21 Grams
Regi: Alejandro González
Iñárritu
2003
Drama
Detta är historien om
tre personer; Paul Rivers (Sean Penn), Christina Peck (Naomi Watts) och Jack
Jordan (Benicio Del Toro) vars liv långsamt vävs tillsammans genom en tragisk
olycka. Paul är olyckligt gift med sin fru och väntar på att få ett nytt
hjärta, Christina är däremot mycket lycklig i sin tillvaro med sin man och de
två döttrarna. Jack är en gammal kåkfarare som nu skådat ljuset och genom att
ha Jesus som sin livskamrat har han funnit kraft och mod att uppfostra sina
barn som en rakryggad medborgare av samhället. Genom händelserna som kretsar
runt dem får de lära sig sanningar om sig själva, kärlek, livet, modet, trängtan
och skuld. Hur förändringar runt omkring dem kan förändra dem själva.
På baksidan av filmen kan man läsa: ”Det sägs att 21 gram är
den vikt vi förlorar när vi dör. Lika mycket som vikten av fem stycken
femcentsmynt, en kolibri, en chokladbit – och kanske även människans själ.”
Detta är visserligen tänkvärda ord men har väldigt lite med filmen att göra,
det är helt enkelt ett smart sätt att få oss som gillar lite filosofiska filmer
intresserade och det lyckas ju!
Jag tror inte den här filmen passar alla och envar, den är
mycket fragmentarisk och man får placera händelserna i rätt ordning själv.
Ibland har det ingen egentlig betydelse hur de placeras längs med tidsaxeln
medan de mest fundamentala scenerna naturligtvis trillar dit nästan helt av sig
själv. Till viss del stärker denna sönderdelade historia filmen, men knappast i
den omfattning som bitarna förvillar och irriterar, framför allt i filmens
inledningsskede. Samtidigt är det helt klart att ju mer information om
händelserna man får desto bättre blir filmen.
Något som jag snabbt reagerade på och som jag aldrig trodde
jag skulle nämna i en recension var att Sean Penn, denna mångfacetterade skådis
som jag ofta jämställt med både Robert DeNiro och Al Pacino faktiskt blir
överglänst av både Naomi Watts och Benicio Del Toro. Framförallt är det Naomi
Watts som fullkomligt brillierar i ett antal av de scener hon är med i. Hon
bevisar här en gång för alla att hon är en skådis att räkna med de närmast
åren.
Frågan är då om jag skulle rekommendera den här filmen?
Visst är filmen välgjord och egentligen är den väldigt bra, men jag är ändå
besviken på den. Kanske hade jag för höga förväntningar och kanske känner jag
mig lite småsnuvad på den filosofiska handling jag hade räknat med. Visst är
det så, men det stora problemet är ändå något som jag nuddade vid här ovan, det
är på tok för fragmenterat för filmens bästa – lagom är bäst!
Se och döm själva!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar