna Nagata) får ett samtal på sin mobiltelefon, samtalet tycks komma från hennes eget nummer och datumet för samtalet är daterat tre dagar framåt i tiden. 72 timmar senare upplever Yoko situationen som samtalet antydde och dör. Hennes väninna Yumi (Kou Shibasaki) får efterhand reda på att flera personer råkat ut för liknande händelser och när hon själv får ett liknande samtal görs en TV-show av hela saken. Ett medium anlitas av TV-bolaget som ska kunna styra ”de onda andarna”. Var kommer dessa mystiska samtal egentligen ifrån? Finns det en naturlig förklaring eller är det övernaturligheter i rörelse?

Till en början måste jag säga att det här faktiskt var en ganska spännande film även om den inte var speciellt originell i sin handling. Att få ett meddelande från sig själv just när man upplever dödsögonblicket måste dock säkerligen vara alldeles fasansfullt och filmen använder detta element gång efter gång. Tyvärr blir det lite tjatigt i längden och tyvärr saknar filmen, likt många av de asiatiska skräckfilmerna, mycket av den sortens logik som finns i västerländsk film. Det är kanske inte en nackdel och jag välkomnar ofta nytänkande och kreativitet, här blir det dock bara otydligt och svårförstått.

En av de största behållningarna med filmen anser jag förresten vara den satiriska ställning filmen tycks ta emot extrema Japanska TV-shower. Kan man verkligen göra TV av allt?

Står man ut med att saker och ting inte alltid presenteras i rätt ordning, eller att det inte ens tydliggörs att handlingen fragmenteras, kanske man rent av tycker den här filmen är lyckad. Helt klart är att den är öppen för tolkningar och när filmen är slut måste man sitta kvar en stund för att klura ut vissa mysterier, bilda sig teorier om varför saker och ting egentligen hände och vad Takashi Miike ville ha sagt med filmen.

I övrigt är det här en kompentent film, scenerna är snyggt filmade ur spännande kameravinklar och lagom mycket av mysteriet visas. Allt blandas upp med storartade skådespelarinsatser som egentligen är huvudingrediensen i filmen. Vill du se monumentala, blodiga effekter har du vänt dig på fel håll, det här är en spökhistoria som sakta guppar fram likt en segelbåt på en spegelblank sjö. Tempot är lågt och stämningen hög.

Inget utöver det vanliga men gillar man den nya tidens asiatiska rysare bör man gilla även den här.

Recension: On Wings of Eagles - 1986

On Wings of Eagles

Regi: Andrew V. McLaglen

1986

Drama

När Ayatollah Khomeini tar over Iran utbryter kaoset. EDS, som är ett stort dataföretag och utför arbete i Iran, evakuerar sin personal, men i sista stund får två av dem order om att lämna flygplatsen och inställa sig hos den lokale domaren Dadgar. Utan någon egentlig rättegång blir de kastade i fängelse med en borgenssumma på smått fantastiska tretton millioner dollar, vilket saknar motstycke i den iransk/amerikanska historien. Företagsägaren Ross Perot (Richard Crenna) påbörjar genast arbetet med att få sina medarbetare frigivna, men när alla diplomatiska vägar misslyckats finns det inget alternativ kvar än att frita dem med våld! Han anlitar därför den pensionerade överste Arthur ”Bull” Simmons (Burt Lancaster) för att sköta uppdraget. Ett uppdrag som inte visar sig vara lika lätt i praktiken som i teorin.

Redan från början står det helt klart att byråkrati kommer att vara en viktig del av filmens handling. Det är också självklart hur det kommer att gå i slutändan och således egentligen inte särskilt spännande. Målet kommer att nås, det vet man, dock är det inte helt självklart vilka omvägar man måste gå eller vilka åtgärder som måste vidtas för att lyckas med operationen, helt lätt går det inte! Jag hamnade själv i en tankevurpa, eller kanske snarare en medveten drift med mig själv när Richard Crenna tillkänna ger at han kommer att ta till alla medel för att få ut sin personal ur Iran, skicka in John Rambo…

                                    

Nu får man väl ta filmen något värdigare än så och det var på intet sätt någon seriös tanke heller, bara en reflektion över att det faktiskt är just Richard Crenna som spelar Överste Trautman, den enda som John Rambo egentligen litar på och kallar för vän i filmerna om honom. Tänk vilka tankar som kan formuleras på en tiondels sekund…

Nåja, trots att filmen har ett ganska tydligt mål, och att man vet vad som kommer att hända, finns det en ganska tät stämning i den i alla fall, man känner med karaktärerna och det framstår som fullständigt klart att man inte ska kombinera religion och politik. Det senare är förstås min personliga uppfattning, men jag känner faktiskt att jag får lite medhåll här. Filmen, eller miniserien som det faktiskt är, är inte särskilt objektiv i detta avseende och behandlar Iran på samma sätt som de behandlar Amerika i filmen, nästan i alla fall – som den store Satan! Det är helt klart en fördömande filmatisering och väldigt amerikansk i sin framläggning.

Man får dock lite funderingar över smaklösheten ibland. Två amerikanska fångar och medarbetare ganska högt upp i företagstoppen är så viktiga att få ut ur fängelset och landet att det är värt att offra hur många iranier som helst för ändamålet. Ingen särskilt smickrande människosyn tycker jag. Blir det mer rätt att bete sig som fienden bara för att fienden gör det?

De kulturella skillnaderna mellan länderna är enorma och det är alltid intressant att se hur sådant gestaltas. Det handlar alltså egentligen inte bara om en fritagningsoperation eller om hur fångarna har det i fängelset där de spärrats in eller den byråkrati som jag nämnde tidigare. Religiös fanatism är en stor del av filmen och visst är det märkligt att vän plötsligt kan bli fiende, som genom att bara knäppa med fingrarna.

Som en parantes kan nämnas att man också kommenterar och kritiserar USA i filmen och då kanske i synnerhet vilket respekt krigsveteranerna egentligen förtjänar, men inte får i samhället och där hittar man ännu en koppling till Rambo faktiskt, eller för den delen The Park is Mine med Tommy Lee Jones.

Burt Lancaster gör väl en roll värdig honom på många sätt men jag tycker det ser lite fånigt ut att han måste ha på sig den där mössan nästan i varje scen, han ser mer ut som en inbrottstjuv än någon annat och det var väl inte riktigt meningen? Det blir i vart fall inte särskilt trovärdigt när alla ska föreställa affärsmän. Hur som helst så nominerades miniserien till en Emmy för bästa miniserie och det tycker jag var synnerligen välförtjänt. Det är gott om ansikten man känner igen men inte nödvändigtvis kan kombinera med ett namn och det är en god underhållning på dryga tre timmar!

Recension: Metal Tornado - 2011

Metal Tornado

Regi: Gordon Yang

2011

Sci-Fi

Energikrisen föranleder ett nytt sätt att utvinna energi. Nu är det solen som ska den, närmare bestämt solstormar. De ska kontrolleras och den enorma kraften tyglas och uttnyttjas. Det är bara det att det finns ett misstag i själva konstruktionen. Detta göra att en bieffekt i form av en gigantisk magnetisk tornado uppstår. Det är nu upp till vetenskapsmännen på företaget som skapade problemet – Helios World, att hitta ett sätt att stoppa förödelsen, och det snabbt!

Det första jag lägger märke till när det gäller skådespelarna är inte om de är bra eller dåliga, utan snarare hur gammal Lou Diamond Phillips har blivit. Det var några år sedan han var med i filmer som Young Guns och La Bamba nu. Oftast är de filmer han numera medverkar i mer än lovligt lågbudgeterade men det är väl så det är. Man får ta de roller man får och göra så mycket som möjligt av det. Jag tycker faktiskt att han är en stabil skådis som lyckas förmedla det han är anställd för att göra. Inte mer, men det räcker ju å andra sidan.

Själva handlingen är inte unik på något sätt, rent av ganska vanlig. Det handlar om profit och om en ovilja att lyssna på problemen som uppstår från företagsledningens sida. Det spelar ingen roll hur många argument man lägger fram det finns ändå inga rimliga möjligheter för företaget att både behålla ansiktet och klara sig ifrån en brakförlust om man går ut med den förestående katastrofen offentligt.

I vanlig ordning blir det förstås så till slut i alla fall. Man hittar en lösning som är så långsökt att det är högst osannolikt att den kommer att lyckas. I filmens universum förstås, vi som åskådare är helt bergsäkra på att det kommer att lyckas perfekt. Ett par misslyckanden och sedan räddar man hela världen. Jag gillar filmer med denna typ av scenario, det spelar ingen roll hur klichéfyllt det är. Men jag vill gärna att det ska finnas något uns av spänning i dem. Jag vill att de effekter som filmen trots allt innehåller ska vara trovärdiga och där faller det för mig. Det är en alldeles för platt produktion som inte tillåter oss att känna sympati med någon, inte en med hjältarna som så småningom kommer att rädda världen från undergång. Jag känner inte ens något inför företagsledaren som inte inser vad som måste göras och som mörkar allting in i det längsta.

Det är inte spännande, det är inte unikt och det är faktiskt rätt trist och segt att se filmen till slut. Effekterna är rent av usla och det blir helt enkelt en ointressant film som endast lär vara av intresse för sådana som jag. De som måste se alla katastroffilmer till varje pris oavsett hur uttjatade deras teman än är.

4/10

Recension: Orgazmo - 1997

Orgazmo

Regi: Trey Parker

1997

Komedi

Mormonen Joe Young (Trey Parker) knackar dörr i Hollywood som en del av den mission han måste utföra. Målet är att förmedla Jesus budskap och förhoppningsvis få någon att ta till sig vad de har att säga. Han röner ingen större framgång utan hamnar istället mitt i en porrfilmsinspelning och efter att ha slagit ner hela säkerhetsteamet blir han erbjuden jobbet som filmens huvudrollsinnehavare – Orgazmo! Det är en superhjälte som med sitt speciella vapen omedelbart besegrar fienden genom att åstadkomma en orgasm hos den som vapnet riktas mot. Joe, som får artistnamnet Joe Hung, slåss med sin religiösa övertygelse, men ger efter för de enorma summor pengar han får för sin medverkan. Men nog är nog och när han, mitt i uppföljaren – Orgazmo 2, vill kliva av kidnappar producenten hans flickvän för att tvinga honom till medverkan. Han har nu inget annat val än att förvandla sig till en verklig Orgazmo och sätta efter skurkarna…

Ja, ni märker ju själv hur absurd den här filmen är. Det är först och främst en sanslös drift med religion kontra sex och det är inte bara mormonkyrkan som får ta smällar. Det är förvisso skönt att man inte envist kör fast i en tro och gör sitt yttersta för att förlöjliga den utan tar till alla möjliga knep för att göra en komisk effekt av hela konceptet istället. Skådespelarmässigt är det överspelat så in i h-e, men vad gör det? Det är ju uppenbart meningen att man ska driva med hela porrfilmsindustrin också när man ändå är i farten. Snabba produktioner och ännu snabbar pengar. Medverkar gör förresten en hel rad mer eller mindre kända porrfilmsaktörer, där kanske Ron Jeremy, som fått någon form av kultstatus sannolikt är den mest kända. Annars har vi Chasey Lain, Juli Ashton, Shayla LaVeaux, Jill Kelly, Jeanna Fine, Melissa Hill, Serenity för att bara nämna några. Max Hardcore tittar förresten också förbi i en pytteliten roll.

                                       

Som Orgazmos sidekick hittar vi Dian Bachar som om möjligt är en ännu mer skruvad karaktär än Orgazmo själv. Hans specialtillverkade sexleksaker som kommer till nytta i allehanda situationer är verkligen bara för mycket. Det kan handla om allt från att dyrka upp ett lås till att spränga hus i luften. Se filmen och kolla bara in hans huvudbonad. Jaja, jag kan inte hålla mig, det är en dildo på toppen av något som ser ut som en cykelhjälm eller något sånt.

På alla sätt borde det här verkligen vara en usel film, men faktum är att jag finner den ganska underhållande i all sin dårskap. Eller det är kanske rent av därför, absurditeterna tar aldrig slut och effekterna, där man bytt ut skådespelare mot dockor i slagsmålsscener eller brinnande hus mot uppenbara modellösningar (inte hade man råd med några storskaliga bränder av lyxvillor inte) kan man bara grava åt. Man ska inte ta filmen på allt för stort allvar utan helt enkelt se den som den kalkonrulle det faktiskt är.

På tal om kalkonrulle, så hittar vi förresten Lloyd Kaufman i en liten roll som läkare framåt slutet. Och i den videobutik där Joes fästmö först finner sanningen om Joes skådespeleri, för han har förstås ljugit och sagt att han medverkar i ”En Handelsresandes Död”, finner vi mängder med tromarullar.

En klart underhållande rulle!

Recension: Orphan - 2009

Orphan

Regi: Jaume Collet-Serra

2009

Thriller

Kate och John Coleman (Vera Farmiga och Peter Sarsgaard) har nyligen förlorat ett barn, ett ofött barn till och med, och har under en tid övervägt att adoptera. De ger sig iväg till ett barnhem i trakten med ambitionen att adoptera och älska ett barn som verkligen behöver det, istället för deras dödfödda Jessica. De fastnar snart för en liten flicka vid namn Esther (Isabelle Fuhrman). Hon kommer ursprungligen från ryssland och har varit lite otursförföljd. Hennes förra fosterföräldrar omkom nämligen i en brand som hon själv undkom med nöd och näppe. Det är precis en sådan flicka de har bestämt sig för och Esther verkar verkligen behöva kärleken från ett par föräldrar! Hon smälter bra in i familjen, men sonen – Daniel (Jimmy Bennett), är aggressiv och motsträvig mot den nya familjemedlemmen. Dottern, den gravt hörselskadade Max (Aryana Engineer), är däremot öppen och de två knyter snart sina band med varandra. Snart blir det dock uppenbart att allt inte står riktigt rätt till med Esther och att hennes historia är betydligt mörkare än vad som först varit känt. Faktum är att när Kate börjar gräva djupare är sanningen betydligt mer skrämmande och oväntad än vad någon hade kunnat tro.

Den enda referenspunkten jag har till Jaume Collet-Serra är House of Wax, en film som nästan alla tycks älska att hata och som de flesta verkar minnas för Paris Hiltons död. Jag var heller inte särskilt imponerad av filmen och det borde ju göra att varningsskenet skulle stråla kring den här filmen. Men facit i hand kan jag dock säga att det är stor klasskillnad mellan filmerna och att det här är ofantligt mycket bättre än var man skulle kunna tro!

Det var inte länge sedan jag såg The Children, en film som imponerade stort på mig, och konstaterade att filmer om mördande barn, eller filmer där barn mördas brutalt, är mycket ovanliga. Det här är dock inte riktigt samma genre och ligger mer åt thriller än åt skräckhållet. Den är dock brutal nog på sina ställen och faktiskt riktigt rå i sin framställning av våld. Det är inte superblodigt men några av våldseffekterna är riktigt iögonfallande och oväntade!

Handlingsmässigt påminner det en hel del om Whisper, men där Whisper använde sig av övernaturligheter för att berätta sin historia förlitar man sig istället här på realism. Jag kan inte påstå att allting är logiskt hela tiden, men tillräckligt mycket för att det här skulle kunna vara på riktigt under rätt omständigheter. Isabelle Fuhrman är riktigt bra i rollen som Esther och lyckas bra med att använda sig av de små medlens skådespeleri. Hon lyckas ge uttryck åt en känsla genom en blick eller genom att förändra sitt leende en smula.

Men det är inte bara en film för förlitar sig på våldsamheter och terror från en adoptivdotter. En stor del av behållningen, åtminstone för mig, är själva mysteriet kring Esther. Vad bottnar hennes historia i? Vad är det för en mystisk bibel hon bär med sig? Är hon ”bara” en fullblodspsykopat eller finns det fler personlighetsstörningar där? Svaren kommer lite för tidigt enligt min mening och gör att slutminuterna kanske blir lite för standardiserade. Det är lite synd när man ägnat så mycket tid åt att bygga upp filmen mot ett klimax, men det är fortfarande mycket mycket bra!

