21 Grams - 2003 - Naomi Watts briljerar!



21 Grams
Regi: Alejandro González Iñárritu
2003
Drama

Detta är historien om tre personer; Paul Rivers (Sean Penn), Christina Peck (Naomi Watts) och Jack Jordan (Benicio Del Toro) vars liv långsamt vävs tillsammans genom en tragisk olycka. Paul är olyckligt gift med sin fru och väntar på att få ett nytt hjärta, Christina är däremot mycket lycklig i sin tillvaro med sin man och de två döttrarna. Jack är en gammal kåkfarare som nu skådat ljuset och genom att ha Jesus som sin livskamrat har han funnit kraft och mod att uppfostra sina barn som en rakryggad medborgare av samhället. Genom händelserna som kretsar runt dem får de lära sig sanningar om sig själva, kärlek, livet, modet, trängtan och skuld. Hur förändringar runt omkring dem kan förändra dem själva.

På baksidan av filmen kan man läsa: ”Det sägs att 21 gram är den vikt vi förlorar när vi dör. Lika mycket som vikten av fem stycken femcentsmynt, en kolibri, en chokladbit – och kanske även människans själ.” Detta är visserligen tänkvärda ord men har väldigt lite med filmen att göra, det är helt enkelt ett smart sätt att få oss som gillar lite filosofiska filmer intresserade och det lyckas ju!

Jag tror inte den här filmen passar alla och envar, den är mycket fragmentarisk och man får placera händelserna i rätt ordning själv. Ibland har det ingen egentlig betydelse hur de placeras längs med tidsaxeln medan de mest fundamentala scenerna naturligtvis trillar dit nästan helt av sig själv. Till viss del stärker denna sönderdelade historia filmen, men knappast i den omfattning som bitarna förvillar och irriterar, framför allt i filmens inledningsskede. Samtidigt är det helt klart att ju mer information om händelserna man får desto bättre blir filmen.

Något som jag snabbt reagerade på och som jag aldrig trodde jag skulle nämna i en recension var att Sean Penn, denna mångfacetterade skådis som jag ofta jämställt med både Robert DeNiro och Al Pacino faktiskt blir överglänst av både Naomi Watts och Benicio Del Toro. Framförallt är det Naomi Watts som fullkomligt brillierar i ett antal av de scener hon är med i. Hon bevisar här en gång för alla att hon är en skådis att räkna med de närmast åren.

Frågan är då om jag skulle rekommendera den här filmen? Visst är filmen välgjord och egentligen är den väldigt bra, men jag är ändå besviken på den. Kanske hade jag för höga förväntningar och kanske känner jag mig lite småsnuvad på den filosofiska handling jag hade räknat med. Visst är det så, men det stora problemet är ändå något som jag nuddade vid här ovan, det är på tok för fragmenterat för filmens bästa – lagom är bäst!

Se och döm själva!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar