Recension: Klass 9A - 2008

Klass 9A

Producent: Tomas Axelsson

2008

Dokumentär

Klass 9A på Johannesskolan i Malmö befinner sig i en situation där det finns en överhängande risk för att en stor del av klassen inte kommer att klarar inträdeskraven till de nationella programmen på gymnasienivå. För att råda bot på detta startas ett projekt. Elever, lärare och föräldrar går alla med i ett specialdesignat program för att höja den generella kompetensnivån i klassen, och med det inkommer det nya lärare som på ett eller annat sätt redan utmärkt sig med annorlunda pedagogiskt tänkande, än vad som tidigare varit brukligt. Målet är att klassen ska befinna sig bland de tre bästa i landet efter terminens slut. Men tiden är knapp och utmaningen stor, ska de verkligen lyckas?

Även om den här dokumentären till en början ter sig objektiv inser man snart att den faktiskt är raka motsatsen. Man har bestämt sig för att de utbildningsmetoder vi generellt använder oss av i Sverige inte är de mest optimala och påstår således att den alternativa metod som de nya lärarna nyttjar helt klart är att föredra. Men även om man skådar igenom dokumentären på detta sätt finns det helt klart en del intressanta poänger med den. Personligen hyser jag stort intresse för skolväsendet, kanske delvis beroende på min egen, inte allt för lyckade skolgång. Jag kan därför känna igen mig i en del av problemen eleverna står inför, medan min numera mer mogna inställning tillåter mig att även se saken ur ett vuxnare perspektiv.

Vi får följa en del av eleverna mer eller mindre närgånget, ta del av deras individuella problem och faktiskt lära känna dem ganska bra. Samma sak gäller de nya lärarna, självklart selekteras det en hel del, vilket innebär att en del får betydligt större utrymme än andra. Delvis beror detta såklart på att kärnämnena Matte, Svenska och Engelska står högst upp på prioritetslistan, eftersom målet är gymnasiekompetens, men jag tror också att lärarnas personligheter spelar stor roll. Idrottsläraren Igor får till exempel väldigt stort utrymme och visst verkar han vara en riktig hedersknyffel som tar sig an eleverna på ett riktigt personligt plan. Att ställa upp på det sätt som han gör och följa elever från hemmet till skolan för att få dem närvarande kräver ett stort personlig engagemang.

Detta är förstås någonting som binder samman alla de nya lärarna, de verkar verkligen brinna för vad de gör. Inte bara för sina ämnen, utan även för lusten att lära ut. Det är helt enkelt sin egen belöning att se hur eleverna skiner upp och slutligen förstår uppgifterna de tidigare varit så frågande inför. Något som jag ställer mig frågande till, med relation till min egen skolgång, är om det verkligen finns denna typ av lärare i verkligheten? Visst kan jag köpa att speciallärare av olika slag måste ta till annorlunda metoder för att nå fram till eleverna (jag själv gick till exempel bland annat i en klass för extra stökiga elever). Men om man får tro på olika undersökningar som diverse tidningar gjort i samband med experimentet – Klass 9A, så var inte just den klassen den sämst presterande klassen på Johannesskolan. Detta påstås i och för sig heller aldrig rakt ut i dokumentären men det känns ändå som om man försöker vilseleda publiken en smula.

Vad som dock påpekas gång efter gång är ambitionen att lyfta betygsnivån i klassen, där målet är att den ska bli en av de tre bästa klasserna i landet. Som mätinstrument använder man gamla nationella prov. För att dramatisera utvecklingen ytterliggare, och för att ge åskådaren en illusion av att man inte riktigt vet hur det ska gå, varvas intervjuer med lärare och elever som tror en positiv utveckling, med mera skeptiska tongångar. Några av de mest korkade uttalandena står skolans rektor för. Hur kan man bara, inför kamera, få för sig att kommentera en av elevernas möjliga avhopp från projektet med ”det är inte det som är syftet med projektet” eller liknande. Man får uppfattningen att nämnda rektor är ute och seglar lite väl mycket i det blå!

Avslutningsvis, och i förbifarten, vill jag bara nämna den såkallade Hawthorne-effekten, som jag hittade följande kortfattade beskrivning till på nätet: Enbart det faktum att vi utför en mätning påverkar våra mätobjekt. Det finns en viss motsättning mellan att klart och tydligt informera de deltagande användarna om syftet och upplägget med experimentet och samtidigt minimera påverkan av mätsituationen.

Tommy Söderberg

Recension: Show White and the Huntsman - 2012

Show White and the Huntsman

Regi: Rupert Sanders

2012

Äventyr/Fantasy

Spegel Spegel på väggen där, säg mig vem som vackrast i landet är säger den onda drottningen som har tagit riket i besittning. Hon har sedan många år dödat kungen och sitter nu ensam på tronen. Hennes makt är stor och det säga att det inte går att besegra henne. I ett slottstorn har hon spärrat in kungens enda dotter – Snövit. Men i samband med att drottningen ställer den ödesdigra frågan till spegeln lyckas hon rymma. Hon är fagrast i landet och drottningen behöver hennes hjärta för att uppnå evigt liv. Hon måste finnas till varje pris!