Recension: Jean-Michel Cousteau: Ocean Adventures - 2006

Jean-Michel Cousteau: Ocean Adventures

2006

Dokumentär

Legendaren Jacques Cousteaus son Jean-Michel tar oss med på en resa i oceanernas förlovande land. Vi träffar på många vackra och förbluffande djurarter, men också utrotningshotade sådana under expeditionerna till korallrev och djurskyddsområden. Vi får också bilden fullständigt klar för oss när det gäller människans påverkan av dessa fantastiska miljöer.

Jag måste väl början med att villigt erkänna att det här är något jag egentligen aldrig skulle ha gett mig på att se överhuvudtaget. Man blir dock lockad av den lyxiga förpackningen och snygga undervattensbilden är ju aldrig fel. Dokumentärer om olika exotiska djur kan vara nog så intressanta också. Jag måste vidare erkänna att jag aldrig hört talas om varken Jacques, som tydligen är något av en pionjär inom marin forskning, dykning och undervattensfotografering, eller hans son Jean-Michel. Jag är alltså inte vidare insatt i branschen och kan således bara beskriva min uppfattning av det jag ser och hör utan förutfattade meningar om varken den ena eller den andre.

Nåja, det finns några episoder ur en längre (förmodar jag) TV-serie samlade på denna dvd och jag tänkte göra några korta kommentaren om vart och ett av dem.

Voyage to Kure Part 1 & 2 – Som den första bekantskapen med naturen, såsom skildrad av Jean-Michel (det är han som är producent för serien) möts vi här av fina naturbilder. Det hela är gjort mera som ett reportage kring själva expeditionen än bara en massa bilder på korallrev staplade på varandra och det tycker jag är lyckat. Det är också lyckat att man får följa teamet från den ena ön till den andra, från Hawaiis huvudöar till de mest avlägsna, och jämföra vilken påverkan människan haft på miljön beroende på hur exploaterad närmiljön har varit och under hur många år. Det är också av intresse att se vilka åtgärder vi människor senare tagit för att återbygga djurbestånd eller bevara naturen i en så orörd form som möjligt. Man imponeras verkligen av alla dessa eldsjälar som verkligen ger allt för att naturen ska ges chans att läka. Berättarröst: Pierce Brosnan

Gray Whale Obstacle Course – Som titeln antyder är den här episoden explicit tillägnad gråvalens problem och vandring från sydligare vatten till Berings hav dit de vandrar för att äta. Jag tycker personligen att det är intressantare att få följa en djurart än att fokusera på ett helt område. Troligen har detta att göra med att jag inte är tillräckligt insatt i biologin. En biolog skulle säkert finna det väldigt intressant att iaktta en enda plats för förändringar i växtlighet och fauna under flera år, men som lekman har jag inte riktigt det intresset. Även här, trots att vi får följa med på en vandring, är det människan som är den största av bovarna och valens största fiende även om människan och skyddar den och forskar kring dess population för att kunna säkerställa dess fortlevnad. Berättarröst: Pierce Brosnan

Sharks at Risk – Hajdokumentärer är alltid intressanta och det är väl det som lockar mest om man ska sätta på discovery Channel eller animal planet på TV. Här får vi göra bekantskap med några olika hajarter men vå får också se intervjuer med fiskare etc. och en bakgrund till hajarnas funktion som toppen av näringskedjan i havet. För lite hajar innebär att någon annan art får för stort utrymme, vilket i sin tur innebär att någon annan riskerar att utrotas. Det är sådant här tänkande i flera steg som hela samlingen av undervattensdokumentärerna egentligen går ut på och fokuserar mycket ikring. Naturligtvis dediceras en del av det här avsnittet åt den mest fascinerande hajen av alla – vithajen och man får se både hur teamet dyker på botten med en dylik och den mer vågade snorklingen vid ytan. Det är faktiskt ganska spännande även om man inser att dykarna, även om det faktiskt befinner sig i fara, inte kommer att skadas på något sätt. Diverse myter om hajar avverkas också. Haven är inte fulla av hajar och endast ett fåtal attacker mot människor sker varje år och då endast beroende på att hajarna misstar människan för sitt egentliga byte. Tragiskt nog får vi också se bilder av ett av mina hatobjekt – hajfensfiske. Det är starka bilder men jag hoppas att de kan resultera i en och annan protest mot denna industri. Berättarröst: Pierce Brosnan

Americas Underwater Treasure Part 1 & 2 – Skatterna det talas om i titeln är faktiskt inte bara olika djurarter även om dessa naturligtvis tar upp en stor del av dokumentären. Jag förundras förstås över storleken på en del fiskar, vilken gigantisk storlek judefisken (Epinephelus itajara) egentligen har är till exempel långt svårare att föreställa sig än vithajen. Men det handlar som sagt om andra skatter också såsom kulturarvet efter sjunkna skepp och hör och häpna vilken förödande effekt en del djurliv har på dessa sjunkna skatter, visserligen sägs det inom parantes att det faktiskt är människans orsak att ”fel” djurarter etablerar sig på platser där de egentligen inte hör hemma… Berättarröst: Robert Redford

Ska man då dra någon form at slutsats av detta så blir det att det för min del blir lite tjatigt i slutändan. Det pratas om människans roll som miljöbov mellan raderna hela tiden och även om det är hemskt och tragiskt med all plast som fåglarna sväljer och sedan matar sina ungar med, eller de övergivna fisknäten som både sälar och andra marina varelser fastnar i för att sedan drunkna, så blir det lite för mycket för min del. Jag skulle gärna ha sett mer information om vart och ett av de olika djuren istället för pekpinnar och varningar om miljöpåverkningar hela tiden. Dock tror jag att man kan tillgodogöra sig det här betydligt bättre om man väljer att se ett avsnitt då och då istället för att sträck se alltihop på en gång såsom jag har valt att göra inför den här recensionen.

Naturens största fiende – Människan?

Recension: Osedliga Kvinnor - 1979

Osedliga Kvinnor

Aka: Immoral Women, Les Héroïnes du Mal

Regi: Walerian Borowczyk

1979

Erotik

En tredelad antologifilm som handlar precis det titeln antyder. Tre delar som alla utspelar sig i olika tidsperioder och under olika förhållanden. Först ut är bagardottern som använder sin kvinnlighet för att manipulera karlarna i renässansens Italien. Hon låter sig porträttmålas av en berömd konstnär och han får också tillgång till henne på alla sätt. Men han är inte den enda som får full tillgång, hon är omättlig och lyckas nå sitt mål genom att bussa karlarna på varandra. Sedan förflyttar vi oss framåt i tiden till 1800-talet där en ung flicka lever ett oskuldsfullt liv. Hennes bästa vän är en kanin – Pinky som skänker henne stor glädje. Hon är olydig mot sina föräldrar som slutligen straffar henne – hårt! Men hon tycks inte reagera och till slut kryper sanningen fram – kanske… Sist ut är ett kidnappningsdrama med en twist på…

Margherita: Första episoden utspelar sig alltså för ganska länge sedan – under renässansen i Italien. Så vitt jag kan förstå, utan att vara någon direkt kännare av historiska miljöer, ser det väldigt tidstypiskt ut. Det finns en komisk ton över det hela och jag kommer att tänka på Pier Paolo Pasolinis The Canterbury Tales faktiskt. Det är förstås inte riktigt exakt likadan känsla men det finns något lustfullt och lättsamt över alltsammans. Det är inte erotik som på något sätt eggar eller hetsar upp någon libido, men likväl är underhållande att se på. Det är väl inte lika intressant vad det handlar om och hur historien tar sig mot sin upplösning som själva formen av framställningen. Det är vackert och tilltalande snarare än erotisk upp hetsande men hur det går, det struntar jag blank i!

Marceline: Den här episoden är inte i närheten av den längd som inledningsepisoden Margherita stoltserar med. Men vad betyder det egentligen? Ingenting skulle jag vilja säga då den här är överlägsen den första delen. En kanin har en viktig betydelse för handlingen men även om det finns sexuella antydningar skulle jag aldrig kalla det här för tidelag. Och tur är väl det egentligen, för det finns väl andra, mer upphetsande saker än så? Men antydningar finns och jag kan tänka mig att det har orsakat en hel del rabalder genom åren. Själv tycker jag den här episoden är synnerligen vacker och faktiskt, till skillnad från den första – Margherita, erotisk i någon mån. Det är absolut inte frågan om några explicita bilder och man för vacker nöja sig med att se ett par bröst och något halvdolt könshår vid något tillfälle. Historien har också mer att förtälja än den första tycker jag och slutet är faktiskt riktigt makabert om jag får säga det själv. Poängen som kommer i slutet tänkte jag inte alls gå in på för det skulle definitivt förstöra upplevelsen! Även här är det frågan om en tidstypisk betraktelse men denna gång utspelar det sig i slutet av 1800-talet eller möjligen i början av 1900-talet. Fantastiskt bra om jag får säga så!

Marie: Tredje delen är lite annorlunda än de två första. För det första så utspelar den sig i nutid och den har inte alls samma mått av erotik i sig som de två första. Det är ett kidnappningsdrama som, låt oss säga, inte går riktigt som förväntat. Men det är som sagt inte så mycket erotik tycker jag. Det finns sex inbakat i den – absolut! Men det är av sådan karaktär att det i så fall skulle vara mera pornografiskt än erotiskt. Utan att för den skull vara explicit på något sätt. Det finns egentligen ganska lite handling i den här och det är svårt att beskriva dess egentliga behållning utan att avslöja för mycket. Jag tror vi får nöja oss med insinuerat tidelag (igen) och ett twistat slut!

Recension: Shark Week – 2012

Sju kidnappade personer försöker överleva en vecka i en galen miljardärs hämndspel. Varje dag måste de möta en ny hajart och komma på ett sätt att döda den för att komma vidare till nästa del i banan. En efter en faller de offer för de blodtörstiga hajarna…

Som ovanstående förtäljer är det inte en hajskräckfilm i konventionell mening som det handlar om. Personligen får jag vibbar av filmer som Deadly Game när jag ser den, en slags katt och råtta lek där en efter en av de kidnappade personerna dör. Inbördes relationssvårigheter är som vanligt närvarande. Tyvärr är de inte speciellt uttalade och karaktärerna är allt för okarismatiska. Detta matchas endast av de riktigt dåliga skådespelarna som gestaltar dem!

Men faktum är att det skulle kunna ha varit en riktigt anständig film för grundhandlingen är rätt så intressant trots allt. Hade filmen bara haft tillgång till ordentligt manus och lite mer pengar i budgeten han man kanske kunnat göra hajscenerna bättre och det hade filmen definitivt tjänat på. Jag vet inte hur man har gjort men jag skulle gissa att man använt sig av arkivbilder som man då och då har klippt in i undervattensscenerna, men det är så uselt att man knappast ser någonting, det läggs mer fokus på de som står vid sidan om och ser på hur deras kamrater försöker överleva.

