Recension: Re-Animator - 1985

Re-Animator

Regi: Stuart Gordon

1985

Komedi/Horror

Är döden verkligen slutet? Detta tror i alla fall inte Herbert West (Jeffrey Combs) ett smack på. Hans experiment går nämligen ut på att återuppväcka de döda och han gör det också med viss framgång. Tillsammans med läkarstudenten Dan Cain (Bruce Abbott) försöker han fullända sina teorier utan att ta hänsyn till vem eller vilka som står i hans väg. Men än mer hänsynslös är Dr. Carl Hill (David Gale) som vill stjäla Wests upptäckter till varje pris. Han är också besatt av Dans flickvän som dessutom råkar vara sjukhuschefens dotter och med honom ur vägen finns det inga gränser för vad han kan göra…

Stuart Gordon är väl framförallt förknippad med filmatiseringar av HP Lovecraft även om han gjort mycket annat i sin karriär. Orsaken, enligt mitt förmenande, grundar sig definitivt i den här filmen. Få rullar kan titulera sig med sådan kultstatus och de är heller inte ovanligt att folk, som normalt sett inte ens gillar eller bryr sig om splatterfilmer av det här slaget, känner till den här filmen. Som splatterfilm är den kanske lite ovanlig, inte för att den är gjord med glimten i ögat och har en stor portion överdrivet våld, utan för att den är fantastsikt välgjord. Då menar jag inte enbart effekter och liknande som brukar vara splatterfilmens starkaste stöttepelare. Nej, hela produktionen doftar kvalitet. Allt från den mycket passande musiken, som åtminstone får mig att tänka på gamla klassiska matinéskräckisar från 50-talet, till skådespeleriet och manuset. Låt vara att det är en ganska enkel historia egentligen och att man inte ens försöker att undvika klichéerna, men det är helt klart en del av charmen.

                                                             

Även Jeffrey Combs, som blivit en av mina absoluta favoritskådespelare med åren, har säkerligen mycket av sin karriär att tacka för den här rollen. Han liksom är Herbert West, såsom ingen annan skulle kunna vara det, fylld av sin egen galenskap eller om det är genialitet. Vem vet, de båda egenskaperna kanske går hand i hand. Han har repriserat rollen två gånger än så länge (och en fjärde installation i serien ska vara på gång). Det går heller inte att klaga på övriga skådespelarprestationer. Visst, det förekommer överspeleri vid några tillfällen, men inte på annat sätt än att det passar mycket bra in i produktionen. Det tillför en del av den humor som är närvarande hela tiden och som gör det här filmen så underhållande!

Självklart förekommer det lite naket och lite sex i filmen också. Men det känns upplyftande att dessa scener faktiskt är motiverade av handlingen och inte bara inskriva i manuset för att locka lite extra testosteronstinna tonåringar att se filmen. Jag har sett allt för mycket omotiverade nakna bröst för att bli vidare imponerad av det förfarandet, men inte här alltså, bra och smakfullt genomfört, dessutom under tämligen naturliga former. Man underskattar inte publiken och det är något som jag verkligen gillar.

Men bara för det innebär det inte att allt i manuset fungerar helt logiskt, inte ens i den lilla värld som filmen utspelar sig i. Hur kan till exempel ett huvud separerat från sin kropp tala (och andas utan lungor)? Att det lever och kan styra sin huvudlösa kropp har jag inget emot men ibland förundras man över i vilka banor manusförfattarna tänkt. Hur som helt är några logiska misstag här eller där inget att haka upp sig över, historien funkar kontinuitivt och det är det viktigaste!

Recension: Re-cycle - 2006

Re-cycle

Aka: Gwai Wik

Regi: Danny & Oxide Pang

2006

Horror/Fantasy

Efter tre bästsäljande kärleksromaner, baserade på författarinnans egna erfarenheter saknar Tsui Ting-Yin (Angelica Lee) inspiration inför sitt nästa verk – skräckromanen re-cycle. Hon tecknar dock ned de mystiska händelser som händer runt omkring henne och som i samband med renskrivningen blir allt underliggare. Samtidigt dyker en före detta pojkvän från åtta år sedan upp. Han berättar att han skilt sig från sin fru och vill ha Ting-Yin tillbaka men hon vill inte lyssna på det örat. Det dyker också plötsligt upp en långhårig karaktär från den nya boken och när hon följer efter hamnar hon i en mardrömsvärld där hon varken vet ut eller in. Hon träffas på en liten flicka (Qigi Zeng) utan namn som inte vet vem hon är, Ting-Yin tycker om flickan och ger henne namnet Ting-Yu. De börjar tillsammans söka efter en väg tillbaka till den riktiga världen men vilket pris tvingas Ting-Yin i så fall betala? Och vilken är egentligen den stora hemligheten den lilla flickan bär på?

Tydligen så betyder den kinesiska originaltiteln ”Gwai Wik” nånting i stil med ”Spökland”. Detta stämmer förvisso in på filmen som både innehåller stämningsfulla mardrömslandskap och otäcka zombies. Men samtidigt är det att göra det onödigt lätt för sig. Det här är inte någon vanlig spökfilm och bör knappast heller betraktas som en sån, det finns alldeles för mycket klurigheter utspridda längs vägen och dessutom underliggande meningar i handlingen. Det är något som i alla fall jag uppskattar.