Ja, någonstans i bakgrunden finns förstås den klassiska sagan. Det är inte svårt att hitta parallellerna och det bör väl inte vara svårt heller. Men för att få det till en äventyrsfilm måste man förstås ta sig vissa friheter, till exempel att Snövit irrar omkring i en mörk förtrollad skog förföljd av den onda Drottningens män. Hon kommer också till älvornas skog som är betydligt fridfullare och hon träffar förstås på dvärgarna…

Jag tycker dock att allt det där egentligen är svepskäl för att överhuvudtaget göra filmen. Man hade inte behövt att blanda in sagan alls och bara gjort en fristående äventyrs/fantasyfilm. Det hade kunnat fungera minst lika bra! Det som inte tillhör den klassiska sagan varken förvillar eller förstör helheten (och tillför ingenting heller). Det är helt enkelt en väldigt ytlig film där man redan från början vet hur det kommer att gå och där man kan räkna med några snygga effekter längs vägen. Jag är dock inte värst imponerad av effekterna, det borde gå att göra mycket bättre 2012!

Ett problem är själva formen på filmen. Det blir halvmesyr hur man än vänder sig. Antingen är det en film som riktar sig till ungdomar, en ungdomsäventyrsfilm a la Hercules och Xena. Men om detta är fallet saknas matinékänslan ganska rejält. Är det å andra sidan en vuxnare film är den lite för tramsig och klämkäck för att kunna tas riktigt seriöst.

Skådespelarna är väl hyggliga men jag tycker den faller i fällan att inte riktigt ta sina roller på allvar. Även här känns det lite som ungdomsriktat och inte är det väl någon tillfällighet att Kristen Stewart från Twilightfilmerna spelar Snövit? Till hennes försvar kan sägas att hon är en av dem som presterar över snittet och får således betraktas som en tillgång för filmen.

Men överlag är det alltså en ganska rejäl besvikelse. Måste man se allt som har med själva sagan om Snövit att göra, hur långsökt det än är, kan man väl kanske uppskatta filmen men är man ute efter underhållande äventyrsfantasy bör man nog leta någon annanstans!

5/10

Recension: Kings of Crime - 2005

Kings of Crime

Aka: Romanzo Criminale

Regi: Michele Placido

2005

Drama

Fyra vänner, som betraktar sig själva som bröder påbörjar sin kriminella bana redan i unga år. De stjäler en bil, vilket leder till ett fortsatt liv i kriminalitet och våld, väljer sina egna smeknamn: Libanesen, Kall, Snobben och Stor. De arbetar sig uppåt i den undre världen och blir både fruktade av sina fiender och älskade av sina vänner. Men det är en värld av svek och bedrägeri och inte sällan tvingas de statuera exempel av dem som egentligen står dem närmast.

Till att börja med får jag väl erkänna att jag inte är särskilt förtjust i maffiafilmer eller romantiserad brottslighet som det så ofta handlar om. Några få har jag väl sett och uppskattat genom åren men någon större referensram har jag inte så några djuplodade analyser och jämförelser lär det inte bli tal om.

Skådespelarmässig fungerar dock filmen bra och att den är på italienska kanske gör att den doftar lite mera maffiarealism än vad som skulle vara fallet annars. Fast realism är väl inte riktigt rätt ord kanske. Snarare handlar det väl som sagt om någon form av romantisering av de fyras vänskap. Dock tycker jag inte att man faller i fällan att glorifiera det våld som huvudpersonerna trots allt blir en del av. Inte för att man visar det på ett avskräckande sätt heller, det bara finns där – liksom.

Något som jag finner vara väldigt märkligt är musikvalet. Redan i filmens första skede konfronteras man av död och destruktion på ett eller annat sätt vilket sekunderna senare ackompanjeras av The Sweets gamla hit The Ballroom Blitz. Det förefaller mig ungefär lika märkligt som att inleda den indonesiska kannibalfilmen Primitif med Kraftwerks We Are The Robots. Och det är inte enda gånga musikvalet till och omkring olika scener verkligen sticker ut rejält.

Filmens längd är dock något som ligger den i fatet. Det blir lite segt att spendera nästan två och en halvtimme med den, och i synnerhet om man inte är särskilt intresserad av genren till att börja med. Fast det är väl å andra sidan kanske inget direkt problem förutom för den som tagit sig på att recensera den då (haha). Men faktum är att jag gillade vad jag fick se! Det är en film man blir glad av hur konstigt det än låter och ger man sig till tåls får man också sitt lystmäte av politiska kommentarer fyllt.