Enda anledningen till att se filmen är egentligen om man är något av en hajskräckfilmsfanatiker och redan har sett allting annat…

4/10

The Nightmare Before Christmas - 1993 - En vision av Tim Burton!

The Nightmare Before Christmas

Regi: Henry Selick

1993

Animerad

Jack Skellington, den mest skrämmande varelsen i halloweenlandet är uttråkad och vill göra någonting nytt detta år. Istället för att allt ska gå på slentrian ger han sig ut för att söka efter något annorlunda, det han finner är landet där julen firas varje år och där folk är snälla mot varandra och ger varandra presenter. Detta ger Jack en idé, detta år ska julen tillhöra dem och planer börjar genast smidas för att kidnappa jultomten och ersätta honom med Jack själv, fast i tomtedräkt. Alla är med på Jacks planer, bara Sally, som är störtförälskad i Jack, ser en fara i nymodigheterna och försöker med alla medel avstyra händelserna.

På baksidan av fodralet kan man läsa att det här är en familjefilm, och det är nog precis vad det är det. Det är absolut ingen film som lämpar sig för de allra yngsta att utforska på egen hand. Detta då den innehåller en hel del situationer och metaforer som kanske kräver en vuxen för att kunna förstå fullt ut. Jag ser alltså en fördel i att hela familjen ser denna då de vuxna kan förklara en del av situationerna som uppstår. Dessutom är det onekligen så att filmen säkert kan vara skrämmande för de allra yngsta.

Men även om man är vuxen vill jag påstå att man inte kan tillgodogöra sig filmen fullt ut om man inte är en smula bevandrad i den tyska expressionismen. För mig ligger mycket av charmen i de paralleller, i framförallt miljöer, man kan dra till filmer som Metropolis och Das Kabinett Des Dr Caligari. Det är en fantastisk studie i mise-en-scène där kanske själva handlingen ligger underordnad. Detta innebär så klart inte att det inte är underhållande att se vad som händer för det är det absolut, det finns en hel del sköna karaktärer och en hel del sång också! Jag kan tänka mig att en del människor tycker det drar ned helhetsintrycket, men jag tycker istället att det passar produktionen som handen i handsken och ger en extra dimension åt de känslor bilderna är designade att frambringa hos tittaren.

Så går det ju inte att låta bli att nämna Tim Burton här… Det är visserligen inte han som står för regin, men han har skrivit historien och det är uppenbart att det är hans vision som visualiseras här. Har man sett några av Burtons filmer är det lätt att dra paralleller till vad som syns här och så vidare. Och skulle inget annat vara sant, så innehar han i alla fall ett namn som torde göra det betydligt enklare att äska pengar till ett stopmotion-projekt av den här kalibern.

En kul grej är så klart den okunskap innevånarna i halloweenlandet, och även Jack själv, verkligen har om julen. Det skapar en del komiska situationer när en person, som vi – publiken, vet inte har full koll på det han försöker lära andra. Detta utnyttjas på ett smart sätt i manuset och denna kunskapsbrist ligger hela tiden i gränslandet. Karaktärerna förstår de mest grundläggande sakerna, men inte innebörden av handlande, själva andemeningen eller essensen med julen liksom. Man kan säga att de visar upp ett tvådimensionellt tankemönster helt enkelt.

Recension: No one can hear you - 2001

No one can hear you

Regi: John Laing

2001

Thriller

Hela familjer hittas mördade i en liten stad där alla känner alla. Sheriffen förlitar sig på att den välansedda nyhetskvinnan Trish (Kelly McGillis) förser folket med just den information som lugnar ned samhället och som i viss mån underlättar hans undersökning. Kvinnan bedriver dock sina egna undersökningar och upptäcker snart att liknande fall inträffat några år tidigare i en annan liten stad. Är det bara ett sammanträffande eller finns där något djupare samband mellan händelserna? Kan den lilla pojke som överlevde den gången, kanske kasta något ljus över händelserna och vem är egentligen den mystiske camparen polisen misstänker för dåden?

Fullt medveten om att det här var en ganska medioker lågbudgetproduktion kände jag mig ändå smått lockad av titeln. En titel som tyvärr inte har så mycket med handlingen att göra. Filmen är en ganska typisk ungdomsrysare av den sämre modellen och den bjuder visserligen på enstaka trevliga stunder men man måste stå ut med den ett tag. Jag upptäckte nämligen att man slutade reta sig på de dåliga skådespelarna, den taffliga dialogen och den undermåliga regin efter ett tag och faktiskt satt och var riktigt road av filmen. Med det menar jag inte att det här är en film för alla och envar, för det tror jag inte att det är. Snarare är det en film för extremister som redan sett väldigt mycket i genren och har börjat söka sig bort från mainstreamrysaren på jakt efter vidgade vyer.

Ofta känns musiken överdramaturgisk och bidrar snarare som en komisk effekt än spänningsförstärkande som det var tänkt. Samma sak kan gälla skådespelarinsatserna, fast en kul sak kan nämnas – de man först tyckte var de sämsta skådisarna i filmen, blir bland de bästa framåt slutet. Inte för att de på något sätt skärper till sig utan snarare för att nya ansikten som gör ännu sämre jobb tillkommer efter hand.

Skulle jag rekommendera den här filmen skulle det vara till fanatiska anhängare av genren, inte för att den bara är dålig, utan även för att man faktiskt sett det mesta tidigare. Kort sagt är det här en högst medioker film utan nytänkande och med ett manus som man tycks ha sett ett otal gånger förr.

No Right Turn - 2009 - Noir från Danmark

No Right Turn

Regi: David Noel Bourke

2009

Drama/Thriller

Monella (Sira Stampe) är en självdestruktiv ung konstnärinna som av en händelse träffar på Nina (Laura Bach) och hennes make Johnny (Tao Hildebrand). Faktum är att hon avstyr ett våldtäktsförsök på Nina av ett par busar efter en sen kväll på stan och börjar sedermera umgås mer och mer med Nina. Johnny kommer liksom med på köpet men att allt inte står riktigt rätt till mellan dem blir tidigt tämligen uppenbart. Johnny verkar helt ovetandes om Ninas livsstil som en hora som ligger med allt och alla. Enligt henne själv trivs hon med att bli knullad och om hon dessutom får betald för det finns det ju ingen anledning att sluta. Johnny å andra sidan agerar kurir vid knarkaffärer och lägger undan pengar i en förvaringsbox på stan som Nina vill åt och involverar Monella i sina planer om att stjäla nyckeln till boxen som Johnny har runt halsen och lämna honom. Men vem är det egentligen som manipulerar vem i det dubbla triangeldramat och vem är det som till slut står med pengarna och skrattar sist?

                                                                                            

När det gäller lågbudgetfilmer vet man aldrig riktigt vad man har att vänta sig, men att lågbudget inte allting behöver betyda amatörmässigt har den här filmen i alla fall en gång för alla bevisat. Visserligen brukar man kunna avslöja en del mindre begåvade filmskapare med hjälp vilka vinklar de valt. Att välja udda vinklar att filma ur är nämligen ett sätt att få filmen intressant även om man inte han mängder av pengar att lägga på ljussättning och sådana saker. Samtidigt är det en farlig balansgång, för gör man det inte på rätt sätt får man omvänd effekt och det ser bara valhänt ut.

                               

Här har man dock lyckats lägga balansen precis på gränsen och det ser både intressant ut vad gäller kameraspråket och ljussättingen, trots att det inte är helt konventionellt. Det gäller också själva storyn, som uppenbarligen är film-noir inspirerad. Dock har man inte fallit i fällan att använda alla de klassiska ingredienserna på en gång och således klarat sig ifrån att göra en film fylld av klichéer. Dessutom känns det inte som Noir hela tiden utan bara ibland och man har också valt perfekt musik för dessa tillfällen. Den är i och för sig bra filmen igenom, men vissa perioder är helt enkelt klockrena och ett skolexempel på hur man förstärker känsla eller ton i filmen på ett till synes enkelt sätt.

Persongalleriet är helt makalöst och även om skådespeleriet inte är på topp hela tiden lyckas filmen ändå balansera på knivens egg även i detta avseende. Jag är grymt imponerad över den fantasi som krävs för att skriva de skruvade karaktärerna och eftersom jag själv skrivit en och annan historia i mitt liv vet jag hur mycket engagemang det krävs för att göra detta på ett bra sätt. Att skriva en historia är en sak och att krydda den med intressanta – och trovärdiga, karaktärer är något helt annat.

Förresten blev jag också makalöst imponerad av inledningsscenen, vilket förstås är enormt viktigt. Kan man bara få åskådaren intresserad i de inledande scenerna har man lite mera tid på sig att bygga karaktärer utan att det hinner bli ointressant om man råkar tappa lite tempo vilket kanske sker lite då och då. Men hur som helst finner jag det här vara en mycket välgjord och sevärd film som jag gärna rekommenderar till noir-fansen!

Recension: The Magic of Belle Isle - 2012

The Magic of Belle Isle

Regi: Rob Reiner

Drama/Komedi

2012

Monte Wildhorn, en bitter gammal författare, flyttar till ett tillfälligt boende på landsorten. Han hyr ett gammalt hus i vilket han har för avsikt att ägna hela sommaren åt att dricka så mycket whiskey som möjligt och för övrigt inte göra något som helst väsen av sig. Men när han träffar sin granne och dennes tre barn är det inte längre lika enkelt att följa sin ursprungliga ambition. Att dränka sorgerna i alkohol eller supa ihjäl sig över sommaren är inte längre ett alternativ. Istället hjälper den nyfunna vänskapen honom att åter skriva historier!

Ibland tänker man att man ska hoppa över filmer eftersom de ingår i en genre eller stil man generellt sett inte gillar. Eller man kanske har förutfattade meningar om vad det egentligen man har framför sig. Det kanske inte alls representerar det man tror. Det enda sättet att ta reda på det är förstås att ta tjuren vid hornen och se. Varför ska man tro när man kan veta? Jag har gjort misstaget förr och kommer säkert att göra det igen men jag försöker att undvika fällan.

I det här fallet är jag glad att jag slutligen bestämde mig för att se filmen för det är onekligen en höjdarrulle som jag fann stort nöje i. Att jag som skräckfilmsfanatiker fattar tycke för romantisk komedi här hänt förr och dessutom ser jag faktiskt ingen motsättning däri heller. Morgan Freeman är helt fantastisk som den bittre författaren. Undan för undan ges vi ledtrådar till bitterheten vilket inte helt oväntat beror till stor den på att hans fru och enda kärlek nyligen gått bort i cancer.