Därmed inte sagt att filmen inte är skrämmande, för det är den! Jag skulle vilja gå så långt att kalla den för riktigt genuint otäck och det är väldigt få filmer som kan stoltsera med den utmärkelsen. Dessutom vill jag påstå att den är riktigt råspännande och man sitter och väntar på vart historien ska ta oss nästa gång. Jag ska väl inte sticka under stol med att en del av filmens twists och överraskningsmoment inte är särskilt oväntade, men de har ändå en tajming som gör att det funkar på något sätt.

En del scener är pompösa och vackra medan andra får en att känna oro över Ting-Yin, gränsen mellan skräck och fantasy är i det närmaste utsuddad och det är ett grepp som passar mig som handen i handsken. Det ger utrymme för en djupare historia och en begriplig sensmoral. Man luras till och med att hoppa till vid något av de tillfällen man överraskas av ett plötsligt ljud och även om inte filmen är någon Hollywood-produktion ser man klara likheter, åtminstone ljudmässigt med dessa. Musiken är även den mycket bra och ovanligt framträdande för att vara en asiatisk film.

Huvudrollsinnehavaren Angelica Lee gör ett strålande jobb och bär, åtminstone skådespelarmässigt, upp filmen nästan helt på egen hand. Hela handlingen kretsar runt henne och endast några få mindre biroller krävs för att fullborda illusionen av en mycket större rollbesättning. Annars är filmens viktigaste tillgång dess visuella mönster, som må vara gjort i en dator men ser mycket bra ut i alla fall. Landskapen som uppenbarligen kommer från huvudpersonens egna undermedvetna är härligt trolska, storslagna och fantasieggande och skulle kunna vara tagna ur vilken mörk saga som helst. Zombies, gåtfulla rebusar och kraftfull symbolism är en del av filmen och Ting-Yins resa tillbaka till verkligheten.

Att överösa filmer med allehanda superlativ tillhör inte mina vanligaste sysselsättningar, men i det här fallet känner jag att det verkligen är befogat. Så som komplement till ovanstående, förhoppningsvis smickrande text, vill jag tillägga att det här bland det absolut bästa jag sett i år och den skrämde nästan skiten ur mig!

Recension: Surveillance - 2008

Surveillance

Regi: Jennifer Chambers Lynch

2008

Drama/Thriller

Ett ohyggligt våldsbrott har begåtts och polisen har lokaliserat några vittnen. De består av väldigt olika personligheter, med lika olika bakgrunder. Vi har till exempel pundartjejen som kanske inte är helt tillförlitlig då hon verkar ha varit hög som ett höghus vid tillfället. Den hysteriska polisen, vars partner dog i samband med dådet och som sannerligen inte verkar vara den mest lämpliga personligheten för det delikata uppdraget som polis. Slutligen har vi den lilla flickan Stephanie (Ryan Simpkins) som tycks ha behållit fattningen mer än någon annan och som kanske sitter inne med alla svaren till vad som egentligen hände. Till den lokala polisens förtret sköts förhören av FBI, vilka använder sig av något okonventionella metoder för att få fram sanningen.

Äpplet faller inte långt från trädet kan man tro och det var med den inställningen jag gick in i den här filmen. En film av David Lynch dotter måste väl bara vara skruvad och tydligt influerad av sin fars arbeten? Med facit i hand måste jag nog svara både ja och nej på den frågan. Karaktärerna är utan tvekan hur skruvade som helst och historien är så där lite lagom tillkrånglad. Den berättas genom tillbakablickar från de olika karaktärerna som agerar vittnen till brottet som filmen centrerar sig kring. Intressant är att de ord karaktärerna väljer att beskriva sina känslor med inte alltid stämmer överens med den verklighet vi får se visualiseras framför våra ögon. De förskönar händelse förloppet lite genom sina ord om man säger så. Det är dock inga som helt problem att dra parallellerna och en lågmäld och svart humor tittar fram och det är kanske där filmens största poäng ligger snarare än i att berätta en riktigt intressant historia.

Vad som ligger filmen lite i fatet, trots sin uppenbara ambition, är att det trots allt känns lite konstruerat. Karaktärerna är för skruvade och excentriska och blir inte riktigt naturliga, händelseförloppet känns inte realistiskt även om de enstaka scenerna ofta strålar av briljans. Till exempel de scener där polisen utnyttjar sin maktposition för att underhålla sig själva. De skjuter helt enkelt sönder däcket för någon icke ont anande trafikant och dyker sedan upp och anklagar dem för fortkörning med mer eller mindre brutala metoder.

Dessutom vill jag påstå att det var lite för uppenbart varthän filmen barkade i många avseenden. Jag hade gärna sett att den hade överraskat mig mera än vad den förmådde. Men jag tror i och för sig att det där komma att komma så småningom för Jennifer. Man märker att grunderna finns där, tanken att skapa film på ett specifikt sätt där inget sker på slump utan snarare är kolossalt genomtänkt.

Skådespelarmässigt finns dock inget att klaga på, både de stora namnen, Bill Pullman och Julia Ormond sköter sig med bravur. Och så finns ju min gamle favorit Michael Ironside med i en något mindre roll som polischef också, en roll han är som klippt och skuren för. Kanske inte häpnadsväckande, man har sett det mesta av det han gör förut, men ändå ett bra val för hans del. Imponerar gör också unga Ryan Simpkins, som med sina blott tio år är väldigt trovärdig i sin rolltolkning. Jag ser fram emot att följa både hennes utveckling och den av Jennifer Lynch som jag tror kommer att kunna göra riktiga storverk i framtiden!