Staden eller byn eller vad man ska säga består av en brokig samling karaktärer. En del fullständigt galna medan andra något mer normala. Hur som helst smälter Monte Wildhorn in i samhället på ett bra sätt. Trots att han visar sig motsträvig blir han snabbt både accepterad och respekterad. När han träffar på grannfruns mellanflicka – Finnegan, är det något som motvilligt vaknar i honom. Hon vill att han ska lära henne hur man gör historier och är beredd att betala för tjänsten. Efter hand växer förstås en stark vänskap och respekt fram mellan dem. Det är något speciellt med gestaltandet av vänskapen mellan gammal och ung. Det är helt enkelt så rörande att det är svårt att hålla tillbaka fukten i ögonvrån. Den typen av vänskapsförhållande har den effekten på mig. Förresten så var det inte många minuter av den här filmen då mina ögonvrån inte var fuktiga!

Grannen spelas av Virginia Madsen som får anses vara det närmaste man kan komma en större roll förutom Morgan Freeman. I jämförelsen kommer hon väl till korta men det är också en orättvis jämförelse och jag måste verkligen betona att samtliga skådespelare verkligen gör kanonbra ifrån sig! Förresten kan det bara inte vara en tillfällighet att det här är ytterligare en film av Rob Reiner som är helt fantastisk och klockren. Härmed fastställer jag att fler av hans filmer skall utforskas i framtiden!

9/10

Recension: The Night Porter - 1974

The Night Porter

Aka: Il Portiere Di Notte

1974

Drama

Året är 1957 och Max (Dirk Bogarde) jobbar som nattportier på ett hotell i Wien. Han har dock ett förflutet som SS-officer och när Lucia (Charlotte Rampling), en av hans före detta fångar från koncentrationslägret av en slump checkar in på hotellet, kommer alla minnena tillbaka för dem båda. Det uppstår en ömsesidig fasa och fascination. Hon är å ena sidan ett farligt vittne mot hans krigsförbrytelser och han är å andra sidan en gammal förtryckare. Trots detta attraheras de till varandra och återupptar det sadomasochistiska förhållande som de hade i hennes fångenskap.

Redan vid första mötet känner man att karaktärerna dras oundvikligt mot varandra på ett mycket smakfullt sätt. Det är mycket tillbakablickar som förtydligar deras relation men även händelser i nuet hjälper till att bygga deras karaktärer. Hon vill till exempel inget hellre än att genast ge sig av från både hotellet och staden men hennes man, som är dirigent, kan inte åka utan måste närvara vid en konsert. När det sedan blir dags att åka till nästa stad har hon tvärvänt och insisterar på att stanna ytterliggare några dagar.

Han lider av ett liknande dilemma. Den nazistgrupp han tillhör håller på att röja krigsförbrytarbevisen mot honom ur vägen och de vet att det möjligtvis finns ett enda levande vittne mot honom. Men istället för att berätta vad han vet gör han istället allt för att mörka kännedomen och en märklig kärlekshistoria påbörjas. Han gör allt för det omöjliga förhållandet och får hela organisationen efter sig. Tillbakablickarna till lägertiden är fortfarande närvarande men allt eftersom film fortgår behövs de inte längre och trappas successivt ned.

Vi befinner oss i nuet och får följa en dekadent nedgång av både Max och Lucia, galenskapen blir allt mer tydlig och utvecklar sig till en psykologisk studie av deras förfall. Men vem kontrollerar egentligen vem, är det han som fortfarande för befälet eller är det hon som manipulerar honom till avgrundens rand? Spänningen både dem emellan och mellan organisationen och Max eskaleras och hela tiden kantas vägen av strålande skådespelarprestationer som verkligen förhöjer filmens påverkan på åskådaren.

Man måste dock betona att det här är så långt ifrån nazisploitation eller hakkorsporr (en benämning docent Olle Sjögren frekvent använder i sin mycket intressanta bok ”inte riktigt lagom”) man kan komma. Det är snarare en betraktelse av det så kallade Stockholmssyndromet, som i korta ordalag kan beskrivas med att offret tar gärningsmannens parti. Enligt många forskare handlar det hel enkelt om att rädsla för att råka ännu värre ut och är i så fall, i mångt och mycket, en vädjan till gärningsmannens inre godhet. Filmen gjordes endast ett år efter Norrmalmstorgsdramat, då uttrycket ursprungligen myntades.

Ett psykologiskt bra drama om vem som egentligen kontrollerar vem!

Recension: The Exendables 2 – 2012

Gillade man första filmen har man mer av samma vara här! Där skulle egentligen recensionen kunna sluta för så enkelt är det egentligen. Det är underhållande hjärndöd action som inte skäms för att använda sig av klichéhumor och oneliners när det behövs. Men trots att den är med glimten i ögat och med blinkningar till äldre filmer blir det aldrig tramsigt.

Sedan förra gången har man dessutom tryckt in ett par actionskådisar till. Man nöjer sig inte bara med Sylvester Stallone, Jason Statham, Jet Li, Dolph Lundgren, Bruce Willis och Arnold Scwarzenegger. Som antagonist har man tagit in Jean-Claude Van Damme och så har vi som extra grädde på moset även Chuck Norris i en mindre roll. Det hindrar dock inte att man lyckas få med en Chuck Norris fact i manuset. En kul gliring helt enkelt. Vilken av alla de ”fakta” som finns om Chuck Norris får du se när du ser filmen!

Handlingen är inget man behöver lägga tid på att varken förklara eller veta om innan man ser filmen. Det som trots allt finns där skulle lätt kunna rymmas på baksidan av en tändstisksask i alla fall. Att skjuta mycket, explosioner och springa runt är i stället filmens epitet.

Action!

6/10